Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 12 september 2014

En politiskt förvirrad person i valtider


Det var många år sedan nu som jag var ordförande i den lokala SSU-klubben och besökte alla förstagångsväljare och gav dom en ros från partiet. Det var på den tiden när höger var höger och vänster var vänster och däremellan fanns det bondeförbundare och folkpartister och man kunde skilja på partierna och deras mål med politiken. Numera är jag ganska vilsen i den svenska politiken, delvis beroende på att jag både när jag arbetade och efter pensionen umgåtts så mycket med utlänningar att jag insett att Sverige och svenska värderingar faktiskt kan ifrågasättas.

På den tiden visste man var man hade Högerpartiet och det var en oerhört konstig sak när den avgående partiledaren Jarl Hjalmarsson ägnade sin pensionering åt fångars rättigheter – sådant ägnade sig inte en högerman åt på den tiden, ansåg man. Nu är Moderaterna det nya arbetarpartiet och man måste verkligen vara insatt för att skilja dom från Socialdemokraterna annat än i framkrystade detaljfrågor.

Folkpartiet, den gamla liberala bastionen i svensk politik är numera, bakvänt nog, det enda parti som då och då förespråkar hårdare tag, disciplin och tvångsmedel, men får omedelbart på nöten av alla andra och blir beskyllda för att ”fiska i grumligt vatten”.

En gång fanns det ett Bondeförbund som bytte namn till Centerpartiet. Alla med mer än 10 tunnland åker röstade på dem och partiet var allt annat än radikalt och nytänkande – de var själva sinnebilden för det bestående i svensk politik och under kriget var de lätt brunfärgade. Numera bor de flesta centerpartister på Södermalm eller runt Stureplan och argumenterar ibland för både månggifte och annat som är lika apart i den svenska kulturen. Väldigt få av partiets medlemmar har klart för sig att vår mat faktiskt växer på landet och produceras av människor som trots traktorer i monsterklassen, som mest påminner om barnbarnens transformers, har både skit och lera på stövlarna.

Ett nytillskott sedan ”min tid” är Kristdemokraterna, som tagit hand om Folkpartiets traditionella frikyrkofolk. Jag gnuggade mig i ögonen när jag i TV hörde den sittande socialministern med emfas förorda förstatligande av den svenska vården och en före detta socialdemokratisk dito som slog ifrån sig men både armar och ben inför denna centralisering. Annat var det förr och framför allt tvärtom.

Riktigt nya stjärnor är Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet. Miljöpartiet förundra mig kanske mest eftersom jag på vägen upplevt även ”gröna vågen” på 70-talet när det var miljövänligt att bo på landet. Numera trängs miljövännerna inom samma räjonger som centerpartisterna och den nya övertygelsen är att det värsta man kan göra ur miljösynpunkt är att bo utanför storstaden. Jag har nog ett gammalmodigt tänkande, men jag begriper faktiskt inte hur man skall kunna äta närodlad mat om det inte får bo bönder på landsbygden och inte förstår jag var man skall få tag på all naturgödsel när man inte får föda upp och äta pruttande kor längre. Det är nog inte en tillfällighet att just Miljöpartiet stått för de värsta stolpskotten i kampen för en bättre miljö. Köra bil på mat som gör att människor i tredje världen svälter, förbjuda färger som tidigare gjorde att man inte behövde tvätta sitt hus varje år med starka kemikalier för att det inte skall se ut som en mögelost efter vintern. Listan kan göras lång till miljöns förfång.

Att partiet är älskat all alla makthavare och industrialister kan man ju förstå eftersom oljebolagen och elbolagen kan höja sina priser hur mycket som helts och får miljöpoäng och elbranschen har lyckats få monopol på att sälja glödlampor som utlovas att hålla en generation, men som ofta pajar nästan lika snabbt som vilken lampa som helst, som tidigare kostade en bråkdel av priset på de moderna LED-lamporna. Som grädde på moset jublar alla utländska riskkapitalister som numera kan köpa skattesubventionerade vindkraftparker, som effektivt förstör alla möjligheter till friluftsliv och turism i stora delar av Norrland. De ofta tyska ägarna är emellertid glada som kan erbjuda ”grön el” i hemlandet utan förfulande vindsnurror. Kanske är det tyskarnas sätt att ge igen för Vattenfall. Vindparksägarna lär inte, enligt känd amerikansk modell, behöva städa upp efter sig heller när parkerna är uttjänta – det får den stackars bonden göra enligt den svenska miljöbalken.

Ett riktigt knepigt parti är Sverigedemokraterna, som verkar bli mer och mer populära i takt med att de andra inriktar sig ensidigt på att övertyga den välutbildade medelklassen i storstäderna. Just innan jag återvände till Frankrike såg jag partiledaren framträda tillsammans med två unga personer som skulle tolkas att vara invandrare. Där berättade man att partiet aktivt ville motverka rasism i samhället. Nu finns det en bisarr logik i detta som används i vissa andra kulturer. I Kuwait exempelvis är det juridiskt sett alltid utlänningens fel om en utlänning krockar med en kwaitier. Logiken är att om utlänningen inte hade varit där hade inte den kwaitiske medborgaren krockat med honom. På samma sätt kan Sverigedemokraterna argumentera att rasismen skulle upphöra om Sverige bara hade svenska innevånare.

Så har vi den senaste stjärnan på den politiska himlen, ledd av det politiska fenomenet Gudrun Schyman. Mycket kan sägas om henne och hennes parti, men det jag har svårast att förstå är att en huvudfråga kan vara antalet kvinnor i de stora bolagsstyrelserna, samtidigt som man vänder ryggen åt muslimska feminister som ber om hjälp att påverka det muslimska trossamfundet så att kvinnor kan leva drägliga och värdiga liv i deras hemländer. Jag har flera gånger läst hur ledande svenska feminister anser att dessa utsatta kvinnor är islamofober när de talar mot det förtryck de flytt från.

På min tid hette det Vänsterpartiet Kommunisterna och lite andra varianter och jag har faktiskt vid tillfällen under 70-talet gett dom min röst i besvikelse över mitt ”moderparti”. På den tiden var VPK systerparti till det sovjetiska kommunistpartiet och en god vän, som var högt uppsatt politiker i VPK, berättade att sovjetiska ambassaden bjöd sina svenska kamrater på fest på ambassaden i Göteborg varje 1:a maj. I middagstalet reflekterade då de sovjetiska kamraterna över hur tydligt man kunde se att VPK var det verkliga arbetarpartiet. Om man studerade klädseln i tågen så var ju VPK:arna klädda i erbarmligt fattig utstyrsel, medan socialdemokraterna oftast var klädda i kostym, vit skjorta och slips dagen till ära. Då som nu förstod man inte att Vänsterpartiet (Kommunisterna) oftast var akademiker och studenter utklädda till arbetare, medan det var naturligt för en socialdemokrat att klä sig i det finaste man hade på arbetarrörelsens stora dag. Man undrar lite vilket parti 70-talets hårdföra kommunister röstar på idag när alla referenser till kommunismen är utsuddade.

En fråga som jag är speciellt undrande över hos Vänsterpartiet är varför man är så emot att de ensamstående mödrarna Stina och Myriam som försörjt sig på svartstädning hos medelklassen i många år innan RUT-avdragen, utan möjlighet till sociala förmåner eller pensionsinbetalningar nu skall fråntas rätten att bedriva sin lilla enskilda firma där de med RUT-avdragens hjälp kan få både sociala förmåner och kan betala skatt till staten. Tror man på fullt allvar att medel- och överklassen skall sluta använda ”svarta” städerskor när RUT-avdragen avskaffas. Min enkla gissning är att det kommer att finnas lika många ”pigor” som före RUT och de enda som inte nyttjar ”pigor” i framtiden blir de äldre som verkligen skulle behöva denna hjälp, men nu inte har råd.

Slutligen måste jag kommentera det parti som jag växt upp med och varit aktiv i under delar av min ungdom, nämligen Socialdemokraterna. Man känner numera igen det gamla partiet igen efter några år av vilsenhet. Lövens kamp när Lövén och Lööv drabbade samman känns hemtamt på något sätt där den gamle fackpampen blir ursinnig när en ung kvinna sticker upp och inte vet sin plats. Annars är det den gamla visan med att arbetslöshet skall döljas med så kallade åtgärder och det traditionella kunskaps-och utbildningsföraktet får sin nytändning. Problemen i skolan är enbart en resursfråga och inte en kompetensfråga och arbetsmiljöfråga för lärarna. Det är också, som alltid, ett tabu att satsa på barn från arbetarhem som är begåvade i matematik och annan naturvetenskap, men om dom kan spela fotboll, spela golf eller hoppa högt då är det helt OK att sätta barnen i en egen skola där de kan utveckla sina talanger.

Om man skulle föreslå att satsa lite extra på teoretiskt begåvade barn, liksom idrottsligt begåvade, från understimulerande familjemiljöer så får man genast höra att det blir en elitskola. Varför är det bara de som kan få stimulans och stöd från utbildade föräldrar som skall få studera i lugn och ro utan att de som inte varken har förutsättningar eller intresse skall bestämma takten och nivån, undrar jag? Men så är det också fortfarande så att 10 % av befolkningen upptar 80 % av platserna på universitet och högskolor och så har det varit sedan åtminstone 80-talet och säkert långt före det.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel