Kuba – maten och drycken

Man åker inte till Kuba för den goda matens skull. Den är inte direkt dålig på de restauranger där turister kan gå, men inte heller något att minnas. Man kryddar maten väldigt sparsamt, nästan inte alls. Inte ens där man ger sken av att ha utländsk mat med mer exotisk kryddning kan man få något som ens liknar stark mat. Man borde ju kunna odla pepparfrukter på Kuba lika väl som i grannlandet Mexico där man sannerligen inte sparar på styrkan. Man undrar hur två länder så nära varandra kan ha så olika matkultur.

På revolutionsmuseet kunde man läsa att eftersom Kuba är en ö lyckades spanjorerna utrota den indianska ursprungsbefolkningen ganska snabbt och så småningom ersätta dom med svarta slavar från Afrika. Kulturen på Kuba är således en blandning av de traditioner som spanjorer och före detta slavar fört med sig. I Mexico är påverkan från den indianska ursprungsbefolkningen mycket starkare, vilket kanske är en orsak till de olika matkulturerna.

På restaurangerna erbjuds kött, fisk och skaldjur. Vi insåg snart att fläskkött och kyckling på köttsidan var de bästa valen eftersom oxköttet, med ett undantag, var riktigt dåligt både vad gällde tillagning och kvalitet. Languster, som är en slags hummer utan klor, och fisk var också bra val som fanns överallt. Man påstår att det inte är tillåtet att äta languster på Kuba, men det gäller tydligen bara för befolkningen. Troligen för att det skall finna tillräckligt för oss turister. Att vara vegetarian på Kuba måste vara jobbigt för grönsaker var det mycket ont om. Nu kan det vara tillfälligt efter alla orkaner. Så var det i alla fall med bananer som verkligen hade blivit skadade av blåsten.

Restaurangerna var ofta inrymda endera i de stora hotellen eller i restaurerade privatpalats. Dessa restaurerade palats var oerhört vackra och man får en bild av hur de rika levde på Kuba före revolutionen när man ser det överdåd som finns i dessa gamla palats.

Man kan även få öppna privata restauranger, men begränsningen är att det bara får finnas 12 platser. I guideböcker rekommenderas ofta dessa restauranger framför de stora restaurangerna, men vi anser nog att det var hugget som stucket vad gällde kvalitet och inte var det så stor skillnad på priset heller. Den genomgående bästa maten fick vi faktiskt på The Roof Garden på Hotell Sevilla där maten var både välsmakande och rimlig i pris. En bra privat restaurang vi besökte var Don Lorenzo i Habana Vieja. Där kunde man äta hummer som var riktigt bra. En av oss valde sköldpadda bara för att få pröva på. Det var OK, men ingen höjdare. Vi drack kubansk vitt vin. Det smakade som om det skulle vara aningen maderiserat, dvs. lite starkvinsaktigt som vissa europeiska viner kan bli när de är lite över tiden, men det passade väldigt bra till hummern.

Vårt favoritställe för luncher kom att bli Taberna de la Muralla som ligger på Plaza Viejo. Det är ett mikrobryggeri som har ett underbart öl och dessutom bra och billig mat. Där kan man köpa sig en meter öl som är lagom att dela på fyra under en måltid.

Det absolut bästa köttet fann vi en kväll av en slump. Vi blev inlockade på Plaza Hotell av en ”inkastare” och valde att sitta i den finare matsalen. Vid det laget hade vi vant oss vid den ganska livliga stämningen på kubanska restauranger så vi kände att något var konstigt när vi kom in. Restaurangen var fullsatt så när som på ett bord, men det var knäpptyst. Runt alla bord satt personer som stirrade ned i sin tallrik eller lät blicken försvinna i intet medan dom långsamt åt av sin mat. På alla bord stod vattenflaskor som bordsdryck. Vi undrade om vi kommit mitt i en begravning eller någon annan djupt religiös eller annat seriös sammankomst. Vi fick emellertid snart förklaringen. Det var en finsk gruppresa som åt sin första all-included-middag och inte ännu upptäckt att man kunde beställa alkoholhaltiga drycker till maten. Förmodligen var vi ganska avvikande eftersom vi var ett svenskt och ett norskt par som drack vin till maten. Kvällen efter var emellertid ordningen återställd för då såg vi ett av de finska paren från föregående kväll kryssa fram på trottoaren mot hotellet under stor svårighet för maken att hålla frun upprätt hela vägen hem.

Men nu var det ju maten jag skulle tala om. Hotell Plaza serverade en mycket bra oxfilé, lagom stekt med en god sås till. Vi gick dit kvällen efter också och även då var köttet utmärkt. Inte var det så hemskt dyrt heller.

Gruppresor från Skandinavien var ganska vanliga i Havanna. Finnar, danskar och norrmän rörde sig i grupp under överinseende av en guide överallt i staden. Däremot var de mycket få svenskar. Italienare och fransmän förekom också i stor mängd. Enligt en italienare vi talade med var italienarna där för att köpa sig en ”bitch” som han sade med avsmak när han betraktade sina mafiosoliknande landsmän som högljutt höll hov lite överallt.

Om man är ung och backpacker eller ”lågtuffare” – förlåt tågluffare - kan man leva riktigt billigt om man lyckas växla till sig nationella pesos. För dom kan man köpa enkel mat i någon av de stånd där man säljer hamburgare, mackor eller annan kall mat som finns överallt på gatorna. Eftersom maten tillreds under mycket primitiva förhållanden direkt vid försäljningsstället bör man nog ha tur eller en plåtmage om man skall tåla de främmande organismer som kan följa med vid tillagningen. Men billigt är det. 3 nationella pesos kan en rejäl brödbit med kallt kött eller en hamburgare kosta. Eftersom CUC och nationella pesos båda skrivs med dollartecken har många turister betalat 24 gånger för mycket för en sådan macka till försäljarens stora lycka.

En kul egenhet var att det fanns djur på många restauranger, endera sådana som hörde till stället eller snyltgäster. Vackra färggranna höns eller katter var vanligast. Katterna lade sig ofta bekvämt tillrätta under de nyanländas bord för att kolla om de beställde något som var värt att vänta på. Ofta fick dom en godbit, men när man bad om notan drog de sig diskret undan för att hitta ett annat nyanlänt sällskap.

En dag gick vi på chokladmuseet för att få en riktig kopp varm choklad. Ni vet en sådan där riktig choklad smälter i mjölken och det hela kryddas med chilipeppar. Vi fick stå i kö 20 minuter för att komma in. När vi äntligen blev insläppta fanns det massor av plats därinne. Till vår glädje tog menyn upp exakt den dryck vi hade drömt om att smaka, men när vi beställde visade det sig att det vara bara på menyn den existerade. Det man kunde få var en vanlig kopp ”ögonkakao”. O’Boy kan vi dricka hemma tyckte vi och gick ut igen. Det var ofta så på Kuba; att menyerna var mer avancerade än verkligheten.

Annars är det mest de alkoholhaltiga drinkarna som Kuba är berömda för. Mojito är något av en nationaldryck, Daiquiri kommer näst därefter och så Cuba Libre förstås. Basen i alla dessa är rom, vit eller brun samt saft av lime. Alla restauranger har sta’ns bästa Mojito och en del har dessutom drycker a la Hemingway – då har dom oftast dubbel dos sprit. Får man tro reklamen söp han sig ”dretafull” på samtliga barer i Havanna, åtminstone om baren får tala om det själv.

Det officiella stället där han ”hängde”, som de heter, var annars Floridita, en bar med svindyra, inte särskilt bra Daiquiris. Man kan få dem ”The Hemingway way” dvs. med dubbel dos rom och utan socker – han var diabetiker - men med socker är dom faktiskt riktigt goda.

Förutom Hemingway finns det en annan person som har helgonstatus på Kuba, nämligen allas vår Che Guevara – eller Che som vi säger numera. Om man skall bli helgonförklarad skall man göra något bra och gärna heroiskt och sedan dö ung innan man hinner ställa till det för sig. Det kanske Robert Mogabe skulle ha tänkt på. John Lennon ligger bra till på Kuba också. Han har fått en hel park uppkallad efter sig eftersom han påstås ha sympatiserat med de humanitära värdena som Kuba står för?!. Han var emellertid aldrig där för att se det i praktiken.