Födelsedagsresa till Marocko

Vi har firat ena av vännernas födelsedag igen. Det återkommer med jämna mellanrum av någon anledning. Den här gången var det den äldsta av damerna som fyllde 75 år och ville därför ta med oss alla till Casablanca för att fira. Våra tre vänner är alla födda i Casablanca av franska föräldrar som levde och arbetade där. Vid marocanernas frigörelse på 60-talet tvingades de tre unga kvinnorna fly hals över huvud med vad dom kunde få med sig i en kappsäck. Väl "hemma" i Frankrike mötes dom av en än värre förföljelse eftersom alla av franskt ursprung som bott i Marocko, oavsett samhällställning och sysselsättning, enligt tidens politiskt korrekta åsikt, var att betrakta som imperialister och skulle därmed trakaseras på alla upptänkliga sätt som led i "kampen".

Dom kunde inte hyra ett rum, en lägenhet eller få ett arbete, varför två av väninnorna beslutade att stötta varandra och bygga upp ett nytt liv så gott det gick. Den tredje yngre väninnan anslöt något senare och sedan dess har de byggt upp meningsfulla liv och lönande affärsverksamheter tillsammans. Första gången de vågade återvända var för 5 år sedan på 70-årsdagen. Nu ville dom visa oss sina hemkvarter och där dom som unga roade sig i den stad som de kallade sin.

Genom vännernas guidning fick vi uppleva ett något annorlunda Casablanca än det som charterturisterna och golfspelarna upplever, något som i alla stycken inte var helt angenämt men lärorikt. Eller - som födelsedagsbarnet sade: "Förra gången jag var här förlorade jag nostalgin, den här gången förlorade jag längtan att återvända och bo här."

Första intrycket för mig som enda man i sällskapet var lite smålustigt. På flygplatsen fann jag att jag kommit till ett land fullt av kopior av Anna Book. Då menar jag inte bara att de unga kvinnorna faktiskt rent utseendemässigt var lika Anna Book - vilket många var - utan också att dom bar sina generösa former med samma självklara exibitionistiska stolthet som Anna gör. Vi - inte bara jag - kunde senare konstatera att den av damerna i vårt sällskap som, i Europa, ständigt kämpar en hopplös kamp mot sina yppiga former - eller som Mme Ramotswe skulle sagt "var byggd på ett för en kvinna naturligt sätt" - var den enda i sällskapet som fick uppskattande blickar av den manliga delen av Casablancas befolkning. Att hon dessutom krönte sitt genrösa utseende med blont hår och blå ögon gjorde inte effekten mindre. Tänk så relativt det kan vara med vad som är eftertraktansvärt.


Vi hade hyrt en bil! Det var en sorglig historia! Vi fick en Nissan som tydligen lottats ut i Casablancas senaste rallycrosstävling. Det fanns inte en kvadratdecimeter på bilen som inte var repig eller bucklig. Dessutom var alla däck blankslitna. Vi insåg snart att det var det normala tillståndet för många bilar i Marocko eftersom trafiken var absolut och bokstavligt talat mördande.

Födelsedagsbarnet skulle köra bilen med mig som andreförare om hon av någon anledning blev trött eller opasslig. Jag är glad att jag slapp köra men jag hade varit ännu gladare om jag sluppit åka med i bilen.

Gatorna i Casablanka har oftast två filer i båda riktningarna. I dessa två filer trängs tre parallella köer av bilar. Fillinjerna är mest till för att den skicklige föraren skall kunna räkna hur många gånger han kan korsa dom per hundra meter utan att ge tecken. För att ge extra spänning åt eländet har gatukontoret fyllt på ny asfalt under åren så de flesta gatubrunnar numera ligger minst 10 cm under gatunivån - dom måste man väja för! På de nyanlagda gatorna har man därför lagt gatubrunnarna mer än 5 cm över gatans nivå och det är kanske ännu värre att köra på. Om ni nu tänker er en snabbt rörlig ström av zigzaggande bilar i tre filer som rör sig framåt relativt fort. Samtidigt rör sig en ström av hundratals fotgängare efter hela gatans längd tvärs trafiken utan att så mycket som snegla åt bilarna. För att göra det extra spännande kommer det en hord av mopeder och skotrar bakifrån som kör slalom mellan bilar och fotgängare. Hur någon lyckas köra om i den här miljön är obegripligt, men det kan dom. Tricket är att dom smyger upp bakom från högersidan - när dom är i jämnhöjd med framdörren girrar dom åt vänster och trycker ut den bil dom vill köra om. Eftersom den bilen inte kan klara sig ur det genom att bromsa och dra sig bakåt finns bara ett ställe att fly om han inte vill ha en ramponerad framdörr - in i mötande trafik genom en kort men resolut vänstergir. Då smiter den omkörande om som en blixt. Nu skall man vara rättvis - dom flesta kör faktiskt på höger sida om vägen, några kör till och med om på vänster sida och det förekommer att man använder blinkers. Däremot stannar man aldrig för en fotgängare ens på övergångställe.

Hur vi klarade oss utan olyckor är obegripligt - jag var livrädd, men vår chaufför var dödsföraktande. Hon pekade ut sevärdheter med en hand och pratade med den andra samtidigt som hon lyckades manövrera bilen tuta villt, skratta, gestikulera och hålla låda med ett outtröttligt gott humör. Hon hade reaktioner som en japansk kampsportmästare och dödsförakt som en kamikazepilot. Det var nog mer än en muslims traditionalist i trafikkön som fick sin världsbild och kvinnosyn ifrågasatt genom vår framfart.

Det var emellertid nära vi fick liv på vårt samvete några gånger. Vilken hederlig människa stannar inte för att släppa fram en mor med tre barn vid handen och ett på armen? Sådana stopp resulterade i en orkan av tutanden och alla annan trafik rundade oss under motsvarighet till kötteder - eller vad dom nu använder i muslimska länder. Det var nära att den lilla familjen blev manglad av dom som körde om och det hade nog varit vårt fel om man skall vara ärlig.

Casablanca var en gång en av världens vackraste Art Deco städer, om inte den vackraste. Det finns fantastiska arkitekturböcker från den tiden som visar hur underbart vacker det var. Det mesta har rivit sedan fransmänen lämnat landet och de få byggnader som finns kvar är i uselt skick. I stället har man byggt upp fruktansvärda råa betongkomplex där man måste ha tagit hjälp av ett gäng östtyska arkitekter förstärkta med svenska företrädere för den på sextiotalet förekommande brutalistiska arkitekturstilen. Det enda man kan säga är att det är fult och dessutom skitigt.

Casablanca är en skitig stad, utom där turisterna förväntas gå. Nu finns det heller inga soptunnor eller papperskorgar så därför slängs allt - och då menar jag allt - på gatan eller i parker. Men å andra sidan vad skall man med papperskorgar till om folk ändå slänger allt på gatorna och lika bra är det eftersom det ju kostar att tömma dom också. Man har hört talas om hur folk bor på soptippar, men i Marocko - utanför turistområdena - växer det omedelbart upp en sophög runt varje plats där det bor människor.

Kontrasterna mellan rika och fattiga är hiskelig. De hemskaste bosättningarna skall man inte se som turist för dom ligger innanför höga murar, men där bor människor bokstavligt talat i skjul av samma typ som man finner i de fattigaste delarna av Afrika och Asien. Hundra meter från lyxvillorna och hotellen vid Casablancas strandpromenad ligger ett sådant område alldeles vid atlantstranden. Här finns emellertid varken havsutsikt eller frisk luft på grund av gyttret innanför de höga hurarna. Lyxvillorna intill har emellertid en strålande utsikt - dock ej mot de fattigas boningar.

Maten i Marocko är mycket god, både på de bra restaurangerna och på de enklaste ställen efter landsvägen. Vi har provat båda varianterna. De mest utsökta grillpett serverades i ett litet skjul efter vägen till Rabat. Där hängde fårkropparna i taket och man fick beställa hur stor bit man ville ha, den marinerades och grillades och serverades i den enkla lokalen. Det smakade gudomligt. För alla oss fem kostade måltiden 170 kronor och vi var stoppmätta. Genrös dricks till såväl servitören som kocken tyckte vi var på sin plats så givetvis en slant till den alltid förekommande "parkeringsvakten" för att vi stannat utanför.

Marocko har också alldeles utsökt vin, fastän man är ett muslimskt land. Framför allt de röda vinerna kan tävla med vilka viner som helst i Europa och nya världen i kvalitet. Det är urspungligen fransmännen som startat vinodlingen och druvorna man använder är i princip desamma som i Languedoc-Roussillon. Jag vill påstå att man i princip kan beställa vilket vin man vill på menyn och få ett bra vin. Vi blev aldrig missbelåtna och vi provade flera i olika prisklasser.

Vi hade lagt ihop våra mat- och bensinpengar i en kassa som födelsedagsbarnet administrerade med järnhand. De 2000 kronor per person räckte gott och väl hela veckan och då besökte vi ändå lyxrestauranger som Al Mounia, Basmane och La Terraza. Eftersom flygbiljetten med Jet4You från Marseilles kostade mindre än tusenlappen per person blev det ganska rimligt kostnadsmässigt.


Nu är vi åter hemma i Frankrike och skall planera för midsommarfirande - det får bli en resa till IKEA i morgon för att köpa lite utencilier. Avslutningsvis vill jag återgälda en hälsning från en barndomsvän till min mor - Sven Nilsson - som jag också minns väl från min barndom. Han, hans syster och bror men framför allt föräldrarna Karin och Martin var viktiga personer under min barndom. Min mor berättade att han läser mina bloggar och uppskattade dom vilket jag tycker är oerhört roligt. Att jag berättar detta har emellertid en poäng. Det visar att även pensionärer som nått den aktningsvärda åldern av 85+ behärskar den nya tekniken och deltar i blogosfären. Nu skall man i ärlighetens namn säga att Sven har att brås på när det gäller att inte känna sig främmande för utmaningar. En liten historia:

Jag bodde på sent sextiotal hos min morbror som var granne till Martin Nilsson. Brand utbröt i husets källare och jag höll på att dö av rökförgiftning. Brandkåren kom med rökdykare och en prioriterad sak var att stänga av oljeflödet till den havererade pannan som orsakat branden. Rökdykaren i full utrustning vände halvvägs ned i källartrappan helt skräckslagen av det som mötte honom. Martin, då ca 75 år gammal konstaterade på bred värmländska: "Dä begriper di fell att en lutter stänge tå ölja te panna", varefter han doppade sin filhatt i vattentunnan på knuten, höll den för munnen och gick ned och stängde av oljan. Den unge atletiske rökdykaren såg något generad ut. Det finns många dugliga och kompetenta äldre medborgare.

Nu är det dags att avsluta dagens skrivande . Klockan är 10 på kvällen och vi har ätit middag på terassen - marockanska grillspett, ost, vin och färsk frukt, havannacigarr och gammal Calvados. Det är fortfarande 25 grader och dagens värmedis drar som älvdans i skira rökmolm över byn. Himlen över Montagne Noir är rosenröd.