Nu har vi sett Eurovionsschlagerfestivalen för första gången utomlands. Intresset här i Frankrike, liksom i de flesta Västeuropeiska länder är noll, men så svenska vi är var vi ju tvungna att titta. Vi lyckades övertala några vänner att se den med oss, vilket vi ångrade eftersom Sverige gjorde en konstig insats på många plan. Nu har vi ju inte sett de svenska finalerna så vi hade ingen aning om hur den svenska låten var – bara att det var Charlotte Pirelli som skulle sjunga.
Man kan väl säga att det gick som vanligt – alla låtar jag gillade radade upp sig på slutet. Min favorit Storbritannien kom väl sist eller näst sist. Danmark ställde som vanligt upp med en Bröderna Olsenklon och Finland tror att det var den musikaliska kvalitén i hårdrock som gav dem segern.
Nog vore det enklare att använda en enkel matematisk algoritm för att avgöra finalen. Ta bara och räkna hur många länder varje medlemsland gränsar till och dela sedan upp poängen från varje land uppifrån mellan dessa grannländer så får man resultatet. Eftersom hälften av alla röstande länder är före detta Jugoslavien eller före detta Sovjetunionen så blir det ganska enkelt att inse vart segern går. Storbritannien skulle kunna göra som i fotboll – ställa upp med England, Wales, Skottland och Nordirland så blev det lite mer ballans åt det västliga hållet.
Annars tycker jag det var många länder om skojade till det med fullständigt hialösa bidrag – kul med lite distans tyckte jag tills jag insåg att det nog var blodigt allvar. Det enda land som verkligen hånade evenemanget var Sverige genom sin juryordförande, vilket är underligt eftersom Sverige förmodligen är det land som satsat mest seriöst på tävlingen av alla. Det anses väl vara politiskt korrekt att håna tävlingen samtidigt som man kan sälja sin farmor för att få vara med på ett hörn. Jag tänker på, jag tror han heter Björn Gustavsson, som på knagglig engelska och himlande med ögonen stammade fram dom svenska poängen. Våra franska vänner trodde han var onykter, alternativt att den ordinarie presentatören fått förhinder och han var en inhoppande studioman. Det blev hur som helst ganska pinsamt att förklara. Inte blev det bättre av att vi sa att det ansågs vara humor i Sverige, det han gjorde.
Att den svenska låten kom på slutet tycker jag var helt i sin ordning liksom att Norge klarade sig riktigt bra. Jag tycker synd om Charlotte Pirelli som ju alltid sett så bra ut – har hon blivit sjuk på något sätt? Min fru påstår att hon har plastikopererat sig. I så fall är det mycket sorgligt.
Den enda trösten var att det franska bidraget var lika uselt som det svenska. Dessutom har det vållat visst rabalder här när folk hörde talas om att dom skulle sjunga delvis på engelska. Att fransmännen inte ser det som en särskilt seriös tävling ur musiksynpunkt bevisas väl av att dom hade modeskaparen Jean Paul Gaultier som kommentator. Han och hans kollega pratade sönder hela sändningen så man hörde inte ett dyft av originalsändningen. Man lägger alltid en matta av simultantolkning och snack över allt i Frankrike så folk skall slippa höra andra språk. Det sorgligaste var att de pratade sönder kvällens höjdpunkt nämligen Goran Bregovic och hans orkester. Vi hörde dom live i Mèze för några år sedan – helt fantastiskt.
Hur som helst är nu Sverige fast förankrat som en i gänget av ledande musiknationer i världen, vilket bevisas genom att dom inte ens kvalificerar sig till den Europeiska finalen. Jag tänker på fint sällskap som Irland och Storbritannien. Vem har någonsin hört en eurovisonsschlagervinnare på radion efter finalen – inte är det ofta inte. Bortsett från ABBA då som fortfarande är ikonförklarade i stora delar av världen.
Så undrar jag om man måste vara blondin för att presentera poängen från sitt land. Till och med Turkiet hade lyckats hitta en rågblond presentatör.
Man kan väl säga att det gick som vanligt – alla låtar jag gillade radade upp sig på slutet. Min favorit Storbritannien kom väl sist eller näst sist. Danmark ställde som vanligt upp med en Bröderna Olsenklon och Finland tror att det var den musikaliska kvalitén i hårdrock som gav dem segern.
Nog vore det enklare att använda en enkel matematisk algoritm för att avgöra finalen. Ta bara och räkna hur många länder varje medlemsland gränsar till och dela sedan upp poängen från varje land uppifrån mellan dessa grannländer så får man resultatet. Eftersom hälften av alla röstande länder är före detta Jugoslavien eller före detta Sovjetunionen så blir det ganska enkelt att inse vart segern går. Storbritannien skulle kunna göra som i fotboll – ställa upp med England, Wales, Skottland och Nordirland så blev det lite mer ballans åt det västliga hållet.
Annars tycker jag det var många länder om skojade till det med fullständigt hialösa bidrag – kul med lite distans tyckte jag tills jag insåg att det nog var blodigt allvar. Det enda land som verkligen hånade evenemanget var Sverige genom sin juryordförande, vilket är underligt eftersom Sverige förmodligen är det land som satsat mest seriöst på tävlingen av alla. Det anses väl vara politiskt korrekt att håna tävlingen samtidigt som man kan sälja sin farmor för att få vara med på ett hörn. Jag tänker på, jag tror han heter Björn Gustavsson, som på knagglig engelska och himlande med ögonen stammade fram dom svenska poängen. Våra franska vänner trodde han var onykter, alternativt att den ordinarie presentatören fått förhinder och han var en inhoppande studioman. Det blev hur som helst ganska pinsamt att förklara. Inte blev det bättre av att vi sa att det ansågs vara humor i Sverige, det han gjorde.
Att den svenska låten kom på slutet tycker jag var helt i sin ordning liksom att Norge klarade sig riktigt bra. Jag tycker synd om Charlotte Pirelli som ju alltid sett så bra ut – har hon blivit sjuk på något sätt? Min fru påstår att hon har plastikopererat sig. I så fall är det mycket sorgligt.
Den enda trösten var att det franska bidraget var lika uselt som det svenska. Dessutom har det vållat visst rabalder här när folk hörde talas om att dom skulle sjunga delvis på engelska. Att fransmännen inte ser det som en särskilt seriös tävling ur musiksynpunkt bevisas väl av att dom hade modeskaparen Jean Paul Gaultier som kommentator. Han och hans kollega pratade sönder hela sändningen så man hörde inte ett dyft av originalsändningen. Man lägger alltid en matta av simultantolkning och snack över allt i Frankrike så folk skall slippa höra andra språk. Det sorgligaste var att de pratade sönder kvällens höjdpunkt nämligen Goran Bregovic och hans orkester. Vi hörde dom live i Mèze för några år sedan – helt fantastiskt.
Hur som helst är nu Sverige fast förankrat som en i gänget av ledande musiknationer i världen, vilket bevisas genom att dom inte ens kvalificerar sig till den Europeiska finalen. Jag tänker på fint sällskap som Irland och Storbritannien. Vem har någonsin hört en eurovisonsschlagervinnare på radion efter finalen – inte är det ofta inte. Bortsett från ABBA då som fortfarande är ikonförklarade i stora delar av världen.
Så undrar jag om man måste vara blondin för att presentera poängen från sitt land. Till och med Turkiet hade lyckats hitta en rågblond presentatör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar