Vårpromenad på garriguen

För att vara Påsk är det ovanligt varmt med sköna 16 grader i skuggan, solen skiner, men det blåser fortfarande lite. Vår by är helt omgiven av garrigue som är vild natur där allemansrätt råder och inga ingrepp får göras utan naturen får sköta sig själv. Det ger en helt unik flora och fauna med gott om vildsvin och småvilt till rovfåglarnas glädje – småviltet alltså. När man vandrar upp på de höga sluttningarna ser man ofta flera enorma rovfåglar segla i vinden. Synd man inte vet mer om sådana.

Annars är det växterna som man njuter mest av på våren. Dels är det ätliga växter, som vildsparris och purjolök, dels är det kryddor, som blommande rosmarin och timjan, vilket kommer väl till pass till lammsteken. Färska lagerblad kan man plocka året runt. Man ser också mängder av vild iris och pärlhyacinter, samt tusenskönor i mattor blandade med gula fibblor och små ringblomsliknande växter. Ganska vanliga är också flera olika vilda orkidéer som ofta växer på vägkanter eller i den torra strängen i stigens mitt. Om man håller ögonen öppna så ser man även de mest oansenliga varianterna.

Förr i tiden var dalarna och sluttningarna på garriguen bebodda, endera av herdar eller av små vinodlare. Man ser fortfarande lämningarna i form av husruiner och snår av kultiverade växter som bambu, körsbär, fikon och syrener. Givetvis finns även lämningar av de gamla vinodlingarna som förvildats.

På grund av den internationella framgången med den nya ”superappellationen” AOP Corbières Boutenac så börjad det bli vanligt att fler och fler bönder röjer upp de övergivna tegar som har den unika jordmån som är godkänd för Terroir Boutenac även på garriguen för att plantera nya stockar av främst Carrignandruvor, som är basen i de kraftfulla vinerna. För de som vill framställa ekologiskt vin är det också en fördel att dessa tegar ligger långt från den traditionella odlingen så att inte ”smitta” av ohyra alternativt bekämpningsmedel kan överföras mellan de två odlingskulturerna.

Vildmark och kulturmark

Vi bor bokstavligen mitt i byn på byns högsta punkt. Huset är delvis påbyggt på murar från ett gammalt medelstidsslott som låg där – Château Superior. Resten av huset är uppmurat av rester av det raserade slottet, liksom grannhuset. I hörnet av kvarteret finns en del av det gamla slottstornet kvar – dock inte vid vårt hus.

Trots detta centrala läge behöver vi bara gå 200 meter från vår entrédörr för att vara ute i den orörda naturen som här kallas Haut Garrigue. Garriguen är mark där inget får byggas och ungefär samma regler gäller som i den svenska allemansrätten. Jag tror att de delar som inte är kommunala ägs av bönder i byn, men deras möjlighet att använda marken är strängt kringskuren av regler. Garriguen får sköta sig själv. Stormar, skogsbränder, skyfall och bökande djur förändrar ständigt landskapet, vilket gör att floran och faunan är vidunderlig och närmast kan liknas vid en trolsk urskog. Kommunen anlägger emellertid vägar i området, dels för brandbevakning, dels till jägarnas fromma. På köpet kan man erbjuda en mängd fantastiska vandrings- och cykelleder för oss som vill röra på oss lite. Inom vissa områden har man planterat ut skiften av korkek, pinjenötsträd och andra ädelträd som funnit sig väl tillrätta och nu lever i samma vilda tillstånd som allt annat, utan att behöva befara att bli avverkade eller utrotade av annat än naturens egna krafter.

En god vän som är barnfödd i byn har pekat ut var hans far hade sina vingårdar på garriguen, två- till tre generationer sedan. Man ser lämningar av vingårdar i form av stenmurar och förvildade druvor överallt. Man ser halvt eller helt raserade bergerier där får – och getägande bönder bodde och man finner förvildade, syrener, bambu, körsbär, fikon, mandel och andra kulturväxter lite varstans i naturen, som påminner om de små hem med trädgårdar som en gång fanns här.

Det är intressant att inse att för några generationer sedan var garriguen delvis uppodlad och vingårdarna låg tätt men närmast otillgängliga för maskiner eller mer rationell skördeteknik. När Corbièresbergens vinodling blev rationaliserad och man kunde utvinna över 100 hl vin per hektar på de mer lättillgängliga låglänta odlingarna fanns ingen plats för dessa höglänta och soldränkta små tegar längre, men nu är det andra tider.

När man vandrar omkring uppe på garriguen idag ser man hur man röjt nya vägar och ny mark för vinodling. Vinet håller på att erövra garriguen igen. Skälet är att den nya AOP Corbières Boutenac ändå inte tillåter rationell drift. Enligt reglerna för denna kvalitetsappelation skall det skördas för hand, bevattning är förbjuden och skördeuttagen är begränsade till under en tredjedel av vad den lokala druvan carignan kunde ge under sin ”storhetstid”. Nu är det kvalitet som gäller och där visar sig den gamla ”skräpdruvan” ha oanade talanger som avundas av hela Frankrike.

Ett annat skäl till garriguens nyodling är att ett antal vinodlare, som faktisk kan göra vin, och därför kan räkna med att sälja till andra än de frälsta, har börjat intressera sig för att tillverka ekologiskt och då passar garriguen med sina högt belägna tegar långt från andra odlingar från vilka bekämpningsmedel och ohyra kan blåsa in utmärkt.

Jag tror emellertid inte att det är någon som helst risk att de ganska begränsade nyodlingarna hotar det genuina och begränsar friluftslivet. Den starkaste garanten för detta är att det skulle hämma den i våra trakter heliga vildsvinsjakten och det är en omöjlig tanke.

Ålderdomlig demokrati i vår franska kommun

När vi kom hem från resan till Venedig låg Bulletin Municipal de Boutenac 2012 i vår brevlåda. Normalt sett får vi den ur borgmästarens hand när han på nyårsdagen besöker alla familjer och önskar Gott Nytt År men, som sagt, vi var ju inte hemma.

Det är en, enligt svenska förhållanden, helt anakronistisk trycksak. Den är kopierad på kommunkontorets kopieringsmaskin för A3-format, vikt och hophäftad till A4-format. Första sidan är en inbjudan till den traditionella samlingen då alla kommunens innevånare bjuds på mat och dryck i mängd som inramning till att borgmästaren och de övriga förtroendevalda berättar om vad man åstadkommit under det gångna året och vad man har för planer för det nya året. Den festen går av stapeln i morgon kväll och vi ser fram emot det.

Nästa sida heter "Ord från borgmästaren". I första stycket tar han upp att ovanligt många av kommunens medborgare har avlidit under året och att en ung man (son till vår granne) har omkommit i en bilolycka. Borgmästaren ber alla ägna sina tankar åt familjens stora sorg.

Resten av texten ägnas åt mer konventionella frågor. Därefter följer en detaljerad redovisning av kommunens ekonomi samt budget för kommande år. En redovisning för regler för farliga hundar följer därefter och där får man veta att uppfödning eller inhandlande av vissa kamphundar eller underlåtenhet att sterilisera redan ägda kamphundar ger 6 månaders fängelse eller 15 000 euro i böter.

Därefter följer information till nyanlända kommuninnevånare. Där får man veta att kommunens har en yta av 2300 hektar, varav 500 hektar är naturreservat där samma regler som den svenska allemansrätten gäller. Sedan får man råd om hur man bör skydda sig mot inbrott och därefter följer en redogörelse för alla arbete  man gjort 2011 och planer för 2012. En stor del av rapporten handlar om evenemang under året, som Mediateket, invigningen av klubblokalen för pensionärer, samt diplom som utdelats i skolan.

Skolan och barnen tar stor plats i rapporten. Alla aktiviteter, alla utflykter och verksamheter redovisas i detalj med bilder. Därefter kommer alla kommittéer som finns i kommunen. Jaktlaget har en framträdande plats, liksom festkommittén, tennisklubben, mottagning för nyanlända och Club Rosmarin som är pensionärsklubben.

Avslutningsvis finns en uppmaning att komma in med synpunkter eller förslag på aktiviteter och allra sist en frågesport i Boutenac-kunskap. Där konstaterar vi stolt att en av frågorna är: "Var i byn finner man en inskription över porten som säger 1762". Det är över vår port och det är ju roligt att vi utgör en del i kommunens identitet.

Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till 50-talet i min barndoms kommun där min far, efter att ha tvättat av sig smutsen i ett handfat på en pinnstol i köket efter en hel dag som skogshuggare åt pastoratet, klädde om och förvandlades till kommunens ledare, eller vad som idag skulle kallas kommunalråd och tog tag i kommunens roder. På den tiden var närdemokrati och korta avstånd mellan politiker och medborgare något självklart i Sverige. I Frankrike är det fortfarande en självklarhet.

Jag talade med min gamla mor idag. Hon hade skrivit under en lista för att få bevara Posten i centrum av Nora. 2000 personer hade skrivit på listan, vilket torde vara samtliga personer över 18 år som bor i Nora stad. Förhistorien är den att ICA som alltid haft en affär inne i stadskärnan har fått hybris och flyttat till en ny livmedelshall tre kilometer utanför en stad som inte är större än att, som man sa när jag var liten, "det luktar koskit tvärs igenom". Problemet är bara att alla äldre personer bor i innersta'n och dom är nu lämnade utan närservice när ICA försvunnit och tagit Posten med sig. Det är vad man kallar framsteg i ett modernt samhälle.

Galären - ett skaldjur som nästan bara är en stjärt

Kan ni tänka er en kräfta som bara består av en stjärt med ögon och mun i ena ändan - det är väl drömmen för många som tycker att kräftor är för dyra och bara äter stjärten? Vi hittade ett sådan djur i fiskaffären idag - dom heter galärer och lär smaka som kräftor. Vi har just kokat dom på svenskt sätt med salt och dill och nu står dom och svalnar. Ni får rapport under kvällen.

Vi tog en riktigt lång höstpromenad idag. Jag har gått den vägen åt andra hållet förut och då gick det bara uppför och uppför ända till slutet när det var svart pist sista biten. Det var den gången jag mötte den vilda getfamiljen. Den här gången gick vi åt andra hållet, dvs. vi började med den svarta pisten - uppför, utan lift. Det var faktiskt min fru som ville gå dit upp och se de snötäckta Pyreneerna, men jag tror att hon ångrade sig lite, där i början.

När väl den fruktansvärda stigningen hade bekämpats var det emellertid väldigt värt det eftersom det är vackert. Att se snöklädda berg i fjärran är något extra när solen skiner och det är 17 grader där du står. Hösten är verkligen något extra här nere. Nu börjar rosmarinen blomma med sina ljusblå små blommor som växer som buskar bland de andra städsegröna vilda buskarna. Enbuskarna är överfulla av enbär i färger från grönt till chokladbrunt och all grönska är oerhört saftig. Enda tråkigheten är att det finns mygg, något som är väldigt sällsynt här nere. En person som bor högre upp än Dalälven i Sverige skulle väl skratta åt myggplågan här men det finns ändå några som suger blod, men man får inga kliande bett och det är ju skönt.

För de flesta personer från europeiska länder och USA som kommer hit är det något oerhört att man bara kan gå utanför dörren och hitta oändligt många vilda vandringsleder i de kommunala skogarna och i garriguen. Vi har ett tiotal olika sträckningar som vi varierar mellan beroende på dagsform och väder. Det är som i Sverige där vi har allemansrätten, men här har vi tillgång till vidsträckta  kommunala skogar och marker som ingår i det stora naturskyddsområdet som finns i Corbières.


Nu har vi provat galärerna. Dom hade fortfarande utseenden emot sig, men smaken var utmärkt. Dom smakade precis som svenska havskräftor, men det var faktiskt mindre mat på dom än det såg ut. Det blir nog ingen favorit - det är alltför mycket arbete för alltför lite mat, men billiga är dom.

Garriguen - en plats för jakt och motion

Utomhuspool för svin

Jag har just kommit hem från min dagliga promenad på Garriguen. Jag provade en lite annan väg idag, men det blev ändå 6 kilometer. Jag blir lite törstig och slak efter alla uppförsbackarna, men då finns det råd. Jag passerar flera nedlagda och förvildade vingårdar som har stora klasar vindruvor. Dom är rena energibomberna att äta om man börjar bli lite trött. Jag föredrar att äta druvor från de nedlagda vingårdarna framför de aktiva. Troligen finns lite rester av svavel på druvorna i dom aktiva vingårdarna för magen brukar bli ganska glad och livlig dagen efter man har käkat dom osköljda druvorna.

Garriguen är inte bara oerhört vacker alla årstider; den har också andra speciella egenskaper. Nästan all mark som inte är bebyggd eller odlad är Garrigue och ingår i de kommunala skogarna där motsvarigheten till svensk allemansrätt råder.

Dy- & tallpeeling för svin

Garriguen är framför allt viktig för all jakt här nere. Jakt är en mycket viktig del av hushållningen för befolkningen. Det är främst vildsvin man jagar, men också hare, kaniner och olika hönsfåglar. Det finns väldigt gott om vildsvin så man bör inte gå ut på Garriguen eller ens åka bil på småvägarna där efter skymningen. För att främja vildsvinsstammen bryter man upp små områden av marken - plöjer och harvar den så att svinen har lättbökade områden och inte frestas ge sig på vinodlingar och olivlundar. Man gräver också ut svinbadkar i skogen där grisarna kan rulla sig i gyttja med efterföljande peeling mot tallstammar. Även vattensåar som skall samla regnvatten gjuts ute i naturen på vissa ställen.

Man skulle ju tycka att det skulle vara lätt att köpa viltkött här eftersom det förekommer så mycket jakt. Det är faktisk nästan omöjligt att köpa viltkött över disk. Skälet är dels att jägarna äter upp det själva, dels att köttkontrollen är så sträng så ingen vill ta de kostnader som det innebär att sälja sina bytesdjur och inte heller riskera framtida jakt genom att sälja kött svart.

Den stora tillgången på vilt har givetvis också lockat till sig en del avvarter. I Saint Chinian har en dansk miljonär köpt upp sammanhängande tegar av småbönderna. Där har han anlagt vilthägn med vildsvin och hjort. I anslutning till detta har han byggt en lyxanläggning med gourmetrestaurang. Han säljer sedan all-incusive "jaktresor" till danska direktörer för fantasipriser. Inte har det mycket att göra med jakt, men gästerna får förhoppningsvis sin blodtörst stillad så dom kan avhålla sig från djävulskap mot vanligt folk när dom kommer hem.

En fransk bekant som blivit inbjuden till en sådan jakt berättar att man lägger ut mat åt "viltet" på speciella platser på natten. "Jägarna" går sedan ut i bekväma torn i anslutning till semesteranläggningen - antagligen med konjakskupan i en hand och det specialtillverkade geväret i den andra - och skjuter det fridfullt mumsande villbrådet med hjälp av lasersikten. Jag kan riktigt se hur damer i aftonklänning står bredvid och klappar beundrande i sina små händer åt sina hjältar. På mig låter den som en variant på Kolmårdens djurpark där man kan få ta död på djuren mot extra betalning.

Läs också:
Jakttider och bränder
Golfe du Lion - närproducerad solsemester