Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 20 oktober 2013

Upphovsrätt och dubbelmoral

Prins Carl Philip är i blåsväder eftersom Svensk Tenn har marknadsfört en eldskärm i hans namn fast det är hans mentor Eric Ericson som designat den. Visst är det upprörande och naturligtvis förvånande för de flesta, men inte helt unikt bland människor vars namn och ekonomiska resurser är större än deras begåvning.

På 70-talet arbetade jag på en av Göteborgs större arkitektkontor. Som kund hade man ett av de mer kapitalstarka byggföretagen i landet vid den tiden. Sonen till en av de högre cheferna på byggföretaget hade kommit in på en mycket välrenommerad arkitektskola i Schweiz. Att komma in på en svensk arkitektskola var och är fortfarande närmast omöjligt utan högsta betyg genomgående eller exceptionell talang, varför denna schweiziska skola blev lösningen för de som hade råd att betala avgifterna.  

Mina chefer kallade in mig en dag och frågade om jag kunde tänka mig att vara mentor för denne chefs son och hans kompis när de skulle göra sitt examensarbete. Under samtalets gång kom det fram att jag skulle vara mycket mer än mentor – jag skulle i praktiken göra deras examensarbete, vilket var mest praktiskt eftersom dom ju bodde i Stockholm. Jag tackade givetvis nej eftersom jag ansåg det vara omoraliskt och fusk. En annan medarbetare på kontoret åtog sig emellertid uppdraget, som fick bedrivas i det avskilda rum där man normalt gjorde tävlingar och andra hemliga projekt.

Jag fick sedan reda på att det var praxis på den skolan att eleverna betalade ett känt arkitektkontor för att utföra deras examensarbeten – alla som hade råd gjorde så, vilket skolan var medveten om. Detta förhållande bekräftades även senare av en arkitekt som utexaminerats från skolan och inte hade haft råd att leja någon utan fått göra arbetet själv – den stackar’n!

Detta får mig också att tänka på det korståg som mediebranschen för mot gratis utnyttjande av upphovsrättsskyddade alster – ett i huvudsak förståeligt korståg. Jag blir emellertid lite konfunderad vad gäller ömsesidigheten i detta förhållningssätt. Jag beskrev för några dagar sedan hur tidningen Veteranen frångått det avtal vi hade muntligt om hur man fick utnyttja mina texter. Dessutom förvanskade man texterna genom att utelämna referenser och hänvisningar till källor.

Det händer ibland att jag blir tillfrågad om jag vill bli skribent för olika organ – endera om släktforskning eller om seniorfrågor. Genomgående för samtliga som frågar är att man aldrig är beredd att betala någon ersättning för mitt arbete. ”Man gör det inte av princip”, ”man har inte möjlighet att göra det” eller ”man ersätter endast organiserade journalister” – motiveringarna är många. Nu spelar det ingen roll för mig eftersom den lilla ersättning det skulle röra sig om knappast är värt arbetet med alla papper man måste skicka till skattemyndigheten om man, som utlandssvensk, får ersättning från svenskt företag. Jag accepterar gärna sådana förfrågningar om det är en publik jag vill nå och det inte innebär extra arbete och om jag får behålla upphovsrätten och att mina texter kan läsas oförändrade direkt på min blogg.

Nu inser även jag att det är skillnad mellan att norpa någons text eller musik utan tillåtelse och att fråga om man får använda den utan ersättning, men rent allmänt undrar jag hur tidningarna skulle ställa sig om jag bad att få en prenumeration gratis, eftersom jag ”av princip inte betalar för det andra skriver” eller ”inte har möjlighet att göra det”.

/Fotot ovan är norpat från Expressen och upphovsmannen är Claudio Bresciani / Scanpix/
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel