Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 13 oktober 2013

Nyfascism bland världens rikaste

Siv Jensen Fremskrittspartiet
Ingen tid har varit så fantastisk som ungdomstiden på 70-talet. Det var då jag förstod det mesta och hade all kunskap jag kunde behöva – jag hade full kontroll. Senare i livet har det bara gått utför. Visserligen har jag fortsatt att lära mig och försöka förstå saker, men min insikt om allt jag inte vet och allt jag inte förstår har ökat i snabbare takt än min kunskap. Relativt sett har jag således bara blivit okunnigare och mer vilsen med åren.

Världen var väldigt enkel och svartvit på den tiden. Exempelvis visste jag att extrema högeråsikter, främlingsfientlighet och intolerans omfattades av de rika, besuttna och mäktiga i samhället medan de vanliga människorna och framför allt de på samhällets botten var empatiska och kände stor solidaritet med de sämre lottade i samhället.

En av de få skrifter som jag fortfarande minns från den tiden och som förändrade mycket i mitt tänkande var den norske samhällsvetaren Ottar Brox’ essä ”Strukturfascismen”. Han förklarade där, det för mig motsägelsefulla förhållandet, att det främst var just människor på samhällets botten som attraherades av ultrahögerns främlingsfientlighet. De besuttna kunde kosta på sig att vara toleranta och generösa, medan invandrare sågs som konkurrenter om utkomstmöjligheterna av de lägsta skikten och av de sämre lottade, hunsade och missgynnade. Han menade också att det var en stor befrielse för de maktlösa att kunna finna en grupp som stod lägre på samhällsstegen och som de själva kunde förtycka på samma sätt som de själva blivit förtryckta,

Detta förklarade bland annat hur ett tyskt folk som misshandlats av freden efter första världskriget och sedan genomlevt umbärandena med hyperinflation och arbetslöshet kunde välkomna Adolf Hitlers budskap. Det förklarar framgångarna för Gyllene Gryning i ett bankrutt Grekland och för Front National bland arbetslösa i Frankrike. Exemplen är många och motiven kompletteras med föraktet för politiker i de etablerade partierna. Faran med hur politiker går från att vara förtroendepersoner till att vara maktpersoner skrev för övrigt en dansk författare om vid tiden – namnet har jag glömt. Gemensamt för alla länder där fascistiska partier haft framgång är hittills att befolkningen har det svårt, man har revanschbehov och de styrande har missbrukat sin ställning.


Att ingen kunskap och insikt är bestående har vi nu fått lära oss genom att ett ultrahögerparti har röstats in i regeringen i Norge. Norge är troligen världens rikaste land idag. Befolkningen har på några decennier gått från att vara ett bland de fattigaste i Europa till ett formidabelt välstånd. Jag och många med mig trodde att de fruktansvärda händelserna på Utøya för evigt skulle vaccinera norska folket från extrema högeråsikter, men nu verkar det som om Breivik hade i viss mån rätt när han förutspådde att hans manifest skulle omtolkas i historiens ljus – att det skulle ske så snart trodde nog inte ens han.  Hur ser förklaringarna ut till att just norska folket känner en sådan attraktion till ultrahögerns ideologi? Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att den starka, hittills ganska oförargliga, norska nationalismen tagit nya vägar. Kanske skulle någon norsk samhällsvetare skriva en uppföljning till Ottar Brox’ klassiska essä.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel