Vårresa till Spanien 2014

Visserligen klarar vi oss här nere för det mesta från alla oväder som drabbar Frankrike, men det skadar inte att tjuvstarta lite och åka ner till Spanien några dagar under tidig vår – det har blivit en vana. Pyrenéerna skyddar ju lite från allt elände som drabbat framför allt västra delen av Europa i år. Vi beslutade att åka på en minitripp till Girona, Tarragona och Valencia under fyra dagar. Det var verkligen skillnad – i Valencia var det 29 grader och det brukar vara normaltemperatur i juli i vanliga fall.

Gamla staden i Girona

En god vän hade berättat att gamla staden i Girona skulle vara vacker så det blev första anhalten – det tar ju inte lång stund att åka dit från oss. Vi hade spetsat in oss på en restaurang som heter Nu och det var verkligen resans mathöjdare. Visserligen sa hotellet att dom kunde fixa in oss på El Celler de Can Roca, som enligt The White Guide skall vara världens bästa restaurang idag. Normalt är väntetiderna astronomiska, men vi avböjde – det får bli en annan gång.

Gamla staden var fin med många fina miljöer. Vi såg en rolig grej där. I stället för att klottra och rista in sina namn i det ena och det andra hade ungdomarna skrivit sina namn på hänglås som man fäste på räcket till en av broarna över till gamla staden. Vi visade det för ett gäng engelska fjortisar som tyckte det var såå coolt. Vi hann med lite shopping också – det var 70 % rea i många affärer.

I stället för klotter

Nästa anhalt blev Tarragona, som inte har ett dugg att göra med nötchoklad. Däremot var den en mycket viktig stad under romartiden och har mängder av gamla spännande lämningar från den tiden. Man hade ett speciellt krisprogram under februari på ett stort antal restauranger. Man kunde då äta deras gourmetmeny till ett starkt reducerat pris – exempelvis 30 euro för en meny som normalt kostade 50 euro. Vi valde restaurang AQ, som var ett mycket bra val. Deras sjurätters meny var mycket god. Den var mer traditionellt spanskt än den vi åt på Restaurang Nu i Girona, men även här i den nya stilen med små oerhört välgjorda smårätter. Döm av vår förvåning när man i slutet av måltiden kom med en påse med en flaska av samma vin vi valt till maten, som vi skulle ta med oss hem. Visserligen stod det att man fick två flaskor för en, men inte trodde vi, svenskar som vi är, att vi kunde ta hem den andra flaskan. En intressant sak med vinet var att det innehöll exakt samma druvor som ett vin från Corbières, dvs. Carrignan, Grenach och Syrah, men var mycket mjukare och mindre kraftigt i smaken. Där ser man vilken skillnad jordmånen gör fast klimatet är ganska likartat.


Valencia hade vi gett två nätter och även det är en vacker stad med mängder att se. Här blev jag emellertid lite irriterad ett par gånger, vad det nu tjänar till. Den första gången var när, på spanskt vis, man skulle ha 5 euro i inträde till katedralen. Jag tycker faktiskt att det är fräckt av katolska kyrkan, som har ställt till så mycket elände och grymhet för folk i nästan 2000 år, tar betalt när människor vill gå in i kyrkan. Kyrkan skulle ju enkelt kunna betala hela Spaniens underskott med det dom gamat åt sig genom åren, men ändå kan inte folk gå in i kyrkorna gratis.

Den andra gången jag fick höjt blodtryck var när vi besökte ortens stolthet, den berömde arkitekten Santiago Calatravas berömda operahus. Det är stängt på obestämd tid eftersom byggnadens fasad är byggd av helsvetsad plåt som en oceanångare. En i och för sig strålande idé för att ge den en spännande form, men inte när man sedan lägger en beklädnad av keramikmosaik ovanpå plåten. Visserligen klädde Barcelonas mest kände arkitekt Antonio Gaudí ofta sina verk med mosaik, men på betonggrund. Den, det minsta fysikkunniga person vet att solbelyst plåt utvidgar sig och krymper oerhört mycket, medan keramik inte rör sig alls. Resultatet har blivit att de vassa keramikplattorna spjälkar av från underlaget och regnar ned över besökarna – dom är vassa så hela området är avlyst på obestämd tid. Nu ägnar sig ett gäng hantverkare åt att bila bort varenda flisa av mosaik för att sedan kanske kunna måla plåten istället. Men – det ger arbetstillfällen i krisens Spanien. Det är synd när man ritar en så spännande byggnad att inte kunna det mest elementära om materialegenskaper. Det är också sorgligt att sådana tokigheter inte är ovanliga bland världens stjärnarkitekter och riktigt illa är det att det aldrig ger dem dåligt ryckte bland kollegorna. Man får, för Malmös skulle, hoppas att Calatrava har läst på bättre när han ritade Turning Torso.

Den vackra saluhallen i Valencia

I övrigt gav Valencia mersmak. Vi hann också besöka den vackra saluhallen som är världens äldsta som fortfarande är i bruk. Den ligger mitt i gamla sta’n som man kan ägna många timmar åt. En sak som är så spännande med spanska och andra sydeuropeiska städer också förresten, är alla öppna platser och parker i staden. Det ger en väldigt spännande och omväxlande stadsmiljö där människor kan mötas och koppla av. Det är skillnad mot i ett av Europas mest glesbefolkade länder där alla stadsmiljöer numera skall ”förtätas” genom att någon ”allmännytta” eller HSB smäller upp en skyskrapa. Jag har aldrig förstått mina kollegors förtjusning över denna ”förtätning”, men jag tror det har något att göra med att ju tätare man bor ju bättre är det för miljön och så måste ju alla tokstollar som envisas med att bo på kvar på landet få plats så småningom när dom blivit förnuftiga och tagit sitt miljömässiga ansvar.

Vinjettbilden föreställer Calatravas operahus med större delen av mosaiken borthuggen. OBS de vita horisontala delarna samt nedtill på "skrovet" där mosaiken är intakt. Det är där den är lagd på betong.