Vårtecken

Någon riktig vinter har vi inte haft hos oss, men runt omkring oss har det varit dramatiskt. Både norr om oss i Montagne Noire och söder om oss i Pyrenéerna ser vi snöklädda bergstoppar och borta på Rivieran har det som vanligt varit översvämningar. Vi kan se tecken på det här också eftersom vattnet forsar fram i floden Orbieu och den kommer ju från trakter där det tydligen regnat rejält.

Vi har haft 15 grader några dagar nu och man börjar skönja tecken på att våren kommer. Fåren bakom slottet nedkommer nu med fler och fler små telningar. Idag var nykomlingarna så små och späda så tackorna fortfarande hade efterbörden hängande kvar. Av naturliga skäl var de lite skygga mot oss, men de mödrar vars telningar var några dagar gamla var desto mer intresserade att få smaka på våra brödskalkar.

I naturen ser man att mimosans små gula kulor blir allt större och mandelträdens knoppar spricker snart ut. De ljusblå blommorna på rosmarinen visar sig också, men de buskarna kommer snart att vara fyllda av blommor och ger en vacker kontrast till en taggig buske som blommar i klargult. Man kan tro att naturen hyllar den svenska flaggan.

Vi funderar på att fuska lite och åka över bergen ned till Spanien på nära dagar så våren får utveckla sig i sin egen takt här hemma medan vi njuter av den spanska förhandsvisningen. Det finns få saker som är så trevliga och rogivande som vidsträckta medelhavsstränder på vintern och vackra spanska städer utanför turistsäsongen. Troligen står mandelträden i full blom när vi kommer tillbaka.

Klicka gärna på bilderna så blir de större och finare.

Djuren i vår by

Vi har hittat våra vänner grisarna igen. Ett nöje som min fru uppskattade mycket var att ta en promenad och ta med gamla brödrester att mata byns grisar med. Här nere går nämligen grisar fritt ute och bökar i promiskuösa och incestuösa flergenerationsgrupper. Det finns grisar i alla åldrar och man vet aldrig vem som är föräldrar till vem. Ibland lyckas en vildsvinsgalt forcera staketet och kan gör suggorna sin kur under en tid innan han återvänder till vildmarken. Våra svinuppfödare här nere är lite efterblivna – dom fattar inte hur rationell uppfödning a la Sverige och Danmark går till. Vår uppfödare har inte ens en datoriserad foderautomat. Grisarna får äta ekollon direkt från de låga eksnåren bäst dom vill, som tillägg till den serverade kosten. Dom menar att fritt bökande grisar som kan stoja och leka med varandra över generationsgränserna ger godare kött. Precis som om smaken på köttet skulle ha med någonting att göra. Vi svenskar vet ju ändå att man bara kan äta svenskproducerad mat och det är ju inte att undra på när man föder upp maten på så primitivt sätt i utlandet.

Jag har tidigare berättat om Viktoria, som troligen var en produkt av just en romans mellan en vild och en tam gris och var vår favorit. Kärleken var ömsesidigt för hon lystrade till sitt namn och kom alltid rusande först av alla så fort hon hörde min frus röst. En dag var alla grisar borta ur hagen, till inte bara vår, utan mångas sorg som hade grishagen som utflyktsmål för promenader. Under tiden fick vi trösta oss med tre getter och en höna som gick och skrotade en bit utanför byn och nu fick njuta av våra hushållrester.

För ett par dagar sedan pratade vi emellertid med en gammal man som var ute och markerade vildsvinsstråk inför jakten. Han berättade att grisarna visst finns kvar – dom var bara flyttade. Problemet var nämligen att grisarna blev stulna och uppätna där de var. De är nu flyttade till ett stort område bakom slottet dit det är svårt att nå och bara vi som bor i byn vet hur man tar sig dit. Att man får plocka svamp, förvildade oliver, vildsparris och fikon på allmän mark och druvor efter skörden är känt, men att plocka grisar och steka åt sig var väl att tolka den franska friheten lite väl liberalt tyckte svinuppfödaren.