Vi har börjat spela golf!

Våra franska vänner tycker det har varit en kall vår. Vi har tyckt oss vara i himmelriket och våra vänner hemma i Sverige har varit gröna av avund när vi berättat om vädret här. ”Det blir så lite kvar av sommaren när våren är så kall”, säger de franska vännerna. ”Visst”, säger vi sarkastiskt, ”ni har ju bara svensk sommartemperatur till fram i början av oktober så det är jobbigt här”. Tänk så olika det kan vara! Det enda som är sig likt är att folk är missnöjda om allt inte är perfekt. Det är nyttigt att byta miljö ibland så man får perspektiv på det man har.

Vi har i alla fall äntligen kommit oss för med att börja spela golf. Det är dyrt här i Frankrike; mycket dyrare än det är på de flesta ställen hemma i Sverige. För oss två kostar det 20 000 kronor för ett år men då har man ingen inträdesavgift förstås, men nog är golf fortfarande en lyx i Frankrike. Samtidigt är det på sätt och vis mycket lyxigare i Sverige. Vi har fått skämmas i Sverige över vår gamla utrustning och våra kläder som inte alltid hade rätt märke på bröstet. Nu får man skämmas igen! Vi tog nämligen ett stort tag i plånboken och köpte oss helt nya klubbor av senaste modell och häftigaste märke när vi flyttade hit. Nu tittar folk konstigt på oss eftersom vi har så flotta grejor, medan resten av medlemmarna går omkring med utrustning av en årgång som ingen svensk golfare skulle våga visa sig med. Det är också välgörande fritt från de värsta modetrenderna på golfbanan här, men fina bilar har man förstås.

Andra ovana saker för oss är att man inte får något handikappkort, än mindre något plastkort med magnetremsa – inte ens en medlemsbricka får man. Vi frågade hur man då kan kolla vilka som är medlemmar och då sa man att det gör man inte utan förutsätter att dom som spelar är medlemmar eller har betalt greenfee. Verkar enkelt, men å andra sidan måste man ha läkarintyg för att ställa upp i tävlingar, vilket man inte behöver ha för att ta en sjukförsäkring i Frankrike. Nog är det knepigt att det skall vara så olika.

Man blir lite nostalgisk när man kommer till klubben här. Det är som det var på 70- och 80-talet i på svenska golfklubbar. Det är rimligt många medlemmar, vilket gör att man kan få spela nästan när man har lust, men också dyrt att vara medlem förstås. Det finns folk i restaurangen och kring klubbhuset. Man går inte bara direkt från bagageluckan på bilen till första utslaget som det blivit i Sverige de senaste åren och framför allt kan man spela golf utan att delta i tävlingar! På vår klubb här har man fem tävlingar under hela sommaren. Vilken svensk klubb kan man spela en sällskapsrunda på under en helg numera?

I övrigt är sommaren här. Det finns fortfarande färsk sparris för 3 euro kilot på marknaden, melonerna har kommit liksom aprikoserna. De första körsbären är här men fortfarande dyra. Alla dikesrenar glöder av vild vallmo och skogen är vit av akacieträdens blomklasar medan fälten kantas av de ljuslila tamarindbuskarna. Vinet har fått riktigt stora gröna bladruskor och vinbönderna gnäller över vädret som alltid är fel på något sätt. Garriguen är vanvettigt gul av en buske med så vassa taggar att de skär genom byxorna om man inte passar sig.

Jag skall passa på att avliva en myt som jag trott på i alla år, nämligen att bara svenska jordgubbar är söta och goda. Skälet till detta skulle vara att den svenska sommarens långa dagar ger så mycket ljus. Jag kan meddela att de franska och spanska jordgubbarna är precis lika goda. Det som gör frukt söt och välsmakande är huruvida de får mogna på sin kvist eller inte och de gubbar vi får till Sverige från andra länder är alltid plockade omogna – därav den mindre angenäma smaken. Vi äter massor med söta goda både spanska och franska jordgubbar. Men de franska är naturligtvis absolut bäst – enligt fransmännen.