Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 30 december 2011

Resan till Venedig


Resfeber heter det visst när man vaknar klockan fyra på morgonen och inser att man nog inte kan somna om. Det gjorde att vi var på väg redan klockan sju på morgonen mot första etappen mot Venedig, till Piacenza. Vi fick uppleva en fantastisk soluppgång vid åttatiden som var värd bristen på sömn. Eftersom vi åkte rakt österut så var solen ganska jobbig några timmar i början.

Redan vid femtiden på eftermiddagen kom vi fram till Piacenza och vårt hotell som är ett Best Western - fyra stjärnor - och priset för dubbelrum inklusive frukost och fri minibar är 89 euro nu på lågsäsong. Det är inget att säga om.

Eftersom vi var trötta bestämde vi oss för att äta på hotellet. Matsalen såg fin ut med vita dukar och kristallglas. Menyerna pretensiösa med rätter beskrivna på ett kreativt sätt. Förrätterna var av bra kvalitet


eftersom det var lokala charkuterier och italiensk skinka och det kan ju knappast bli fel. Min fru valde blandad fisktallrik och jag valde en kalvschnitzel. Maten bars in med pompa övertäckt med en glänsande varmhållningsklocka. Den lyftes ceremoniellt och avslöjade en medioker svensk vägkrogsanrättning som man kan få var som helst utefter E20 mellan Göteborg och Örebro. Väldigt trist med andra ord. Det lokala vinet var emellertid riktigt bra och kaffet av god italiensk kvalitet.

Jag har alltid förundrat mig över att svenska omröstningar alltid sätter det italienska köket främst i Europa. Endera beror det på att svenskar sätter pasta och pizza högst av alla maträtter eller också att man bedömer den italienska maten utifrån stjärnkrogarnas kvalitet. Själv anser jag att ett lands matkultur skall bedömas efter det man får på vanliga matställen, i ett vanligt hem samt på skolor och äldreboenden. Det säger en del om matkulturen, inte huruvida landets kockar vinner VM för kockar eller ej. Det gör ju till och med norrmännen ibland.

Morgonen började med frost på rutorna och resa till en lokal delikatessaffär för att köpa parmesanost och olivolja. Högsta kvaliten parmesan kostade lite över en hundralapp kilot - det är bra.

Efter några få timmar var vi i Venedig och kunde lämna bilen i en av parkeringshusen vid Piazale di Roma. Lustigt nog måste man lämna bilen med nycklarna i och olåst!! Man har dygnetrunt videobevakning sade man. En annan lustig sak - och praktisk - var att vid varje parkeringsplats stod det några plywoodskivor som man skulle ställa runt bilen för att skydda den mot skador från slarviga personer som öppnade dörrarna utan hänsyn.

Sedan tog vi vaparetton till hotell Locanda Vivaldi vid Piazza San Marco.

- Posted using BlogPress from my iPad

tisdag 27 december 2011

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin i sällskap med en såsvirtuos



Vi har firat jul med våra bästa vänner här i Frankrike - tre damer som bor grannar med oss. Våra vänner har en intressant historia eftersom dom alla är födda av franska föräldrar i Marocko under den tid då Marocko var en fransk koloni. När frihetens timma slog i Nordafrika förra gången och länderna frigjorde sig från sina kolonialherrar blev dessa tre då unga kvinnor och väninnor offer och tvingades fly för sin säkerhet bara med vad dom kunde få ned i sina kappsäckar för att undgå hämnden för vad deras regering ägnat sig åt under lång tid.

En intressant reflektion idag är att Marocko nog är det mest moderna av de Nordafrikanska länderna och kanske kommer att bli det enda land dit vi kan åka i framtiden när de andra, genom demokratiska val, har infört sharialagar. I Marocko är det ingen risk eftersom det är en monarki med en relativt modern furste som är direkt ättling till Muhammed vilket gör att hans beslut inte kan ifrågasättas ens av de mest hårdföra islamister.

Åter till vännerna. Väl hemma i Frankrike möttes dom av ett politiskt korrekt klimat som gjorde att hela landet skulle avhända sig sitt dåliga samvete för sekler av illgärningar genom att trakassera dessa tre unga kvinnor och andra återvändare som inte gjort annat ont än råkat bli födda av enkla franska föräldrar i en tidigare koloni. Dom kunde inte få hyra rum på hotell, dom kunde inte få hyra lägenhet eller få ett arbete. Det var då dom bestämde sig för att klara av det tillsammans och skapa sig ett eget liv i vad dom ändå ansåg vara sitt hemland. Dom har lyckats med detta över alla förväntningar, skapat ett bra liv och ett inte så föraktligt välstånd åt sig.

Det är spännande att se hur de organiserat sitt liv med mycket bestämda roller - en av dom lagar all mat och är mycket skicklig på det, en av dom är den praktiska, som sköter alla tekniska och ekonomiska spörsmål och den yngsta är den mer romantiskt lagda, lite intellektuell och en skönande. Eftersom dom inte så lite påminner om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i Elsa Beskows sagor så har vi ramat in bilder ur hennes böcker och gett dom, vilket dom blev mycket förtjusta över.

Vi har som sagt firat alla julmiddagar tillsammans med våra vänner. När vi serverade kalkonen på juldagen undrade "matmor" hur i all världen min fru gjort såsen. Sås är nämligen inte vanlig i det sydfranska köket - däremot sky. Denna mästare i köket hade aldrig gjort en sås. Nu är min fru något av en artist när det gäller såser.

Hon har en förmåga att grundat på lång erfarenhet och stor fingertoppskänsla framställa en underbar sås av nästan ingenting och kanske ännu mer imponerande, när stekskyn mestadels består av fett som det gör när man steker en del fåglar här nere. Som alla sanna konstnärer kommer hon alltid till en punkt i skapandet då hon ifrågasätter hela projektet, när hon är övertygad om att allt skall bli misslyckat. Jag och alla som känner hennes förmåga skämtar då rått om hur lovande denna kreativa desperation är.

När såsen står där nästan färdig och puttrar inkallas jag för en sista avsmakning. Vid det laget är hennes smaklökar så avtrubbade att hon behöver någon att diskutera med. Oftast är såsen närmast perfekt, men någon nytta skall hon väl ha av mig också så tillsammans brukar vi komma fram till någon liten tillsats, kanske en sked tomatpuré, kanske några droppar citronsaft, en klick gelé eller något annat som ger såsen den där extra skjutsen. Ovationerna från gästerna brukar inte utebli.

söndag 25 december 2011

Den bästa kalkonen någonsin



På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Julaftonsmiddag i Frankrike

Såväl fransmän som svenskar är väldigt konservativa när det gäller julmat så när man bjuder in sina närmaste grannar på middag på julafton så får man tänka till. En julaftonsmiddag som väcker allmän förtjusning kan se ut som följer och det var så vi åt oss igenom kvällen i år.

Givetvis börjar man med en champagne och det går inte med något fusk utan måste var riktiga grejor. Vi hade valt Tsarine som är den officiella champagnen på Cannesfestivalen och den fick godkänt, eftersom den var väl kyld, vilket är viktigt. Till den serveras små snittar med foie gras, som är obligatoriskt till alla högtider i Frankrike. Efter lite prat så förflyttar man sig till bordet.

Första obligatoriska franska rätten är ostron, den här gången kom dom från Leucate. Det fanns en skvätt champagne kvar till damerna, men jag övergick till en viogner från Cave de Pomerols norr om Sete. Därefter ansåg jag att man skulle äta min koriandergravad lax med limesmaksatt gravlaxsås. I år blev den synnerligen bra eftersom jag lyckades få fiskhandlaren att skära av en mittbit av en fet femkiloslax som jag kunde grava. Den bara smälte i munnen.

Sedan vidtar den mer genuina svenska avdelningen med inlagd sill. Det var senapssill från IKEA, men framför allt min frus egen sill som hon gjort från Abbas inläggningssill som vi beställt från ICA Hägernäs. Den var helt underbar, men jag har inte fått klart för mig riktigt vad hon kryddade den med, men jag vet att basen var freme fraiche och det ingick bl.a. ingefära i såsen. Nu vidtar emellertid den svåra avdelningen. Till svenskt julbord dricks öl och snaps, men det passar inte fransmän riktigt. Dom gör en kompromiss och dricker vin och snaps och är lyckliga med det, vilket är viktigast.

Vad som förundrar mig är hur förtjusta våra franska vänner är i snaps av alla sorter. Vi bjöd på Löjtens Linjeakvavit, OP Andersson och Haga ekologiska snaps och samtliga resulterade i ovationer. Dom försöker på bästa sätt sjunga med i de svenska snapsvisorna och har inga problem att ta varken halvan eller helan. "Nu tar vi den" har dom lärt sig perfekt, men så är ju inte texten så svår heller.

Efter sillen kommer skinkan, min frus sötstarka hemgjorda senap, den hemlagade kalvsyltan och de likaledes heminlagda rödbetorna, lite god korv och givetvis mer foie gras med rödlöksmarmelad och några korn rosépeppar. Knäckebröd, finkrisp och vörtbröd med Boxholms kryddost och svensk cheddar slinker ned med förtjusning. Vi var alla ense om att det är spännande att blanda matkulturer som vi gjort. Även de väldigt matchauvinistiska franska vännerna måste erkänna att det finns vissa saker i det svenska köket som är både spännande och väldigt gott.


En fransk sed som vi nekar att ta till oss är emellertid den obligatoriska Bûche de Noël som fransmännen måste ha som efterrätt. Tänk er en julstubbe som består av något liknande vår klassiska radiotårta, men sötare.

Så vidtog julklappar som delades ut till allas förtjusning. Parfymer till granndamerna är obligatoriskt. Dom konsumerar en flaska per år så det är stående önskning. Likaledes är vinlådan vanlig present till mig, men som i år utökades med en flaska V.S.O.P. Cognac av gott märke. Även min hustru fick vad hon önskade sig både vad gäller skodon, nattkläder och moderiktig plastklocka.


Jag fick dessutom självgående vandrarskor av lättviktsmodell som jag skall ha på våra dagliga promenader. Det är en otrolig tillgång att ha dussinvis fina vandringsleder som mynnar utanför dörren - man har liksom ingen ursäkt då.

torsdag 22 december 2011

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR


Sydfrankrike saknar snö till JUL, men vi har Julgrisar, som dock inte konsumeras eftersom julskinkan inte nått dessa sydliga trakter. Bilden visar byns grisfarm där galten, suggorna och kultingar av alla åldrar samlever i lycklig lösdrift hela året runt.

God Jul till alla mina läsare och speciellt till dom som jag lärt känna personligen under åren samt en förhoppning om Ett Mycket Gott 2012 till er alla.

Jan



måndag 19 december 2011

Ibland betalar det sig mer att vara sämst än att vara bäst

Confit de canard är en av mina favoriträtter. Det är anklår kokade i sitt eget fett som sedan grillas. Det är så mört och smakar underbart. Det bästa är att det inte kräver någon matlagning - man köper dom färdiga, endera som konserver eller vakuumförpackade.

Det enda man behöver göra är att värma burken i vattenbad så fettet som omger köttet blir rinnande och kan hällas av. Därefter lägger man anklåren i en eldfast form under grillen tills skinnet blir krispigt. Man måste mellertid ha ugnsluckan öppen annars kan det ta eld. Fettet som blir över är fantastiskt fint att använda i matlagningen i stället för smör eller olja.

Jag pratade med min gamla mor (snart 89 år) och hon frågade om jag visste vad det betydde att maten var konfiterad. Vi byter en del recept och hon försöker sätta mig på det hala om matlagning då och då. Hon skulle göra konfirerat fläskkött som hon hade fått recept på. Om jag förstår rätt så tillagar man kött i fett eller olja under låg temperatur ganska länge i ugnen. Den låga temperaturen (150 grader) är viktig för att inte fettet man tillagar i skall självantända. Det blir så jobbigt med brandkår och försäkringsbolag annars.

Min hustru har blivit färdig med in Chaneljacka. Den blev fantastiskt fin och ingen kan ana att den inte kostar 30 000 kronor som en äkta går på. Möjligen är min frus lite med diskret än en äkta, men ändå ganska "flashig".

Vi har Skypat med vännen Eva i Jönköping och hon har visat oss sitt ombyggda kök. Det blev väldigt snyggt, men det var ju bara vad vi väntade oss. Han man god smak så har man.

I morgon kommer vännerna från Sete och flyttar in i sitt hus vägg-i-vägg med oss. Dom stannar över jul som vi firar tillsammans och så skall dom vara kattvakt medan vi åker till Venedig över Nyår. Traditionsenligt bjuder vi på middag när dom kommer. Det blir pärlhöna som vi har köpt hos en bonde sydväst om Carcassonne dit vi åkte förra veckan för att köpa lite godis inför helgerna. Vi passade på att "palla" några riktigt stora ruskor av mistel som växte i massor runt gården. Det blir mycket pussande i helgen för att leva upp till traditionen.

Själv har jag levererat en släktbok över min frus fars familj - Ringquist från Tranås - till släktingar runt om i landet. Det är en väldigt massa arbete innan en sådan bok blir klar, men så sträcker den sig ända till 1500-talet också.

Jag ser också att man delat ut Sveriges Radios Lyrikpris för 2011 till poeten David Vikgren - 30 000 kronor är det värt att vara Sveriges mest lovande poet idag. Samtidigt läser jag att Trafikverket delar ut 36 miljoner i bonus till de underentreprenörer som lyckades få tågen att stå stilla förra vintern.

Jag vet inte vilket som är mest "skämmigt", men nog blir man lite undrande när Sveriges Radio delar ut 30 000 med pompa och ståt. Det får väl reservmålvakten i Knäckebröhults fotbollslag för en förlorad match nuförtiden. Nu skall jag säga att jag aldrig läst något av David Vikgren och är en alldeles för enkel själ för att uppskatta poesi, men nog borde det vara värt mer att vara den mest lovande i landet idag och säkert gläder man fler än vad Trafikverkets bonusföretag gjorde.



lördag 17 december 2011

Det skall blinka i alla regnbågens färger

Vaktlar med en gratin på squash och körsbärstomater är väldigt gott. Vi hade aldrig ätit vaktlar förrän vi kom till Frankrike, men blev väldigt förtjusta i dessa små hönsfåglar med en så utsökt smak. Vi brynte dom lite på spisen och satte sedan in dom i ugnen tills dom blev färdiga och fick en knaprig yta. Dom ser inte mycket ut för världen, men med en gratin till och ost efteråt så blir det ganska lagom. Köttet och skinnet är en riktig delikatess.

Vi ville gärna prova det i Sverige också för några år sedan, men det var en besvikelse. Vi köpte vaktlar på saluhallen i Göteborg med dom var så feta att vi ville inte ville äta dom. Undrar varför det är sådan skillnad på vaktlar i Sverige och Frankrike.

Min fru har kommit i sytagen och håller just nu på att förfärdiga en Chaneljacka som är något utöver det vanliga. Tyget, banden och knapparna köpte vi i New York där man har flera kvarter där man bara säljer tyger och tillbehör. Det ligger strax söder om Times SQuare för den intresserade och heter The Garment District..

Själv har jag satt upp en enkel ljusslinga runt takterrassen. I Frankrike skall det vara massor av färg, det skall blinka och ha sig så man får epilepsianfall, men vi håller oss till det diskret enkla svenska.

Våra enkla adventsljusstakar i fönstren och vår ljuskrans i fönstret (vita) verkar lite futtiga, men döm om vår förvåning när fransmännen kommenterar att det är så vackert. Själva måste dom emellertid vräka på med färg och blink när dom skall dekorera. Lustigt nog älskar dom blåa saker till jul, vilket jag tycker är gräsligt.



fredag 16 december 2011

Vi har fått julmat från Sverige





Vi har fått vårt julpaket från ICA Hägernäs. Dom levererar nämligen svenska delikatesser till oss utlandssvenskar. Vi har beställt diverse saker, som Boxholms kryddost, svensk cheddar, inläggningssill och vörtbröd. Förr kunde man köpa mycket av detta på IKEA men dom har degenererat och säljer numera bara substitut som på sin höjd kan attrahera en okunnig utlänning. Det verkar som IKEA tas över mer och mer av räknenissar och dom har ju ingen aning om kvalitet.

Det kan ju tyckas konstigt att köpa svensk cheddar, men vår mycket chauvinistiska och kräsna engelska väninna anser att den är mycket bättre än många av de fuskcheddar som tillverkas i England. Att vi över huvud taget utökar vårt ostsortiment när vi bor i Frankrike, som har hundratals ostar, beror på att Sverige faktiskt är väldigt bra på hårdost och Boxholms kryddost hör till de absolut bästa enlig min smak.

ICA Hägernäs har således specialiserat sig på att leverera till oss utlänningar. Dom har ett ganska bra sortiment, men om man ringer dom och vill ha något extra så läger dom genast ut det på sin webbutik. Trevliga är dom också. Visst blir det lite dyrt med frakten, men om man håller sig till saker som inte är färskvaror är det överkomligt. Om man vill köpa färskvaror måste man anlita DHL och då blir det avsevärt dyrare.

Vi har dessutom lyckats förklara för vår lokale charkuterist hur man preparerar - saltar - en svensk julskinka. Vi får väl se hur det faller ut. Charkuteristen tyckte emellertid att det var spännande att få en sådan beställning. Mat är alltid något som engagerar en fransman. Vi kommer också att göra svensk kalvsylta. I Sverige hade vi alltid lite problem att hitta rätt råvaror, men här finns kalvkött av alla de sorter så det blir inget problem. Rödbetor måste man ha till, men det får man fixa själv. Här kan man köpa färdigkokta rödbetor så det är bara att öppna Stora Kokboken och se hur man lägger in dom. Jag har gjort det förrut och det blev bra.

Vi kommer att fira julen med våra bästa vänner här i Frankrike så det blir blandat bord. Ostron, champagne och gåslever är obligatoriskt på ett franskt julbord så det får vi fixa och lägga upp tillsammans med våra svenska specialiteter. Min hemgravade korianderlax har emellertid inlemmats i bådas våra jultraditioner.


söndag 11 december 2011

Du är en bland 30 000

Den här bloggen har just passerat 30 000 unika besökare, vilket gör mig väldigt glad och stolt. Visserligen är det "ett myggpiss i Mississippi" som en granne jag hade en gång brukade säga om man jämför med min släktforskarblogg, som nu ligger runt 120 000 besökare.

När man bloggar kan man få en massa rolig statistisk över sina besökare. Var inte oroliga, jag kan inte identifiera er som personer, bara veta ungefär var ni bor. Ändå känner jag igen många av er just utifrån er hemort, vilken webläsare ni använder och operativsystem ni har. Jag känner igen det eftersom den här bloggen har osedvanligt många besökare som går direkt, vilket betyder att ni kan adressen utantill och är återkommande besökare. Jag gillar er oerhört mycket.

En annan grupp besökare som jag tycker väldigt mycket om är dom som kommer från andra bloggar och hemsidor. Mina bloggvänner i Frankrike och Sverige kanaliserar mycket trafik till mig och jag hoppas jag gör detsamma till dom. Tack för att ni länkar hit. Bloggen har i år blivit stående blogg på nättidningen Veteranen (SPF) i dess nya skepnad och därifrån har jag fått många nya besökare. Ni är så välkomna och jag uppskattar ert intresse för mina utgjutelser och funderingar.

Den 30 000e besökaren kom från Groningen i Nederländerna och du sökte dig direkt till mitt blogginlägg "Varför kostar tjänster så lite i Frankrike?". Du använder Linux och Google Crome. Om du känner igen dig så vet du att ditt klick betyder extra mycket för mig. Tack för att du läser mina texter.

Många kommer ju också hit genom Google för att dom söker på vissa ord. Jag kan se vilka sökord som är mest frekventa under olika tider av året. Normalt är det vanligaste sökorden som leder till min blogg något som innehåller "pensionär" eller "livskvalitet", men nu i juletider dominerar naturligtvis allehanda varianter på "jul". De senaste veckorna har emellertid något underligt hänt. Det vanligaste sökordet under en vecka var "elak lärare". Hur skall jag tolka detta? Är det ett resultat om den intensiva diskussionen i media om den svenska skolan eller kommer det sig av något jag skrivit som sedan spridit sig i cyberrymden. Eftersom jag är nyfiken söker jag givetvis på Google med sökorden "elak lärare", men inte kan jag hitta några länkar till min blogg inte. Däremot inser jag att det finns oerhört många som skrivit om detta ämne på bloggar, hemsidor och på olika forum - ganska beklämmande måste jag säga och lite trist för den svenska skolan. Kanske är det personer i ganska mogen ålder, som jag själv, som minns sådana problem. Jag brukar, inte enbart på skoj, säga att oprovocerat våld är en gammal tradition i svenska skolan. På min tid var det lärarna som stod för det, numera är det mestadels eleverna av vad jag förstår.

Man börjar märka på besöksaktiviteten att vi närmar oss jul nu. Speciellt märkts det på min släktforskarblogg och det kan man förstå. Släktforskning är ju en kraftigt beroendeframkallande sysselsättning, som har en förmåga att sluka, inte bara all ledig tid under dagarna, utan utövas också under småtimmarna. Övriga familjemedlemmar kan blir ganska trötta på den introverte släktforskaren, som bara intresserar sig för det som hände på 1700-talet och låter nutiden försvinna i ett töcken. Man kan ju förstå att den icke släktforskande parten i familjen tycker att det kan finnas något annat att ägna sig åt nu när julen närmar sig och släkten skall komma och inspektera. Julklappar köper sig inte själva, skinkan kokar sig inte och julsnapsen blir inte kryddad av sig själv.

Släktforskning är emellertid som golf - det är lugnast om båda parter i ett förhållande ägnar sig åt det. Då kan man strunta i julbrådskan gemensamt. Skulle nu någon vilja förleda sin partner till denna ädla sport - släktforskning alltså - så har jag JULPRIS på min nybörjarkurs i släktforskning, Släktforskning för noviser och själv kan ni ju önska er fortsättningskursen Släktforska gratis. Om kassan är skral efter alla julklappsinköp kan ni besöka min gratishjälp för nybörjare som heter Nybörjarhjälp. Där finns också massor att hämta.

lördag 10 december 2011

Vitt vin - det är väl fruntimmersdricka?

Egentligen är jag en rödvinsälskare. Rödvin är som kubanska cigarrer - det är kultur och njutning i varje ögonblick. Jag är emellertid ingen fundamentalist. Sedan jag flyttade till Sydfrankrike har roséviner blivit en allt större del av min matkultur på sommaren. Ändå är det så att vita viner alltid har varit det som gett mig de största upplevelserna. Vita viner är ju svårt eftersom dålig kvalitet avslöjas obarmhärtigt. Vita viner har så oerhört många ansikten - variationsrikedomen är närmast oändlig, till och med när vinerna är gjorda av samma druva.

Jag minns fortfarande första gången en kollega introducerade mig för en Gewürtztraminer till en Boston clam showder - i Boston. Under lång tid var viner gjorda på Riesling mina favoriter - framför allt de äldre som växt på skifferjord. Jag minns än idag när jag hade en vinprovning tillsammans med den eminente göteborgske krögaren och vinkännaren Ulf Wagner och jag lät utbrista: "Det här har en doft precis som min gamla 68-ans Amazon när den var riktigt varmkörd". Jag trodde Ulf skulle rynka på näsan åt ett så amatörmässigt yttrande. Istället berättade han när han hade en vinprovning för ett gäng konstnärer och en deltagare sniffade djupt på en Riesling odlad på kalkjord och säger: "Det doftar som pyset ur en cykelslang". Jag har fortfarande dessa två bilder i mitt luktminne när jag känner doften av den typen av viner. Det är just bilder knutna till dofter som gör att man kan känna igen ett vin senare.

