Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 26 mars 2009

Sagan om den stora krisen

Det var en gång ett samhälle där människor sparade och gnetade för att köpa sig de saker som dom längtade efter att äga. Man satte in sina pengar på banken som betalade några procent för att dom fick låna folks pengar. Bankerna och hela samhället inpräntade i medborgarna hur viktigt det var att spara. Bankerna behövde nämligen folks pengar för att investera i olika projekt så att deras pengar kunde växa och dom kunde betala löner till sina anställda och ge utdelning till dom som ägde bankerna. Pengarna dom lånade av folk lånades i sin tur ut till olika företag som tillverkade saker – bilar, kylskåp, bostäder och kläder och annat som gick att ta på och som människor och institutioner behövde och kunde köpa så att företagen gick bra och tjänade pengar. Det var ofta sådana saker folk önskade sig och som dom sparade till. Det var ett harmoniskt och lyckligt samhälle där ingen behövde ha dåligt samvete för att dom önskade köpa dessa saker – det var ju tack vare att folk köpte dom här sakerna som företagen kunde tjäna pengar, alla kunde få arbete och samhället kunde få in skatt som kunde användas till en massa bra gemensamma saker. Också bankerna var lyckliga eftersom dom tog ut lite mer ränta när dom lånade ut sina pengar än dom gav folk som tack för att dom lät dom använda sina sparslantar och dessutom placerade bankerna en del av sina pengar i aktier i olika företag som fanns i landet.

Bankerna funderade emellertid hela tiden på hur man skulle kunna tjäna ännu mer pengar. Det funkade visserligen bra som det var, men det tog ju så lång tid för folk att spara ihop till det dom ville köpa. Om dom kunde köpa sakerna snabbare skulle naturligtvis allt bli ännu bättre, resonerade man. Om vi skulle låta dom låna pengar av oss så dom kan köpa saker innan dom har sparat ihop till dom. Det skulle vara jättebra för oss, tänkte bankerna. Vi har ju jättemycket pengar i kassalådan och om det tryter kan vi alltid låna av någon annan bank. Om vi lånar ut pengar till folk får vi ju in ränta och blir ännu rikare. Någon risk är det ju inte heller eftersom vi bara skall låna ut till dom som har pengar, som har något värdefullt dom kan lämna som säkerhet eller ett säkert jobb i någon av dom företag som finns. På det här sättet skulle vi ju tjäna ännu mer pengar som vi kunde investera eller låna ut till industrin, gruvorna och annat som var lika säkert ”som att sätta in pengarna på banken”, resonerade man.

Nu var verkligen alla lyckliga! Människors standard blev högre och högre, lönerna ökade eftersom man då kunde köpa och sälja mer och de pengar man hade lånat blev mindre och mindre värda – dom nästan försvann av sig själv. Stat och kommuner fick in massor av pengar i skatt och vi levde i den bästa av världar.

Nu är det ju så att även i banker måste utveckla sina ”produkter” som det hade kommit att kallas. Man hade ju lånat ut pengar till alla som hade pengar eller något värdefull som säkerhet och som egentligen inte behövde låna. Tänk om man också kunde låna ut till dom som var fattiga, inte hade några säkerheter. Då skulle man verkligen kunna tjäna pengar. Det var ju fortfarande så att dom som verkligen behövde låna var fler än dom som inte behövde låna och kanske var det så att dom som hade mindre pengar längtade efter att köpa saker än mer än dom mer lyckligt lottade.

Några eftertänksamma personer sa att visst är det bra att låna ut mycket och få in ränta så länge alla hus, aktier, och löner går uppåt, men vad händer när kunderna inte kan betala tillbaka längre. Kanske det finns någon gräns som man inte skall överskrida. Sådana negativa människor lyssnade man inte gärna på i den moderna banken. Alla kurvor pekade ju uppåt! Det skulle nog ordna sig. Ju mer man lånade ut ju mer tjänade man - svårare än så var det inte. På en liten ö uppe vid nordpolen hade man banker som kom på att om man gav riktigt hög ränta till folk man lånade av fick man in ännu mer pengar att låna ut till andra.

Sagt och gjort. Nu gällde det att övertyga kunderna, som människor kallades numera, om att dom inte behövde ha någonting men ändå fick låna. Man kunde finansierade bostäder, bilköp, semesterresor, restaurangbesök och allt man kunde tänka sig. I USA, som kunde lära oss mycket, kunde man till och med få en hacka i handen om man lånade till en ny bil. Det blev ju ett välkommet kapitaltillskott för stunden för många fattiga. Att man tvingade lämna tillbaka bilen efter några månader när första avbetalningen kom kunde man stå ut med. Man hade ju en gång i livet fått glassa runt i en ny bil en tid i alla fall. I vårt vackra land kom man på att man kunde låna ut pengar till ungdomar om dom bara bad om det genom att skicka ett SMS till banken - mot jätteränta givetvis. Man måste lära dom tidigt hur man får ett gott liv.

Vad man inte märkte var att något annat hände samtidigt. Dom gamla kapitalisterna som ägde våra banker och företag hade ju placerat sina pengar i företag i så kallade aktier. Att på så sätt äga en del av ett företag var förknippat med stort ansvar. Man såg det som en långsiktig investering där människors arbete och hela orters framtid kunde påverkas av hur duktigt man skötte sina investeringar. Man visste att det gick upp och ned, men på lång sikt var pengarna säkra och gav en bra avkastning. Man visste att om folk inte köpt bilar på en tid så hade deras bilar blivit äldre och var i än större behov av att bytas ut. På så sätt så följdes alltid en period av lägre försäljning av en rusning efter nya bilar. Så hade det alltid varit och hela tiden gick det sakta uppåt.

Nu hade det kommit in en ny grupp människor som ägde aktier och dom hade inte riktigt förstått att aktien var ett ägarbevis på en andel i ett företag. Dom trodde att den hade ett värde i sig som man kunde handla med. Så fort aktien ändrade värde sålde och köpte dom och fann att man kunde tjäna mängder av pengar genom att ena dagen köpa billigt och andra dagen sälja dyrt. Aktierna bytte ägare med en rasande fart, medan man i företagen som dom representerade en andel i knogade på som vanligt, åtminstone bland dom som skruvade ihop produkterna. På grund av denna tröghet i företagen envisades en del aktier att hålla ett stabilt värde och för andra var det svårt att gissa om dom skulle gå upp eller ned. Man kom då på att, om man hade tillräckligt mycket pengar eller möjlighet att sprida rykten kunde man göra så vanligt folk köpte eller sålde. På så sätt kunde man tjäna pengar utan att riskera några överraskningar. Man hade också uppfunnit smarta datorprogram som alla stora investerare använde för att se in i framtiden. Dom var så smart utformade att om tillräckligt många sålde aktier så trodde programmet att aktien inte var så bra och då fick alla andra som använde programmet rådet att sälja också. På så sätt gick det mycket fortare utför. Sen var det bara att köpa en riktig skrälldus när aktien stod i botten så gick det upp med raketfart igen. Att aktien representerade en andel i ett företag där man hade viss ansvar var de få av dessa nya ”ägare” som ens hade hört talas om.

Många vanliga människor som inte riktigt förstod vad som pågick satsade sina sparslantar i aktier också – dom ville ju också bli snuskigt rika. Bankerna lånade gärna ut pengar för att köpa så kallade värdepapper även till vanligt folk. Det här var jättebra för vanliga människor uppförde sig väldigt bra eftersom dom agerade precis bakvänt i de flesta lägen. Dom köpte när aktierna vad dyra och sålde när dom var billiga så det fanns alltid möjlighet för de insatta att tjäna ännu mer.

Bankerna och andra hade upptäckt att den gamla tråkiga industrin var väldigt trög och gav avkastning väldigt långsamt. Den nya IT industrin var mycket bättre. Där placerade man nu sina inkomster. Visserligen hade dessa nya företagen aldrig gått med vinst utan snarare med svindlande förluster. Men, dom kreativa insåg snart att just förlustsiffrorna var ett tecken på framåtanda och bara det faktum att så många hade varit villiga att släppa till så mycket pengar som företagen sedan snabbt gjort av med var ju ett tecken på att det var en bra investering. Vad man investerade i visste få, men ett företag vars aktier sköt i höjden med sådan raketfart måste ju vara bra, resonerade man. De allra mest kreativa hoppade över alla mellanled med företag och sådant trams och började helt enkelt investera sina pengar i investeringar. Man skulle tjäna pengar på pengar – några bakomliggande produkter eller faktiska värden var bara sådant där gammalmodigt trams om man sysslade med för 30 år sedan.

Nu började det hända lite tråkiga saker. Hur det började är inte helt klarlagt, men följderna märktes snabbt och tydligt. Många menade att det berodde på att fattiga människor, troligen i USA, fick problem att betala de lån som dom aldrig borde ha tagit. Man hade sett vissa tecken tidigare på att något var fel när ledningen i stora företag slarvat bort mängder av pengar samtidigt som dom hade stoppat massor i sina egna fickor.

Hur som helst blev det panik! Det stora företaget ägare, som ju inte visste ett dugg om den bransch dom investerat i, skrek att nu måste man skära ned och avskeda folk. Bankerna skrek om konkurshot och bad sina länders regeringar om stöd. Tidningarna hakade på talade om kris och nödvändigheten av att skära ned, dra åt svångremmen, bereda sig på svåra tider osv. Människor blev jätterädda och slutade att handla saker, la bilbytet på hyllan, vågade inte köpa ett hus till familjen. Det enda goda som kom ut av paniken var att den tidigare så hotande miljökatastrofen i ett huj var löst åtminstone om man fick tro medierna.

Visst var det dom som protesterade. I ett litet bilföretaget som just hade gjort sitt bästa kvartal någonsin hade vinsten helt plötsligt gått ned till normala nivåer. Katastrof, tvärstopp, bankrutt skrek man i ledningen och i styrelsen. Någon menade emellertid att det kanske inte var så konstigt att man köpte färre bilar idag eftersom så många köpte förra månaden – dom håller ju några år i alla fall. Den gamle styrelsemedlemmen som varit ung påläggskalv under den gamle chefen – han som hade samma namn som en frukostflinga – erinrade om hur man på hans tid hade lagt ned tre alldeles utmärkta fabriker när försäljningen gick ned lite. Det hade resulterat i att samtidigt som man stängde dessa fabriker behövde folk bilar igen och företaget hade inte kapacitet att producera tillräckligt. Det ville han inte vara med om igen. Förutom att man förlorat sina modernaste fabriker hade man också ödelagt tre fina orter i landet.

Sådant trams ville inte de andra höra på utan diskuterade istället hur många man skulle säga upp av arbetarna i fabriken och om man inte kunde ge cheferna lite mer lön – eller bonus som det hette numera – innan alla pengar var borta. Representanten för facket undrade om det var så klokt att göra dessa två saker samtidigt. Styrelsens ordförande sa att för honom var det en hederssak eftersom flera i företagets ledning faktiskt satt med i styrelserna för dom företag där han och dom andra i styrelsen var chefer och vi vill väl ha våra bonusar eller…?

Medierna hade under en tid gjort stora pengar på att beskriva jordens undergång orsakad av den globala uppvärmningen, men det hade börjat gå lite trögt. Det verkade inte som folk riktigt tog det på allvar. Man köpte i allt högre grad svindyra lägenheter på strandnära tomter fast tidningarna hade visat datorframställda bilder på att lägenheterna inom kort skulle översvämmas upp till tredje våningen. Man behövde något nytt att skrämma skiten ur folk med – miljön fick man lägga på hyllan den var ”yesterday’s news” som de som hängde men sa. Därför var den finansiella krisen det som skulle göra att upplagorna fortsatte att stiga.

Man kallade in forskare som skulle förklara att det egentligen var mycket värre än man trodde. Forskarna hade blivit riktigt användbara. Förr var dom hopplösa och ville inte säga något bestämt och tramsade om ”att det beror på” eller ”det finns tecken som tyder på motsatsen” eller ”det finns två skolor” och annat veleri. Numera hade man bättre relation till, speciellt de yngre, forskarna som var lätta att prata med och som kunde ge raka besked. Ofta behövde man bara lova att dom skulle få uppträda med bild i tidningen, men ibland fick man antyda att man hjälpte producenten för ”På spåret” eller något annat populärt TV-program att hitta bra gäster, för att få dom intresserade.

Man skriade nu så högt att även de modigaste slog till alla bromsar vilket gjorde att det verkligen blev kris på riktigt. Företag sa upp folk. Uppsagda och uppskrämda människor handlar inte, människor som inte handlar ger inte företagen några inkomster så dom kan betala lön, människor utan lön betalar inte skatt. Det bara snurrade fortare och fortare och även direktörer, styrelsemedlemmar och andra högt upp började inse att den sista chansen att skörda närmade sig. Dom såg därför till att höja sina löner och bonusar och flytta sina pengar från de egna företagen innan undergången. Man vet aldrig när man får en möjlighet att sko sig nästa gång, resonerade dom.

För dom som hade ett arbete eller placerat sin sparslantar enligt gamla beprövade principer blev det en fin tid. Man kunde köpa sig ett bättre hus till jättebra pris och dom flesta saker man ville ha kunde det prutas på. Dom som inte ont anande hade följt med i hysterin utan att förstå vad som hände råkade illa ut, men det gjorde också alla dom som bara gjort sitt jobb sedan decennier på den gamla säkra arbetsplatsen. För nu skulle det skäras ned eftersom efterfrågan gått ned. Hur tänkte man få upp efterfrågan när folk inte hade något jobb undrar man?

En grupp som klarade sig riktigt bra var dom som ställt till eländet. Många kunde kamma hem höga konsultarvoden för att ta oss ur krisen, men dom andra låg lite lågt en tid, men vi kan nog vara övertygade om att dom snart är tillbaka med nya friska idéer om hur vi skall arbeta oss upp till nästa kris.

Hur sagan slutar får vi se någon gång i framtiden eller kanske den aldrig slutar?
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel