Försäkringskassans långa arm sträcker sig in i evigheten

När jag var liten tog jag ofta mitt kastspö och drog iväg till den närbelägna älven för att fiska. Min mor var ju, som mödrar är, orolig för att något skulle hända och för att ge eftertryck åt sin oro sa hon: "Nåde dej om du kommer hem och har drunknat; då skall du få se på annat!" Vi har många gånger skrattat åt detta ologiska yttrande sagt av omtanke.

Att jag kommer att tänka på det beror på att min fru och jag idag fick den årliga begäran om Levnadsintyg från Försäkringskassan i Sverige. Vi som bor utomlands och uppbär svensk pension måste nämligen varje år gå till borgmästaren i byn och låta någon tjänsteman/kvinna besiktiga oss och intyga att vi förefaller vara vid liv. En klok åtgärd så att inte efterlevande skall kunna uppbära pension för döda släktingar.

Det är när jag läser igenom blanketten jag kommer att tänka på min mors yttrande. Där står nämligen:

"Jag försäkrar på heder och samvete att uppgifterna i blanketten är riktiga och fullständiga. När uppgifterna färändras måste jag meddela Försäkringskassan. Jag vet att det är straffbart att lämna felaktiga uppgifter, utelämna något eller inte meddela Försäkringskassan när uppgifterna jag lämnat förändras."

Den här varningen blir ju lite komisk när man betänker att det enda jag intygar är att jag, med ett visst personnummer, lever. Hur tänker man sig att jag skulle fuska - skriva på det som död kanske - och om detta vore möjligt - vad skulle jag tjäna på det? Riktigt kul blir det ju när man funderar över vem dom har tänkt skall straffas om jag, mot förmodan, skulle stiga upp från de döda för ett ögonblick och skicka in blanketten. Det blir ju inte mindre roligt när man läser att min underskrift skall ske vid samma tillfälle som borgmästaren stämplar dess riktighet. Det är riktigt dråpligt att tänka sig hur det falska intygandet skulle fungera.

Man skulle ju tycka att min underskrift borde vara bevis nog på riktigheten av att jag lever.