Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 20 april 2015

Att vara nöjdast i världen

I USA får aldrig en politiker jämföra amerikanska förhållanden med förhållanden i andra länder, hur illa det än är ställt i det egna landet och hur bra det än är i andra länder. Det anses opatriotiskt och innebär politiskt självmord. Tokigt tycker nog de flesta, men reagerar vi inte likadana själva ibland?

Jag kan intyga att det inte är populärt att berätta för svenskar om den välfungerande franska sjukvården. Även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller den svenska vården så är det ändå sämre i alla andra länder verkar man vilja tro. Det gäller för övrigt inte bara vården. Jag tänker ändå ta risken inspirerad av morgonens Caliberprogram om brister i patientintegriteten på svenska sjukhus.

Jag har hört flera exempel från vänner och bekanta i Sverige som blivit undersökta för mycket allvarliga sjukdomar och fått vänta i veckor, ibland mer på provresultaten. När de efter lång väntan med stor oro äntligen kommer ett besked är det i form av ett brev. Att man kan behöva prata med någon, få förklaringar och lite medkänsla efter ett livsavgörande besked verkar inte förstås av vården.

Hur fungerar det då i mitt nya hemland? Jag har själv en erfarenhet som var av allvarlig art. Min husläkare skickade mig, för säkerhets skull, på en skallröntgen för diffusa problem som hon inte kunde förklara efter ett otal prover och undersökningar. Detta fick jag inom en dag. När undersökningen var gjord fick jag sitta och vänta i tio minuter medan röntgenläkaren analyserade resultatet, som inte var positivt, vilket han meddelade personligen. Omedelbar efter samtalet ringde han min husläkare som tog in mig direkt mellan övriga patienter och ringde runt till de stora sjukhus som finns i regionen för att får tid för en operation. Hon gav mig några val på sjukhus och läkare och jag valde Perpignan som är berömda för sin avancerade neurokirurgi. Två dagar senare var jag inlagd och en vecka senare kunde jag lämna sjukhuset, visserligen med ett ”hål i huv’et” men frisk. Nu kanske ni tror att det här var ett specialfall, men det är precis så här det rutinmässigt går till. Total öppenhet mot patienten, personlig kontakt, snabbhet och fritt val av specialistvård.

Nu undrar jag följande. Hur kan man i Frankrike klara av att ge såväl besked på röntgenundersökningar, som andra tester omedelbart eller under dagen, när detta inte går i Sverige? Varför är det så fel att vi patienter i Frankrike får med oss alla tester och röntgenbilder hem, samt alla brev mellan läkare i öppna kuvert när de som regel undanhålls oss i Sverige? Hur kommer det sig att exempelvis försäkringsbolag inte ens får begära vårt medgivande att ta del av sjukdomshistoria i Frankrike, medan det är gängse krav för att försäkra sig i Sverige?

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska vården tekniskt sett är lika avancerad som den franska och den vård man får när man väl har fått en diagnos i Sverige oftast är av världsklass. Personalen är också mycket professionella i Sverige. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att man aldrig ger sig förrän man funnit orsaken till besvären i Frankrike – kostnader för avancerade prover och behandlingar övervägs inte ens. En annan skillnad är tillgänglighet till vård och de korta väntetiderna även till specialistvård. En kanske mest värdefull skillnad är kontinuiteten i läkarkontakterna och det personliga bemötandet. Man har alltid ”sin egen” husläkare och man har även ”sin egen” specialistläkare om man har ett kroniskt problem som kräver upprepade kontroller. Umgängestonen är ofta ”personlig” och läkarna tar sig den tid det behövs. En trevlig vana är att läkaren dikterar journalen medan man sitter kvar och lyssnar. En annan underlighet i Frankrike är att både husläkaren och specialistläkaren är tillgängliga per telefon under tjänstetid och svarar utan brådska på de frågor man kan tänkas ha.

Jag inser att visa läsare inte uppskattar mina erfarenheter, men det kanske gör att man slipper höra kommentaren om att man säkert kommer att återvända till Sverige för att vårdas när man blir gammal och sjuk. Till och med en av värdens mest välbärgade män – Ingvar Kamprad – blev beskylld, i vissa svenska medier, för att på gamla dagar flytta hem för att profitera på den svenska vården och det fina omhändertagandet av äldre.

Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel