Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 4 april 2009

Framtidens bonusklippare har fattat noll

Jag hörde ett reportage från Handelshögskolan i radion på lördagsmorgonen medan jag diskade middagsdisken från kvällen innan. Man intervjuade de unga blivande direktörerna och styrelseproffsen om deras värderingar, drömmar och framtidsambitioner. För dom som inte vet vad Handelshögskolan är så kan jag meddela att det är en av de få verkligt privatägda högskolorna i Sverige där nästan alla som sitter i storföretagens styrelser och i finansdepartementet har gått.

Om någon tror att mediebevakningen av den senaste tidens bonusar och svindlerier, för att inte tala om finanskrisen, har skakat om oss alla så kan jag meddela att det gått fullständigt förbi de unga förhoppningsfulla flickorna och pojkarna på Handelshögskolan – eller direktörsdagis som en del elaka personer har kallat det.

De fick välformulerade frågor om sådant som vi alla funderar över idag. Hur mycket tycker du att en direktör bör tjäna? Är verkligen en direktör värd 50 gånger så mycket som en arbetare i ett företag? Vad är målet med ditt liv? Det framgick tydligt att det övergripande målet i livet inte var pengar, utan som en yngling kallade det oberoende. ”Om jag tjänar ihop 100 miljoner eller en miljard - jag tror nog det blir en miljard - så spelar det inte så stor roll för mig. Det viktiga är att jag kan betala alla mina levnadskostnader med avkastningen så jag kan lägga av att arbeta när det passar mig – inte behöva krusa någon”. En flicka fick frågan varför en direktör skall tjäna så mycket. Hon framhöll allt ansvar och studieskulder som skäl. ”Om företaget går dåligt får man ju skulden för det,” som hon sa. Reportern påpekade då att det knappast var direktörerna som drabbats när det gått dåligt i de nu aktuella fallen. ”... tänkte inte på det…” sa tystnaden som följde från tösen.

Ett annat argument som framfördes var att man var tvungen att ha högsta betyg i allt eller full pott på högskoleprovet för att komma in. Att eleverna alltid varit bäst i klassen och omhuldade och därför var bortskämda. Jag har i 30 års tid undervisat blivande arkitekter – en annan grupp som också måste ha lika höga poäng för att komma in. En del elever har sökt i fem år innan de antas. Det finns mycket att erinra mot hur arkitektkåren tar sitt moraliska ansvar för det som byggs i samhället och där har jag mycket kritiskt att säga, men en sak är säkert – de allra flesta har en mycket hög moral när dom är unga och idealistiska. De vill då ofta bygga en bättre värld, göra det bättre för sjuka och handikappade i samhället och verka för ett hållbart byggande ur miljösynpunkt. Att de flesta idealen sedan kokar bort i konkurrenssoppan och byggbranschens cynism när de börjar arbeta är en annan fråga. DOM ÄR ÄNDÅ GODA MÄNNISKOR MED MORAL NÄR DOM ÄR UNGA!!! Visserligen kunde man även där under de sista åren jag arbetade se en något ökad tendens till att ”förverkliga sig själv” som konstnärer snarare än att göra något nyttigt, men det har alltid gått i vågor genom åren så det kanske har vänt igen.

Några sådana moraliska, strävan att bidra till samhället, göra något bra för det gemensamma eller ta ett mer långtgående ansvar för sina handlingar fanns över huvud taget inte bland dessa unga blivande kapitalister på Handelshögskolan. För dom var det naturligt, gränsande till en naturlag, att dom var utvalda, speciella och ämnade att bli snuskigt rika. Eller som en flicka sa: ”Jag väljer den här karriären, andra väljer att bli metallarbetare, det står ju var och en fritt att välja sitt liv.”

Efter intervjuerna talade man med Björn Elmbrand, Christer Gardell och en ägare av ett investmentföretag. I mer eller mindre diskreta ordalag var alla förfärade över de ungas oförmåga att förstå vad som händer och deras bristande moral. Christer Gardell menade att problemen vi har idag berodde på bristen på ägaransvar, där ”byråkrater” som han kallade direktörerna och styrelseproffsen, tog över företagen med enda mål att öka avkastningen kortsiktigt samt framför allt berika sig själv så mycket som möjligt, vilket i sin tur berodde på att det inte längre fanns några långsiktiga ägare som kunde sätta emot. Detta i sin tur berodde på att även ”ägarna” representerades av samma byråkrater.

Man erinrade om den gamla goda tiden när man på handelshögskolan beskrev ett företag i den så kallade intressemodellen där företaget stod i centrum och hade som uppgift att tjäna sina intressenter. Intressenterna var dom anställda, företagets kunder, ägarna, orten, samhället i stort och vår gemensamma välfärd. Man pekade på att man missat att aktievärde i ett företag inte var något annat än ett mått på hur väl ett företag kunde tillfredsställa sina intressenter. Detta hade nutidens, och tydligen, framtidens företagsledare missat menade man. Nog kan man bli deprimerad för mindre.

Slutligen skulle jag bli lycklig om vi kunde enas om det fullständigt självklara att alla människor oavsett kön, religion, etnisk härkomst osv. skall få välja den karriär i livet som dom har intresse och förutsättningar för och dessutom få lika belöning för sitt arbete. Den nattståndna uppfattningen att en del med viss huvudform – som man trodde för hundra år sedan – eller av visst kön, är godare, mer omdömesgilla och fredligare än andra är inget annat än fördomsfullt och förolämpande mot den andra halvan av befolkningen – och för dom med fel huvudform.

Giriga, empatibefriade, narcissistiska, grymma, maktgalna och omdömeslösa människor förekommer av alla hudfärger, kön, sexuell läggning, etnisk härkomst och vad vi nu kan ha för kategoriseringar för att sätta oss på varandra. En skitstövel är en skitstövel oavsett vilka andra yttre egenskaper denne har.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel