Harryhandel i Frankrike och njutningar i vänners slag

Vi har nu haft vänner som gästat oss i ett par veckor. Först var det våra norska vänner Else och Leif, och nu är det Madelaine och Ulf från Sverige. Under ett par dagar överlappade dom varandra, vilket vi löste genom att det ena paret bodde hos våra amerikanska vänner som har ett hus tomt för närvarande. Att dom sedan stannade där eftersom vår säng var lite för kort för den reslige Ulf var helt OK eftersom vi umgicks från frukost till aftonen ändå och hade jättetrevligt.

De överlappande dagarna använde vi bland annat till att återigen besöka den eminente kocken Gilles Goujon i den lilla puttebyn Fontjoncouse. Som det är för de flesta hade ju ingen av vännerna ens varit i närheten av en trestjärnig Guide Michelinrestaurang förrut så det måste ju bara upplevas. Vi hade tänkt äta samma lunchmeny för 60 euro som vi avnjutit tidigare, men eftersom det var helg serverades den inte utan vi fick hålla tillgodo med den nästan dubbelt så dyra kvällmenyn. Alla strålade av lycka för denna osedvanliga tur. Nu tror ni väl att jag är galen, men men nu är det ju en gång så med oss lutheraner att vi får lov att begå vilka synder som helst bara vi inte begår dom med berått mod. På det viset är vi ganska lika muslimer som ju både får avstå från bönestunder och ta sig en hutt om dom är på resa och i omständigheter dom inte själva råder över. Det senare har jag från en av mina muslimska vänner som är väl bevandrad i regelboken. Spriförbudet, säger han, är nämligen en följd av att man måste vara klar i huvudet när man ber och om bönen bortfaller så bortfaller även spritförbudet.

Men åter till vår hemska (o)tur med menyn på restaurangen. Givetvis skulle ingen av oss ha vågat förslå att vi skulle ta den dyrare menyn om den billigare funnits. Ni kan tänka er hur det snurrar i huvudet:
- Nu är vi ju, för kanske enda gången i vårt liv, på en restaurang av den här klassen och dessutom på semester i Frankrike så det skulle allt vara kul att slå till
- Men - tänk om dom andra tycker jag är brackig - dom kanske tycker det är slösaktigt eller dyrt och då känner dom sig dumma
- Hoppas någon annan föreslår det så jag, med tvekan, får gå med på det - det verkar mer ödmjukt.

Ja ni vet ju hur tankarna går! Hursomhelst löstes detta till allas belåtenhet när kyparen beklagande meddelade att den billigare, mer lagoma, och politiskt korrekta menyn inte fanns att tillgå på söndagar. Alla njöt oerhört, men givetvis var vi tvugna att med jämna mellanrum försäkra varandra om hur lite vi hade fått för samma pengar hemma i Göteborg. Där hade vi ju god hjälp av våra norska vänner eftersom måltiden inte på något försträckande sätt översteg priset för pizza på Karl Johan. Egentligen var det ju billigt och en riktigt god affär vi gjorde tröstade vi oss med medan vi njöt i fulla drag. Ett minne för livet blev det för alla - det var vi överens om.

Våra vänner har en annan egenhet också - dom biter sönder sina tänder. Det är åtminstone vad vår tandläkare sa när vi andra gången i år akut fixar tid hos henne för, på baguette, sönderbiten tand. Som vanligt fixade hon på stört en provisorisk lagning för ett par hundralappar i arvode. Det är inte kul att gå på restaurang med trasiga tänder.

Nu var det inte nog med det för Leif hade irriterat sig hela resan från Norge på vibrationer i ratten på sin Citroën. Han hade just servat den i Norge innan nedresan och fått besked om att han hade en glapp styrsknut som behövde bytas. Sagt och gjort åkte vi till den lokala Citroënverkstaden som inte kunde titta på bilen genast men han var välkommen klockan 10 dagen efter. Man hissade då upp bilen och gick igenom styrningen noggrant. Något glapp hittade man inte med däremot för låg oljenivå i systemet, vilket fylldes på och bilen provkördes. Hela operationen tog 1 timma och kostade honom inte ett öre - det bjöd man på. Han trodde att han drömde! När vi åkte därifrån sa min fru att vi ses nästa vecka för då kommer våra svenska vänner in med sin bil för service. Det uppskattade dom på verkstaden.

Jag får väl tillägga att vibrationerna försvann och Leif och Else är välbehållna hemma i Norge. Den tunga vinlasten har dom lämnat hos vänner i Strömstad och samlar nu familjen vid återkommande tillfällen för hämtning av ransoner om fyra flaskor per skalle när törsten tar vid. Dom har således sällat sig till, den av det norska etablissemanget häcklade, Harrygruppen som är sådana opatriotiska idioter att dom föredrar att köpa matvaror i Sverige för halva priset framför att betala för de överlägsna norska jordbruksprodukterna.

Slutligen vill jag ge er ett underbart lästips, nämligen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Det är en hejdlöst rolig bok i sann Forest Gump-anda.

Om ni inte gillar att läsa kan jag återigen rekommendera min släktforskarkurs - efter den har ni inga fritidsproblem mer.