Min nästa favorit bland vita druvor var Sauvignan Blanc. Först var jag väldigt förtjust i vinerna från Sancerre, vilka kommer från Loiredalen, som när de är som bäst smakar som ett diskret smaksatt kallt vatten från en kallkälla hemma i Bergslagen. Det låter inte så spännande kanske, men väldigt angenämt. När jag skaffade sommarställe i Languedoc insåg jag att Sauvignon Blancdruvan har flera ansikten. Lite norr om Sete finns en odlare som heter Domaine de la Fadèze. De var en av de första som vågade odla Sauvignon Blanc nere vid Medelhavet. För dom är inget tidigt emellertid eftersom man odlat druvor på deras domäner sedan 500 före Kristus. Det är många år sedan jag drack en av deras viner nu, men jag minns dom som en explosion av fruktsmaker. Där framträdde en del "gröna" smaker tillsammans med fläder och grapefrukt, men jag minns också toner av lycheefrukt.

Nästa bekantskap med druvan fick jag under min tid i Hong Kong där man främst importerade sina viner från Down Under och Sauvignon Blanc kom framför allt från det kalla klimatet på Nya Zeeland. Dessa viner var helt annorlunda. Snustorra och diskret fruktiga,  med en framträdande "grön" smak, eller kanske man skall säga stjälkig. Det var nämligen som att tugga på den gröna stjälken på vinplantan eller kanske på grässtråt som man trädde upp smultronen på som liten. I det oerhört heta och fuktiga klimatet i Hong Kong njöt man verkligen av dessa svala viner.

Sedan jag permanent flyttat till Corbières har jag fått två nya bekantskaper med druvan, med återigen andra ansikten. Min första favorit blev versionen från Famille Fabre på Château de Luc. De odlar sin Sauvignan Blanc i närheten av den urgamla grekiska bosättningen vid Oppidum d'Enserune, med anor från 600 före Kristus. Vinet har en intensiv smak och doft av exotiska frukter där ananas framträder tydligt, men avslutningen domineras av citrusfrukter, främst citron och grapefrukt. Nu beror det lite på om vinet är nytappat eller om det varit på flaska något år, men de exotiska frukterna framträder mer med tiden på citrusens bekostnad.

Jag trodde inte ett fruktigt Sauvignon Blanc kunde bli bättre tills jag kom i kontakt med Château Gaussan Kozines Sauvignan Blanc som fullständigt golvade mig. De två vinerna har i mycket samma smak- och doftpalett, men om vinet från Château de Luc representerar en underbar fruktkorg av exotiska frukter som man stilla njuter som dessert, så kan vinet från Gaussan Kozine närmast beskrivas som glädjefylld orgie i exotiska frukter som man dricker champage till. Det har en lätthet i sin struktur som gör att man dricker alltför mycket utan att märka det. Båda vinerna passar utmärkt till alla sorter av de lokala skaldjuren, råa eller tillagade. Dessutom fungerar dom väldigt bra till kryddstarka rätter av alla slag för att inte tala om att dricka det som balkongvin på sommaren.

fredag 9 december 2011

Galären - ett skaldjur som nästan bara är en stjärt


Kan ni tänka er en kräfta som bara består av en stjärt med ögon och mun i ena ändan - det är väl drömmen för många som tycker att kräftor är för dyra och bara äter stjärten? Vi hittade ett sådan djur i fiskaffären idag - dom heter galärer och lär smaka som kräftor. Vi har just kokat dom på svenskt sätt med salt och dill och nu står dom och svalnar. Ni får rapport under kvällen.

Vi tog en riktigt lång höstpromenad idag. Jag har gått den vägen åt andra hållet förut och då gick det bara uppför och uppför ända till slutet när det var svart pist sista biten. Det var den gången jag mötte den vilda getfamiljen. Den här gången gick vi åt andra hållet, dvs. vi började med den svarta pisten - uppför, utan lift. Det var faktiskt min fru som ville gå dit upp och se de snötäckta Pyreneerna, men jag tror att hon ångrade sig lite, där i början.

När väl den fruktansvärda stigningen hade bekämpats var det emellertid väldigt värt det eftersom det är vackert. Att se snöklädda berg i fjärran är något extra när solen skiner och det är 17 grader där du står. Hösten är verkligen något extra här nere. Nu börjar rosmarinen blomma med sina ljusblå små blommor som växer som buskar bland de andra städsegröna vilda buskarna. Enbuskarna är överfulla av enbär i färger från grönt till chokladbrunt och all grönska är oerhört saftig. Enda tråkigheten är att det finns mygg, något som är väldigt sällsynt här nere. En person som bor högre upp än Dalälven i Sverige skulle väl skratta åt myggplågan här men det finns ändå några som suger blod, men man får inga kliande bett och det är ju skönt.

För de flesta personer från europeiska länder och USA som kommer hit är det något oerhört att man bara kan gå utanför dörren och hitta oändligt många vilda vandringsleder i de kommunala skogarna och i garriguen. Vi har ett tiotal olika sträckningar som vi varierar mellan beroende på dagsform och väder. Det är som i Sverige där vi har allemansrätten, men här har vi tillgång till vidsträckta  kommunala skogar och marker som ingår i det stora naturskyddsområdet som finns i Corbières.


Nu har vi provat galärerna. Dom hade fortfarande utseenden emot sig, men smaken var utmärkt. Dom smakade precis som svenska havskräftor, men det var faktiskt mindre mat på dom än det såg ut. Det blir nog ingen favorit - det är alltför mycket arbete för alltför lite mat, men billiga är dom.

torsdag 8 december 2011

Poliser på cykel och japansk mat i solsken




Vi har varit i Beziers idag för att leta efter julklappar. På vägen dit besökte vi Castorama, som verkligen är ett himmelrike för hemfixare, eller "brickolörer", som det heter i Frankrike. Jag hittade några riktig praktiska grejor på elsidan. Det ena var en förlängningssladd med klämfattning. Den blir utmärkt att sätta upp över köksön så jag har ständig tillgång till ström för gräddvispar, mixerstavar och annat. Den andra prylen var en grenkontakt som hade inbyggd laddningskontakt för min smartphone samt dessutom en extra USB-port om jag vill ladda något mer. Så vår det plats för både julstjärnan och golvlampan samtidigt. En praktisk pryl var också en stickkontakt som är så platt att den får plats bakom vilken soffa eller skåp som helst.


Vi besökte också den nya köpcentrat som heter Polygone och inte är så värst märkvärdigt, men uppe på taket har man en mängd sk. etniska restauranger av god kvalitet. Idag valde vi den japanska Tokyo som har mycket god japansk mat. Kaffet drack vi på deras terrass där det var nära tjugo grader och strålande sol.

Nästa anhalt blev centrala Beziers och Gallerie Lafayette, som var en irriterande upplevelse. Dels hade man sämre sortiment än vanligt och så hade man börjat med en ny prispolicy. Det mesta i affären såldes till 30-40% reducerat pris om man hade Lafayette betalkort och betalade med det. För att få det måste man ett checkkonto och checkhäfte så dom kunde begära autogiro. Således - om man är så fattig att man inte har ett checkkonto så kan man inte få ett betalkort att använda istället för checker och om man sparat vanliga pengar till något så får man betala nästan dubbla priset. Så blir det när varuhusen tjänar mer pengar som bank än på sin kärnverksamhet. Man undrar vad Visa, MC och Amex skall ge oss för att vi skall fortsätta använda deras kort nu när varuhusen tvingar oss att använda deras.


En kul sak i Beziers var att man hade mängder av cyckelburna poliser på gatorna. Om det var för att få ordning på trafiken eller för att hålla ordning på ficktjuvar i julhandeln vet jag inte, men det är trevligt med poliser på cykel, som inte är fullhägda med vapen och batonger utan bara hjälpsamma och trevliga.

På vägen hem undrade vi lite hur det skall gå för alla "glädjeflickor", som man ser efter vägen, eller snarare deras kunder, om nu Frankrike inför en sexköpslag.


söndag 4 december 2011

Sanddrivor smälter inte till våren



Just nu biter svenska kommunpolitiker sina naglar och undrar hur vintern skall bli. Kommer det att, förutom att spara pengar på skolan och äldrevården, även gå att tjäna in några kronor på snöröjning och sandning den kommande vintern? Jag tänkte på det när jag vandrade omkring på stranden i Gruissan idag i strålande sol och 17 graders värme.

Här nere har man inga snöproblem, men däremot problem med sand, dock omvända. Innan våren måste man frakta bort all sand som drivit upp över alla vägar och stigar längst hela kusten. Den ligger i höga packade drivor inte olikt drivsnön i Sverige. Skillnaden är dock att sanden knappast smälter bort om man ignorerar den, vilket många svenska kommuner litar till. Ett annat mycket kostsamt problem är de tonvis med drivved som blåst upp på de milsvida stränderna och dessutom till råga på allt delvis blivit begravda i sand av vinden. All denna drivved måste bort innan våren när kommunernas stora inkomstkälla, turisterna, kommer för att gona sig på perfekt rena stränder.

Drivveden sätter igång min fantasi. Var har alla dessa träd växt? Kommer dom från Afrika, Italien, Spanien eller kanske Grekland? Vad är det för slags träd - hur ser det ut på stränderna där stormen ryckt upp dom med rötterna? Nog är det spännande att tänka på hur de hamnat just här?

Nu är ju inte turisterna den enda inkomstkällan här nere, men man får sina inkomster från lite andra områden är i Sverige. Givetvis är vinodlingen en av de viktigaste, men i Gruissan och många andra platser framställer man också salt på det gamla sättet. Man låter havsvatten indunsta i grunda dammar där man sedan skrapar upp det, renar det och säljer som gourmetsalt. En annan udda verksamhet är risodling som förekommer här längs kusten. Det är intressant att se hur man har uppfunnit stora moderna skördetröskor som kan gå på vattensjuk mark.

Sådana prosaiska saker far genom mitt huvud när jag strosar runt i solen. Efter promenaden stannade vi till vid ostronodlingen och köpte ett halvt dussin ostron, ett och ett halvt kilo musslor och två halvor av de mest fantastiskt fullmatade Nordsjökrabbor. Det blev en utsökt lunch när vi kom hem och dessutom kostade dessa läckerheter bara 19 euro. Jag hittade en flaska vitt vin från La Clape som passade väldigt bra till. La Clape är det stora platåberg som ligger mellan Narbonne och kusten. Området är känt för sina fina vita viner, men de röda går inte av för hackor dom heller. Det är där som det världberömda Château l'Hospitalet ligger. Vinet vi drack kom från granngården Mas de Soleila och heter Sphinx av årgång 2008.

Favoriter i repris från mars-april 2008


lördag 3 december 2011

Konsten att hitta dåliga viner utan att anstränga sig

Jag har många gånger prisat dagens viner från Languedoc, något som kanske gör svenska vinälskare lite sorgsna eftersom dom inte erbjuds på Systembolaget på ett seriöst sätt. Nu undrar säkert vän av ordning varför en del av de få viner från regionen, som vi fått smaka i Sverige är så mediokra. Det enda jag kan säga är att man kan hitta ganska mediokra viner om man anstränger sig, eller om man som Systembolaget, letar efter producenter som levererar enorma mängder till hutlöst låga priser.

Tricket för uppköpare och turister är att följa skyltarna med Cave Cooperative och köpa vin där. Oftast kan man då få viner till låga priser, låg kvalitet och inte särskilt typiska för sin terroir trots att dom har erforderlig AOC-status. Nu skall jag inte vara kategorisk. Några få cave cooperative gör alldeles utsökta viner. Ett exempel är Embres et Castelmaure, en liten by uppe i höga Corbièresbergen som inte bara gör viner av superkvalitet, utan också är oerhört avant garde när det gäller design av etiketter och den cave som vi kommer till som besökare. En annan utbrytarcave är Cellier d'Orfe som är ett cooperativ av vinodlare med ambitioner inom kommunerna Ornaison, Ferrals och Boutenac i Corbières. Som vår granne sa när vi kommenterade att en av deras viner fått guldmedalj: "Vi får guldmedalj för alla våra viner."

Mer typiska är dock de cave cooperative dit de flesta icke vinproducerande bönder skickar sina druvor. Lezignan-Corbières är centralort i ett område med fantastiska viner. En turist som kommer in i staden och vill köpa vin passerar då dess cave cooperative - en vacker byggnad. Gör det - dvs. passera snabbt, för vinerna där är riktigt dåliga jämfört med vad man kan köpa hos de enskilda odlarna överallt i området. Hit skickar alla bönder utan ambitioner sina druvor utan urskiljning och vinet blir därefter. Om man inte känner för att besöka enskilda odlare, men ändå vill ha viner av högsta klass så vänder man bilen och åker en kilometer tillbaka tills man ser skylten CDD. Där säljs utvalda viner från hela Languedoc och man kan smaka och skapa sig en egen uppfattning. Priserna är desamma som hos odlaren.

Vår goda vänners son har blivit chef för ett cave cooperative i södra Roussillon. Han berättar skräckhistorier om hur bönderna levererar sina druvor alldeles för tidigt. Dom är omogna, dessutom är lasten är full av kvistar och löv och annat skräp. Trots detta har han, med hjälp av modern teknik kunnat framställa viner som för första gången i cooperativets historia blivit belönat på de stora mässorna. Vi smakade ett rött vin häromkvällen som var utsökt och bara kostade 5 euro per flaska. Vi frågade om inte bönderna var stolta över detta. De bryr sig inte ett dugg om det så länge dom får sitt kilopris för skräpet dom levererar menade han. För dom är det viktigast att klara av skörden så tidigt som möjligt så dom kan ge sig ut i sina båtar och fiska på Medelhavet, vilket är deras stora passion.


Favoriter i repris från februari 2008:


Franska språket - ett gigantiskt miljöhot
Att vara ytlänning är inte alltid så lätt
Borgmästaren bjuder seniorerna på fest


Gadgeten innehöll ett fel