En president som syns

Varje nyhetssändning i Frankrike börjar med att rapportera vad president Sarkozy har haft för sig sedan igår. Jag begriper inte hur karlen hinner med. Fransmännen säger att de aldrig haft en president som varit så otroligt aktiv. Han hinner med att besöka varenda hörn av världen och göra sig vän med, ibland ganska skumma typer som, Kadaffi exempelvis. Han besöker också sina väljare mer än någon annan president gjort – han är i förorterna, på skolor, på företag och möter människor av alla kategorier, med tyngdpunkt på vanligt folk verkar det som.

Samtidigt är den politiska debatten oerhört aktiv i Frankrike – man kritiserar hans utrikespolitik öppet och han får på nöten för att han försöker försämra för grupper som traditionellt haft stora förmåner, men samtidigt är man lite stolt över att han vågar.

Kontrasten till den svenska debatten är slående. När hörde man att Reinfeldt gjorde något senast? Jag menar Fredrik Reinfeldt inte hans mycket aktiva och dugliga hustru Filippa. Jag saknar verkligen grabben med den sympatiska framtoningen från valrörelsen – han som trots Perssons arroganta provokationer talade lugnt om sakfrågorna och faktiskt till och med fick gamla socialdemokrater att känna respekt. Han skulle ju vara en lyssnande politiker sa han – men man måste väl gå ut om man skall höra något annat än det som man visste förut. De enda gångerna han uttalar sig numera är när någon av hans ministrar gjort bort sig och då verkar han mest irriterad och sur för att han måste svara. Att så inte heller socialdemokraternas ledare Mona Sahlin visar sig gör ju att debatten står fullständigt stilla i Sverige. Hon verkar tro att hon kan vinna nästa val bara genom att låta motståndarna göra självmål.

Hardy Nilsson vår gamle ishockeycoach lär ha sagt att det finns två strategier för att vinna: Den ena är att aldrig förlora, den andra är att alltid vinna.

Den första går ut på att försvara sig och hoppas på att motståndaren skall göra misstag så man kan kontra, den andra går ut på att ha en egen offensiv strategi som bygger på kreativitet och framåtanda för att på så sätt vinna. Nog kan man dra paralleller mellan den franska och svenska politiken och Hardys strategier?