Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 7 maj 2014

Vildmark och kulturmark

Vi bor bokstavligen mitt i byn på byns högsta punkt. Huset är delvis påbyggt på murar från ett gammalt medelstidsslott som låg där – Château Superior. Resten av huset är uppmurat av rester av det raserade slottet, liksom grannhuset. I hörnet av kvarteret finns en del av det gamla slottstornet kvar – dock inte vid vårt hus.

Trots detta centrala läge behöver vi bara gå 200 meter från vår entrédörr för att vara ute i den orörda naturen som här kallas Haut Garrigue. Garriguen är mark där inget får byggas och ungefär samma regler gäller som i den svenska allemansrätten. Jag tror att de delar som inte är kommunala ägs av bönder i byn, men deras möjlighet att använda marken är strängt kringskuren av regler. Garriguen får sköta sig själv. Stormar, skogsbränder, skyfall och bökande djur förändrar ständigt landskapet, vilket gör att floran och faunan är vidunderlig och närmast kan liknas vid en trolsk urskog. Kommunen anlägger emellertid vägar i området, dels för brandbevakning, dels till jägarnas fromma. På köpet kan man erbjuda en mängd fantastiska vandrings- och cykelleder för oss som vill röra på oss lite. Inom vissa områden har man planterat ut skiften av korkek, pinjenötsträd och andra ädelträd som funnit sig väl tillrätta och nu lever i samma vilda tillstånd som allt annat, utan att behöva befara att bli avverkade eller utrotade av annat än naturens egna krafter.

En god vän som är barnfödd i byn har pekat ut var hans far hade sina vingårdar på garriguen, två- till tre generationer sedan. Man ser lämningar av vingårdar i form av stenmurar och förvildade druvor överallt. Man ser halvt eller helt raserade bergerier där får – och getägande bönder bodde och man finner förvildade, syrener, bambu, körsbär, fikon, mandel och andra kulturväxter lite varstans i naturen, som påminner om de små hem med trädgårdar som en gång fanns här.

Det är intressant att inse att för några generationer sedan var garriguen delvis uppodlad och vingårdarna låg tätt men närmast otillgängliga för maskiner eller mer rationell skördeteknik. När Corbièresbergens vinodling blev rationaliserad och man kunde utvinna över 100 hl vin per hektar på de mer lättillgängliga låglänta odlingarna fanns ingen plats för dessa höglänta och soldränkta små tegar längre, men nu är det andra tider.

När man vandrar omkring uppe på garriguen idag ser man hur man röjt nya vägar och ny mark för vinodling. Vinet håller på att erövra garriguen igen. Skälet är att den nya AOP Corbières Boutenac ändå inte tillåter rationell drift. Enligt reglerna för denna kvalitetsappelation skall det skördas för hand, bevattning är förbjuden och skördeuttagen är begränsade till under en tredjedel av vad den lokala druvan carignan kunde ge under sin ”storhetstid”. Nu är det kvalitet som gäller och där visar sig den gamla ”skräpdruvan” ha oanade talanger som avundas av hela Frankrike.

Ett annat skäl till garriguens nyodling är att ett antal vinodlare, som faktisk kan göra vin, och därför kan räkna med att sälja till andra än de frälsta, har börjat intressera sig för att tillverka ekologiskt och då passar garriguen med sina högt belägna tegar långt från andra odlingar från vilka bekämpningsmedel och ohyra kan blåsa in utmärkt.

Jag tror emellertid inte att det är någon som helst risk att de ganska begränsade nyodlingarna hotar det genuina och begränsar friluftslivet. Den starkaste garanten för detta är att det skulle hämma den i våra trakter heliga vildsvinsjakten och det är en omöjlig tanke.

Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel