Vad gör man egentligen hela dagarna som pensionär

Vi får ofta frågan vad vi egentligen gör för att fördriva tiden som pensionärer i Frankrike. För mig och många som läser det här förefaller det vara en underlig fråga och min sarkastiska ådra får mig att se ett visst mönster bland dem som frågar. Den ena kategorin är, inte så överraskande, yngre människor som har svårt att förstå att man över huvud taget kan ha ett meningsfullt liv efter man fyllt sextio. Den andra kategorin är personer i min egen ålder som känner en intensiv skräck inför att bli pensionärer, eller snarare att inte gå till jobbet längre. De kan inte se en enda meningsfull sysselsättning när dom inte har sitt jobb att fundera över och dom är dessutom fullständigt övertygade om att deras gamla arbetsuppgifter kommer att ligga för fäfot och deras arbetsplats drabbas av en svår kris när dom pensioneras.

Jag ägnade mig de senaste åren på jobbet åt att predikat för mina arbetskamrater att efter femtiofem måste man förändra fokus i sina karriärambitioner. Före femtiofem upptas all tid av att förkovra sig i jobbet och framför allt att klättra i organisationen, få mer att säga till om, göra sig oumbärlig och naturligtvis att öka sin status och sin lön. Efter femtiofem minskar möjligheterna till avancemang med varje år som går vilket gör att det är ganska meningslöst att kämpa om positioner med de yngre som ju också måste ha sin plats så småningom. Vad som är än viktigare är att den del av resten av livet som kommer att fyllas av arbete blir allt mindre medan den tid man förfogar fritt över sin tid blir en allt större del av framtiden. Det är därför naturligt att man efter femtiofem lägger mer krut på att planera sin framtida karriär som fri från tvång, regler, dead lines, prestationsmätning och klättrande på de professionella stegen, dvs. som pensionär. Efter femtiofem bör man därför mer och mer tänka på hur merparten av resten av livet skall gestalta sig och, om man verkligen vill måna om sin arbetsplats, hur man skall lämna över sin kunskap, erfarenhet och maktpositioner till de yngre på ett bra sätt.

Men vad gör vi då som pensionärer i ett främmande land? Lite skämtsamt brukar vi säga att vi inte förstår hur vi hann arbeta förut så mycket som vi har att stå i numera. Första och främst så har vi ett mycket intensivt sällskapsliv med grannar och andra vänner. Vi lagar mat och äter ofta tillsammans, vilket tar sin tid. Normaltid för frukost, lunch och middag i Frankrike inklusive aperitif är så där sex timmar per dag om man kör hela programmet. Då har jag inte räknat in all den tid det tar att göra inköpen på marknaden, i alla specialaffärer och hos odlare/försäljare som har just det rätta köttet, de bästa ostronen, den läckraste korven, de bästa grönsakerna eller de mest smakfulla persikorna för att inte tala om de bästa vinerna.

Nu hör det till saken att man inte är särskilt effektiv i sitt ätande i Frankrike. Ätandet är mer en social tilldragelse; rätt efter rätt kommer fram i maklig takt medan man pratar skrattar och har allmänt trevligt. Det kan vara en enkel grönsallad med dressin, några ostron, en bit kött utan annat än salt och peppar till, kanske lite skinka och melon, den lokala korven som grillats eller en tomatsallad och naturligtvis mängder av de mest fantasifulla ostar. Desserten kan vara allt från lite frukt till mastiga kakor eller klassikern crème caramelle eller lite glass. Det låter inte som man kan hålla på så länge med detta, men med mycket prat och skratt och lugnt och stillsamt ätande så tar det sin tid.

Det är också så skönt att det sällan talas om hur farligt det är att äta än det ena än det andra här. Vi har ju blivit lärda att ena veckan skall man akta sig för fett, en annan dör man av salt eller socker, en tredje är det grillad mat som är farligt och nästan hela tiden riskerar man livet om man inte är vegetarian. Om något inte är fel att äta av dessa orsaker så är det förkastligt ur globalt uppvärmningsperspektiv eller jämställdhets-, ur etiskt eller solidaritets- eller någotannatperspektiv. I Frankrike är man väl så medkännande och måna om sin hälsa som vi är i Sverige men man tror också på att man mår bra av att njuta av livet och känna glädje i de små situationerna, varav måltiden med familj och vänner är en av de viktigaste.

Nu äter vi inte hela tiden. Vi åker omkring mycket i trakten och ser på alla byar, borgar, marknader (lopp- och andra), promenerar på Garriguen och på stranden på vintern och solar och badar (somliga av oss) på sommaren, gör utflykter i Frankrike, till Spanien och planerar några till Italien, Corsika och Portugal. Så spelar vi golf, vilket tar sin tid och som Hagge Geigert, den numera bortgångne golfentusiasten sa: ”I maj börjar golfsäsongen och då har man inte en glad dag förrän fram i oktober”. Det är bara det att frustrationen kan utökas till nästan hela året här om man vill, men även golfen har blivit mindre prestation och mer nöje med åren tycker vi. Jag har insett att jag inte kommer under 10 i handicap och min fru har accepterat att bollen har ett eget liv och att marken har en tendens att röra sig upp och ned just när man slår.

Min fru har, till min glädje, tagit upp sitt pianospel igen. Hon har spelat sedan hon var liten flicka, men haft ett uppehåll några av de senaste åren. Vi tog med den 150 år gamla flygeln hit vilket var ett äventyr eftersom den inte gick att bära uppför trapporna till den plats vi ville ha den på. Den fick lyftas upp över taken in på vår takterrass och bäras ned på plats – snacka om nervöst. Några Tranåsbor kanske läste Torbjörn Skobes artikel i Tranåsposten för en tid sedan om musiklivet i Tranås förr. Han funderade då över vart Tranåsprofilen, pianostämmaren och musikern Harald Neréns jaccarandaflygel hade tagit vägen. Den står nu hos oss i Frankrike och är ett arv från min frus mor. Hon växte upp med Nerén som, under sina år i Tranås, bodde hos familjen. Vid hans död köpte min frus föräldrar flygel som är en precis så praktfull pjäs som Torbjörn hört den skulle vara.

Min fru har också börjat med silversmide, något som jag tycker hon har verklig talang för. Vi har inrett en liten verkstad där hon har sina verktyg och jag mina träbearbetningsgrejor; om jag nu någonsin kommer igång med mitt slöjdande. Så läser vi mycket. Jag har alltid läst oerhört mycket men min fru har också fått tid till det nu. Problemet är bara att vi inte kan hitta någon svensk bokhandel på nätet som vill skicka böcker utanför norden.

Det som tar mycket av min tid är släktforskning, något som jag började med för några år sedan när min far skulle fylla 85 och jag kom på att en släktbok vore ju en fin present. Så skriver jag ju mina bloggar förstås och det tar mer tid än det borde kanske.

En lustig sak är att medan jag arbetade som forskare på högskolan fick jag sällan tid skriva artiklar inom mitt område för all byråkrati och politik som jag tvingade ägna mig åt för att jag själv och medarbetarna skulle ha medel att leva av. Det tar jag i viss mån igen nu när jag råder mig själv.

Så finns det alltid en liten grej på huset som inte är riktigt färdig än, som kan göras lite bättre eller förändras lite grann. Det är emellertid oändligt mycket mindre att göra på ett gammalt stenhus jämfört med det gamla trähus från sekelskiftet som vi hade i Sverige. Där var vi verkligen slavar under ett hus med eget liv för att inte tala om den djungel som en gång varit trädgård innan jag började (miss)sköta den.

Den tid som blir över fylls glädjande nog av kontakter med vänner och familj i Sverige. Vi får ofta besök från Sverige och det är alltid lika roligt att få uppleva Frankrike tillsammans med gamla vänner och familjen. Dessemellan kan vi ringa till hela Europa för en engångskostnad på 7 euro i månaden så det blir många och långa telefonsamtal.

Just nu planerar vi en invigningsfest för att fira att vårt hus är färdigt – nåja!? Vi skall bjuda alla grannar och vänner som genom sin vänlighet och hjälpsamhet gjort att vi trivs så bra. Vi vill också med en fest tacka alla fantastiska hantverkare och andra personer som på olika sätt bidragit till ombyggnaden. Det berättar jag om en annan gång.