Att köra bil i Frankrike är lite speciellt. Vi har fantastiskt bra motorvägar, som visserligen är betalvägar men de är verkligen välskötta och fransmännen kör ganska lugnt och fint på motorvägarna. Om man råkar ut för någon stolle som blinkar, stressar och kör om i högerfilen är det oftast en tysk. (Tyska autobahn kommer att bli föremål för en speciell hatblogg inom kort)
Annat är det på de mindre vägarna! Principerna för fransk trafik är enkla. Ju mindre väg ju fortare kör man. Kör alltid om den som är framför oavsett hur fort han kör eller vägens skick. Högerregel gäller även om man kör ut från sin egen gårdsplan. Den som har hinder på sin sida väntar och nåde den som försöker tränga sig. Man kör alltid i innerfil i rondeller, vilket får mesiga svenska som ligger och filar i ytterfil att få hjärtslag när det kommer en bil från innerfil och skär framför en för att ta en utfart.
Det finns emellertid några intressanta egenheter. Det är helt OK att stanna på en enfilig gata i en by för att prata med en bekant, gå in och dricka en kopp kaffe, köpa en tidning eller göra något snabbt ärende. Ingen skulle komma på tanken att tuta eller stressa någon i en sådan situation. När man däremot kommer ut på vägen är alla ute i akut sjuktransport. De kör som fullständiga galningar. Kör om i kurvor, på broar, när de möter trafik och alla möjliga omöjliga ställen. Jag har testat att köra som en galning själv - det skall sägas att jag är uppväxt i bergslagsskogarna, där man inte lättade på gasen i onödan, så det går undan – men trots detta blir jag omkörd av en skåpbil från den lokala rörläggerifirman.
Parkering är en annan intressant konst som jag inte lärt mig ännu. Principen är att parkera så att man ställer till så mycket förtret som möjligt. Fransmannen är i grunden revolutionär. Det är en medborgerlig plikt att göra revolution – varje dag. Att göra en lite revolution är det som gör oss till människor som betyder något. Vi har alla med beundran/fasa läst om traktormanifestationer på motorvägen, kapade grönsaksbilar och tonvis med tomter på vägarna och andra franska nationalspecialiteter. Om man inte tillhör denna elit kan man parkera kreativt.
De första parkeringarna som går åt är refuger och övergångställen. De mest virtuosa parkerar vinkelrätt med kantstenen på övergångstället så halva bilen står på de vita linjerna och halva på trottoaren. Gräsmattor och rondeller är också populära parkeringsplatser. När de mest attraktiva platserna tagit slut söker man sig till andra ställen där det är parkeringsförbud. Trottoarparkering som helt blockerar för gående är bra – stackar synskadade! Gathörn, helst då så det inte går att svänga runt för andra bilar är mycket attraktivt. Om det skulle vara så att det bara finns markerade parkeringsplatser att tillgå kan man med fördel parkera diagonalt över två eller tre rutor så man verkligen märks. Konsten är att parkera på ett torg så ingen annan kan få plats är en skön konst, eller alternativ - om någon kommit före – hindra att någon kan komma ut. Vi bodde tidigare i Séte i Languedoc. Bakom vårt hus var det stoppförbud, vilket givetvis var en utmärkt parkeringssträcka som alltid var full. Då och då var det evenemang i staden så det var verkligen viktigt att gatan var fri. Då satte polisen upp parkeringsförbudsskyltar med en klisterlapp som meddelade att det var allvar mellan vissa datum. Man förstärkte således ett stoppförbud med ett parkeringsförbud.
Ändå fungerar det faktiskt ganska bra och de enda som blir irriterade är koleriska svenskar och andra vänner av ordning. Jag har funderat på att ordna temaresor för svenska lapplisor där de första dagen kan få lappa så mycket de vill. Kanske det skulle ge dem mer distans till sin uppgift hemma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar