Kuba – människorna och musiken

En dag på Kuba är fullsmockad med upplevelser. Man hör musik överallt, man möter människor som vill prata överallt och man råkar ut för både trevliga och mindre trevliga saker hela tiden. Man kan lätt tro att kubaner är världens lyckligaste människor eftersom dom dansar, spelar, skrattar pratar och sjunger var man än rör sig i staden. Jag tror det var Karl Marx som sade att religionen var ett opium för folket som bedövade dom så de inte såg hur utnyttjade de blev och hur uselt de hade det. I fattiga områden i Storbritannien har man sagt att fotboll och gänget på puben har samma funktion. På Kuba tror jag ingen glömmer sin situation på grund av musiken, men det blir kanske lättare att leva under svåra förhållanden om man tar tillvara de glädjeämnen man har i livet. Däremot märkte vi att en del turister faktiskt tror att Kuba är ett mönstersamhälle just på grund av den livsglädje människor visar. Ett danskt par, som kallade sig gammelsocialister – det heter så nu för tiden – menade att folket älskade Fidel över allt och de själva hade kolorerat sin uppfattning om Kuba grundligt.

Var man än rör sig spelas musik av hög klass. En kvällspromenad längs Obispo eller strandhugg på några hotell ger musikupplevelser som är oförglömliga. Eftersom vår norske vän är jazzmusiker och min fru behärskar spanska ganska bra fick vi kontakt med många människor, både musiker och andra. Ofta satt musikerna i pauserna vid vårt bord och pratade om musik, om livet i Skandinavien, i Frankrike och på Kuba, om våra familjer och om allt annat som intresserade oss.

Musikerna är inte avlönade av stället där dom spelar utan ”spelar på dörren” som det heter i musikerkretsar. Det betyder att dom säljer sina skivor och tar upp kollekt från publiken. Ju bättre musiker ju mer Mojitos får baren sälja och ju mer Mojitos folk dricker ju generösare blir dom så det är till ömsesidig nytta. Även om repertoaren av kubanska sånger är ganska begränsad så tolkas de så olika av alla grupper så det är en ständig upplevelse att lyssna till de olika grupperna. Många musiker säljer egna skivor för 10 CUC. Tråkigt nog är en del av dom av usel kvalitet så dom knappt går att spela, men det vet man ju inte förrän man kommer hem.

En dag blev vi inbjudna till en sorts aktivitetshus för musiker som egentligen inte är öppet för turister. Det heter Rosalia de Castro – inte släkt med Fidel – och var ett gammalt palats som var konverterat till repetitionslokaler för musiker med restaurang och möteslokaler. Vi fick höra repetitionerna av ett otroligt bra kubanskt band och fick lektioner i samba och cha cha av ett otal äldre och yngre kubanska musiker. Det var verkligen en upplevelse. Givetvis kände flera till de bästa skandinaviska jazzmusikerna och några hade turnerat i Skandinavien och spelat med dem.

En kväll blev vi inbjudna på en hotellkabaré till Hotell Melia Cohiba av ett kubansk-puertorikanskt par från USA som vi kom i samspråk med. Där hade man en oerhört avancerad show med dansare, akrobater, flamenco, jättestort storband och disco. Det var verkligen i världsklass och kostade 10 CUC i inträde med det fick man konsumera för.

Havanna har också en mycket fin jazzklubb – La Zorra y El Cuervo Club. Där hörde vi kubanska storstjärnor som Roberto Fonseca och Oscar Valdés spela. Inträdet är 10 CUC per person och då får man två valfria drinkar för det också. Jazzklubben var nog det enda ställe vi besökte som, konstigt nog, hade rökförbud, något som är närmast omöjligt på Kuba.

När vi kom ut från klubben anvisades vi en taxi av dörrvakten som tyvärr visade sig vara en svarttaxi. Vi blev stoppade av polisen och utfrågade av en brysk lagens tjänare. Vi fick vänta i bilen i evigheter innan föraren kom tillbaka och körde oss vidare till hotellet. Hur han klarade sig ur det vet jag inte, men på något kubanskt sätt gick det bra. Kubanerna säger att allt på Kuba är förbjudet men allt är ändå möjligt. Kanske några CUC bytte ägare?

Det var den enda negativa personliga upplevelsen vi hade förutom att vi första dagen blev uppskörtade på det grövsta av en hästdroska. Utgångspriset för en timmas tur var enligt honom själv 35 CUC men när vi kom till slutstationen krävde han oss på 80 CUC på ett sätt som inte inbjöd till diskussion. Första dagen som det var vågade vi inte annat än betala. Som jag nämnt tidigare är den månatliga pensionen för en högt utbildad specialistläkare 12 CUC så nog gjorde han ett klipp.

Blir man lurad på Kuba så är det av dom som inte skulle behöva göra det, dvs. dom oerhört väl betalda inom turistnäringen. Bara dricksen för en servitris kan uppgå till mer än läkarens månadslön under en kväll och skoputsaren som putsade mina ovårdade skor sista dagen tjänade in en vanlig kubansk veckolön medan vi åt vår lunch. När man betänker att en CUC motsvarar 24 nationella pesos och att vi turister är ganska givmilda med våra mynt så förstår man vilken elit dom är som kan handla med turister i CUC.

En sak man snart inser på Kuba är att allt kostar pengar. Tro inte att en ung Kuban som frågar dig varifrån du kommer och vill visa dig den bästa baren med den bästa Mojiton gör det för att du är så himla trevlig. Det kostar om du inte skall förlora ansiktet, men å andra sidan så kan man leva med det. Åker man taxi så behöver man jämna pengar, dvs. 5 CUC inom Havanna, för taxichaufförer har aldrig växel, vilket gör att många turister ger dom tian jämt - snacka om dricks.

Dom enda man ger med glädje till är tiggarna, de gamla kvinnorna och männen som säljer något eller bara ber om hjälp, som dansar för dig, vill bli fotograferade med dig, har klätt ut sig på något sätt för dig, har en papegoja eller en utklädd hund eller helt enkelt bara ser eländiga ut. Det är nästan genant hur glada dom blir över mynt mindre än en CUC. Annars är kulspetspennor, tvål eller godis till barnen populära gåvor.

Att gå på toa kostar pengar. För en kvarts CUC får du en pyttebit toapapper som knappast räcker långt om du ätit något olämpligt. Om du dricker mycket Mojito blir det många CUC under en kväll om man kommit lite till åren och inte har så bra festblåsa. Att ha med sig lite eget papper från hotellet i bakfickan eller handväskan är en bra idé. Inte för pengarnas skull, men för hygienens.

En lustig egenhet vi såg på Kuba var hur fruarna sköter om sina män. Man kunde se en fru som kammade sina män eller fixade med dem rent allmänt som man gör med bebisar. När fruarna dessutom började mata sina machogubbar och torkade dom om munnen med servetten blev det lite för mycket för oss nordiska gubbar. En kubansk vän som vi var ute och åt med undrade om inte min fru skulle mata mig på restaurangen, så det är tydligen så man gör om man är väluppfostrad.