Att vara i New Orleans är lite samma upplevelse som att vara i Havanna på Kuba. Människorna är artiga, trevliga och öppna, men kulturen och samhället är ganska svåra att smälta för åtminstone mig. Precis som i Frankrike lägger man märke till varandra och hälsar gärna på obekanta en gång för mycket snarare än en gång för lite. Man kommer ständigt i samtal med människor på gatan, vilket är trevligt. Å andra sidan är de som inte är trevliga desto obehagligare. Varje dag hör man på TV om väpnade rån och mord med skjutvapen – inte underligt att de hederliga signalerar tydligt att de är ofarliga. På hotellet får man noggranna instruktioner vilka gator man skall välja till olika mål och det är sällan närmaste vägen. På gatorna finns skyltar från NOPD på jämna mellanrum som uppmanar att man bör gå i grupp.
Det amerikanska samhället är lite svårt att förstå och gilla – åtminstone vissa yttringar av det. Det finns vissa begrepp som saknar mening här. Ett är ”mellanmål” eftersom de flesta människor ständigt äter och dricker något var de än går i sta’n. Det syns också på människorna för de är kolossalt feta överlag jämfört med européer. Ett annat begrepp som saknar betydelse är ”reklamavbrott” eftersom det snarare förekommer korta snuttar av program mellan reklaminslagen på TV. Att den vanligaste reklamen handlar om mat, advokathjälp och plastikoperationer säger dessutom en del. Andra saker som är svåra att fördra för åtminstone oss är de enorma, inte särskilt vällagade matportionerna, det oerhört vattenskadade kaffet här nere i södern och den höga ljudvolymen på alla restauranger. Nog är det underligt att man måste skrika när man sitter en meter från varandra och måste gapskratta åt allt och alla och det alla samtidigt. Inte konstigt att en normal europé inte kan föra ett samtal vid matbordet. Själv upplevs jag nog som tjatig eftersom jag alltid ber om ett glas på restauranger när jag beställer öl. Här nere ska man nämligen dricka ölen direkt ur transportförpackningen (flaskan) och svälja ned konserveringsmedlet (kolsyran) så man känner sig som en ballong efteråt. Detta gäller även på finare matställen. Att det är något knepigt med maten här nere märker man när man kommer hem och har gått upp 1,5 kilo på 10 dagar. Då har vi ändå lämnat halva portionerna eller delat en på två och bara ätit på vissa tider.
På den positiva sidan är själva jazzfestivalen, som är den största gratisfestivalen i världen - Åtminstone påstår man det, men får man tro guiderna är allt man ser det största i världen så man vet inte. Det är ganska fantastiskt att kunna besöka dussintals scener och höra på mängder av god musik utan att det kostar något i inträde. Fast man serverar alkohol vid alla scener ser man inga berusade personer, men så är ju medelåldern ganska hög också. Däremot görs reklam för fri användning av marijuana av diverse medelålders aktivister, men röka tobak får man inte göra på särskilt många ställen.
En liten kuriositet var att vårt hotell var fullbelagt med främst norrmän. Inget fel med det annat än att det är trist när man kommer till främmande kulturer och en grupp tar över helt. Det är som en del byar i Frankrike där engelsmännen dominerar helt så fransmännen kommer i andra hand i det sociala livet och de restaurangägare som vill överleva måste servera fish & chips. I New Orleans serverade en av de häftigaste vinbarerna norsk brun getmesost till chardonnay. När vi frågade varför i herrans namn man kommit på något så tokigt skrattade servitrisen och sa att det var så oerhört mycket norrmän i New Orleans och om man serverade brunost så sprids det med djungeltelegrafen och man fick hela gänget norrmän som kunder. Det är som om göteborgare skulle söka upp exotiska ställen i världen som serverar den göteborgska livrätten hel grillad special med räksallad. Nog är det konstigt att en del vill ha det exakt som hemma när man är utomlands. Själv är jag väldigt förtjust i brunost till frukost hemma, men inte till vin och definitivt inte på kvällstid i New Orleans. Det var en ganska hemsk kombination insåg jag när jag fick smaka. Dyrt var det också – ett par kex, några skivor äpple och en liten skiva brunost kostade 50 kronor. Anledningen till att jag smakade var att våra norska vänner ville prova den norska getosten som man kallade den på restaurangen. De trodde det var getost, som ju går utmärkt till vitt vin. Jag skämtade grovt – trodde jag – och sa att det är nog brunost. Döm om vår förvåning när det faktisk var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar