Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 16 augusti 2010

Livsglädje är ett otyg, eller: "Dä ä synn å inte klaga" som vi säger i Örebro

I morse hörde jag på Martin Dyfvermans samtal med den naivistiske "tavelmålaren" Bengt Elde i södra Dalarna. Han berättade om sin glädje över livets glädje och hur hans gamla småskolefröken insett att han "åtminstone" var duktig att måla. Som det så ofta var förr ansågs han som dyslektiker vara mindre begåvad i skolan. Själv säger han ordblind  - "vi ordblinda kan inte säga dyslektiker" påpekar han. Givetvis anses hans konst väl enkel och barnslig av konstkännarna, men för honom är konstutövandet en direktkontakt mellan hans känslor och färgen och formen. Han understryker gång på gång att han inte är det minsta intellektuell, något som motsäges av hans kloka och filosofiska reflektioner över livet. Martin Dyfverman påpekar att han vid en utställning i Dalarna hade rönt visst uppseende då han hade stått framför en av sina egna tavlor och uttalat att "det där blev ju riktigt vackert". Han ursäktade sig med att han alltid blev så glad när han överraskade sig själv med att göra något riktigt bra och vilken lycka han kände när en bit massonit kunde bli så vacker.

Ständigt under samtalet återkom han till hur ängslig han kände sig för att säga saker som kunde förarga folk på grund av att han var nöjd och stolt över det han gjorde. Jag vet inte hur många gånger han betonade att han inte var en teoretiker utan en praktiker med begränsade utförsgåvor.

Nog är det sorgligt när en lycklig människa som har en stor talang att inte bara glädja sig själv utan också andra måste förminska sig själv för att passa in i den kultur han lever i. Det är speciellt absurt i ett samhälle där allt går ut på att framhäva sig själv med rikedom, fina bilar, lyckade barn och avancerade och dyra intressen. I en kultur där narcissismen och kroppskulten frodas och tar sig uttryck i oreflekterat modeslaveri, tatueringar och annan stympning och tävlan om allt som kan tävlas om.

Här är länken till inslaget

Som bredvidläsning rekommenderar jag en av mina favoriter: En flykting korsar sitt spår av Aksel Sandemose från 1933
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel