Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 28 juli 2014

2:a årliga ambulerande middagen i Boutenac


För andra året i följd gick den ambulerande middagen av stapeln, eller som amerikanarna säger Second Annual Progressive Dinner. Det var färre deltagare det här året, men kärnan var densamma – bara att vi alla hade färre besökande gäster hos oss i år. Det blev bara 14 personer sammanlagt – de fyra huvudfamiljerna, samt tre adjungerade franska damer och ett engelskt par från en annan by, som tidigare bott i Boutenac.

Som tidigare stod Irland för aperitif och småplock inledningsvis på deras stora uteplats. Vi fick också inspektera deras senaste byggeriarbete uppe på vinden. Därefter rörde vi oss några meter över muren till den amerikanska familjen där huvudrätt på kyckling inmundigades i deras trädgård. Efter noggrant ätande, pratande och drickande klättrade sällskapet under stånk och stön uppför den 100 meter långa stigningen till vårt hus där dom jagades uppför ytterligare 50 trappsteg till vår takterrass där ost och vin serverades, utsikt beundrades och osten och drycken konsumerades. Det började nu skymma så vi fick ta oss nedför backen igen för att besöka ett franskt par som bjöd på glass, fruktsallad, tårtor och bubbel.

Efter denna kväll var vi både trötta och mätta utan att någon behövde stå varken i grytor eller diskbalja mer än nödvändigt.

Kvällen efter besökte min fru tillsammans med vänner en konsert i Lagrasse nära oss. Det var en pianokonsert i det fria under taket på den gamla öppna marknadsplatsen i centrum av den medeltida byn. Huvudnumret var den unge göteborgske pianisten Henrik Kilhamn, som stod för ett mycket ambitiöst program där han spelade såväl Beethoven, som Stenhammar, Chopin, Ravel och Scriabin. Min fru sa att föreställningen var magisk.

Det är även en annan sak som är snarare surrealistisk när man besöker Lagrasse, en av de äldsta och vackraste orterna häromkring. Som alltid var publiken nästan hundraprocentigt engelsk, vilket för övrigt gäller innevånarna i hela Lagrasse och några andra historiska orter här nere. Min fru skulle beställa ett glas vin i pausen, men kunde inte få den engelska kvinnan i baren att förstå en så enkel beställning på franska. Damen svarade på en obegriplig lokal engelsk dialekt som hade föga likhet med Queen’s English, varför min fru påpekade för henne på engelska att hon i gengäld inte förstod vad hon sade.

Det är förunderligt hur vissa nationaliteter älskar att grotta ihop sig på samma ställe, bilda egna föreningar, bara tala sin hembygds dialekt och bara umgås med landsmän. Häromkring är det främst engelsmän och holländare som beter sig på det sättet. Själva skulle vi aldrig komma på tanken att umgås med människor bara för att de är svenskar eller skandinaver. Inte för att det saknas tillfällen och erbjudanden från allehanda skandinaviska sällskap här i Sydfrankrike, utan för att om vi började umgås bara med svenskar vore det ju att anta samma etnocentriska perspektiv som man lätt gör i sitt hemland. De svenska vänner vi har här nere träffar vi för att vi gillar dem och njuter av deras sällskap, på samma sätt som vi gör med våra engelska, irländska, amerikanska eller franska vänner och alla andra trevliga människor från olika länder man stöter på. Så lär man sig att se på världen lite mer nyanserat också, vilket kan var ganska smärtsamt ibland när man finner att ens ”svenska sanningar”, som man lärt sig under ett helt liv faktiskt kan ifrågasättas och även gör det av kloka och sansade människor från andra kulturer.

I detta perspektiv blir åtminstone jag ganska förfärad när jag tar del av den svenska nyhetsströmmen, vilket jag gör dagligen. Att säga att mycket som anses vara sanning och rätt i Sverige inte har riktigt den statusen om man tar del av internationell press och nyhetsbevakning i TV från andra länder är ingen överdrift.

Att det är just engelsmän och holländare som har en förkärlek för att separera sig från infödingarna har jag funderat över om det kan vara en omedveten kulturell kvarleva från förfädernas koloniala historia, men förkastar det genast eftersom svenskar i Spanien tydligen beter sig på samma sätt har jag förstått. Jag kan emellertid inte låta bli att föreställa mig vad som skulle hända om en grupp invandrare köpte upp alla kulturfastigheter i Visby eller på Marstrand och startade en egen subkultur där. Men - å andra sidan tycker nog många urinnevånare att det är just det som sker när göteborgare och 08:or tar över deras stad.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel