Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 22 januari 2009

Kuba – dubbla valutor och shopping

Kuba är inget billigt land att turista i om man följer reglerna, men inte extremt dyrt heller. Kuba har nämligen två olika valutor – den ena förväntas användas av turister och är växlingsbar med andra valutor. Den heter CUC eller konvertibla pesos. Den andra valutan är en nationell pesos som används av kubanerna själva. En CUC motsvarar 24 nationella pesos och var värd ungefär en US dollar när vi var där.

Detta är ett djävulskt uttänkt system som gör att man effektivt kan skilja turistekonomin från den inhemska samtidigt som man gör det närmast omöjligt för en kuban att resa utomlands eller efterfråga de varor och tjänster som vi turister kan njuta av.

Enligt den officiella informationen som också finns i de flesta guideböcker och informationskällor för Kuba kan man använda Visakort och MasterCard. Det visar sig emellertid vara närmast omöjligt till och med i Havanna och troligen helt kört på landsbygden. De få ställen som accepterar kort tar 11 % i avgift om nu inte förbindelsen med banken var bruten, vilken den ofta var. Man kan ta ut kontanter på banker, i automater och på växlingsställen men dom tar samma avgift oavsett om man tar ut med kort eller växlar kontanter. Ovanpå det kommer din egen banks avgifter för uttag utomlands. Man måste således räkna med en avgift på 11 % hur man än vänder sig.

En annan uppgift från guideböckerna är att det knappast finns något att köpa, som är värt att ta med sig hem, förutom cigarrer och rom. Enligt min mening är det fel. Visst – man finner inte de italienska modehusen i Havanna, vilket troligen beror på att regimen lyckats hålla italienska maffian ute[1], men det finns gott om konst och konsthantverk av god kvalitet. Jag har rest mycket och var men än kommer i världen från New York till Gråbo utanför Göteborg så finner man marknaderna fulla av samma billiga massframställda produkter från Kina. Av någon anledning ser man aldrig det utsökta kinesiska konsthantverk som man kan köpa i exempelvis Hong Kong utan bara mängder av skräp. På Havannas marknader finns inte en kinesisk pryl utan allt som säljs är lokalt och helt annorlunda än det man är van vid.


Varje dag utom söndag är det en stor konst och hantverksmarknad i Habana Vieja. Det är oerhört uppfriskande att se hundratals konstnärer erbjuda sina tavlor till försäljning. Här är man helt opåverkat av kortvariga lokala trender inom konsten som är så bedövande i resten av världen. Man målar tydligen det man känner för, med undantag av det som är politiskt omöjligt förstås. Här ser man allt från insmickrande naturalistiska konstverk, som främst riktar sig till den som vill ha ett minne från Kuba, till experimentell och non figurativ konst av god kvalitet. Kända vyer och gamla amerikanska bilar är populära motiv, men också musik och naturligtvis Che Guevara. Det mesta är gjort i olja eller akryl och säljs som lösa dukar direkt av konstnärerna. Om man köper en liten duk som kan rullas ihop i väskan är det inga problem i tullen, men om man köper större dukar som måste bäras separat i rulle måste man ha ett utförseltillstånd som konstnären fixar för 2 CUC. Priset kan vara från 10 CUC och uppåt. Vi köpte en stor mycket vacker duk för 40 CUC.

Konsthantverk finns i alla kvaliteter. Modeller av amerikanska bilar gjorda av återvunna aluminiumburkar ligger i ena änden av skalan och utsökta detaljerade skulpturer i ebenholts finner man i den andra. Cigarrhumidorer som i Sverige kostar minst två till tre tusen kronor kan man här köpa för några hundra svenska kronor. Eftersom jag själv gärna arbetar i trä kan jag intyga att dom är av högsta kvalitet. Smycken av både falska och äkta material finns också. Man säljer sällsynta saker som svart korall och smycken av sköldpaddskal, som troligen båda är förbjuda att föra in i Europa. Mängder av kubanska rytminstrument, av allt från de av leksakskvalitet till professionella saker, kan man köpa billigt. Dockor, träfigurer, askfat, tröjor, mössor, kubanska hattar och mängder av annat finns att titta på.
Om man tillhör kategorin gammalsocialister, som den numera heter, kan man få sitt lystmäte av indoktrinering på bokmarknaderna. Där finns oerhörda mängder tummade och nya böcker att köpa. Ämnena är emellertid begränsade; Fidel Castro, Che Guevara, Lenin, Den ärorika revolutionen samt Hemingway är vad som finns att välja på. Några kubaböcker samt drinkrecept fanns också.

De varuhus som finns för kubaner är erbarmliga inrättningar. Där handlar man för nationella pesos om det finns något att handla. Längst den viktigaste gatan i Habana Vieja – Obispo - låg varuhus med exklusiva namn som Palaise Royal och La France. Där skyltade man med vad man hade för att visa sitt sortiment. Man kunde finna några saftglas av femtiotalsstil, en wc-anka, några rullar toapapper sida vid sida med en cd-spelare.

Rom och cigarrer är ett kapitel för sig. De flesta jag mött som varit på Kuba har köpt med sig cigarrer. Det är då oftast Cohiba, köpta på gatan, som har lockat dom. Nu spelar det inte så stor roll för de flesta jag känner röker ändå inte och i synnerhet inte cigarr, men tyvärr bjuder dom mig som gillar cigarrer och jag måste ju av artighet visa stor tacksamhet och berömma det exklusiva rökverket. Jag gillar inte Cohiba eftersom det är den absolut starkaste kubanska cigarren. Jag föredrar någon av de mildare, vilka är Montecristo, Romeo y Julietta och Hoyo de Monterray i nu nämnd ordning bland mina favoriter. Dessutom bör man inte köpa dem på gatan för dom cigarrerna har bara maggördeln och asken gemensamt med den riktiga varan. Maggördlar och askar kan smugglas ut från fabrikerna eller tillverkas svart men cigarrtillverkningen har en säkerhetsnivå som nästan kommer upp i den hos Sydafrikas diamantgruvor. Man får emellertid flera gånger dagligen erbjudanden från personer som konspiratoriskt viskar att dom jobbar på cigarrfabriken och har lyckats stjäla cigarrer som dom nu vill erbjuda dig och vilken turist kan motstå att köpa lite stöldgods.

Sanningen är snarare att dom tillverkat cigarrerna hemma och satt på rätt märkningar. Nu behöver dom inte vara dåliga för det. Jag fick erbjudande av chefen i en av de statliga affärerna där vi handlade att köpa en låda Romeo y Julieta av mindre storlek ”under disken”. Han ville ha 40 CUC för 25 cigarrer, men jag var så ointresserad att han slutligen gick ned till en CUC per cigarr så jag tyckte jag kunde köpa dom som en chansning eftersom dom var så billiga. Dom var fyllda med utmärkt tobak och gjorda helt korrekt med hela blad inte fyllda med sönderhackat spill som många piratcigarrer är. Även om det inte var Romeo y Julieta i original så vad det ett bra köp. Äkta cigarrer är inte särskilt billiga ens på Kuba, men ligger under halva priset mot i Sverige.

Jag tror förresten att jag funnit förklaringen till, den av män så omhuldade, myten att kubanska cigarrer är rullade mot låret på rullerskan – företrädesvis insidan då kan man ana. Jag såg en gammal bild av tillverkningen. Där satt kvinnorna i en stor sal som om dom satt i en biosalong, rad efter rad. Dom hade inga arbetsbord utan bara ett skynke, troligen av skinn eftersom man använder vassa knivar, över sina lår som fick fungera som bord. På detta underlag rullade dom cigarrerna.

Så var det romen. Det finns vit och brun rom och den bruna smakar inte alls som den rom vi känner som Jamaicarom eller Negritarom. Den vita finns i en enkel variant samt en treårigt lagrad. Den används främst till att göra drinkarna Mojito, Daiquiri, Cuba Libre och andra kubanska drinkar. Det vanligaste märket är Havanna Club men det finns ett antal andra också. Den bruna rommen säljs ofta lagrad i 7, 11 eller 15 år. Denna lagrade rom dricks som en cognac eller maltwhiskey och är mycket god. En av de dyraste sorterna i butikerna kostar 66 CUC, men Havanna Club gör en lagrad rom i begränsad upplaga som är oerhört exklusiv och kostar långt över 1000 CUC för en flaska.

Det förefaller vara en viktig vara i ett land där en pensionerad specialistläkare har 12 CUC i månaden i pension.

[1] Läs den skrämmande boken Gomorra – En resa i Camorrans land av Roberto Saviano
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel