Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 13 april 2010

Ljuva och mindre ljuva drycker

Innan jag blev pensionär reste jag mycket, framför allt fram och tillbaka till Asien. Jag tog mig då för att börja samla på mig olika sorters maltwhiskey inköpta på på flygplatserna. Jag tänkte att det kan vara bra att ha ett litet lager när man blir fattig pensionär. Jag har fortfarande kvar av alla sorterna och tar en halv finger - på tvären - då och då. Ni vet väl att whiskey kommer från det gaeliska ordet Uisge beatha (uttalas "üshke bah" på ett ungefär) som betyder livets vatten. Det gör för övrigt Eau de Vie också samt Aquavite och troligen också Vodka - åtminstone betyder det vatten. Kärt barn har många namn.

I början blev det mest skotska maltsorter. Favoriten var den extrema whiskeyn från Isle of Isley, Laphroaig, som smakar som att slicka på en tjärad brygga vid insjön uppe i Värmland. Många tycker det blir lite mycket av det goda, men det finns ju alternativ. Med tiden har mina vänner förärat mig med det mest exotiska sorter. En absolut favorit är det irländska bidraget från Bushmills Distilleries. Det är en 16 års lagrad maltwhiskey som fårr tillbringa flera år ömsom på nya amerikanska ekfat, använda sherryfat och gamla portvinsfat. Det har gett en oerhört läcker dryck som smakar mängder av frukt och är mild som sammet och absolut utan någon röksmak. Irländs whiskey är nämligen inte röksmakande. Även inbitna whiskeyhatare dricker den med välbehag.

Mina ameikanska vänner vill inte vara sämre. Dom har gett mig en flaska av det förnämsta i bourbonväg dom kan uppbringa - en Blanton's Single Barrel Bourbon. Den är tuff som en bourbon skall vara men väldigt aromatiskt samtidigt. Den är gjord på majs. Jag gillar emellertid bättre den sista sortens gammal vildavästernwhiskey som fortfarande tillverkas. Den heter Old Overholt Straight Rye Whiskey och är gjord på råg, precis som den whiskey som Wild Bill Hickock och grabbarna drack så det kom ut ur öronen på dom. Jag har alltid trott att det var starka grejor, men den här drycken är len och fin, lite sötaktig och påminner mest om en bra lagrad rom från Kuba.

När jag fyllde år senast fick jag en svindyr flaska japansk Nikka Whiskey av min fru. Den är vällagrad och direkt ur tunnan så den håller 53 %. Nu spelar det ingen roll för japanerna för dom dricker den kraftigt utspädd med vatten - så där 1:20 - som måltidsdryck. Japanerna är storkonsumenter av maltwhiskey - ju äldre ju bättre - och dom har köpt upp mängder av skottska distillerier. Dessutom har dom Sean Connery som reklamnamn till skottarns förtrytelse. Om man späder den med några droppar vatten för att trubba av alkoholskärpan så är den mycket fin och kan tävla med det mesta i Skottland.

I Sverige senast var jag ju bara tvungen att köpa en flaska av Sveriges stolthet Mackmyra Whiskey. Jag var väldigt spänd på hur den skulle smaka. Doften var en mycket positiv upplevelse. Den var väldigt mjuk, aromatiskt fruktig, cholkaddoftande med inslag av vanilj - från eken får man förmoda. Det ökade förväntningarna, men dom kom tråkigt nog på skam. Den var väl OK, men väldigt torr, vilket var förvånande med den doften och dessutom lite obehagligt stickig i smaken. Jag tror att den skulle må bra av att ligga kvar på faten lite till, men det blir ju räntor på kapitalet förstås. Man får nog vara lokalpatriot eller dricka efter etiketten för att betala nästan 500 kronor för den. Trist nog mognar ju inte whiskey i flaskan heller så man kan inte vänta sig förbättringar.

Det där med ålder är annars lite knepigt. Vi blev bjudna på ett vin från Corbières i Sverige - ett rött AOC-vin från 2009. För den som inte vet något om Corbièresviner så kan man väl jämföra det med färskt ohängt nötkött. Man kan tänka sig ett vin från 2009 som säljs för 1 Euro litern i plastdunk och som är odrickbar på torsdag nästa vecka, men knappast ett med märkningen AOC. Corbièresviner av någorlunda kvalitet är färdiga att dricka tidigast tre år efter skörden och tappas definitivt inte på flaska efter ett halvt år om det inte är ett rosévin eller är ett vin nouveau som blir allt mer populärt att sälja för att få in lite snabba pengar direkt efter skörd, men återigen - det vinet förekommer inte i en flaska som det står AOC på. Om det ändå skulle finnas borde det vara väldigt ungt, fullt av kraftiga taniner och syra för att kunna utvecklas, men icke så i detta fall. Det var ett vin från Château Pech Latt i Ribaut - en ledande biologisk odlare. Vinet var blaskigt som om det skulle vara övermoget eller stått öppet en vecka och helt utan karraktär. Troligen hade man tappat ett vin nouveau på flaskor och satt på en häftig etikett. Vem bryr sig på Systembolaget om bara vinet ligger under 1 Euro flaskan i inköp och är ekologiskt. Jag har sett så många gånger hur bra viner från trakterna säljs med samma etiketter och sämre innehåll på svenska Systembolaget. Men vad skall odlarna göra när Sytembolaget kräver viner av topklass för priser som det knappt går att köpa in emballaget för. Då får man tappa skräp på flaskorna till Sverige eller också påstå att det är ekologiskt vin för då får man kunder hur det än smakar. Det är många mindre begåvade odlare häromkring som fått upp försäljningen av sina viner genom det tricket, medan de duktiga kämpar på för att främst göra bra kvalitet. Dom duktiga lyckas också göra ekologiskt vin som smakar bra, men dom kan ju göra vin och skillnaden i produktionssätt är inte så stor.

Det riktiga nedköpet är annars viner från Bordeaux inom räckhåll för våra plånböcker. I bästa fall har dom köpt olovliga viner från Corbières för att blanda i sina "Bordeaux-viner" för att få dem att avlägset likna de berömda sorterna som går för 4000 Euro flaskan - årets skörd - på varuhusen i Paris. Det är en mycket lukrativ affär för bönderna häromkring att sälja sitt carignanvin till Bordeaux - tankbilsvis - så dom få ordning på sitt billiga blask som folk ändå köper för att det skall så vara. Man känner sig väl som man nästan dricker Château Petrus. Att carignan inte får förekomma i Bordeauxviner är inte så noga - det ger ju lite kraft år vinet i alla fall. För Bordeauxproducenterna är det ett klipp eftersom dom köper vinet för några cent litern härnere och säljer det med Bordeauxetikett för ett par hundra kronor flaskan senare. Men "Bordeaux är ändå alltid en Bordeaux" eller hur?

Eftersom jag har slutat handla med vin för ett drygt decennium sedan när jag varken förstod att jag måste, ville eller hade råd att muta Systembolagets personal för att få sålt mina viner så får jag ägna mig åt att njuta av dom istället. Däremot blir jag väldigt glad om någon köper min eminenta nybörjarkurs i släktforskning som man kan följa på nätet. Om man är 60 år eller äldre får man 100 kronors rabatt. Alla andra får betala 295 kronor, såvida man inte köper den i present åt farbror Torsten och tjuvläser det när han inte ser.

2015: Släktforskarkursen är numera gratis för alla och har lästs av tusentals personer - http://slaktforskning.blogspot.fr/p/nyborjarhjalp.html

Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel