Att vara nöjdast i världen

I USA får aldrig en politiker jämföra amerikanska förhållanden med förhållanden i andra länder, hur illa det än är ställt i det egna landet och hur bra det än är i andra länder. Det anses opatriotiskt och innebär politiskt självmord. Tokigt tycker nog de flesta, men reagerar vi inte likadana själva ibland?

Jag kan intyga att det inte är populärt att berätta för svenskar om den välfungerande franska sjukvården. Även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller den svenska vården så är det ändå sämre i alla andra länder verkar man vilja tro. Det gäller för övrigt inte bara vården. Jag tänker ändå ta risken inspirerad av morgonens Caliberprogram om brister i patientintegriteten på svenska sjukhus.

Jag har hört flera exempel från vänner och bekanta i Sverige som blivit undersökta för mycket allvarliga sjukdomar och fått vänta i veckor, ibland mer på provresultaten. När de efter lång väntan med stor oro äntligen kommer ett besked är det i form av ett brev. Att man kan behöva prata med någon, få förklaringar och lite medkänsla efter ett livsavgörande besked verkar inte förstås av vården.

Hur fungerar det då i mitt nya hemland? Jag har själv en erfarenhet som var av allvarlig art. Min husläkare skickade mig, för säkerhets skull, på en skallröntgen för diffusa problem som hon inte kunde förklara efter ett otal prover och undersökningar. Detta fick jag inom en dag. När undersökningen var gjord fick jag sitta och vänta i tio minuter medan röntgenläkaren analyserade resultatet, som inte var positivt, vilket han meddelade personligen. Omedelbar efter samtalet ringde han min husläkare som tog in mig direkt mellan övriga patienter och ringde runt till de stora sjukhus som finns i regionen för att får tid för en operation. Hon gav mig några val på sjukhus och läkare och jag valde Perpignan som är berömda för sin avancerade neurokirurgi. Två dagar senare var jag inlagd och en vecka senare kunde jag lämna sjukhuset, visserligen med ett ”hål i huv’et” men frisk. Nu kanske ni tror att det här var ett specialfall, men det är precis så här det rutinmässigt går till. Total öppenhet mot patienten, personlig kontakt, snabbhet och fritt val av specialistvård.

Nu undrar jag följande. Hur kan man i Frankrike klara av att ge såväl besked på röntgenundersökningar, som andra tester omedelbart eller under dagen, när detta inte går i Sverige? Varför är det så fel att vi patienter i Frankrike får med oss alla tester och röntgenbilder hem, samt alla brev mellan läkare i öppna kuvert när de som regel undanhålls oss i Sverige? Hur kommer det sig att exempelvis försäkringsbolag inte ens får begära vårt medgivande att ta del av sjukdomshistoria i Frankrike, medan det är gängse krav för att försäkra sig i Sverige?

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska vården tekniskt sett är lika avancerad som den franska och den vård man får när man väl har fått en diagnos i Sverige oftast är av världsklass. Personalen är också mycket professionella i Sverige. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att man aldrig ger sig förrän man funnit orsaken till besvären i Frankrike – kostnader för avancerade prover och behandlingar övervägs inte ens. En annan skillnad är tillgänglighet till vård och de korta väntetiderna även till specialistvård. En kanske mest värdefull skillnad är kontinuiteten i läkarkontakterna och det personliga bemötandet. Man har alltid ”sin egen” husläkare och man har även ”sin egen” specialistläkare om man har ett kroniskt problem som kräver upprepade kontroller. Umgängestonen är ofta ”personlig” och läkarna tar sig den tid det behövs. En trevlig vana är att läkaren dikterar journalen medan man sitter kvar och lyssnar. En annan underlighet i Frankrike är att både husläkaren och specialistläkaren är tillgängliga per telefon under tjänstetid och svarar utan brådska på de frågor man kan tänkas ha.

Jag inser att visa läsare inte uppskattar mina erfarenheter, men det kanske gör att man slipper höra kommentaren om att man säkert kommer att återvända till Sverige för att vårdas när man blir gammal och sjuk. Till och med en av värdens mest välbärgade män – Ingvar Kamprad – blev beskylld, i vissa svenska medier, för att på gamla dagar flytta hem för att profitera på den svenska vården och det fina omhändertagandet av äldre.

Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

Att ge överraskande beröm

Sedan mycket unga år har jag haft problem med ryggen. Troligen har det sitt ursprung i att vi i 14-årsåldern inte hade så mycket annat att göra på våra håltimmar i realskolan än att gå ned till Nora Atletklubbs lokaler invid skolan och lyfta så mycket vi orkade. Någon introduktion om hur man lyfter, att man skall värma upp och hur man bygger upp sin kropp allsidigt fick vi aldrig. Den enda kontakt vi hade med klubben var när vi betalade medlemsavgiften – vi var som sagt 14 år gamla och våra kroppar var inte färdigväxta, men ganska starka var vi och lyfte gjorde vi för glatta livet. 75 kilo på stången i stöt var inget ovanligt på den tiden för oss. Så tog ryggen stryk också och det har jag fått leva med.

Först när jag flyttade till Frankrike och hade haft upprepade anfall där jag fått krypa på alla fyra för att förflytta mig gjordes en grundlig undersökning av min rygg. Resultatet blev att jag blev remitterad till en reumatolog som rekommenderade en så kallad infiltration med cortison på båda sidor av ryggraden – en injektion som gjordes med bamsesprutor under överinseende av en röntgenläkare som såg till att läkaren träffade rätt, vilket jag uppskattade.

Jag har nu fått två sådana infiltrationer och de verkar mellan 1,5 och 2 år varje gång, under vilken tid jag är helt problemfri – helt fantastiskt! På senaste tiden har jag emellertid haft ett antal anfall som visar att behandlingen slutat göra verkan – det är dags för en ny omgång. Reumatologen, som är en mycket trevlig man, sa senaste gången vi sågs att jag bara behövde ringa så skulle han ge mig en ny remiss för behandling. Det gjorde jag, men kom inte längre än till sekreteraren, som är en mycket antipatisk person. Hon nekade mig att tala med läkaren och ansåg att vi skulle ha ny remiss och någon ny tid ville hon inte ge mig.

Min husläkare sa att sekreteraren gick utanför sina befogenheter, men tröstade oss med att inte ens hon som kollega kan komma förbi Cerberus, som hon sa. Hon chansade emellertid på att hon själv kunde skriva en remiss på denna behandling och om det inte accepterades av radiologen i Narbonne fick vi väl gå den långa vägen över reumatologen. Sagt och gjort och med låga förväntningar åkte vi till Narbonne med remissen i en hand och de gamla röntgenplåtarna i den andra. Jovisst sa mottagningssköterskan – vi har dig här på datorn med alla detaljer. När vill du göra ingreppet – passar nästa vecka? Jag blev helt stum över hur enkelt det var. Med ett recept i handen som listade, cortison, bedövningsmedel, spruta, injektionsnålar och operationsdukar skickade dom mig till apoteket för att skaffa alla utensilier och önskade mig välkommen veckan efter.

Vi var bara tvungna att säga till dem hur nöjda vi är med den franska vården och hur mycket bättre service och tillgänglighet det är än i vårt hemland. Att vi kom från Sverige var överraskande för dem eftersom Sverige har ett ryckte sedan 60-talet att vara världsledande vad gäller vård, skola och omsorg. Den uppfattningen sitter djupt hos fransmännen fortfarande. De två bakom disken sken som solar över vårt beröm och menade att fransmännen själva bara klagar på vården och förstår inte hur bra den faktiskt är.

Jag kanske skall säga att vi fick betala 1,20 euro för injektionsnålarna och 1,80 euro för operationsdukarna – resten var fritt, liksom ingreppet kommer att vara. Kostnaden delas mellan samhällets allmänna sjukförsäkring och vår mycket rimliga privata försäkring. Det kanske krävs en liten förklaring varför jag själv måste ta med mig alla handlingar, medikamenter och redskap till ingreppet. Genom att inte lagra röntgenplåtar, hålla lager av medicin, sprutor och annat på kliniken håller man nere kostnaderna för vården samtidigt som personalen kan ägna sig åt att bota sjuka istället för att administrera och köpa in material. Som gammal professor i ämnet Facilities Management, bl.a. inom vården, kan jag inte annat än buga mig inför en sådan organisation.

Den franska akuten – mitt första möte

När jag opererat mig för grå starr den 20 december fick jag förmaningar av den opererande läkaren att jag måste höra av mig om jag upplevde några obehag. Obehag fick jag häromdagen och de blev värre idag – grusig och röd i det opererade ögat. Eftersom det är lördag är alla vanliga kliniker och alla husläkare stängda så det fick bli akuten i Narbonne.

Vi kom dit 11.15, skrev in oss och blev ombedda att sitta ned i väntrummet där det på grund av veckodagen var ganska mycket folk för att vara i Frankrike – fyra personer före mig. Efter knappt tio minuter kom en sköterska (manlig) och placerade mig i ett litet undersökningsrum där han tog alla uppgifter – varför jag söker, sjukdomshistoria, allergier, mediciner jag tar osv. Efter ytterligare tio minuter kommer en allmänläkare och undersöker mig och konstaterar att jag har en inflammation som en ögonspecialist bör titta på. Sagt och gjort – han går och ringer min opererande läkare och efter en stunds väntan kommer en sköterska och säger att vi skall träffa den opererande ögonspecialisten utanför ögonkliniken i en annan del av Narbonne 13.30. Klockan är nu lite över tolv.

Vi hinner ta lite lunch samt gå till ett trädgårdscenter och köpa några blommor innan det är dags. Prick 13.30 dyker läkaren upp, larmar av den stängda kliniken och släpper in oss, varefter han undersöker mitt öga grundligt. Han konstaterar att ärret efter operationen inte gått ihop riktigt, men det inte är något oroande. Han skriver ut droppar för ögat och vi tackar för oss och önskar varandra en trevlig helg varefter vi tar en promenad i Narbonne innan vi åker hem till katten, som som vanligt, känner igen ljudet från vår bilmotor och kommer ut genom kattluckan och möter oss.

Kan man begära mer än så av service och omhändertagande?

Ineffektiv effektiviseringen och andra anomalier

I Sverige är det viktigt att effektivisera. Det är det man gjort när man som följd lyckats öka dödligheten och skadorna hos nyfödda. De är ofta det man gjort när man får en skola där eleverna inte lär sig det mest grundläggande. Sverige är ofta väldigt bra på att effektivisera, men kan man verkligen tala om att man är effektiv om resultatet blir fullständigt fel. För gemene man skorrar detta falskt – med rätta.

En del av problemet ligger i ordet effektivisering i det svenska språket. Det täcker nämligen in två helt olika betydelser, som vårt språk inte har någon enkel täckning för och därmed blir företeelsen effektivisering också vag och odefinierad och leder därmed fel i den praktiska handlingen. För att förklara skillnaden måste man gå till det engelska språket. Där finns två ord som båda översätts till svenskans effektivisering – det är dels ”effectiveness”, dels ”efficiency”. ”Effectiveness” kan enkelt översättas med ”att göra rätt saker”, medan ”efficiency” betyder ”att göra saker rätt”.  För att skillnaden skall bli tydligare kan man säga att det är möjligt att göra ”fel saker på rätt sätt”, likaväl som man kan göra ”rätt saker på fel sätt”. I det första fallet är redan tanken fel men genomförs efter alla konstens regler. I det senare fallet är tanken god men fuskas bort av okunnighet eller oskicklighet.

”Effectiveness” är knutet till vilken effekt som åtgärden får, dvs. huruvida men uppnår det önskade resultatet, eller åtminstone inte orsakar oönskade konsekvenser. Efficiency handlar egentligen bara om huruvida den åtgärd man gjort har gjorts på ett bra sätt. ”Effectiveness” handlar om resultatet, ”efficiency” om tillvägagångssättet.

Att skära ned resurserna till förlossningsvård på ett sådant sätt att spädbarn dör eller får bestående hjärnskador kan således vara en effektivisering i betydelsen ”efficiency” om det handlar om att spara pengar för kommunen, men kan aldrig betraktas som en effektivisering i betydelsen ”effectivness” om det får negativa konsekvenser för det som är själva syftet med verksamheten, dvs. att hjälpa barn till världen på ett säkert sätt.

Om man inte förstår skillnaden mellan de här två betydelserna av ordet effektivitet kan det ofta bli så att man ”gör fel saker på rätt sätt”, vilket får förödande konsekvenser. Man tar beslut om en åtgärd som man tror skall få goda konsekvenser, men som i verkligheten får helt motsatt verkan, eller följdverkningar som man inte förutsett. Ju effektivare – i betydelsen ”efficiency” – man då genomför dessa felaktiga åtgärder ju värre blir konsekvenserna. Effektiviteten i betydelse ”effectiveness” blir katastrofalt låg.

Ett annat exempel rör en, idag inflammerad fråga om storskalig utbyggnad av vindkraft på svenska landsbygden. Jag ser från min takterrass i Sydfrankrike ett ganska stort antal vindkraftverk. De stör mig inte det minsta. Frankrike anser sig behöva alternativ energi eftersom deras CO2 belastning från traditionell elproduktion är hög i motsats till Sverige där den är närmast obefintlig. Eftersom jag bor i en korridor från Atlanten till Medelhavet mellan två bergskedjor är tillgången till vind bra och därmed lämplig för vindkraftverk. Vindsnurrorna är uppförda i grupper på mindre än ett dussin ute i de vidsträckta vingårdarna eller på toppen av de otillgängliga bergsryggar som finns här. Inga ligger nära bebyggelse och orsakar inga miljöproblem för de boende. Inte heller är de placerade så att de äventyrar friluftslivet eller den populära jakten. De är också inpassade i naturen på ett sätt som åtminstone inte stör mig. Huruvida vindkraft är den mest effektiva sättet att producera energi, eller om de som helhet är särskilt miljövänliga råder det delade meningar om, men vi lämnar det därhän i det här resonemanget.

Man har här i Frankrike valt en lösning som är väl anpassad till de förutsättningar som finns, men samtidigt undvikit de omedelbara nackdelarna för de omkringboende. Väldigt få protester förekommer. I Sverige har man emellertid strävat efter att vara mer effektiv – i betydelsen "efficient" – och anlagt industriområden för vindkraftsproduktion på hundratals verk som fullständigt förändrar livsmiljön för människor och deras möjlighet att göra sig bruk av naturen i sin trakt. Ofta läggs dessa industriinstallationer i känsliga och erkänt bevaransvärda naturmiljöer. Genom att suboptimera en aspekt, dvs. att ”göra saker rätt”, men inte nödvändigtvis ”göra rätt saker” har man således orsakat fler negativa effekter än man vunnit positiva. Ett annat exempel på samma sak är att köra bil på bränsle som gör att människor i fattiga länder inte har råd att äta sin mat längre, eller köra elbilar som gör att Bolivia troligen snart tvingas, av internationella industri- och miljöintressen, att exploatera sin saltöknar trots att de vet att det skulle vara förödande för befolkningen och för naturen. Där finns nämligen världen största tillgång på den ytterst sällsynta och icke förnybara resursen Litium, som är nödvändig för elbilarnas batterier.

Om någon är mer intresserad av begreppen effektivitet och användbarhet kan man läsa artikeln: ”A theoretical reflection on the practice of designing for usability”

En annan nyttig men skrämmande läsning är: http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/

Vinjettbilden är lånad från: http://petrabrask.wordpress.com/2011/11/24/ar-det-hammande-att-vara-effektiv/

Allt för marknadsandelarna

Man skall väl inte tro allt som sägs i radio lika lite som det som skrivs i tidningarna, men om vi för ett ögonblick antar att det som sägs har någon sanning i sig kan man göra några reflektioner.

En kristen kvinna ringde in i morse och var förfärad över att man försökte få en kvinna vald till ny ärkebiskop i Sverige. Hon hade inget emot kvinnliga präster och biskopar i sak, men var förfärad över att kandidaten i fråga hade deklarerat att hon inte trodde på en av de grundläggande trossatserna som skiljer kristendomen från exempelvis judendomen – nämligen att Jesus var Guds son. Skälet till hennes kandidatur var enligt inringaren att kyrkan så innerligt gärna ville popularisera sig genom att ha ett kvinnligt överhuvud. Den kvinnliga programledaren undrade om det inte borde vara en ensak för var och en vad man tror på – så och för en ärkebiskop. Håhåjaja!

Alla minns vi väl hur tongångarna gick hos socialdemokraterna när man försökte intressera den ena kvinnan efter den andra för ordförandeposten och hur Mona Sahlin så småningom blev sittande med Svarte Petter på hand. Även den gången var förstavalet en kvinna som inte gjort någon hemlighet av att hon i kontakt med resten av Europa kommit att ifrågasatta några av den svenska socialdemokratins grundföreställningar. Hon är visst numera chef för ett populärt spel- och dobbelföretag där ägaren tjänar astronomiska summor på fattiga pensionärers längtan efter lite spänning i livet.

En annan inringare berättade hur hon fått åka runt till apotek efter apotek för att få den medicin som hennes läkare hade förskrivit. Ingenstans i hennes närområde i Skåne fanns den. Vad som däremot fanns i överflöd var läppstift, skönhetskrämer och nagellack. Den medicin som hennes läkare ansåg hon behövde skulle hon få vänta på i fyra dagar – hoppas hon var frisk. Som information kan jag berätta att även de franska apoteken har kosmetika, men här får man alltid sin medicin samma dag om den inte finns i lager.

En av de hantverkare vi anlitade i Sverige var väldigt upprörd en dag. Han hade varit på den stora bensinmacken för att köpa tändstift till sin gamla Volvo. Det var inte nog med att den unga expediten inte hade en aning om vad ett tändstift var för något, det fanns inte heller i butiken. Enda sättet att få nya tändstift till bilen var att beställa tid på mackens verkstad, som både hade tändstift och kunde montera dom. ”Men varm korv och bugatti (baguette) hade dom i överflöd”, berättade han ilsket.

Har någon av er försökt att köpa en fotboll i någon av de stora sportaffärerna numera. Det är inte självklart att det finns, men tröjor, byxor och skor finns det i överflöd.

I sådana tider kan man väl leva med en ärkebiskop som inte har en tro som överensstämmer med det man normalt förknippar med en protestantisk kristen kyrka bara hon i övrigt är politiskt korrekt. Man kommer osökt att tänka på Pastor Jansson, som visserligen inte var religiös, men var en hejare på fotboll och populär bland konfirmanderna.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av texten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen http://france-midi.blogspot.com/2013/10/allt-for-marknadsandelarna.html

PS/Den här bloggen har just passerat 60 000 unika besökare - över 100 000 visningar enligt Google/DS

Nystart efter 90

Min mor fyllde 90 år för några månader sedan. Med hänsyn till den höga åldern är hon lyckligt lottad. Hon är fullständigt klar i huvudet och har mängder av intressen. Hon har fram till sin 90-årsdag klarat allt själv – mat, städning, tvätt och framföra allt det stora intresset, bakning. Till det har hon ägnat sig åt olika handarbeten för att fördriva tiden.

Problemet har emellertid varit att hon så länge jag kan minnas haft värk och haft allehanda andra fysiska åkommor som satt ned hennes livslust. Den stora grejen varje vecka har varit att rada upp alla pillerburkar på stora bordet och fylla dosetten omsorgsfullt enligt skrivna instruktioner. Antalet piller har hela tiden ökat och inga har tagits bort. Många har haft som uppgift att döva biverkningarna av de andra. 

Hennes livslust var tidvis inte det bästa. Med hög ålder försvinner vännerna. Enda sättet att träffa sina gamla vänner är att gå till kyrkogården och sitta där vid gravvården någon halvtimma och berätta för dem om det senaste som hänt och tala om gamla minnen.

I normala fall ringer min mor alltid till min bror och talar om när hon tänker duscha och ringer igen när hon är klar. Han har ett arbete som gör att han enkelt kan komma om något händer. Ett av barnbarnen tittar också in varje dag en stund på en kopp kaffe och ser hur det är. Just den här dagen ringde hon inte min bror och barnbarnet hade fått ett vikariat och kunde inte komma. Givetvis föll min mor i hallen efter duschen och kunde inte ta sig upp själv. Larmet var inte heller nära eftersom hon tagit av det när hon duschade. 

När min bror kom hem på kvällen ansåg han det vara för sent att väcka vår mor så han tittade inte in förrän på morgonen. Hon hade då legat hela natten utan kläder på hallgolvet och kunde inte ta sig någonstans. Hon var i mycket dålig kondition och kördes i ilfart till lasarettet i Lindesberg där man fann att hon hade en svår infektion i kroppen och en sänka på 180.

Efter några dagars vård hämtade hon sig emellertid och chefsläkaren som varit ledig ansåg henne vara frisk nog att skrivas ut. Det visade sig att läkaren var en av min mors gamla slöjdelever så det blev ett trevligt återseende.  Ett resultat av sjukhusvistelsen blev att man såg över hennes medicinering och tog bort alla piller utom tre som hon behövde på grund av sin ålder.

Två veckor senare ville hon berätta en trevlig nyhet för mig, som hon väntat med tills hon var säker på sin sak. Sedan hon slutat med sina mediciner hade hon varit helt befriad från värk, sömnproblem och negativa tankar. Hon hade inte tagit en enda smärtstillande tablett på två veckor och inga sömnpiller. Hon var pigg och positiv och tyckte att hon fått en nystart på livet.

Det enda negativa må vara att min mors status väl har sjunkit bland andra åldringar eftersom hon nu är den som har minst antal piller i sin dosett. Men – å andra sidan ger det många poäng att köras akut till lasarettet.

Inte bara överlevnad utan också kultur, historia och romantik

"När du blir äldre och behöver sjukvård kommer du väl att flytta hem?”, är en kommentar som man ofta får från svenskar när man berättar att man bor i Frankrike. När Ingvar Kamprad meddelade att han vill flytta hem till Småland och bo nära sin släkt och återuppleva sin barndoms miljöer var det många som fällde samma kommentarer. Han flyttade hem för att ta del av den fina svenska åldringsvården och gama åt sig svensk ålderspension hette det.

Man undrar lite hur man lyckats hjärntvätta ett helt folk så till den milda grad till att ha en så verklighetsfrämmande uppfattning om sakernas tillstånd. Att världens fjärde rikaste person skulle åka till Småland för att profitera på den svenska välfärden är ju fullständigt absurt. Lika absurt är det att tro att svensk vård är så outstanding och utländsk vård så usel.

Den intresserade kan läsa World Health Organisations – WHO – senaste utvärdering av medlemsländernas sjukvård. Sverige placerar sig där på 23e plats strax efter Colombia. Norge med sina oandliga resurser kommer på 11e plats, Island på 15e, Danmark på 35e, Finland på 31a Storbritannien på 18e och USA på 38e plats. Bäst sjukvård i världen har Frankrike. Underligt nog lägger USA ned mest pengar per capita – snacka om ineffektivitet.

Min tro är att en avgörande orsak till Frankrikes höga kvalitet är det totala integrationen mellan privat och offentligt som man tillämpar. Jag har nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. Den offentliga vården är mycket bra, men den kompletteras på ett ypperligt sätt at privata husläkare, laboratorier och specialistkliniker. Alla är tillgängliga för oss att använda oss av och valet av klinik är fullständigt fritt oavsett var vi bor eller vilka privata resurser vi har. Samtidigt samordnas alla vårdinsatser vi genomgår hos vår husläkare som får alla provsvar och ingrepp beskrivna för sig brevledes från den specialistklinik vi valt. Vi kan heller aldrig söka specialistvård utan remiss från husläkaren. Det är ett effektivt sätt att undvika att saker faller mellan stolarna. En annan effekt av det franska systemet är att det nästan inte existerar några väntetider i vården. Tid hos specialister får man på stört och provsvar på dagen.

Detta kan finansieras tack vare att det offentliga och privata delar på kostnaderna. Viss del av vården betalas av försäkringskassan och resterande av det försäkringsbolag där man tecknat sin ”mutuelle ”– sjukförsäkring. Alla kan teckna en sådan försäkring utan att det krävs hälsodeklaration och försäkringsbolaget får inte ta del av sjukdomshistoria eller kräva insyn i journaler. Detta är förbjudet i fransk lag. Alla provsvar, röntgenbilder och beskrivning av ingrepp lämnas till patienten som får lagra dem i hemmet.

Vi har en ganska omfattande ”mutuelle” som ger oss helt kostnadsfri sjukhusvård, kräver endast ett par hundralappar i patientavgift vid besök hos husläkare, fri medicin och ganska rejäl hjälp till tandvård och glasögon. Det kostar oss ca 1000 kronor per månad, men det kan man stå ut med eftersom vi bara behöver betala ca 12 000 kronor per år i kommunalskatt där vi bor och den statliga skatten är ungefär som i Sverige. Dessutom är det lönsamt eftersom bara min senaste operation kostade nära 100 000 kronor och mina behandlingar för ögonen kostat 10 000 kronor per gång bara i medicinkostnad. 

Man blir inte så sugen på svensk sjukvård när man hör från vänner eller läser i svenska tidningar att patienter nekas vård eller medicin av kostnadsskäl, något som aldrig skulle ens övervägas av den franska sjukvården. I Frankrike har fortfarande läkarna det sista ordet när det gäller vårdinsatser, men i Sverige verkar det vara politiker som bestämmer nivån på vården och vilka människor som det är värt att kosta på adekvat vård.

Nu är det ju inte bara möjligheten att hållas vid liv som styr ens livsval – den brittiska Live and Invest Overseas har rankat Languedoc som en av de mest attraktiva platserna för pensionärer att bosätta sig på på grund av tillgång till ” culture, history and romance”.

För den intresserade:
Akutsjukvärd i Frankrike

Sjukvårdens pillerhysteri

En föryngringskur

Årlig service

En glad vårdkonsument

En upplevelse i världens centrum

Hål i huv’et

En upplevelse i världens centrum

Salvador Dali kallade Perpignan världens medelpunkt och har också smyckat järnvägsstationen där på ett för Dali mycket otypiskt sätt. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att vara där under en vecka. Att nöjet varit tveksamt beror på att det var på det nybyggda sjukhuset som jag tvingades bedriva tiden.

Jag har sett många sjukhus och nybyggda operationssalar både i Europa och Asien som led i mitt arbete, men aldrig någonsin utnyttjat deras logimöjligheter som patient. Det är en underlig upplevelse att samtidigt som man vet att dom skall göra saker med en själv inte kunna låta bli att studera hur dom löst operationssalar och vårdavdelningar och jämföra med annat man sett. Troligen är det bra eftersom det skingrar tankarna lite från det man är där för. 

Nu har jag ju aldrig varit patient i Sverige, men jag antar att det är ganska lika. Här är det förvånansvärt gott om personal, som dessutom är trevliga, bortsett från att jag har svårt för den hurtiga typen av vårdpersonal som tar det som en personlig förolämpning om man inte säger att livet är toppen när dom frågar hur man mår. En annan svår variant är dom som betraktar en som fullständigt kocko när man inte omedelbart fattar den lokala roussillonska dialekten som dessutom talas i superfart. Att försöka kommunicera på något annat tungomål är uteslutet. Jag undra hur många utbildade sjuksköterskor i Sverige som inte kan säga ett ord på engelska – här är det nog 90%.

Med läkarna är det emellertid annorlunda – dom behärskar ofta engelska, även dom som är fransmän. Med det menar jag att många av specialistläkarna är från andra länder och kan därför tala flera språk.

En sak som verkar vara standard inom all sjukvård är emellertid den dåliga maten – så även i matlandet Frankrike. Nu är det väl högst troligt att den inte lagas i Frankrike, utan är upphandlad enligt EUs regler för offentlig upphandling från Rumänien eller något annat medlemsland. Kanske har något svenskt landsting gett sig in i konkurrensen och vunnit någon upphandling hit ner. Hur som helst är den bedrövlig!

Det var några saker som var speciella – den ena har med min egen profession att göra. Jag stod vid ett av fönstren i sjukhuset och såg de snöklädda topparna i Pyrenéerna resa sig inte alls långt bort. Plötsligt ser jag ett  RyanAirplan som på låg höjd glider över sjukhuset. Det hörs bara ett svagt sus fast det känns som om planet snuddar vid byggnaden. Sjukhuset ligger nämligen bara några hundra meter från flygplatsen och mellan denna och sjukhuset ligger den stora motorvägen där all trafik till och från Spanien rusar fram. Sådan ljudisolering av en byggnad kostar pengar.

När det gäller den andra underligheten måste jag lita till min frus 30 år i vården för att förstå hur konstigt det är. Trots rikligt med personal var organisationen i sin praktik väldigt lite hierarkisk. Den sköterska som var avdelningsföreståndare tvekade inte att rycka in på alla områden – hon delade ut mat, hjälpte till att bädda, att tvätta patienter eller göra omläggningar om det passade sig. Klinikchefen kom in och hälsade och pratade en stund och min vårdande läkare satt ned långa stunder och pratade och förklarade vad han tänkte ta sig för och upprepade ständigt att det var min kropp och att han bara berättade vilka alternativ jag hade att välja på. Eftersom ”ronden” bara bestod av honom blev det till och med lite privat snack. 

Under mitt arbete med vårdfrågor i Sverige har jag närmast till leda hört den populära svenska målsättningen: ”Patienten i centrum”. Nu har jag upplevt det. Det är nu 4 dagar sedan dom släppte ut mig och jag mår bättre än på mycket länge. Jag vill också tacka alla vänner för stöd och vänskap under och efter min ofrivilliga vistelse i "Centre du monde".

Samhällets olönsamma individer

Jag har fått frågor från vänner varför jag inte bloggat så mycket på senare tid. Svaret är att jag inte varit på humör eftersom mina ögon krånglat och det gör att jag både blir oinspirerad och trött när jag använder datorn.

Ett stort intresse när man blir äldre är ju hälsan. Nu gäller inte det för mig, men ändå vill jag säga några ord om det eftersom det påverkat mina aktiviteter.  Som kanske någon minns så fick jag fantastiskt snabb och kunnig hjälp för mina ögon när jag äntligen fick tummen ur och sökte för det. Det visade sig ju att en propp i ögats näthinna hade smugit sig på mig och gjort att jag såg dåligt. Givetvis borde jag ha åkt till läkaren omedelbart. Nu blev det så att fastän man satte in alla tänkbara behandlingar på stört hade det nog gått lite för lång tid för att det skulle gå att fixa till så att mina problem med synen försvinner. Det jobbiga är att min hjärna inte kan koppla isär mitt friska öga från det skraltiga, vilket gör att jag ser bättre när jag håller för det sämre. Man kanske skulle bli pirat?

Nu efter två behandlingar med cortisonimplantat och tre med Lucentif så finns bara lite städning med laser kvar att göra. Så väldigt mycket bättre har det inte blivit, men den goda nyheten är att det inte kommer att bli sämre och det funkar ganska hyfsat ändå. En stor fördel är att jag inte gärna kör bil när det är mörkt och det får ju sina följder när vi skall åka hem från fester. Diskussionen om vems tur det är att köra kommer i ett annat läge om man säger så.

Det egentliga skälet för att skriva den här texten, förutom att ursäkta mig för att jag varit lat i skrivandet, är emellertid ett annat. Vi får varje månad avräkning från den franska försäkringskassan, samt från vårt försäkringsbolag över hur mycket dom har kostat på oss i olika behandlingar. Senaste avräkningen från försäkringskassan fick mig att studsa till. Det visar sig att varje behandling för mitt öga, bara i ersättning för medicin till apoteket, kostar 10 000 kronor per behandling. Till det kommer ersättning till läkaren som gör ingreppet.

Samtidigt läser jag i svenska tidningar att flera landsting nekar att kosta på dyr cancermedicin till äldre patienter eftersom dom inte längre är produktiva och till tillräcklig nytta för samhället. Jag kan förstå att många blir förvånade och förbittrade över detta. Denna förbittring verbaliseras av Ulf Nilsson i Expressen. Förbittrad är även jag, men inte förvånad. Genom mitt arbete har jag alltid varit medveten om att man räknar in återbetalning och samhällsnytta i kalkylen när det gäller alla typer av miljö- och vårdsatsningar som vänder sig till icke produktiva grupper, som exempelvis äldre. Det är ju ingen hemlighet eller avancerad kalkyl att inse att det är en ren förlust ur strikt samhällsekonomiskt hänseende att hålla människor vid liv så snart första pensionsutbetalningen skall göras. Det är inte nog med att de intjänade pengarna kan användas bättre, dom gamla och sjuka kostar ju dessutom en hisklig massa ju längre dom lever. Man skulle till och med kunna säga att det vore direkt tjänstefel att inte räkna på detta sätt. Anledningen till att det ändå blir så hårresande fel och oetiskt är när man inte tar med människovärde och alla människors unika värde och bidrag till samhället över en livstid i kalkylen på inkomstsidan. 

Jag kan bara konstatera att det är skönt att bo i ett land där man kostas på även efter 65 års ålder.