Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 25 april 2008

Utlänningar har allt konstiga matvanor

Fransmännen tycker vi utlänningar har så konstiga matvanor. Dom har lärt sig att vi inte äter än det ena, än det andra som hör till livets, inte bara nödtorft, utan också till dess höjdpunkter.

Det finns några riktigt allvarliga brister i vår matkultur som fransmännen varken kan finna ursäkter eller förklaringar till. Det kanske värsta är att många av oss envisas med att äta vårt kött genomstekt, eller förstört, som fransmännen anser. Vi till och med vill ha vårt ankbröst genomstek; något som gör denna delikatess närmast oätlig. Fransmännen säger om engelsmän att de tar död på köttet två gånger – en gång hos slaktaren och sedan en andra gång i stekpannan. Det är inte riktigt lika illa med svenskar men vi är också ganska underliga.

Speciellt i södra Frankrike undviker man gärna att tillaga maten utan, om det är möjligt, äter den så nära Guds skapelse som möjligt. Det betyder kött som bara fått stifta en mycket kort bekantskap med stekpannan och skaldjur av olika slag som helst är levande. Att äta levande musslor, ostron, sjöborrar och andra mer exotiska havets frukter anses här vara det yppersta av delikatesser, medan många utlänningar ser det som ytterst motbjudande. Av någon anledning så utvidgar vi utlänningar vår motvilja mot att äta levande skaldjur till att även ogilla dem i gratinerad eller tillagad form. Om vi dessutom, förstörda av barndomens fiskpinnar, kokta torsk och nålbrev till insjöfisk, inte gilla fisk heller så är vi klart handikappade. Det är inte nog med det eftersom vi inte heller gillar de utsökta små grodlåren som fransmännen är så förtjusta i att engelsmännen kallar dem nedsättande för ”frogeaters”. En annan delikatess som sällan resulterar i några ovationer från utlänningar är sniglar i alla former.

Till dessa mer eller mindre kulturella mathandikapp lägger vi utlänningar ett antal mer ideologiskt betingade egenheter. Exempelvis äter vi inte gärna fransmännens nationalrätt gås- och anklever eftersom vi tycker synd om ankorna och gässen när de matas med majs. Av någon anledning har vi också svårt för kaniner och harar. Troligen beroende på gamla skrönor från kriget om slaktade katter. Jag har dessutom träffat många som bara äter fåglar över en viss storlek; gränsen verkar gå vid kyckling, medan allt därunder är för gulligt att äta.

Det förefaller också finnas avsevärt fler vegetarianer och andra special-”ganer” bland utlänningar än bland fransmän, något som fransmännen helt tillskriver vår ovana vid den njutning som riktigt tillagad allsidig kost ger. Svenskar har dessutom några egna egenheter som orsakar höjda ögonbryn. Det är alltid roligt att höra det fnittriga ”nej tack” som kommer från svenskar när de blir tillfrågade om dom vill ha aperitif vid lunchtid, något som är fullständigt naturligt att dricka för en fransman. Att vi dessutom tackar nej till vin till lunchen och samtidigt berättar att vi kör bil resulterar ofta i ett frågande uttryck i den franske kyparens ansikte. Dom har lite svårt att förstå varför man mitt under den viktiga matbeställningen börjar berätta om hur man färdas på sin semester; som om det hade något att göra med måltiden.

Jag måste säga till våra franska vänners fördel att de oftast provar alla de svenska specialiteter som vi lagar till dem. I gengäld har vi lärt oss att äta nästan allt som serveras i vårt nya land och dessutom gilla det. Nu finns det emellertid en gräns även för fransmän. Våra vänner är helt överens om att vin från andra länder är odrickbart. Australiskt vin smakar kängurupiss tror man sig veta, sydafrikanskt är allmänt odrickbart, tyskt alldeles för sött och så kan man fortsätta i evighet. Amerikanskt vin kan duga eftersom det ju bevisligen var de amerikanska moderplantorna som med sin avkomma räddade den franska vinodlingen efter vinlusens härjningar för mer än hundra år sedan och det borgar ju för en viss kvalitet. Tydligen har de sydamerikanska vinerna också ett relativt gott ryckte. Jag säger rykte för det går inte att köpa i handeln. Man hänvisar till att några franska vinodlare faktiskt etablerat sig i Sydamerika och det visar ju på att det finns viss potential för kvalitet. När jag nämner att många franska vinodlare anlitat vinmakare från Australien och Nya Zeeland för att lära de franska odlarna hur man gör designviner för att utöka sitt sortment utöver de för trakten vanliga AOC-godkända vinerna får våra vänner något irrande i blicken och säger: ”Skall det vara mer bröd till osten?”
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel