Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 6 maj 2014

Mat som människoföda


Jag har just läst Mats-Eric Nilssons bok ”Saltad nota” som är en både förfärande och lärorik bok om matfusket på restauranger och storkök, främst i Sverige, men med internationella utblickar. Den berättar om hur jakten på låga omkostnader och önskan att klara sig utan utbildad personal driver svensk matkultur mot allt sämre kvalitet. Att den närmast paranoida fokuseringen på hygienaspekter som myndigheterna utövar ofta dessutom motverkar god matkvalitet är ingen nyhet för mig som bor i Frankrike där matkvalitet går före det mesta. Man behöver bara gå tillbaka ett par decennier när man både fick dricka nysilad mjölk från bonden och kunde köpa naturliga produkter från lantbruket utan byråkratiskt krångel. Att det här engagerar mig starkt vet var och en som läst min restaurangblogg från Frankrike.

Jag erinrar mig också en episod från mitt senaste besök hos min 91-åriga mor i Nora i Bergslagen. Hon bor i eget boende i anslutning till det institutionella boendet Tullbacken i Nora. Hon försökte under en kort period att beställa mat från deras kök, men kunde inte äta den på grund av bristande kvalitet. Jag förstår henne efter senaste besöket. En dag när jag kom dig möttes jag av en hemsk odör i korridoren. Det hör till saken att vem som helst kan komma in i trapphuset under dagtid och det var uppenbart att någon tagit sig in och urinerat i heltäckningsmattan under morgontimmarna. Stanken var förfärlig. Turligt nog kom en av institutionsboendets personal just genom dörren som skiljer byggnaderna åt och jag gjorde henne uppmärksam på stanken och bad henne att skicka städare. Hon berättade emellertid att det inte var någon fara – det var bara köket som stekte fisk till lunch. Som Göteborgare under i 40 år vet jag emellertid att färsk fisk inte luktar och om den skall framkalla en sådan vidrig stank vid stekning så måste den vara otjänlig som människoföda. Man undrar verkligen vad kökspersonalen och den välutbildade näringsfysiolog som chefade för matverksamheten hade för kompetens och hur de gamla skulle reagera på denna vidriga anrättning. Jag var emellertid glad att min mor inte behövde utsättas för det.

Jag rekommenderar verkligen var och en som är intresserad av matkvalitet att läsa boken. Dessutom tycker jag var och en som har barn i skolan eller föräldrar på ett svenska institutionellt boende skall göra studiebesök och be att få provsmaka den mat som serveras. Läs emellertid boken först så ni kan ställa rätt frågor till personalen i ”köket” – om det alls finns något kök.

Vinjettbilden är lånad från Matkollen

2 kommentarer:

Unknown sa...

Hej!
Jag är ingen bakåtsträvare, men måste ändå säga: det var bättre förr. Särskilt i Sverige, där samhället med rasande fart när det gäller skola, omsorg , kommunikation nedmonterats.
De äldre, som måste tillbringa sina sista levnadsdagar behandlas som oönskade kollin, får mat som de inte kan tugga mm, personal, som inte tittar till dem ofta nog, inte kommer när de ringer med sin alarmklocka, läkaren som har en dag i veckan inte kommer in till "klienterna", bara ordinerar mer piller.
Efter de 3 år då jag dagligen var och besökte Johan på kommunens äldreboende fick jag god insikt i den dagliga s k omvårdnaden, och kan därmed med fog säga att dit vill jag inte.
Detta är ingen klander mot personalen, de gjorde så gott de kunde, underbemannade som de var.
Som sagt, nog var det bättre förr, när de råvaror vi inhandlade var närproducerade.
Jag skräms och skäms över det samhälle vi lämnar efter oss till barn och barnbarn.

Unknown sa...

Hej!
Jag är ingen bakåtsträvare, men måste ändå säga: det var bättre förr. Särskilt i Sverige, där samhället med rasande fart när det gäller skola, omsorg , kommunikation nedmonterats.
De äldre, som måste tillbringa sina sista levnadsdagar behandlas som oönskade kollin, får mat som de inte kan tugga mm, personal, som inte tittar till dem ofta nog, inte kommer när de ringer med sin alarmklocka, läkaren som har en dag i veckan inte kommer in till "klienterna", bara ordinerar mer piller.
Efter de 3 år då jag dagligen var och besökte Johan på kommunens äldreboende fick jag god insikt i den dagliga s k omvårdnaden, och kan därmed med fog säga att dit vill jag inte.
Detta är ingen klander mot personalen, de gjorde så gott de kunde, underbemannade som de var.
Som sagt, nog var det bättre förr, när de råvaror vi inhandlade var närproducerade.
Jag skräms och skäms över det samhälle vi lämnar efter oss till barn och barnbarn.