Åtminstone deckarna var bättre förr - utom i England förstås

Jag har läst en gammal Agatha Christiedeckare. Mina förväntningar var inte höga. Jag trodde det skulle vara något i stil med Maria Lang, som jag läser mest för att dom äger rum i min gamla hemstad Nora. Eftersom jag läser ganska mycket deckare så tycker jag nog att jag kan jämföra ganska bra och jag är imponerad av Agatha Christie. De känns verkligen välgjorda och ger en helt annan upplevelse än de bedrövliga alster som de så kallade svenska deckardrottningarna skapar.

Det som var så imponerande är att hela boken är ett omsorgsfullt bygge där delarna presenteras, som man tycker utan sammanhang, men där allt faller på plats på slutet och varje liten detalj får en mening i lösningen av gåtan. Historierna byggs upp successivt, men helheten finns hela tiden på plats som en logisk överbyggnad. Detektivgåtan är hela tiden det väsentliga och alla andra miljöbeskrivningar, personbeskrivningar och till synes obetydlig händelser har sin plats i bygget av helheten.

Om man jämför detta med de ofta hafsigt hopkomna moderna svenska deckarna så blir man bedrövad. Först och främst är de flesta svenska deckare inte i huvudsak detektivhistorier och inte ens kriminalromaner. De är huvudsakligen något annat. Ibland är de politiska pamfletter för något särintresse - feminism, HBT-frågor, invandrarfrågor, miljöfrågor eller något annat. Ibland är dom turistbroschyrer för någon lite ort som författaren gillar eller i bästa fall känner till. Ibland är dom socialrealistiska beskrivningar av någon liten sfär i livet som då måste beskrivas i detalj, gärna med förtäckta käftsmällar åt människor eller grupper man ogillar. Ibland är de existentialistisk pornografi där man gottar sig i människors ångest och ofullkomlighet och alltför ofta är historien bara en container för att framhäva författarens förträfflighet, belästhet eller goda smak.

Nästan aldrig får detektivhistorien spela huvudrollen. Eftersom man vet att ingen läser böcker som handlar om det jag beskrev ovan så slänger man in lite mord och lite kriminalteknologi och vips har man förvandlat en oläsbar och osäljbar bok till en kassasucce och man blir utnämnd till Scandinavien deckardrottning - hur många finns det?

Problemet är emellertid att när detektivhistorien inte får spela huvudrollen och inte heller är skälet till att man skriver så går det inte ihop på slutet. Det verkar som om handlingen får utveckla sig efter hand mellan de mer väsentliga prosastyckena. Mängder av händelser har inget att göra med upplösningen, många personer har ingen roll och de som behövs är inknôdda med skohorn. Upplösningen är oftast fulltändigt bortkopplad från handlingen eller ologisk i förhållande till tidigare skeenden. Lösningen av gåtan fixas genom medier, drömmar, kluriga gubbar eller bara genom allmänt snilleblixtar uppkomna i den överviktige polismannens djupa depressionen eller den vackra kvinnliga kriminalkommisariens endorfinrus under den dagliga milslånga löprundan.

Tacka vet jag Ture Sventon - eller engelska deckare.