Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 27 februari 2014

Hur söker man kunskap?

Det är väl få av mina läsare som missat att jag inte bara skriver om Frankrike och att vara pensionär utan också om släktforskning. De flesta som släktforskar är av tradition pensionärer – troligen på grund av att de har tid men också att intresset av det förgångna kanske ökar med åren. Många av dem har börjat för decennier sedan när det var riktigt svårt att släktforska eftersom man var tvungen att åka till församlingarna eller rekvirera mikrokort av kyrkböckerna. Kommunikation med andra fick man sköta per brev – ni vet dom där handskrivna i kuvert som kostar pengar och tar fjorton dagar att få svar på. De har lärt sig hantverket från grunden. Numera är det mycket lättare – man kan sitta hemma vid datorn och sköta allt. Det har också gjort att det har blivit en populär hobby bland unga.

Många bryr sig emellertid inte om att gå till kyrkböckerna utan ”byter anor”, ungefär som vi bytte filmstjärnor förr. Det finns flera tjänster på nätet som hjälper till med det. Problemet är att sanningshalten på det som finns där lämnar mycket att önska, men det är enkelt. Att det ofta är helt felaktigt spelar inte så stor roll eftersom många snarare är ansamlare än släktforskare – dvs. det viktiga är att komma så långt tillbaka som möjligt och ha så många personer som möjligt i sitt släktträd. Att man inte använder originalkällorna beror på flera saker – de är exempelvis skrivna med ”skrivstil” och det kan många nu för tiden inte klara även om det är modern skrivstil, än mindre om den är från 1600-talet. Ett annat problem är att det inte ger några färdiga svar – man måste lägga ned mängder av analysarbete och jämförande arbete för att finna sina anor. Det är dessutom en massa grundläggande teori man måste lära sig för att släktforska och det är ju jobbigt – då är det bättre att låta någon annan göra jobbet och ta fram de färdiga svaren. Ungefär som att göra specialarbete i skolan genom att klippa och klistra från Wikipedia.

Jag kände att det behövdes stöd för nybörjare när jag började för knappt 10 år sedan och eftersom jag sysslat med att förklara det svåra på ett enkelt sätt under stora delar av mitt liv såg jag en uppgift. Idag har jag en blogg för nybörjare med 50 000 besökare per år, en Facebook-grupp med över 2000 medlemmar och har skrivit en omfattande nybörjarkurs – allt är gratis, men tar mycket av min tid.

Målet med detta är att nybörjare skall lära sig grunderna i släktforskning och mer direkt att de frågor som ställs på Facebookgruppen inte skall vara alltför elementära utan ge något till alla. Det känns därför lite meningslöst när det återkommande dyker upp frågor, som behandlas i kursen eller på bloggen och som tar utrymme från det som är intressant. Ännu värre är det när man frågar ”i vilket län ligger X-stad” eller annat som det krävs två knapptryckningar för att få reda på.

Idag var det en medlem på en annan FB-grupp om släktforskning som tröttnat på detta och menade att man kan kräva att folk åtminstone gör ett försök själv innan de tar upp andras tid med triviala frågor - det tog ”hus i helvete” som vi säger i Bergslagen. Det var ändå en återhållen och resonerande text som personen hade skrivit.

Resonemanget bland flera gick ut på att inställningen var elitistisk, översittaraktig, ohjälpsam och jag vet inte vad. Att man skulle ställa krav på den enskilde var för många fullständigt främmande och otidsenligt. Varför man skulle söka kunskap själv eller läsa tråkiga kurser när man kunde fråga andra var obegripligt.

En annan intressant sak jag observerade från diskussionen var att man inte kunde acceptera en åsikt. Kvinnan som skrev det ursprungliga inlägget förslog att man skulle tänka på vad man frågade om och kanske skaffa sig lite grunder innan man tog upp andras tid med trivialiteter. Reaktionen blev att hon inte skulle BESTÄMMA vad som var viktigt och inte viktigt, att ingen skulle FÖRBJUDA andra att fråga vad dom ville och liknande. Det fanns över huvud taget inget i texten som föreslog annat än lite eftertanke och absolut inget om förbud eller att bestämma över andra. Många hade således svårt för att ens läsa en avvikande uppfattning och blev störda av att någon ens tog upp frågan till diskussion.

Följden av resonemanget blev att kvinnan som hade modet att skriva texten blev så illa åtgången att administratören för gruppen tvingades stänga tråden. I min enfald trodde jag att det var av omsorg om henne men i skrivande stund har jag fått reda på att kvinnan nu har blivit avstängd från gruppen på grund av sina ”kränkande” synpunkter.

Det enda jag kan säga om detta är att kritiken i den senaste PISA-undersökningen inte är förvånande. Inte heller är jag förvånad över att man sällan ser analyserande och resonerande texter där olika åsikter bryts mot varandra i svensk media idag. Vem vågar ens ställa frågor som problematiserar viktiga samhällsproblem när så enkla frågor som den här får folk att bli ”skogstokiga” och ge sig på en annan människa på ett ohämmat sätt. När dessutom den som tar upp en intressant diskussion blir utvisad är det riktig skrämmande.

Ett kunskapsteoretiskt tillägg:
Att veta SVAR är inte att ha kunskap, för kunskap krävs framför allt att man förstår FRÅGAN, men inte bara det. Man måste också första på vilket sätt SVARET man har är LÖSNINGEN på just den FRÅGAN. DET ÄR KUNSKAP!

Ett ytterligare tillägg: Jag har tidigare skrivit ett par texter om det svenska debattklimatet, bl.a. i texten "Häxjägarnas återkomst". Jag skriver där uppskattande om sajten Newsmill där kunniga debattörer med olika åsikter, även sådana som inte får plats i de ordinarie mediekanalerna kunnat publicera. Det är exempelvis muslimska feminister, muslimska HBT-personer, forskare inom naturvetenskap samt humanister som alla har det gemensamt att de vill vidga och problematisera debatten om de frågor som det idag råder en påtvingad konsensus kring i samhällsdebatten. Med stor sorg kan jag konstatera att Newsmill, sedan sommaren, är nedlagd så den enda avvikande debatten numera förs av extremister och mestadels okunniga personer på sajten Avpixlat där knappast en seriös debattör vill synas. Hur tjänar det debatten, toleransen och demokratin?
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel