Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 13 november 2008

En pensionerad amatörfilosofs betraktelser

I vissa avseenden motsvarar jag arketypen av att vara pensionär – jag lyssnar mycket på radio, läser böcker och filosoferar över livets goda och mindre goda sidor. Jag kommer nästan upp till samma filosofiska höjder som en taxichaufför eller långtradardito ibland.

Som ni säkert förstått är Ring P1 ett av mina favoritprogram. Där får man verkligen en bra bild av vad som upptar svenskarnas tankar för tillfället. Bra när man inte kan träffa svenskar varje dag på jobbet och över häcken. Det är emellertid intressant att jämföra hur programledarna löser sin uppgift. Täppas Fogelberg kanske är den mest karismatiske som aldrig sticker under stolen med vad han tycker. Om någon, i hans ögon, stolle ringer upp kan han helt enkelt lägga på luren med ett snabbt ”tack skall du ha” när det blir för pinsamt. Ibland frågar han någon som framför en extrem åsikt ”vilken grotta har du kommit ut ur då?” En annan kommentar man ofta hör från honom är: ”Är det här en viktig fråga tycker du?” Det använder han exempelvis när någon ringer och är oerhört upprörd över att särskrivning breder ut sig i det svenska språket, samtidig som 10 000 dött i en jordbävning i Asien.

En annan person som gärna går i verklig polemik med sina gäster är Kjell-Albin Abrahamson. Man känner att han verkligen engagerar sig i frågorna och inte bara spelar djävulens advokat. Det är alltid underhållande att lyssna till dessa två, speciellt som de ibland hävdar åsikter som jag inte delar och det är ju kul.

En annan kategori programvärdar är dom som är så neutrala som möjligt men försöker, för programmets skull, spela djävulens advokat. Agneta Furvik, Kattis Ahlström och Alexandra Pascalidou gör det här på ett utmärkt sätt och lyckas faktiskt ganska bra i sin strävan att få fart på diskussionerna i programmet.

Tomas Tengby är mest upptagen av att vara så politiskt korrekt (PK) som möjligt. Den enda gången han riktigt ilsknar till och visar vad han tycker är när någon dristar sig att kritisera den etiska kvalitén inom massmedia och bland journalister. Då hugger han till med att han faktiskt har varit journalist i så och så många år och vet bättre hur det är. Kommer det upp en kontroversiell fråga som är svår att ge rätt PK-värde så hummar han lite fundersamt och avslutar snabbt samtalet med ett hurtigt: ”Tack för att du ringde”. Det uppstod en dråplig situation häromdagen när en invandrare från Iran som flytt från Shahens regim ringde. Han berättade att den tidens iranska invandrare till Europa gjorde allt för att passa in, klä sig västerländskt och anta värdlandets seder, bruk och tankesätt. Han anklagade dagens invandrare för att inte visa respekt för det land som blivit deras hemstad, utan försökte importera allehanda moraliska och religiösa värderingar som inte passade in och som skrämmer det nya landets befolkning. Hur ställer man sig till detta om man skall vara PK? Att som svensk tycka som denne iranier är definitivt inte PK utan skulle snabbt klassas som islamofobiskt. Å andra sidan måste man ta en invandrares egna åsikter och erfarenheter på allvar och bemöta det med respekt. Allt annat skulle vara o-PK. Efter åtskilligt hummande avlutade Tomas samtalet snabbt med ett ”tack ska du ha för att du ringde”, vilket var synd eftersom det var en intressant fråga inringaren tog upp.

Nu skall man vara rättvis och erkänna att Tomas Tengby, enligt min åsikt, blivit mycket tuffare och bättre den senaste veckan. Hoppas han fortsätter i den stilen.

Att vara PK (jag är så PK att jag vet att det heter PK numera) är jättejobbigt. Det kräver att man håller sig ajour med alla ute- och innelistor och lyssnar noga till rätt personer samt gör sig av med så mycket eget tänkande som möjligt. Vad jag har förstått så är det inte riktigt PK att vara PK just nu. Det har blivit lite jobbigt på så sätt. Man hör hur fler trendsättare och åsiktsgurus gör narr av andra dito som anses vara PK. Detta löser man genom att hitta någon fullständigt ofarlig fråga som man kan skrynkla till så att det verkar som om man hade en egen kritisk inställning utan att avvika från vad som är PK. Här kommer några tips:

Man är kritisk till etanolbilar eftersom de ger orsak till att matpriserna och världssvälten förvärras för att vi kör miljöbil på fattiga människors mat, men äger ändå en sådan miljöbil men har skrivit på en lista som fördömer användande av brödsäd för framställning av etanol och odling av energigröda på jordbruksmark.

Man är givetvis vegetarian men äter gärna oxfilé om man blir bjuden för att inte göra värdfolket ledsna; om man nu har vänner som är så o-PK att dom äter lik. På så sätt visar man att man är PK, men också tolerant och inte fundamentalistisk och tjänar på så sätt extra PK-poäng.

Det är viktigt att inse att det räcker med att uttala sig PK; man måste inte nödvändigtvis förändra sitt levnadssätt, bara hitta bra ursäkter och argument (som måste vara PK) för det sätt man faktiskt lever på. På så sätt övas kreativiteten och retoriken upp hos den som har ambitioner att vara riktigt PK. En bra skola för rekrytering inom media-, design- och politikeryrkena!?

Kan man då förutse vad som kommer att vara PK eller inte? Knappast, eftersom det inte finns en åsikt nog tokig för att inte bli PK om rätt personer och tillräckligt många företräder den. Det är bara att jämföra vad som är PK i olika kulturer och olika tider för att inse det. Det mest riskabla man kan göra är att använda sitt eget omdöme. Att göra det motsäger själva iden med att vara PK, om man inte är en auktoriserad tyckare som avgör vad som skall vara PK för tillfället förstås. Bland dessa personer finns det ju en strävan att ifrågasätta de åsikter som andra skapat för att själva kunna pådyvla oss sina egna korrekta åsikter, men framför allt att var först med korrekt åsikt.

Vi som har uppnått tillräcklig ålder känner igen oss från sjuttiotalets vänsterrörelse. Då var det hårda tag. Sekterna förökade sig genom delning och gamla vänner uteslöts och blev till fiender för att de hade olika tolkningar av en bisats i det kommunistiska manifestet. Om det nu var någon som hade gjort sig besväret att läsa det. Jag var både vietnamdemonstrant (efter julbombningen av Hanoi) och beundrade Kina på den tiden, vilket var vad som det krävdes för att anses som rumsren på universitetet, bli inbjuden på rätt fester och inte hamna på KPMLr’s dödslista. På den tiden var det bara PK (eller”medvetet” som det hette då) att dricka rödvin från Algeriet eftersom det var det enda socialistiska landet som producerade vin som såldes på Systemet. Det var ett gräsligt surt rödtjut som krävde stor politisk medvetenhet och engagemang för att få ned. Det smakade emellertid bättre framåt kvällen.

Det var också på den tiden som den medvetne bodde på landet, männen var mjukisar och skulle jobba på dagis utom inom KPMLr förstås där man hyllade arbetarklassens heroiska machokultur, man skulle köra Volvo Duett, det var fult att ha aktier och fonder var okända, man skulle bo i hyresrätt och vara medlem i facket, hyresgästföreningen och Amnesty.

Nu är det så att jag själv tillhör en av de yrkeskårer som i sin utbildning är mest PK/medvetna men som i sin utövning tänjer på gränserna ganska ordentligt. Jag är arkitekt. Internationella undersökningar visar att arkitekter, journalister och politiker har det sämsta anseendet bland allmänheten vad gäller deras professionella moral. Underligt nog återfinns också journalister och arkitekter bland de yrken som unga människor helst vill bli. Kanske dom ser en möjlighet att bidra positivt, vad vet jag?

Det är emellertid väldigt olika hur yrkeskårerna handskas med detta. Journalistkåren är oerhört medvetna om de risker för moralisk korruption som yrket innebär och har en livaktig etisk diskussion. Bland de bästa böcker man kan finna om professionell etik är skrivna av journalister utifrån det egna yrkets praktik.

Arkitektkåren är emellertid fullständigt omedvetna om att de har ett problem, utan ser sig istället som dom som ”vet bättre än kunden själv vad kunden behöver”. Den ”etiska” diskussionen inom yrket handlar mest om huruvida man får göra en tillbyggnad i glas på ett 1700-talshus och andra i grunden estetiska frågor.

Vad gäller politiker så kan väl var och en från egen erfarenhet bedöma hur det är ställt med moralen. En besvärande sak tycker jag emellertid är att om någon riksdagsman skulle följa sitt samvete och rösta efter sin övertygelse i riksdagen så blir han/hon förmodligen utesluten eller åtminstone inte uppsatt på valbar plats i nästa val. Det understödjer knappast en högtstående moralisk hållning gentemot dom som valt honom/henne. Det ligger något i det en inringare till Ring P1 föreslog förra veckan. Varför inte avskaffa riksdagsmännen och låta partierna få ett antal röster motsvarande sina mandat i valet eftersom ändå ingen enskild riksdagsman får rösta avvikande från partiet. Snacka om att vi skulle spara pengar! Vi behöver bara se på röstningen i riksdagen om samkönade äktenskap eller FRA-avlyssningen för att inse problemet. Konstigt förresten att ingen i valkampen förstod vad Reinfeldt menade med att han skulle bli en lyssnande stadsminister. Det var tjuvlyssna han menade så klart.

Nu är jag inte bara hemmafilosof utan gör en del praktiskt också. Det senaste projektet är att tillverka en handledare i trä till vår spiraltrappa. Ingen hantverkare är beredd att ta på sig det eftersom det är ett alltför stort och svårt jobb och skulle bli oerhört dyrt. Sådant gillar jag. Jag återkommer med rapporter om hur jag lyckas; eller misslyckas.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel