En upplevelse i världens centrum

Salvador Dali kallade Perpignan världens medelpunkt och har också smyckat järnvägsstationen där på ett för Dali mycket otypiskt sätt. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att vara där under en vecka. Att nöjet varit tveksamt beror på att det var på det nybyggda sjukhuset som jag tvingades bedriva tiden.

Jag har sett många sjukhus och nybyggda operationssalar både i Europa och Asien som led i mitt arbete, men aldrig någonsin utnyttjat deras logimöjligheter som patient. Det är en underlig upplevelse att samtidigt som man vet att dom skall göra saker med en själv inte kunna låta bli att studera hur dom löst operationssalar och vårdavdelningar och jämföra med annat man sett. Troligen är det bra eftersom det skingrar tankarna lite från det man är där för. 

Nu har jag ju aldrig varit patient i Sverige, men jag antar att det är ganska lika. Här är det förvånansvärt gott om personal, som dessutom är trevliga, bortsett från att jag har svårt för den hurtiga typen av vårdpersonal som tar det som en personlig förolämpning om man inte säger att livet är toppen när dom frågar hur man mår. En annan svår variant är dom som betraktar en som fullständigt kocko när man inte omedelbart fattar den lokala roussillonska dialekten som dessutom talas i superfart. Att försöka kommunicera på något annat tungomål är uteslutet. Jag undra hur många utbildade sjuksköterskor i Sverige som inte kan säga ett ord på engelska – här är det nog 90%.

Med läkarna är det emellertid annorlunda – dom behärskar ofta engelska, även dom som är fransmän. Med det menar jag att många av specialistläkarna är från andra länder och kan därför tala flera språk.

En sak som verkar vara standard inom all sjukvård är emellertid den dåliga maten – så även i matlandet Frankrike. Nu är det väl högst troligt att den inte lagas i Frankrike, utan är upphandlad enligt EUs regler för offentlig upphandling från Rumänien eller något annat medlemsland. Kanske har något svenskt landsting gett sig in i konkurrensen och vunnit någon upphandling hit ner. Hur som helst är den bedrövlig!

Det var några saker som var speciella – den ena har med min egen profession att göra. Jag stod vid ett av fönstren i sjukhuset och såg de snöklädda topparna i Pyrenéerna resa sig inte alls långt bort. Plötsligt ser jag ett  RyanAirplan som på låg höjd glider över sjukhuset. Det hörs bara ett svagt sus fast det känns som om planet snuddar vid byggnaden. Sjukhuset ligger nämligen bara några hundra meter från flygplatsen och mellan denna och sjukhuset ligger den stora motorvägen där all trafik till och från Spanien rusar fram. Sådan ljudisolering av en byggnad kostar pengar.

När det gäller den andra underligheten måste jag lita till min frus 30 år i vården för att förstå hur konstigt det är. Trots rikligt med personal var organisationen i sin praktik väldigt lite hierarkisk. Den sköterska som var avdelningsföreståndare tvekade inte att rycka in på alla områden – hon delade ut mat, hjälpte till att bädda, att tvätta patienter eller göra omläggningar om det passade sig. Klinikchefen kom in och hälsade och pratade en stund och min vårdande läkare satt ned långa stunder och pratade och förklarade vad han tänkte ta sig för och upprepade ständigt att det var min kropp och att han bara berättade vilka alternativ jag hade att välja på. Eftersom ”ronden” bara bestod av honom blev det till och med lite privat snack. 

Under mitt arbete med vårdfrågor i Sverige har jag närmast till leda hört den populära svenska målsättningen: ”Patienten i centrum”. Nu har jag upplevt det. Det är nu 4 dagar sedan dom släppte ut mig och jag mår bättre än på mycket länge. Jag vill också tacka alla vänner för stöd och vänskap under och efter min ofrivilliga vistelse i "Centre du monde".