Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Visar inlägg med etikett fundamentalister. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fundamentalister. Visa alla inlägg
lördag 9 juli 2016
Man kunde åtminstone få syndaförlåtelse förr
Jag gick i Missionsförbundets söndagsskola i 9 år och lärde mig mycket jag hade nytta av under resten av livet. Jag tror att den tiden gjorde att jag blev forskare till professionen och hängiven motståndare till tro och vidskepelse som motsats till vetenskap och fakta. Det har också gjort att jag ställer stora krav på mig själv och omgivningen vad gäller logik i resonemang och tankemönster vilket är både svårt och framför allt obekvämt eftersom man inte har några riktlinjer annat än sin egen tankeförmåga och omdöme att stödja sig på - så det nu blir.
Nu tror ni säkert att jag är uppväxt i en strängt religiös familj, men så är inte fallet. Min mor hade visserligen en nedärvd vardagsreligiositet från sin religiösa mor. Ni vet den där ”för säkerhets skull eftersom man aldrig kan veta”. Min far däremot var närmast ateist och oerhört intresserad och kunnig i och intresserad av alla ideologiska och existentiella frågor. Han ansåg att man måste vara väl insatt i en fråga för att kunna ha en uppfattning, varför han såg söndagsskolan som en möjlighet för mig att få en grundad uppfattning om religiösa frågor. Mest av allt gick jag nog i söndagsskolan för att inte tant Jenny skulle bli ledsen. Hon var en underbart snäll granne som ägnade sitt liv åt söndagsskolan. Det här var ju länge sedan och på den tiden när man hade en ”negersparbössa” som stod på knä i full mansstorlek och som bockade artigt när man la sin femtioöring på brickan, som han höll framför sig. Det var den tidens enkla biljett till att få oss att känna oss som goda människor oavsett hur goda vi i verkligheten var. Nuförtiden fyller ju en tjuga till en knästående romsk tiggare den funktionen för alla jäktade människor, som tycker det är för mycket godhet att skicka 200 kronor till Rädda Barnen eller VI-skogen.
En sak jag lärde mig i söndagsskolan var att man inte fick fråga saker där svaret kunde ifrågasätta det man måste tro på för att komma till himlen. Jag lärde mig också att man inte skall låtsas om de företeelser i verkligheten som gör det svårt att tro på de religiösa ”sanningarna”. Inte minst fick jag lära mig att själva frågandet – tvivlet – var en synd i sig som kunde göra att man inte kom till himlen. Det var en ibland skräckfylld tid för en parvel som var frågvis och som funderade mycket. Det värsta var ju att även om man snart lärde sig att följa reglerna och hålla inne med sina tankar så fanns det ju ändå där – invändningarna, frågorna och tvivlet – och Gud ser ju och vet allt så det där med himlen verkade vara en osäker belöning.
Vi lever numera i ett sekulariserat land där hotet om hinsides straff inte omfattas av så många – om man inte räkna förutsägelsen om planetens undergång. Ändå känner jag väl igen mig både i traditionell medier och i de så kallade sociala medierna på Internet. Det är bara det att straffet för tvivel, frågor och invändningar mestadels utdelas omgående numera. Jag ser också hur de troendes skara är precis lika ”nitälskande” och deras beredvillighet till ologiska resonemang, förtigande och rena lögner är lika vanlig som under min ”religiösa” barndom. Detta gäller inte särskilt förvånande både de som anses var onda som de goda.
Jag blir ganska förvånad när jag ser en del nätvänner som alltid tycker helt rätt enligt det ”evangelium” som deras grupp predikar. Det är verkligen en prestation att genom studier och noggrann analys alltid lyckas tänka precis rätt i förhållande till gruppen i varje liten detaljfråga.
Om jag åter blir den lille grabben i söndagsskolan så skulle jag fundera på några banala frågor som jag inte förstår. Jag avhåller mig från de mest brännbara och centrala frågorna i debatten, som exempel, eftersom jag bara vill peka på principen.
Om man samtidigt förespråkar gemensamma toaletter - eftersom kön bara är en social konvention – men förespråkar skilda dagar på badhus för män och kvinnor – för att tillmötesgå religiösa minoriteter – och vill ha fredade kvinnozoner på festivaler – eftersom alla män är våldtäktsmän, varav några ännu inte bejakat sin genetiska predestination – så tycker åtminstone jag det blir lite ologiskt.
Med min logik så borde gemensamma toaletter vara ett himmelrike för oss män att under lågtrafik få utlopp för våra naturliga jägarinstinkter och ett oerhört problem för exempelvis muslimska kvinnor att över huvud taget uträtta sina behov.
För att ta ett annat banalt exempel så har jag problem med logiken i att flera som omfattar ovanstående åsikter även anser att vi skall sluta äta kött – helst skall det förbjudas. Samtidigt värnar man om naturens mångfald och ekologiskt odlande. Vem som skall tänkas hålla idisslande djur i framtiden framgår inte och inte heller vad som skall hända med kulturlandskapet. Varifrån den naturgödsel som skall spridas på våra åkrar skall komma har jag inte heller fått klart för mig. Men – kan man köpa sopor från maffian i Neapel så kan man väl köpa kontaminerad gödsel från länder som inte är lika högtstående som vi är. Dom är ofta glada om de kan få i sig en liten bit animaliskt protein under en vecka så dom kommer nog att fortsätta både med kött, ost och mjölk.
Nu säger någon att det inte är samma personer som har dessa motsägelsefulla åsikter. Min erfarenhet är det motsatta, vilket blir tydligt om man följer med i debatten. Likaväl som extremhögern har en uppsättning frågor som är obligatoriska så har deras motsvarighet på andra planhalvan en uppsättning åsikter som ingår i paketet som gör dem till ”goda människor” i sina egna och vännernas ögon.
För att ta några riktiga pärlor från båda sidor så väljer jag tokhögerns motstånd mot att översätta svensk historia och turistguider till utomeuropeiska språk, samtidig som man vill att invandrarna skall ta till sig det svenska så snart som möjligt och se Sveriges historia som sin egen. På andra planhalvan är man mer detaljerad eftersom det är vanligt bland de ”goda människorna” att till och med ha synpunkter på om män skall utföra sina behov sittande eller stående. Personligen förbehåller jag mig rätten att varken behöva redovisa mina intima vanor eller låta någon ha synpunkter på dem – vilket naturligtvis i mångas ögon indikerar att jag gör fel.
Det är inte utan att jag ser med viss nostalgi på söndagsskolan och den tid då vi svenskar trodde på gudomliga väsen, som väntade med att straffa eller belöna oss till efter döden. De än mer dogmatiska trosuppfattningar som idag råder är oerhört mycket mindre förlåtande än vad vissa kyrkors gudomliga gestalter var. Så kunde man ju förr undvika skärselden och straffet genom att helt enkelt sluta tro på religionen och gudaväsen – då var man onåbar. Det alternativet ges inte idag utan straffdomen är ofta omedelbar och total för de som vågar gå utanför sin grupps åsiktssfär, likaväl som berömmelsen är omedelbar för den artist eller kändis som uttalar sig "rätt", men oftast utan sakkunskap, i en aktuell fråga. Idag ges ingen möjlighet för oss vanliga fotsoldater till offentlig avbön inför församlingen inte, såvida man inte tillhör den inre kretsen på respektive sidor så klart för då kan man än idag klara sig undan med det mesta.
Bilden ovan är den takmålning som man ser vid utgång ur min konfirmationskyrka i Järnboås församling i Nora kommun i Örebro län. Det var vad kyrkobesökarna borde begrunda under veckan.
Etiketter:
fundamentalister,
moral,
religion,
straffdom,
tro
onsdag 22 januari 2014
Det var bättre förr – eller?
Min mor, nu 90+ var så glad för hon hade stött på en ung man från vår hembygd som hon kunde prata minnen med. Jag minns honom som en liten parvel i min brors ålder. Min mor arbetade på den tiden i skolköket där man varje dag lagade god husmanskost åt barnen.
”Du minns väl hans pappa”? sa hon. ”Han levererade ju varje morgon nysilad mjölk till skolbespisningen”.
”Du menar sådan där opastöriserad mjölk som är farlig att dricka enligt Socialstyrelsen?” sa jag.
”Jaså är den farlig – vi dog inte av den”, sa hon. ”Bonden kom ju varje eftermiddag också och hämtade alla rester från bespisningen som han gav till sina grisar”, berättade hon vidare.
”Du vet väl att det är förbjudet att ge grisar rester från restauranger och butiker idag på grund av smittorisken sa jag. Dom måste ha köpefoder på nermalda kadaver och annat godis idag.”
”Ja käre nô’n sô toki't”, var hennes svar. ”Det blev gott kött i alla fall”.
Min mor har förvärvsarbetet sedan jag var liten vilket var mycket ovanligt och inte särskilt väl sett av väninnorna i byn som alla var hemmafruar. Hon har alltid varit och är fortfarande en kvinna som kan ta för sig och vet vad hon kan. Det hindrade inte att en, mig närstående, feminist på 70-talet, undervisade min mor och försökte få henne att förstå att hon inte var tillräckligt medveten i sin kvinnoroll och hon borde anta ett mer feministiska förhållningssätt i livet. Det uppskattades inte.
När jag, som en ganska främmande fågel, på sent 60-tal började studera på arkitektskolan fick jag kamrater, som till 90 % kom från, vad jag ansåg vara, överklassen. Jag hade således mycket att lära. Inte bara att det mesta jag tidigare tyckt om var bevis på dålig smak. Exempelvis fick jag lära mig att jag hade bristande klassmedvetenhet. Att jag redan som 14-åring blev ordförande för den lokala SSU-klubben och hade uppfostrats i en mycket politisk familj var bara det yttersta beviset på detta. Jag hade impregnerats av det revisionistiska tänkandet sedan barnsben fick jag veta. Exempelvis fick jag lära mig, av mina mer upplysta kamrater, mängder av saker som jag aldrig tänkt på. Genom klassanalys hade man exempelvis kommit fram till att algeriskt rödvin var det enda en rättrogen marxist kunde dricka. Min enda ursäkt var väl att vi inte drack särskilt mycket rödvin hemma. Hur som helst var jag ett offer under det kapitalistiska oket och måste ledas av den elit som visste bättre. Mina egna synpunkter och brist på känslan av underlägsenhet och kränkthet var inte intressanta – jag förstod inte bättre. Vad kunde man förvänta sig av en arbetaryngling?
Underligt nog är jag fortfarande lika vilsen och behöver uppfostras. När jag var liten åt vi negerbollar. Att de inte finns länge som benämning har jag förstått, men i övrigt är jag lite vilsen. Även om ingen tror på mig så kan jag berätta att ”neger” inte var ett skällsord på den tiden – det var benämning på en person med mörk hudfärg. Det fanns också mulatter, mestiser, kreoler och lite andra sorter fick vi lära oss i skolan. De flest av oss hade aldrig sett en mörkhyad människa, men vi visste från söndagsskolan att de var från Afrika och att de var hedningar som måste omvändas till kristendomen av missionärer. Det var väldigt tragisk att de aldrig hört om Jesus fick vi lära oss så missionärer var ett högstatusyrke. Vi hade en manshög sparbössa i form av en neger i söndagsskolan där vi lade vår kollekt på en bricka och då bockade han. Lustig nog hade han turban och väldigt fina kläder. Kollekten gick till hednabarnen.
Vi hade negerdockor, indianutrustningar och målarböcker med kineser som hade hårpiska i och lite andra sådana leksaker som var väldigt kära. Så åt vi, som sagt, negerbollar, som hette så för de var bruna inte för att vi tyckte de var dåliga på något sätt. I många språk betyder ordet bara svart och så var det tills amerikanarna envisades med att ge det en annan betydelse. Den första mörkhyade person som fick ett ansikte för många svenskar var Floyd Patterson och många amerikaner är fortfarande förundrade över att en person som gav vår nationella storhet Ingemar Johansson dalj kunde bli så oerhört älskad i Sverige. Två andra oerhört populära idoler på den tiden var Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men – åter till bakverken. Jag hörde på radion en ”antirasistisk” person som på fullt allvar berättade att vi kallade våra bakverk för det vi kallade dem på den tiden för att de symboliserade svarta personers pungkulor med vita löss på. Var får man allt ifrån? Jag påstår att nästan ingen i Sverige på den tiden visste att amerikaner kallade pungkulorna för ”balls”. Dessutom hade vi nog inte så pervers föreställningsvärd ens.
Att även ordet ”balls” var tveksamt att använda fick jag lära mig när min son gick på high-school i USA och jag vid ett besök spelade golf med honom på en ovanligt knepig bana. Han höll på att dö av skam när jag högt påpekade att ”I am soon out of balls” och sa att jag behövde fylla på förrådet. Så det kan bli!
Nu har det inte hänt så mycket genom åren. Min omedvetna fundering idag är hur dom vita välutbildade, troligen Stockholmare, är funtade som viger sitt liv åt att plocka sönder godispåsar för att hitta rasistiskt godis som dom kan förfäras över och sedan insistera på att andra skall känna sig kränkta av. Men så erinrar jag mig samma sorts människor från 70-talet och inser att det inte är så stor skillnad i att undervisa arbetarungdomar om när och av vad dom bör känna sig kränkta och att undervisa människor med annan hudfärg om när och av vad dom skall känna sig kränkta och diskriminerade. Enda skillnaden är väl att beskyllas för att vara omedveten revisionist kunde man stå ut med, men att beskyllas offentligt för att vara rasist idag är betydligt värre och ändå utdelar man ofta den bannbullan utan att verkligen ta reda på vad personer står för.
Man kan bara konstatera att man kan förtjäna rättfärdighetens stämpel endera genom sina egna goda gärningar eller genom att pådyvla och tillskriva så många andra som möjligt orättfärdiga gärningar, egenskaper och åsikter. Metoderna har förekommit i alla tider bland självrättfärdiga fundamentalister oavsett om det gäller politik, religion eller moral.
”Du minns väl hans pappa”? sa hon. ”Han levererade ju varje morgon nysilad mjölk till skolbespisningen”.
”Du menar sådan där opastöriserad mjölk som är farlig att dricka enligt Socialstyrelsen?” sa jag.
”Jaså är den farlig – vi dog inte av den”, sa hon. ”Bonden kom ju varje eftermiddag också och hämtade alla rester från bespisningen som han gav till sina grisar”, berättade hon vidare.
”Du vet väl att det är förbjudet att ge grisar rester från restauranger och butiker idag på grund av smittorisken sa jag. Dom måste ha köpefoder på nermalda kadaver och annat godis idag.”
”Ja käre nô’n sô toki't”, var hennes svar. ”Det blev gott kött i alla fall”.
Min mor har förvärvsarbetet sedan jag var liten vilket var mycket ovanligt och inte särskilt väl sett av väninnorna i byn som alla var hemmafruar. Hon har alltid varit och är fortfarande en kvinna som kan ta för sig och vet vad hon kan. Det hindrade inte att en, mig närstående, feminist på 70-talet, undervisade min mor och försökte få henne att förstå att hon inte var tillräckligt medveten i sin kvinnoroll och hon borde anta ett mer feministiska förhållningssätt i livet. Det uppskattades inte.
När jag, som en ganska främmande fågel, på sent 60-tal började studera på arkitektskolan fick jag kamrater, som till 90 % kom från, vad jag ansåg vara, överklassen. Jag hade således mycket att lära. Inte bara att det mesta jag tidigare tyckt om var bevis på dålig smak. Exempelvis fick jag lära mig att jag hade bristande klassmedvetenhet. Att jag redan som 14-åring blev ordförande för den lokala SSU-klubben och hade uppfostrats i en mycket politisk familj var bara det yttersta beviset på detta. Jag hade impregnerats av det revisionistiska tänkandet sedan barnsben fick jag veta. Exempelvis fick jag lära mig, av mina mer upplysta kamrater, mängder av saker som jag aldrig tänkt på. Genom klassanalys hade man exempelvis kommit fram till att algeriskt rödvin var det enda en rättrogen marxist kunde dricka. Min enda ursäkt var väl att vi inte drack särskilt mycket rödvin hemma. Hur som helst var jag ett offer under det kapitalistiska oket och måste ledas av den elit som visste bättre. Mina egna synpunkter och brist på känslan av underlägsenhet och kränkthet var inte intressanta – jag förstod inte bättre. Vad kunde man förvänta sig av en arbetaryngling?
Underligt nog är jag fortfarande lika vilsen och behöver uppfostras. När jag var liten åt vi negerbollar. Att de inte finns länge som benämning har jag förstått, men i övrigt är jag lite vilsen. Även om ingen tror på mig så kan jag berätta att ”neger” inte var ett skällsord på den tiden – det var benämning på en person med mörk hudfärg. Det fanns också mulatter, mestiser, kreoler och lite andra sorter fick vi lära oss i skolan. De flest av oss hade aldrig sett en mörkhyad människa, men vi visste från söndagsskolan att de var från Afrika och att de var hedningar som måste omvändas till kristendomen av missionärer. Det var väldigt tragisk att de aldrig hört om Jesus fick vi lära oss så missionärer var ett högstatusyrke. Vi hade en manshög sparbössa i form av en neger i söndagsskolan där vi lade vår kollekt på en bricka och då bockade han. Lustig nog hade han turban och väldigt fina kläder. Kollekten gick till hednabarnen.
Vi hade negerdockor, indianutrustningar och målarböcker med kineser som hade hårpiska i och lite andra sådana leksaker som var väldigt kära. Så åt vi, som sagt, negerbollar, som hette så för de var bruna inte för att vi tyckte de var dåliga på något sätt. I många språk betyder ordet bara svart och så var det tills amerikanarna envisades med att ge det en annan betydelse. Den första mörkhyade person som fick ett ansikte för många svenskar var Floyd Patterson och många amerikaner är fortfarande förundrade över att en person som gav vår nationella storhet Ingemar Johansson dalj kunde bli så oerhört älskad i Sverige. Två andra oerhört populära idoler på den tiden var Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men – åter till bakverken. Jag hörde på radion en ”antirasistisk” person som på fullt allvar berättade att vi kallade våra bakverk för det vi kallade dem på den tiden för att de symboliserade svarta personers pungkulor med vita löss på. Var får man allt ifrån? Jag påstår att nästan ingen i Sverige på den tiden visste att amerikaner kallade pungkulorna för ”balls”. Dessutom hade vi nog inte så pervers föreställningsvärd ens.
Att även ordet ”balls” var tveksamt att använda fick jag lära mig när min son gick på high-school i USA och jag vid ett besök spelade golf med honom på en ovanligt knepig bana. Han höll på att dö av skam när jag högt påpekade att ”I am soon out of balls” och sa att jag behövde fylla på förrådet. Så det kan bli!
Nu har det inte hänt så mycket genom åren. Min omedvetna fundering idag är hur dom vita välutbildade, troligen Stockholmare, är funtade som viger sitt liv åt att plocka sönder godispåsar för att hitta rasistiskt godis som dom kan förfäras över och sedan insistera på att andra skall känna sig kränkta av. Men så erinrar jag mig samma sorts människor från 70-talet och inser att det inte är så stor skillnad i att undervisa arbetarungdomar om när och av vad dom bör känna sig kränkta och att undervisa människor med annan hudfärg om när och av vad dom skall känna sig kränkta och diskriminerade. Enda skillnaden är väl att beskyllas för att vara omedveten revisionist kunde man stå ut med, men att beskyllas offentligt för att vara rasist idag är betydligt värre och ändå utdelar man ofta den bannbullan utan att verkligen ta reda på vad personer står för.
Man kan bara konstatera att man kan förtjäna rättfärdighetens stämpel endera genom sina egna goda gärningar eller genom att pådyvla och tillskriva så många andra som möjligt orättfärdiga gärningar, egenskaper och åsikter. Metoderna har förekommit i alla tider bland självrättfärdiga fundamentalister oavsett om det gäller politik, religion eller moral.
Bilden ovan är lånad av den geniale Jan Berglin och heter Negerbollar
Etiketter:
dubbelmoral,
fundamentalister,
moral,
negerbollar,
rasism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
