Nystart efter 90

Min mor fyllde 90 år för några månader sedan. Med hänsyn till den höga åldern är hon lyckligt lottad. Hon är fullständigt klar i huvudet och har mängder av intressen. Hon har fram till sin 90-årsdag klarat allt själv – mat, städning, tvätt och framföra allt det stora intresset, bakning. Till det har hon ägnat sig åt olika handarbeten för att fördriva tiden.

Problemet har emellertid varit att hon så länge jag kan minnas haft värk och haft allehanda andra fysiska åkommor som satt ned hennes livslust. Den stora grejen varje vecka har varit att rada upp alla pillerburkar på stora bordet och fylla dosetten omsorgsfullt enligt skrivna instruktioner. Antalet piller har hela tiden ökat och inga har tagits bort. Många har haft som uppgift att döva biverkningarna av de andra. 

Hennes livslust var tidvis inte det bästa. Med hög ålder försvinner vännerna. Enda sättet att träffa sina gamla vänner är att gå till kyrkogården och sitta där vid gravvården någon halvtimma och berätta för dem om det senaste som hänt och tala om gamla minnen.

I normala fall ringer min mor alltid till min bror och talar om när hon tänker duscha och ringer igen när hon är klar. Han har ett arbete som gör att han enkelt kan komma om något händer. Ett av barnbarnen tittar också in varje dag en stund på en kopp kaffe och ser hur det är. Just den här dagen ringde hon inte min bror och barnbarnet hade fått ett vikariat och kunde inte komma. Givetvis föll min mor i hallen efter duschen och kunde inte ta sig upp själv. Larmet var inte heller nära eftersom hon tagit av det när hon duschade. 

När min bror kom hem på kvällen ansåg han det vara för sent att väcka vår mor så han tittade inte in förrän på morgonen. Hon hade då legat hela natten utan kläder på hallgolvet och kunde inte ta sig någonstans. Hon var i mycket dålig kondition och kördes i ilfart till lasarettet i Lindesberg där man fann att hon hade en svår infektion i kroppen och en sänka på 180.

Efter några dagars vård hämtade hon sig emellertid och chefsläkaren som varit ledig ansåg henne vara frisk nog att skrivas ut. Det visade sig att läkaren var en av min mors gamla slöjdelever så det blev ett trevligt återseende.  Ett resultat av sjukhusvistelsen blev att man såg över hennes medicinering och tog bort alla piller utom tre som hon behövde på grund av sin ålder.

Två veckor senare ville hon berätta en trevlig nyhet för mig, som hon väntat med tills hon var säker på sin sak. Sedan hon slutat med sina mediciner hade hon varit helt befriad från värk, sömnproblem och negativa tankar. Hon hade inte tagit en enda smärtstillande tablett på två veckor och inga sömnpiller. Hon var pigg och positiv och tyckte att hon fått en nystart på livet.

Det enda negativa må vara att min mors status väl har sjunkit bland andra åldringar eftersom hon nu är den som har minst antal piller i sin dosett. Men – å andra sidan ger det många poäng att köras akut till lasarettet.

En sommar med förväntningar

Nu börjar sommaren fyllas så smått – om det nu blir någon i år. Skämt åsido så får vi nog nog av värme vad det lider, men det har varit segt i år. Dom som odlar tidiga frukter, som körsbär, är förtvivlade – de mognar inte utan ramlar av som kart.

Juli är fullsmockad redan nu med våra norska vänner Else och Leif först på plan och dom lappar över med yngsta dottern Johanna med son och man. Så blir det en kort glugg där vi hoppas min före detta doktorand och goda vän Martha från Brasilien dyker upp. Madelaine och Ulf kommer på sitt traditionsenliga besök till oss och sedan kommer äldsta dottern Sara och hennes man ner och lämnar sönerna Mateo och Emiliano hos oss ett par veckor. Själva åker dom på en välbehövlig semester till Paris med TGV. Vi fraktar hem grabbarna på biltåget mellan Narbonne och Hamburg i mitten av augusti och tar sedan Kielfärjan till Göteborg. Det blir ett äventyr för pojkarna.

Pojkarna har beställt besök i Carcassone som vanligt, så vill Emiliano att han och jag tillverkar en täljkniv tillsammans. Han har börjat tälja gubbar i sann Emilanda. Jag får ringa till Sverige och beställa ett lämpligt knivblad. Dessutom har Emiliano lärt sig spela saxofon och är redan riktigt duktig. Kanske en framtida jazzmusiker i familjen?

Väl hemma i Sverige blir det stora touren med besök hos släkt och vänner i Stockholm, Nora och Göteborg. Jag tänkte nog hinna med släktforskardagarna i Köping också, men Noramarken är lite sen för oss i år.

Eventuellt blir det besök hos kusinen i Tyskland på nedvägen med bil genom Europa och kanske även besök hos vänner i Helsingborg om vi nu inte tar Kielfärjan igen.

Vi ser verkligen fram emot att träffa alla i sommar och få turista tillsammans med dom i våra hemtrakter. Det är alltid lika utmanande att välja aktiviteter, men vi tränade ju på sonen David med partner tidigare i år och det blev ju väldigt bra.

I hänryckningens tid utan bredband

I Frankrike rycker man sig fortfarande hän fullt ut eftersom även måndagen är ledig dag. Att sedan Orange lyckades paja Internet redan på lördagen och att deras mobila bredband kollapsade av överansträngning strax efter öppnade upp för innovationer i tillvaron. Det är nu torsdag och först nu har vi fått Internet, telefon och radio – därav denna något föråldrade text.

Redan på fredagen började trevligheterna när vi bjöd våra unga vänner från New Orleans med ettårig Annmarie och deras amerikanska värdar på middag. Jag är ingen hejare på att handskas med småttingar, men Annmarie gick bara inte att motstå – vaken, leende och oerhört charmig som hon är.

På lördagen blev det besök på den årliga mässan för lokala produkter och hantverk – Promaude. Vin, charkuterier, konserver, hemmagjord glass, olja, bröd, ost, massor av matställen blandas med smide, skulptur, smycketillverkning solpaneler och skördemaskiner. Ganska trevligt faktiskt. Vi köpte två konserver – en på kanin och en på pärlhöna. Jag åt en gårdstillverkad glass på fårmjölk – verkligen god. Dessutom åt vi lunch i ett stånd som en av de lokala vinbönderna ordnat – gott var både det fasta och det flytande.

På söndag morgon hann vi med tre loppmarkader i olika byar. Två var mest skräp, men den återkommande i Lagrasse, som snarare är en antikmarknad, var bra, men vi köpte inget. På eftermiddagen blev vi bjudna på fest hos våra amerikanska vänner som firade Annmarie’s ettårsdag och mamma Julia’s masterexamen. Fantastisk trevlig fest med nya människor vi aldrig träffat förr. Dagen slutade med att vi planerat in aktiviteter i veckan med våra nya bekanta. Det blir besök på en restaurang i hallarna i Narbonne, som är känd från TV – ägaren är f.d. berömd rugbyspelare. Dom lär ha traktens bästa kött, som slaktaren tvärs över gången, vid beställning, kastar till rugbykillen som sällan missar.

Helgen avslutades med lunch i grannbyn på restaurang En Catimini – helt fantastiskt, men det får ni läsa om i min Restaurangguide. På vägen hem träffade vi traktens hjord av vilda getter. Dom har blivit många fler sedan jag mötte dem uppe på Garriguen för ett par år sedan och några av småttingarna från den tiden har blivit ganska imponerande.

En upplevelse i världens centrum

Salvador Dali kallade Perpignan världens medelpunkt och har också smyckat järnvägsstationen där på ett för Dali mycket otypiskt sätt. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att vara där under en vecka. Att nöjet varit tveksamt beror på att det var på det nybyggda sjukhuset som jag tvingades bedriva tiden.

Jag har sett många sjukhus och nybyggda operationssalar både i Europa och Asien som led i mitt arbete, men aldrig någonsin utnyttjat deras logimöjligheter som patient. Det är en underlig upplevelse att samtidigt som man vet att dom skall göra saker med en själv inte kunna låta bli att studera hur dom löst operationssalar och vårdavdelningar och jämföra med annat man sett. Troligen är det bra eftersom det skingrar tankarna lite från det man är där för. 

Nu har jag ju aldrig varit patient i Sverige, men jag antar att det är ganska lika. Här är det förvånansvärt gott om personal, som dessutom är trevliga, bortsett från att jag har svårt för den hurtiga typen av vårdpersonal som tar det som en personlig förolämpning om man inte säger att livet är toppen när dom frågar hur man mår. En annan svår variant är dom som betraktar en som fullständigt kocko när man inte omedelbart fattar den lokala roussillonska dialekten som dessutom talas i superfart. Att försöka kommunicera på något annat tungomål är uteslutet. Jag undra hur många utbildade sjuksköterskor i Sverige som inte kan säga ett ord på engelska – här är det nog 90%.

Med läkarna är det emellertid annorlunda – dom behärskar ofta engelska, även dom som är fransmän. Med det menar jag att många av specialistläkarna är från andra länder och kan därför tala flera språk.

En sak som verkar vara standard inom all sjukvård är emellertid den dåliga maten – så även i matlandet Frankrike. Nu är det väl högst troligt att den inte lagas i Frankrike, utan är upphandlad enligt EUs regler för offentlig upphandling från Rumänien eller något annat medlemsland. Kanske har något svenskt landsting gett sig in i konkurrensen och vunnit någon upphandling hit ner. Hur som helst är den bedrövlig!

Det var några saker som var speciella – den ena har med min egen profession att göra. Jag stod vid ett av fönstren i sjukhuset och såg de snöklädda topparna i Pyrenéerna resa sig inte alls långt bort. Plötsligt ser jag ett  RyanAirplan som på låg höjd glider över sjukhuset. Det hörs bara ett svagt sus fast det känns som om planet snuddar vid byggnaden. Sjukhuset ligger nämligen bara några hundra meter från flygplatsen och mellan denna och sjukhuset ligger den stora motorvägen där all trafik till och från Spanien rusar fram. Sådan ljudisolering av en byggnad kostar pengar.

När det gäller den andra underligheten måste jag lita till min frus 30 år i vården för att förstå hur konstigt det är. Trots rikligt med personal var organisationen i sin praktik väldigt lite hierarkisk. Den sköterska som var avdelningsföreståndare tvekade inte att rycka in på alla områden – hon delade ut mat, hjälpte till att bädda, att tvätta patienter eller göra omläggningar om det passade sig. Klinikchefen kom in och hälsade och pratade en stund och min vårdande läkare satt ned långa stunder och pratade och förklarade vad han tänkte ta sig för och upprepade ständigt att det var min kropp och att han bara berättade vilka alternativ jag hade att välja på. Eftersom ”ronden” bara bestod av honom blev det till och med lite privat snack. 

Under mitt arbete med vårdfrågor i Sverige har jag närmast till leda hört den populära svenska målsättningen: ”Patienten i centrum”. Nu har jag upplevt det. Det är nu 4 dagar sedan dom släppte ut mig och jag mår bättre än på mycket länge. Jag vill också tacka alla vänner för stöd och vänskap under och efter min ofrivilliga vistelse i "Centre du monde".

Sommaren är hektiskt

Vi fick en lapp från kommunen i brevlådan häromdagen. Dom meddelade att kommunens festkommitté kommer att vandra runt i byn om några dagar åtföljda av en traditionell promenadorkester och samla in bidrag till årets sommarfest. Det blir fest i dagarna fem med massor av mat och underhållning.

Det är ganska ovant för en svensk att uppleva hur mycket arbete och resurser man lägger ned på det sociala livet i kommunen. Det finns en festkommitté på varje plats och så har man en särskild grupp som välkomnar och tar hand om nyanlända till kommunen. Givetvis har man en speciell pensionärsklubb som ordnar resor och muntrationer för de äldre. Man har dessutom en kommitté som speciellt gör saker för barnen. 

Dom flesta fester betalas av kommunen, men i just den här sommarfesten kan man bidra till. Man får också vara med och samla in pengar om man känner för det. Att man skickar ut meddelande i förväg och varnar är dels för att man skall vara hemma så man kan bidra, dels att man skall veta vad det är för personer som knackar på och vad pengarna går till.

Annars är det hektiskt just nu. Alla byar i omgivningen har fester av olika slag. Många vingårdar ordnar muntrationer varje vecka. Det kan vara mat och vinprovning, konst och vinprovning eller jazzmusik och vinprovning. Kostnaderna för dessa evenemang är ofta närmast symboliska. Ovanpå det så är det konserter, utställningar, temafester kring olika lokala produkter och en massa annat. Så kommer det givetvis en ström av vänner och släktingar för att inte tala om alla knytkalas man blir inbjuden till med jämna och ojämna mellanrum.

Lyckligtvis är vädret sådant att man kan umgås ute till långt fram på nätterna, vilket gör att allt blir mycket enklare och mer lättplanerat. Så har vi fått en restaurang i byn. Visserligen är den av enklaste slag, men maten är bra och paret som driver den trevliga. Den samverkar med byns vittberömda motorcykelpub, så det blir numera ett ganska blandat klientel nere på torget. Där blandas nu vi invandrare med hantverkare från omgivningen, vanliga bybor, samt fulltatuerade HD-åkande och i vanlig ordning välväxta motorcykelburna entusiaster som har barnasinnet kvar, men knappast varken ålder eller skick. Men dom är snälla trots sina skrämmande symboler och sin utstyrsel.

Vi fick en ofrivillig utflykt i går. Innan helgen åkte vi till IKEA för att köpa en ny sängram till vår antika säng så våra resliga gäster skall få plats. Det var en tripp på 25 mil. Väl hemma insåg vi att en vital del saknades så i måndags var det bara att åka tillbaka till IKEA för komplettering. Det är trist att se hur IKEA blir sämre och sämre sedan Ingvar blivit för gammal att styra upp de unga räknenissarna. Inte nog med att man spionerar på sin personal i Frankrike - man försämrar också successivt, framför allt maten. Inte är det rent och snyggt heller som det alltid var på IKEA förr. Man undrar hur dom tänker?

I dag kommer Madelaine och Ulf åkande ned från ett regnigt Europa och får möta vår obligatoriska sol. Vi ser fram emot att umgås med dom tills dom tröttnar och drar vidare, sedan kommer Sara och lille Mateo.

En ljudlig hyresgäst

Vid 5-tiden i morse väcktes jag av ett besynnerligt ljud. Det var ett regelbundet ljud som upprepades med en sådan enformighet att det måste vara någon mekanisk grej i huset som höll på att paja ihop. I mitt dvalaliknande tillstånd gick jag snabbt igenom alla tänkbara ljudkällor, men insåg snart att det inte fanns något som kunde orsaka ljudet inomhus. Trott som jag var bestämde jag mig för att det var på gatan eller från något grannhus och fastän ljudet bara malde på somnade jag om. Nästa gång jag vaknade var vid 8-tiden och kunde konstatera att ljudet fortfarande fanns där. Med samma regelbundna enformighet hade det således pågått i timmar.

Om ni tänker er ett ljud som orsakas av att ett cykelhjul roteras i maklig takt och för varje varv, med ungefär en sekunds mellanrum tar det emot något så ett ljud framkallas - ett ljud som är ett mellanting mellan en lite ostämd flöjt och ett lager som håller på att skära ihop. Jag var helt enkelt tvungen att gå upp och undersöka det. Det kom uppifrån i huset. Jag gick sakta uppför trapporna för att kunna lokalisera varifrån det kom och ju närmare den öppna terrassdörren jag kom ju starkare blev det. Jag började tro att det var TV-antennen som vred sig fram och tillbaka i vinden och orsakade ljudet när den skavde mot sina fästen. Det som talade för det var att det var vindstilla så jag började fundera om det inte var något levande som orsakade ljudet. Därför smög jag mig sakta ut och fann källan till oljudet.

Högst upp på TV-antennen bredvid vindmätaren satt en praktfull Härfågel och trumpetade. Han var så nöjd att ha funnit den absolut högsta punkten i byn och hoppades naturligtvis att någon lämplig hona skulle imponeras av både hans upphöjda position och hans, i hans tycke, vackra sång. Vart duvan som haft sin reklamplats där i veckor tagit vägen vet jag inte. Kanske har han funnit sin partner och vilar sig efter väl förrättat värv.

Bortsett från ornitologiska studier har vi en fullspäckad vecka. Eftersom det har blivit riktigt varmt är det alltid frågan om var man skall åtnjuta värmen. Min fru föredrar stranden och jag kan stå ut där om jag har skuggande parasoll och en bra bok nedladdad från svenska biblioteket. Båda tycker vi emellertid att det är trevligt att njuta uteliv tillsammans med goda vänner, gärna i kombination med god mat. Häromdagen träffade vi Anne, Janne och Ylva för första gången, åt en mycket god lunch och såg deras fina hus i en "by nära oss". Anne och jag har tidigare haft blogg- och Facebookkontakt så det var väldigt trevligt att träffa hela familjen "live" så att säga.

Det finns några få svenska familjer i omgivningen, som vi endera fått kontakt med genom min aktivitet på nätet eller genom tips från vänner i Sverige och i något fall är det kontakter från hembygden. Det trevliga är att alla svenskar vi känner här nere inte har några ambitioner att skapa någon svenskkoloni utan försöker på alla sätt att smälta in i det franska samhället och blir då som vilka vänner som helst tillsammans med franska, engelska, amerikanska och andra nationaliteter.