Vi har haft invigningsfest

Vi har haft invigningsfest. På 17 maj, vilket inte har något med Norge att göra. Vi ville gärna tacka alla hantverkare som gjort ett fantastiskt arbete med vårt hus. Vi ville också tacka alla i byn som tagit emot oss på ett så fantastiskt sätt, som hjälpt oss på olika sätt och inte minst gjort oss till sina vänner.

Ett annat skäl till att vi ville ha en invigningsfest är att vårt hus är det äldsta bevarade i byn. Många hus har rivits i samband med att den gamla vallgraven försvunnit och gator har breddats (så man kan köra med bil). Huset är från 1762 i sin nuvarande form men vissa av väggarna och grunden är en del av det gamla Fort Supérieur de Boutenac som på medeltiden låg där vårt kvarter nu är. Det ligger precis i fonden av huvudgatan och det var där den förste konsuln i byn bodde och där byns första konsulförsamling möttes 10 mars 1789 (1) Flera av de gamla familjerna i byn härstammar från den förste ägaren Guillaume Berthomieu. När vi köpte det var det förfallet och taket höll på att rasa in så nu var alla nyfikna på hur vi tagit vara på det gamla huset.

Vi hade bjudit drygt 40 personer och nästan alla kom, samt några extra. Borgmästaren och en av hantverkarna hade giltigt förhinder eftersom det lokala rugbylaget spelade fransk final för 13-mannalag och vann så nu är man stolta franska mästare – mycket viktigt!! Borgmästaren knackade på dörren dagen efter, ursäktade sig och undrade om han störde mycket om han kom en dag för sent. En rundtur i huset åtföljd av en 18-årig Highland Park gjorde att vi hade en trevlig stund.

Det var helt fantastiskt att så många människor kom och att alla hade så trevligt. Först på plan var förre borgmästaren med fru samt medhavd lagrad Marc från det lokala distilleriet. Sedan följde gäst efter gäst med trevliga presenter; en champagneflaska här, en cognac där eller en uppsättning vinprovarglas för att inte tala om den enorma trelitersflaskan med vin dekorerad med en golfspelare i tenn. Våra amerikanska vänner medförde kompisar direkt från Boston med jetlag och allt. De seniora damerna i kvarteret kom i samlad tropp och dom hade alla lagt håret och fixat make up dagen till ära. Den kringresande hårfrisörskan i byn hade haft bråda dagar. Specierihandlarparet hade stängt några timmar och allt var oerhört trevligt.

Alla ville ta en tur i huset innan maten och drycken attackerades. De största ovationerna fick vi för den inredda vinden, speciellt från dom som vet hur det såg ut innan. Vår takterrass var också populär eftersom den ger nästan 360 graders utsikt över byn och ända till Cevennerna i norr och Narbonne i öster. Eftersom den är byns högsta punkt tyckte alla det var häftigt. Snacka om att hantverkarna var stolta och gärna berättade precis vad dom hade gjort för sina fruar och för alla som ville höra på.

Att bjuda på fest i Frankrike är både krävande och opretentiöst. Det är opretentiöst eftersom alla är mycket uppsluppna, pratar som kvarnar och dricker massor – utan att mer än några få blir onyktra. Krävande för att man måste ha god mat att bjuda på. Vi hade gjort en stor buffé med allehanda läckerheter. Eftersom det är en fransk fest räknar jag upp vad vi bjöd på. Vi hade gjort små grillspett med marinerad kyckling, vi hade gjort massor av små ostpajer, (precis lagom stora att äta ur handen), vi hade ett antal snittar med rökt lax, lokala slaktarens torkade korv, hemlagad gåslever och med tapenade Vi hade paté en croûte, som är en lokal specialitet, vi hade torkad skinka med melon, choklad, ost, potatischips (viktigt konstigt nog) samt mänger av oliver. Till detta dricker man pastis, vitt, rött och rosévin samt diverse läskedrycker. Vi hade köpt rosévin från en av gästerna, Mr Laboucarié på Domaine de Fontsainte, ett utsökt Gris de gris som exporteras mycket till USA. Det vita vi valde var en Sauvignon Blanc från Château de Luc och rödvinet var Domaine Grand Estagnol som kommer från vår by men produceras i kooperativet i Ornaison. En rolig grej är att vinbönder bara dricker sina egna viner – så experter de är – så det vita vinet, som är verkligen superbra, blev verkligen en succé bland dessa experter.

När det började ätas samlades alla i köket där det var uppdukat en buffé och sedan pratade man och åt i timmar stående. Vinet tog slut fortare än man han korka upp och maten, som vi trodde skulle bli över försvann med ökad hastighet under kvällen. Det blev emellertid en del att skicka med hem till äldre anhöriga och lite till en picknick dagen efter ändå. Lite oväntat började man klappa händer och ville ha ett tal av oss, vilket var fullständigt oförberett. Jag fick ursäkta mig för min ännu bristande franska och bad att få hålla tal på engelska, med min fru som översättare och det kändes bra att få tacka alla som varit så fantastiska mot oss ytlänningar som kommer och bosätter oss i deras by. Flera av gästerna förstod lite engelska och min fru översatte charmant så alla fattade vad jag sa.

Som kvällen led försvann hälften av skaran och resten drog sig upp till terrassen där vi också flyttade dryckerna. Min fru spelade på flygeln, man rökte cigarr och de sista gick hem långt efter midnatt. Frampå kvällen kom en av gästernas unga dotter, med tvekan, som det sig bör när man är i de yngre tonåren. Hon fick emellertid lov att öva på flygel så hon var i himmelriket hela resten av kvällen och ångrade verkligen inte att hon tog mod till sig och kom.

Vi var trötta men mycket nöjda dagen efter. Vi har förstått att festen är det stora samtalsämnet i byn den här veckan. En av grannarna kom in med en artikel ur den sydfranska dagstidningen L'Independant där en av gästerna skrivit om vår fest. Det största samtalsämnet var emellertid den goda maten och först i andra meningen kommer kommentarer om huset och hur trevligt det var. Det var som när vi visade runt våra franska vänner i Göteborgs skärgård med skärgårdsbåt, tog dem till kloster i Östergötland, Visingsö, Gränna och shopping och kafé i Alingsås, allt i strålande sol. När de kom hem berättade de först vilken god mat man fick i Sverige, sedan om de andra upplevelserna. Detta är typiskt för fransmän – kvalitén på en kultur och på dess människor avgörs av vad man äter!! Jag tycker att det är ganska sympatiskt. Efter att under flera decennier ha besökt platser som Holland, England och Hong Kong så inser jag hur viktig god mat är – eller snarare hur hopplöst det är med maten i vissa länder. Det drar liksom ned totalupplevelsen av platsen.

(1) Ur Histoire de Boutenac av Eliane Coste