Globalisering - katten på råttan, råttan på repet .....

I morgon bär det av till Hong Kong. Det är en stad som jag lärde mig tycka mycket om under de fem år jag hade en gästtjänst vid ett universitet i staden åren innan jag pensionerade mig definitivt. Min fru har varit där tillsammans med mig vid två tillfällen, men aldrig under den bästa tiden, det vill säga i november - december.

Hong Kong är en mycket vänlig stad, fullständigt säker och en av de platser där man aldrig behöver bära sina pengar nära kroppen, som man måste i exempelvis Spanien. Hong Konginnevånarna är serviceinriktade på ett sätt som inte gör något avkall på deras värdighet. Det är dessutom en väldigt ren stad. Min fru kommenterade att golven i tunnelbanan är renare än på hennes gamla arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Detta innebär inte att Hong Kong är en hederlig stad. Den organiserade brottsligheten och skurkaktigheten på hög nivå är troligen värre än på många ställen, men kriminalitet riktad mot vanliga människor förekommer nästan inte alls.

Det trevligaste är ändå att besöka alla marknader och köpa deras oerhört högkvalitativa varor till väldigt bra priser. Det är inte alls som i resten av Kina där varorna också är billiga, men av ganska tvivelaktig kvalitet.

Det har blivit en del resande i år, bl.a. Irland och Italien, vilket kan kännas onödigt när man bor på ett så fantastisk ställe som vi gör, men man får ta tillfället i akt innan man blir för gammal att njuta av livet.

Det är sorgligt att läsa att de tankar jag hade om den förestående bankrutten för Irland, som man kan se tydliga tecken på om man känner till landet lite, verkar närma sig allt mer. Liknande tendenser ser man i många länder som byggt sitt snabbt växande välstånd på att konkurrera med billig arbetskraft. Det är en strategi som är dömd att misslyckas i det långa loppet.

De sista året jag arbetade i Hong Kong såg jag samma tendenser i Kina. Lönerna gick upp med 25% på ett par år och de företag som attraherats av billig arbetskraft flyttade till nya jaktmarker som Indien och småländerna i Himalaya. Nu kommer förmodligen inte Kina att falla i samma fälla eftersom dom tidigt förberedde sig för ett steg upp på näringskedjan och utbildade ofantliga mängder ingenjörer och andra specialister som kunde ta landet från ett billigt producentland till ett land byggt på forskning och innovationer.

Det skall bli intressant att se hur lång tid det tar innan större delen av Volvo Personvagnar i alla väsentliga delar är flyttade till Kina. De första tecknen har redan visat sig. Att man tror på de "löften" som de kinesiska köparna gav att Volvo skulle förbli en svensk bil behöver man inte vara någon djup Kinakännare för att misstro. Enligt kinesisk moral är inte löften till västerlänningar till något förpliktigande. Deras inställning till affärer på den här nivån är milt sagt pragmatisk och skall först och främst tjäna kinesiska intressen.

Semesterresa på Irland

Jag har aldrig varit i Nordirland förrut - det var liksom inte läge att åka dit på 70- och 80-talen. Att norra Irland, dvs. Donegal är vackert visste jag men att resten av nordkusten var så spektakulär hade jag inte en aning om. En av världens absolut häftigaste naturföreteelser finns där, nämligen The Giant's Causeway, som är en av de sju underverken bland naturfenomen. Helt nära ligger också Irland bästa whiskeydistilleri - The Bushmills. Deras 16-åriga maltwhiskey, lagrad på port-, sherry- och bourbonfat måste till och med en whiskeyhatare älska.

Vi fortsatte ned längs Irlands västkust genom Donnegal, Sligo, Connemara, Clare och slutligen Kerry. Naturen är oerhört växlande på Irland inom ett mycket begränsat område. Det enda man kan säga är att det nästan hela tiden är bedövande vackert. Vädret stod oss bi. På Irland skiner solen och regnet strilar omväxlande sju till åtta gånger per dag. Snacka om växthusklimat och det växer därefter. Visserligen var det inte så grönt som vanligt eftersom man hade haft hemska snöstormar och köldgrader som förstört mycket av den vintegröna växtligheten uppe i norr. Den enda dag vi hade dagsregn var i Kerry och det var riktigt olyckligt eftersom det är Irlands absolut vackraste natur och den såg vi inte så mycket av genom regnet och diset. Det klarnade emellertid upp tillräckligt för att jag skulle kunna ta mina vänner på en tur genom Black Valley och Gap of Dunloe som nog är en av de maffigaste resor man kan tänka sig. En sak är att vägen är näst intill livsfarlig med bil men framför allt att det är så oerhört dramatiskt vacker. För att få den rätta upplevelsen måste emellertid åka vägen från söder till norr - en väg som få hittar om man inte som jag alltid letar upp dom minsta och mest ofarbara vägarna. Om någon vill testa så startar man vid Molls Gap.

I Glencolumkill i Donnegal hade jag en trevlig upplevelse. För 30 år sedan köpte jag en handstickad Arantröja av en dam som stickade dom själv och sålde i en butik ute vid havet. Nu återvände jag dit och där fanns hennes dotter i butiken, modern som var över 90 gjorde fortfarade alla de handstickade tröjorna så jag kunde köpa en nästan likadan eftersom den gamla började blivit lite "äten" i kanterna. Dottern var rörd till tårar när hon fick reda på att jag återkom 30 år senare för att köpa en ny tröja och hon såg fram emot att framföra min hälsning till modern. Att tröjan för 30 år sedan kostade 600 kronor och nu 1100 visar fördelarna med att slippa mellanhänder.

Resan var som helhet väldigt lyckat med några speciella höjdpunkter. Den bästa fish-and-chips vi ätit fick vi på Lohans i Salthill utanför Galway. Det var en rejäl bit bergtorsk krispigt friterad så perfekt att fiskköttet precis stannat, till det fick vi krispiga pommes frites och taratarsås. Med Guinness blev det perfekt.
Det bästa hotellet vi bodde på var Fairview Boutique Hotel i Killarney där man på grund av askmolnet sänkt priset på rummen till 39 Euro per person inklusive jättefrukosten Allan. Lyxigare kan man inte bo!
Den intressantaste restaurangupplevelsen var The Church i Dublin - en restaurang inhyst i en 1700-talskyrka med orgel och allt. Lokalen är verkligen något alldeles extra och maten var mycket prisvärd och väldigt vällagad. Middag med tre rätter för två personer inklusive ett bra vin kostade 59 Euro. Restaurangen låg på de omkringliggande läktarna och baren låg i stora kyrksalen. Kryptan under kyrkan hade gjorts om till bar och diskotek.

Den bästa helhetsupplevelsen vad gäller mat var nog ändå The Exchange Restaurant i Hotell Westin i Dublin. En vacker lokal i Art Decostil med lagom hög musik från tiden var en perfekt inramning. Glenn Miller, Louis Armstrong, Tommy Dorsey och många fler smälte väl ihop med den goda maten. Serveringen var omtänksam och trevlig så man kopplade verkligen av. Särskilt dyrt var det inte heller eftersom de hade Early Bird pris före klockan 19.30 varje dag.

Resan avslutades som ni förstår med två dagar i Dublin som verkligen har blivit en swinging city för ungdomar. Vi gick emellertid mest på dom gamla malätna pubbarna där Brendan Behan och alla de andra poeterna, författarna och dramatikerna söp sönder sina levrar när det begav sig.
Vi hade ju alla våra privata höjdpunkter under resan - en del lite bizzarra. Våra amerikanska vänner var lyriska över att dom fick varmt kaffe och varm mat. I USA kan man inte få det längre sedan en kvinna stämde en hamburgerkedja där hon köpt sitt kaffe i deras Drive-In. Hon placerade den heta muggen mellan benen och körde, men det bar sig inte bättre än att hon välte muggen över sina lår med påföjd att hon tappade herraväldet över bilen med kropps- och trafikskador som följd. I den efterföljande rättegången tilldömdes hon ett tvåsiffrigt miljonbelopp i skadestånd från hamburgerkedjan. Sedan dess serveras inte varken varm mat eller dryck på amerikanska restauranger - allt är "fesljummet" som dom säger i Värmland. På riktiga gourmetreaturanger får gästerna gå med på att de äter varm mat på egen risk för att undvika stämningar om någon bränner tungan.

Som vanligt hade RyanAir en liten nyhet åt oss resenärer. Den här gången skulle vi tvingas lägga ned våra inköpta spritflaskor i handbagaget innan vi gick ombord. Hur tusan får man ned två kasetter med whiskey och en del krämer i en redan proppfull liten dragväska? Lyckligvis kollade dom inte om man lydde så det vara bara att spatsera vidare med kassarna - på planet struntade dom i vilket. Fortfarande får man ha ytterkläderna på sig eller över armen, men en dag kräver dom väl att man skall stoppa ned dom i handbagaget. Tills dess är det bara att proppa fickorna fulla på rocken så man ser ut som en svartabörshandlare när man går ombord.

Väl hemma igen möttes vi av 30 gradig värme och två mycket glada katter som första natten intog sina platser vid fotändan i varsin av våra sängar. Givetvis fick dom hemskomstsupé på svenska räkor som vi tog upp ur frysen - inget annat duger i skaldjursväg.

Irland - nästa Grekland??

Att åka till olika platser i södra Europa är varken dyrt eller krångligt från där vi bor i södra Frankrike. Nu har vi varit på Irland i 10 dagar med våra amerikanska grannar. Vi var inbjudna av våra irländska grannar som har ett sommarhus uppe på nordspetsen av Nordirland där vi fick bo några dagar. Jag har varit på Irland 15 gånger tidigare, främst på sent 70-tal och tidigt 80-tal. Senaste gången var 1989, men då spelade jag bara golf och drack Guinness med "grabbarna".

Irland har förändrats!! Senast jag var där var det en av Europas fattigaste och mest religiösa länder. Nu är det verkligen annorlunda eftersom man gått med i EU. Jag förstår nu vart alla pengar tar vägen som rika länder som Sverige, Tyskland och Frankrike betalar till EU. Mitt ute på landet där man lever på fårskötsel bygger man villor som man bara kan hitta på gräddhyllorna i storstäderna i de rika länderna Sverige, Tyskland och Frankrike. Landet är fullständigt fullt av hus som ser ut som Direktör Guldpengs residens i Kalle Ankatidningen. Man bara baxnar när man ser hur man bor ute i dessa förrut urfattiga områden. Man har en förkärlek för palatsliknade hus med kolonner och portar vaktade av meterhöga lejonstatyer. Nyrikedomen fullständig skriker om det. När man tittar i mäklarnas fönster ser man att priserna på dessa villor ligger mellan 10 och 12 miljoner kronor och de gamla radhusen i städerna kosta 6-8 miljoner. Snacka om lönsam fårskötsel!!

Hur har detta gått till? Jo - EU har skickat mängder av pengar till de fattiga länderna som Grekland, Portugal och Irland. Länderna själva har lockat till sig företag från hela Europa med låga löner, massor av subventioner och nästan inga arbetsrättsliga lagar. Lönerna har stigit, framtidstron varit stor, bankerna har lånat ut pengar, fastighetspriserna har rusat iväg, lönerna har skjutit i höjden och spriralen har bara gått uppåt. Nu har fastighetspriserna rasat, många företag lämnar Irland för billigare jaktmarker som Tjeckien, Polen, Slovenien och Slovakien. Pheizer sa upp 750 personer i veckan och där står man med sina före detta miljonvillor med dito lån. Det blir bara för fattiglapparna i Sverige, Tyskland och Frankrike att öppna penningpungen igen där man sitter i sina små egnahem och får betala för de nyrika ländernas lyxkonsumtion.

Vad gäller religionen så har Irland också fått sig en törn. De homosexuella pedofilskandalerna i katolska kyrkan har äntligen blivit erkända även i det djupt religiösa Irland. Visserligen har alla vetat om det i hundratals år, men det har varit tabu att tala om. Det är inte så häftigt som det var förr att uppträda i rundkrage numera.

En annan sak jag insåg var att om jag var ko eller får så skulle jag vilja leva på Irland. Irland är fullständigt översållat av frigående kreatur som går där och mumsar på de oändliga gröna vidderna och verkar ha det hur fint som helst. Eftersom jag inte tror på reinkarnation så lär jag väl inte bli varken ko eller får i nästa liv men nog kommer jag att titta extra noga efter irländskt kött i fortsättningen.

Nu var inte irlandsvistelsen bara en lektion i regionalpolitik och nationalekonomi - det var väldigt trevligt också med god mat, trevliga människor, mycket fin musik och fantastiska naturupplevelser. Det berättar jag om nästa gång.

Blågul vår i Frankrike

Jag tycker det är ganska häftigt att det växer både vilda pärlhyacinter och ringblommor efter vägkanterna. Garriguen går just nu i blått och gult. Det är rosmarinen som blommar och en annan, väldigt taggig buske som jag inte vet namnet på. Annars har de senaste dagarnas promenader gått i vildsparrisens tecken. Jag har fått ihop ungefär ett kilo än så länge, men det blir en liten knippa varje gång man tar en promenad. Man hittar denna fina primör genom att leta efter sparrisbuskarna. Dom ser ut som stora dillruskor, men är ganska vassa och otrevliga. Årsskotten skjuter emellertid upp i undervegetationen och är ungefär så grova som en penna. Man knipsar av den översta decimetern på plantan eller där den bryts av sig själv. Det vanligaste sättet att äta den är som omelett. Vi brukar skära upp sparrisen i två centimeter långa bitar och steka den i smör varefter vi häller på äggen. Fantastiskt gott – och inte blir det sämre av att de är självplockade.


Annars har det varit fantastiskt väder i några dagar nu. Vi har fått rapporter om snö från vänner i Sverige. Det känns nästan oförskämt att säga att vi går i skjortärmarna i solen och njuter.
Idag firade vi en god väns födelsedag i Ballaruc les Bains på restaurang Saint Clair. Det är en fantastisk fisk och skaldjursrestaurang som ligger precis vid vattnet med utsikt över Etang de Thau och de stora ostronodlingarna med Sete i fonden. Lustigt nog satt det ett svensk par vid bordet bredvid och tidigare på dagen hade vi stött på tre andra svenskar på en vingård.

 
Vi fick en bra inblick i skillnaden i det franska och svenska kynnet. Vi hörde ganska snart att ett av paren vid bordet bredvid var svenska men på gott svenskt maner ville vi inte störa. Slutligen bad paret vid grannbordet sina franska vänner att fråga om någon av oss var svenskar. För en fransman är det helt naturligt att han konverserar dom som sitter runt omkring. Jodå, vi började prata och både det svenska paret och det franska var mycket trevliga och öppna så vi hade en trevlig stund. Senare kommenterade våra franska vänner att dom tyckte svenskarna hade varit lite reserverade. Vi påpekade att vi tvärtom tyckte dom var mycket öppna och pratsamma för att vara svenskar; så olika det kan vara.

En engelsk forskare i psykiatri som jag mötte på Irland för många år sedan hade studerat olika länders kynne. Eftersom vi var på Irland där människor omedelbart pratar med dig om du sitter på en bar så jämförde han irländare å ena sidan och svenskar och britter å andra sidan. Han sa lite skämtsamt att irländarna uppför sig som hundar; om det kommer någon främmande in på pubben måste dom fram och ”nosa” för att förvissa sig om att det inte är en ovänlig människa. Därför upplevs irländarna som så oerhört sällskapliga och vänliga, men de glömmer oftast bort dig så snart du gått ut genom dörren. Svenska och britter å andra sidan inbillar sig att man måste inleda en stabil vänskapsrelation om man pratar med någon okänd person. Om man inte är beredd att göra detta så avstår man och håller sig för sig själv. Visst var han lite överdriven i sina slutsatser, men jag känner ändå igen en del både hos mig själv och hos människor man möter i mer öppna kulturer.