Vårt yngsta barnbarn är så lycklig. Utanför fönstret gräver gatukontoret i Göteborg upp gatan för att lägga ny asfalt. Där finns lastbilar, grävskopor och vägvältar - alla med saftblandare, som är ett nytt ord han lärt sig av mormor. Han älskar alla sorters stora fordon och maskiner och kan berätta om dom med ett felfritt uttal fast han bara är drygt 2 år.
Han kommer att bli ännu lyckligare i höst för då kommer alla maskinerna tillbaka till samma ställe, men då blir det betongbilar lyftkranar och en mängd annat skoj. Det är nämligen så att huset ligger så att en brant gata kantar ena tomtgränsen. Där har alla dagvattenbrunnar satts igen och stödmuren är så dålig att varje gång det regnar rinner det in mängder av vatten i husets källare. Parkförvaltningen i Göteborg har därför beslutat att man under hösten skall bygga en helt ny stödmur och nya dräneringar för den nyasfalterade gatan, så då måste allt som görs nu rivas upp. Tänk ändå vad kommunen gör för att roa små barn.
Mor och far har lite försiktigt frågat om inte Gatukontoret känner till att Parkförvaltingen om några månader skall riva upp den nyasfalterade gatan. Det hade dom ingen aning om. Man undrar lite hur svårt det är i dessa datoriserade tider att hålla reda på varandras projekt så man inte slösar med skattepengar på det här viset. Jag kan tipsa om att många aktiva familjer som har många järn i elden har en gemensam kalender där man för in sina olika aktiviteter. Det är gratis och kan fås genom exempelvis Google. Det kanske skulle vara något för Göteborgs kommun till hjälp att spara lite pengar i dessa kärva tider när så mycket pengar går åt till mutor och andra aktiviteter i göteborgsandans tecken.
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
fredag 30 mars 2012
Barnunderhållning i göteborgsandans tecken
Etiketter:
barnbarn,
Göteborg,
tokigheter,
trafik
torsdag 29 mars 2012
Jag fick ett mail om den nutida självgodheten
Den här texten fick jag från vännen Eva idag:
Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.
Jag skulle betala i mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. (Det här är fel! Plastpåsar är bättre enl utredning om miljön såvida den inte slängs i den)
Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.
Kassörskan svarade att det är problemet. Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.
Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid".
Men vad hade vi i vår tid?
Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade.
Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände.
Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.
Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader.
Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter.
Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.
Då tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster.
Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk-
inte som halva Gotland.
I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss.
När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.
På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand.
Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång.
Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny.
Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.
Men vi hade inte miljötänket då.
På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan i stället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar).
Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening.
Vi behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 milut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.
Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var
bara för att vi inte hade "miljötänk"?
Etiketter:
ironi,
livskvalitet,
miljö,
mobbing,
moral,
pensionär,
självgodhet,
tokigheter
onsdag 28 mars 2012
L'Ile de Sainte Lucie
Ute vid havet nära Port La Nouvelle ligger L'Ile de Sainte Lucie. Det är ett sällsamt landskap kring Canal de la Robine. På utsidan mot havet ligger saltbassängerna och på insidan ligger de grunda fågelsjöarna. På själva ön Sainte Lucie fanns förr gårdar, vilka i dag är övergivna och ruiner sedan många miste sin sista arvinge under kriget. Dock finns några gårdar som fortfarande odlar ris här ute.
Idag är det vackra promenadstigar och flera gånger i veckan ordnas föredrag och exkursioner utgående från det gamla slussvaktarhuset. Man kan då anmäla sig till de mest skiftande vandringar under ledning av kunniga guider.
När jag kom dit idag möttes jag av en charmerande katt som ville göra min bekantskap. Jag blev förvånad över att katten var både välgödd, välskött och tam eftersom det ju inte finns några bosättningar på kilometrvis från slussarna. Inte har turisterna med sina picknickkorgar kommit igång riktigt heller. När jag gick över slussen till andra sidan kom ytterligare en kärvänlig katt fram och hälsade.
Jag fick förklaringen något senare. En organisation som tagit hand om och skött om hemslösa katter sedan 1910 hade nämligen en "kattasyl" bakom slusshuset. Det var en liten byggnad med en rastgård som var skyddad av nät som tak. Mot rovfåglar kan man ana. Där kunde katterna gå och komma som dom ville och medlemmar gick dit och utfordrade med skänkt kattmat någon gång om dagen. I övrigt klarade sig katterna själva och agerade slussvakter och välkomnade besökare. Man kan tänka sig att det finns mängder av villebråd för dom att jaga också. Själv såg jag en död bäver när jag klev runt i terrängen.
Etiketter:
Canal du Midi,
hantverkare i Frankrike,
katter,
Languedoc-Roussillon,
livskvalitet
måndag 19 mars 2012
En levande landsbygd kräver bil i Frankrike
Har dom ingen bil!!?? När fransmän hör att det är vanligt i Sverige att unga människor inte har bil visar man öppet sin förvåning. När dom dessutom förstår att tre av våra fyra barn inte äger en bil blir dom riktigt förundrade. Vågar man dessutom tillstå att några av deras partners inte ens har körkort så ser dom helt konfunderade ut. Man ser på dom att dom undrar om det är något fel på dom.
Att inte ha bil i Frankrike är riktigt underligt. Det behöver inte vara någon märkvärdig bil - den kan vara liten och ganska snart blir den ganska åtgången på grund av trafikkulturen, men det spelar ingen roll. Bil har man bara, men den är inte en statussymbol som i Sverige, bara ett praktiskt redskap. Våra tre pensionerade vänner har varsin bil - två av dom har just bytt till nya blänkande bilar. När vi frågar om dom verkligen behöver varsin bil när dom bor tillsammans och gör allt tillsammans säger dom att det är fråga om frihet.
Hur kan det då vara så olika? Ett skäl är att Frankrike är helt annorlunda uppbyggt än Sverige. Det bor ungefär 60 miljoner människor på en något större yta än Sveriges. De stora städerna är, som alla vet mycket större än dom svenska, men den stora skillnaden är att landsbygden är oerhört levande och befolkad i Frankrike. Avståndet mellan gamla pittoreska byar är bara några kilometer åt alla håll och ändå är dom väl utrustade med service, aktiviteter och expanderar genom ny bebyggelse och allehanda anläggningar som byggs upp.
Man skulle ju tycka att i ett land där man bara bor 9 miljoner på samma yta som 60 miljoner, skulle bilen vara än viktigare, men i Sverige löser man det istället genom att ödelägga landsbygden så det inte finns något man vill/behöver åka till. På så sätt kan man ordna den kollektiva trafiken som ekrarna i ett cykelhjul från och till städerna. Att någon någonsin skulle ha ett ärende mellan dessa meningslösa platser i periferin/fälgen ingår inte i tankemönstret. Då är det annorlunda i ett land där aktiviteten och attraktionspunkterna ligger i periferin - där måste man ha bil.
Som jag berättat förut sker de mesta intressanta aktiviteterna och kulturevenemangen i dessa små byar och det skulle närmast vara en omöjlighet att försörja dom med kollektiva transporter. Därför är bilen en nödvändighet för en levande landsbygd. Trots detta är infrastrukturen avseende järnvägar väl utbyggt med höghastighetståg mellan alla större städer. I de flesta städer i vår omgivning har man dessutom gratis lokaltrafik som matar från de bevakade infartsparkeringar som ställs gratis till förfogande. Själva brukar vi parkera på en sådan gratisparkering och promenera längs kanalen vid besök i Narbonne centrum.
En annan sak som förvånar fransmän är att svenska ungdomar utbildar sig så länge. Inte att de utbildar sig så många år för ett yrke, utan att dom tar examen vid så hög ålder. När vi förklarar att det dels är svårt att komma in på den utbildning man önskar, dels att många tar friår mellan gymnasium och högskola ruskar dom på huvudet.
I Frankrike är få utbildningar spärrade - här gallrar man när studenterna går utbildningen, inte innan som i Sverige. En annan skillnad är att franska ungdomar är väldigt angelägna att komma ut och arbeta så fort som möjligt och "slösar" därför sällan bort tid med att resa eller prova sig fram. Det enda ställe där målmedvetenheten är större är nog Asien där många kinesiska studenter har avverkat sin master- eller doktorsexamen medan deras svenska kamrater fortfarande funderar över vad dom vill bli i livet.
Att inte ha bil i Frankrike är riktigt underligt. Det behöver inte vara någon märkvärdig bil - den kan vara liten och ganska snart blir den ganska åtgången på grund av trafikkulturen, men det spelar ingen roll. Bil har man bara, men den är inte en statussymbol som i Sverige, bara ett praktiskt redskap. Våra tre pensionerade vänner har varsin bil - två av dom har just bytt till nya blänkande bilar. När vi frågar om dom verkligen behöver varsin bil när dom bor tillsammans och gör allt tillsammans säger dom att det är fråga om frihet.
Hur kan det då vara så olika? Ett skäl är att Frankrike är helt annorlunda uppbyggt än Sverige. Det bor ungefär 60 miljoner människor på en något större yta än Sveriges. De stora städerna är, som alla vet mycket större än dom svenska, men den stora skillnaden är att landsbygden är oerhört levande och befolkad i Frankrike. Avståndet mellan gamla pittoreska byar är bara några kilometer åt alla håll och ändå är dom väl utrustade med service, aktiviteter och expanderar genom ny bebyggelse och allehanda anläggningar som byggs upp.
Man skulle ju tycka att i ett land där man bara bor 9 miljoner på samma yta som 60 miljoner, skulle bilen vara än viktigare, men i Sverige löser man det istället genom att ödelägga landsbygden så det inte finns något man vill/behöver åka till. På så sätt kan man ordna den kollektiva trafiken som ekrarna i ett cykelhjul från och till städerna. Att någon någonsin skulle ha ett ärende mellan dessa meningslösa platser i periferin/fälgen ingår inte i tankemönstret. Då är det annorlunda i ett land där aktiviteten och attraktionspunkterna ligger i periferin - där måste man ha bil.
Som jag berättat förut sker de mesta intressanta aktiviteterna och kulturevenemangen i dessa små byar och det skulle närmast vara en omöjlighet att försörja dom med kollektiva transporter. Därför är bilen en nödvändighet för en levande landsbygd. Trots detta är infrastrukturen avseende järnvägar väl utbyggt med höghastighetståg mellan alla större städer. I de flesta städer i vår omgivning har man dessutom gratis lokaltrafik som matar från de bevakade infartsparkeringar som ställs gratis till förfogande. Själva brukar vi parkera på en sådan gratisparkering och promenera längs kanalen vid besök i Narbonne centrum.
En annan sak som förvånar fransmän är att svenska ungdomar utbildar sig så länge. Inte att de utbildar sig så många år för ett yrke, utan att dom tar examen vid så hög ålder. När vi förklarar att det dels är svårt att komma in på den utbildning man önskar, dels att många tar friår mellan gymnasium och högskola ruskar dom på huvudet.
I Frankrike är få utbildningar spärrade - här gallrar man när studenterna går utbildningen, inte innan som i Sverige. En annan skillnad är att franska ungdomar är väldigt angelägna att komma ut och arbeta så fort som möjligt och "slösar" därför sällan bort tid med att resa eller prova sig fram. Det enda ställe där målmedvetenheten är större är nog Asien där många kinesiska studenter har avverkat sin master- eller doktorsexamen medan deras svenska kamrater fortfarande funderar över vad dom vill bli i livet.
Etiketter:
Frankrike,
kultur,
livskvalitet,
närdemokrati. Nora,
parkering,
pensionär,
skolan,
Sverige,
trafik
onsdag 14 mars 2012
Alla "mina" kvinnor
Det var den fjärde tretimmars födelsedagslunchen inom några veckor nu. Jag klagar emellertid inte, för det är en väldigt trevlig sed att bjuda varandra på god mat på lokal när man fyller. Man kanske kunde tycka att ens vänner kunde sprida sina födelsedagar lite över året, men det kan man ju inte göra så mycket åt utan att byta vänner.
Dagen lunch avnjöts på Casinot i Port la Nouvelle, där maten alltid är bra trots, eller kanske tack vare, huvudverksamhetens inriktning - inte vet jag? Jag firade min födelsedag där förra året, men då var det full storm och restaurangen fick stänga eftersom man var rädda att fönstren skulle blåsa sönder och havet komma in i matsalen. I år var det emellertid 23 grader varmt och strålande sol så promenaden längs stranden efteråt blev både varm och lång.
Med väldigt få undantag är jag den ende mannen i sällskapet. Det är bara när vi har med någon gästande man utöver det vanliga gängen som jag får lite sällskap av mitt eget kön. När vi var i Casablanca tillsammans härom året tittade männen beundrande på mig som hade råd med fyra hustrur. Damerna kallade mig Shejk Abdullah under hela resan. Inte blir det bättre av att många av våra gäster också är kvinnor, men dom är alla trevliga så jag skall inte klaga.
Dagen lunch avnjöts på Casinot i Port la Nouvelle, där maten alltid är bra trots, eller kanske tack vare, huvudverksamhetens inriktning - inte vet jag? Jag firade min födelsedag där förra året, men då var det full storm och restaurangen fick stänga eftersom man var rädda att fönstren skulle blåsa sönder och havet komma in i matsalen. I år var det emellertid 23 grader varmt och strålande sol så promenaden längs stranden efteråt blev både varm och lång.
Med väldigt få undantag är jag den ende mannen i sällskapet. Det är bara när vi har med någon gästande man utöver det vanliga gängen som jag får lite sällskap av mitt eget kön. När vi var i Casablanca tillsammans härom året tittade männen beundrande på mig som hade råd med fyra hustrur. Damerna kallade mig Shejk Abdullah under hela resan. Inte blir det bättre av att många av våra gäster också är kvinnor, men dom är alla trevliga så jag skall inte klaga.
Etiketter:
födelsedag,
gäster,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär
tisdag 13 mars 2012
Sommarförberedelser i mars
Vi har just städat terrassen efter vintern - klippt lite här, lagt på lite kompost där, sopat och fejat och ställt i ordning grillen för lunch. Min fru solar i bikini, katten solar eller promenerar på taket, jag sitter inne och skriver blogg. Nu väntar avtäckning av bouganvillan, samt inoljning av möblerna. I går gick vi en hel timma på den oändliga stranden i Narbonne Plage. Nog är det härligt när temperaturen kryper över 20 grader.
Det känns så härligt befriande att slippa bekymra sig för världshändelser, som hur det skall gå för Sverige i Eurovisionstävlingen, om Slatan fått något nytt skavsår eller vad Anja skall ta sig för resten av livet. Här i utkanten av civilisationen vet man så lite om sådant om man inte får rapporter från "det gamla landet" som svenskamerikanarna brukade säga.
Här talar man mest om att vi alla måste ha en alkomätare i bilen efter 1 juli i år. Från februari är det dessutom olagligt att ha en grej i sin GPS som varnar för fartkameror. Så har vi ju judisk och muslims slakt förstås som är en het potatis i den kommande presidentkampanjen. De troende på båda sidor försvarar sina seder med att dom använder såå vassa knivar. Elstötar för att bedöva det stackars fåret, som man gör i Sverige, anser man vara otänkbart. Det gör köttet oheligt på något vis. Det är ju trevligt att det är något dom är överens om.
Apropå vassa knivar så tänker jag förära vår granne - matmamman - en keramikkniv när hon fyller i morgon. Hon har fått knivar förut av mig, men brukar förstöra dom ganska snabbt eftersom hon skär mot alla tänkbara underlag och aldrig bryner dom. Hur det skall gå med en keramisk kniv som inte får användas på hårda underlag och inte brytas och bändas med vete tusan, men den blir ju inte slö förrän den går sönder i alla fall.
När vi åkte hem i går i bilen spelade jag gamla örhängen från 60-talet till min frus förskräckelse. Jag har kopierat ljudspåret från U-tube med ett gratisprogram som heter YTD, så nu har jag tillgång till både existerande och icke ännu existerande musik. Jag funderade då över att det går utmärkt att lägga ut all musik på U-tube och sedan tillhandahålla redskap för att gratis ladda ned musiken, men om man förmedlar en möjlighet mellan privatpersoner att dela musik som Pirate Bay gjorde blir man dömd till miljonskadestånd. Kan det ha att göra med vem som står bakom tjänsterna och var dom har sin hemvist tro?
Det känns så härligt befriande att slippa bekymra sig för världshändelser, som hur det skall gå för Sverige i Eurovisionstävlingen, om Slatan fått något nytt skavsår eller vad Anja skall ta sig för resten av livet. Här i utkanten av civilisationen vet man så lite om sådant om man inte får rapporter från "det gamla landet" som svenskamerikanarna brukade säga.
Här talar man mest om att vi alla måste ha en alkomätare i bilen efter 1 juli i år. Från februari är det dessutom olagligt att ha en grej i sin GPS som varnar för fartkameror. Så har vi ju judisk och muslims slakt förstås som är en het potatis i den kommande presidentkampanjen. De troende på båda sidor försvarar sina seder med att dom använder såå vassa knivar. Elstötar för att bedöva det stackars fåret, som man gör i Sverige, anser man vara otänkbart. Det gör köttet oheligt på något vis. Det är ju trevligt att det är något dom är överens om.
Apropå vassa knivar så tänker jag förära vår granne - matmamman - en keramikkniv när hon fyller i morgon. Hon har fått knivar förut av mig, men brukar förstöra dom ganska snabbt eftersom hon skär mot alla tänkbara underlag och aldrig bryner dom. Hur det skall gå med en keramisk kniv som inte får användas på hårda underlag och inte brytas och bändas med vete tusan, men den blir ju inte slö förrän den går sönder i alla fall.
När vi åkte hem i går i bilen spelade jag gamla örhängen från 60-talet till min frus förskräckelse. Jag har kopierat ljudspåret från U-tube med ett gratisprogram som heter YTD, så nu har jag tillgång till både existerande och icke ännu existerande musik. Jag funderade då över att det går utmärkt att lägga ut all musik på U-tube och sedan tillhandahålla redskap för att gratis ladda ned musiken, men om man förmedlar en möjlighet mellan privatpersoner att dela musik som Pirate Bay gjorde blir man dömd till miljonskadestånd. Kan det ha att göra med vem som står bakom tjänsterna och var dom har sin hemvist tro?
Etiketter:
Frankrike,
fritid,
födelsedag,
klimat,
livskvalitet,
musik
lördag 10 mars 2012
Vad säger våra politiker egentligen?
"Jag skulle vilja påstå att vi har gjort allt vi kunnat göra"!
Vad betyder det egentligen? Det är typisk modern politikersvenska. Låt mig analysera denna mening lite.
"Jag skulle vilja påstå". Personen ifråga påstår ingenting, men skulle vilja göra det. Frågan man då ställer sig är vem som hindrar politikern från att påstå det som hon/han, förlåt hen, så gärna vill påstå, men anser sig förhindrad att påstå.
Nästa fråga är om politikern "gjort allt man kunnat". Frågan är om man gjort något alls, eller om man bara skulle ha velat påstå att man gjort något och egentligen inte gjorde ett skvatt. Det kanske är så illa att man inte ens ville göra något. Det enda man säger är att "man skulle vilja påstå att man gjort något", (vem skulle inte vilja det?), men eftersom man inte kunde/ville göra något åt frågan så kan man givetvis inte heller påstå att man gjort något, eller ens velat göra något.
Så kommer vi till meningens clou som det heter - "allt vi kunnat". Vad var det man önskar att man kunde påstå att man kunde ha gjort, men kände sig förhindrad att påstå att man gjort av något skäl? Kanske det var så att man inte hade förmåga att göra något alls och det är det man beklagar, eller åtminstone beklagar man att man inte kan påstå att man gjort något. Detta gör man i en mening som skall få de flesta människor att tro att man faktiskt har gjort något som man ville göra. Att man faktiskt åstadkommit något!
Om man är en riktig virtuos i politikersvenska så kan man skjuta in det lilla orden "nog", som för oss andra står för det frågande "eventuellt/kanske/visst", men på politikersvenska betyder "Håll tyst på dig - du är en otacksam typ som ifrågasätter vad jag gjort". Läs den här meningen: "Jag skulle NOG vilja påstå att vi har gjort allt vi kunnat göra"! - (men det begriper naturligtvis inte ett pundhuvud som du, är den tänkta fortsättningen). Nog blev den som ställde frågan satt på plats, eller hur?
Det finns varianter på dessa floskler. Häromdagen hörde jag en annan. "Jag kan förstå den åsikten". Vad säger man? Man håller definitivt inte med personen man pratar med. Däremot påpekar man att man kan förstå gamla mor Anna som tycker det är fel att hon inte får bo ihop med sin livskamrat på hemmet. Skulle det faktum att man förstår en åsikt vara en sådan prestation att man måste påpeka det i direktsändning i radio. Nu säger man visserligen inte att man förstår, bara att man kan förstå och det är ju inte riktigt samma sak som att förstå. Man kunde åtminstone säga att man förstår personens oro eller man kunde säga huruvida man håller med eller inte, men då vore det väl alltför konkret för en politiker. Det kan ju hända att någon efteråt påstår att man framfört en åsikt eller lovat något och det måste ju undvikas till varje pris.
Jag uppmanar alla att lyssna till de här flosklerna som politiker kläcker ur sig hela tiden och kanske samla dom i en liten bok. Det kan bli riktigt underhållande. Kanske vår skolminister kan använda det i svenskundervisningen. Vad jag undrar lite över är hur man lär sig att prata på det här sättet. Får alla riksdagsmän och -kvinnor en grundkurs i "till inte förpliktigande språk" när dom börjar.
I skrivande stund lägger vår försvarsminister Sten Tolgfors ned oerhörd mycken möda på att formulera sig på ett sådant sätt att han inte behöver berätta hur det är och har varit för oss medborgare, samtidigt som han väljer sina ord på ett sådant sätt att ingen kan påstå att han ljugit i efterhand. Att han inte talar sanning behöver emellertid ingen tvivla på. Det är det som är skillnaden på politisk retorik och politisk ärlighet.
Vad betyder det egentligen? Det är typisk modern politikersvenska. Låt mig analysera denna mening lite.
"Jag skulle vilja påstå". Personen ifråga påstår ingenting, men skulle vilja göra det. Frågan man då ställer sig är vem som hindrar politikern från att påstå det som hon/han, förlåt hen, så gärna vill påstå, men anser sig förhindrad att påstå.
Nästa fråga är om politikern "gjort allt man kunnat". Frågan är om man gjort något alls, eller om man bara skulle ha velat påstå att man gjort något och egentligen inte gjorde ett skvatt. Det kanske är så illa att man inte ens ville göra något. Det enda man säger är att "man skulle vilja påstå att man gjort något", (vem skulle inte vilja det?), men eftersom man inte kunde/ville göra något åt frågan så kan man givetvis inte heller påstå att man gjort något, eller ens velat göra något.
Så kommer vi till meningens clou som det heter - "allt vi kunnat". Vad var det man önskar att man kunde påstå att man kunde ha gjort, men kände sig förhindrad att påstå att man gjort av något skäl? Kanske det var så att man inte hade förmåga att göra något alls och det är det man beklagar, eller åtminstone beklagar man att man inte kan påstå att man gjort något. Detta gör man i en mening som skall få de flesta människor att tro att man faktiskt har gjort något som man ville göra. Att man faktiskt åstadkommit något!
Om man är en riktig virtuos i politikersvenska så kan man skjuta in det lilla orden "nog", som för oss andra står för det frågande "eventuellt/kanske/visst", men på politikersvenska betyder "Håll tyst på dig - du är en otacksam typ som ifrågasätter vad jag gjort". Läs den här meningen: "Jag skulle NOG vilja påstå att vi har gjort allt vi kunnat göra"! - (men det begriper naturligtvis inte ett pundhuvud som du, är den tänkta fortsättningen). Nog blev den som ställde frågan satt på plats, eller hur?
Det finns varianter på dessa floskler. Häromdagen hörde jag en annan. "Jag kan förstå den åsikten". Vad säger man? Man håller definitivt inte med personen man pratar med. Däremot påpekar man att man kan förstå gamla mor Anna som tycker det är fel att hon inte får bo ihop med sin livskamrat på hemmet. Skulle det faktum att man förstår en åsikt vara en sådan prestation att man måste påpeka det i direktsändning i radio. Nu säger man visserligen inte att man förstår, bara att man kan förstå och det är ju inte riktigt samma sak som att förstå. Man kunde åtminstone säga att man förstår personens oro eller man kunde säga huruvida man håller med eller inte, men då vore det väl alltför konkret för en politiker. Det kan ju hända att någon efteråt påstår att man framfört en åsikt eller lovat något och det måste ju undvikas till varje pris.
Jag uppmanar alla att lyssna till de här flosklerna som politiker kläcker ur sig hela tiden och kanske samla dom i en liten bok. Det kan bli riktigt underhållande. Kanske vår skolminister kan använda det i svenskundervisningen. Vad jag undrar lite över är hur man lär sig att prata på det här sättet. Får alla riksdagsmän och -kvinnor en grundkurs i "till inte förpliktigande språk" när dom börjar.
I skrivande stund lägger vår försvarsminister Sten Tolgfors ned oerhörd mycken möda på att formulera sig på ett sådant sätt att han inte behöver berätta hur det är och har varit för oss medborgare, samtidigt som han väljer sina ord på ett sådant sätt att ingen kan påstå att han ljugit i efterhand. Att han inte talar sanning behöver emellertid ingen tvivla på. Det är det som är skillnaden på politisk retorik och politisk ärlighet.
torsdag 8 mars 2012
Måste barn skrämmas för att bli bra människor?
När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig. Jag var också rädd för att jag inte skulle komma till himlen. Alla var rädda för Ryssen på 50-talet och i söndagsskolan fick man lära sig att minsta felsteg i livet skulle göra att man inte kom till himlen. Förutom Ryssen och att inte komma till himlen var jag rädd för atombomben som i ett enda stort svampmoln skulle radera ut hela jorden.
Det var hemskt att vara rädd när man var liten och att inte riktigt kunna sätta in saker i sitt sammanhang. Lyckligtvis hade jag en far som inte var det minsta religiös och han avdramatiserade det där med döden och förklarade att det var en naturlig sak att människor föds och dör och då kan det ju inte vara så farligt. Något som alla måste vara med om kan ju inte vara så väldigt hemskt förklarade han. En del av mina kamrater var inte lika lyckligt lottade. Även skräcken för Ryssen och atombomben kunde vi prata om så det inte blev så fruktansvärt skrämmande, men ändå grep skräcken tag i mig många nätter när mardrömmarna fick ta överhanden i de timmar när ens sinne var vidöppet och oskyddat.
Nu skall ni inte tro att min far var någon lättsinnig person - tvärtom var han oerhört seriös både vad gällde existentiella och praktiska frågor. Han visste emellertid, av egen erfarenhet som utackorderat fosterbarn, vad det innebar att ständig vara otrygg, rädd och skräckslagen som barn och inte förstå vidden av alla hemskheter som faktiskt drabbade honom och som kunde drabba honom. Han förstod vikten av att känna sig trygg som barn.
Jag tänker ofta på hur dagens barn skall känna sig när dom ständigt matas med att jorden kommer att förstöras. Att vattnet kommer att stiga sex meter över havsnivån och dränka stora delar av de platser vi nu bebor, samtidigt som andra områden kommer att förvandlas till obeboeliga öknar. Att många djurarter kommer att försvinna och vi själva blir bland dom första om vi inte sköter oss. Inte blir det så mycket bättre av att få veta att allt är vårt eget fel heller. Inte heller finns det någon klok pappa eller mamma som försöker lugna eller sätta in sakerna i sitt sammanhang, utan det pedagogiskt riktiga idag är snarare att öka på skräcken hos dom små så dom blir goda och medvetna medborgare. Det är ganska likt som det var i söndagsskolan - att man hela tiden fick veta att det syndiga liv som man lever kommer att ta en ände med förskräckelse i den eviga skärselden.
Det må så vara att vuxna är engagerade i miljöfrågor, eller fredsfrågor, eller jämställdhetsfrågor eller vad det nu må vara, i syfte att bidra med något, men jag önskar att dom kunde låta bli att överföra sina engagemang, frustrationer och rädslor på sina barn. Barn måste faktiskt få känna trygghet och bejaka sig själva utan vuxnas manipulation av deras sinnen - tids nog blir dom medvetna om allt djävulskap och tvingas ta ställning och ansvar. Det kan dom vänta med tills dom kan sätta in saker i ett perspektiv och förstå det bättre. Barn kan inte tänka som vuxna - exempelvis begriper dom inte hur man kan köpa sig en sommarstuga vid havet samtidigt som man rent ideologiskt hävdar att den inom en snar framtid kommer att ligga fem meter under vattenytan. Barn tror på vad dom vuxna säger till dom och ligger troligen många nätter skräckslagna i stugan och väntar på flodvågen som skall spola bort mor och far och hela familjen eftersom vi lever ett så syndigt och oekologiskt liv.
Även här kommer jag att tänka på söndagsskolan och dom vuxna församlingsmedlemmarna som inte verkade ha några som helst problem med att komma till himlen, Det var bara att lägga en större sedel i kollekten, lovprisa lite högre än dom andra och kanske ge några offentliga vittnesbörd om sin synd på mötet så var allt fixat och dom kunde fortsatta som vanligt. Vi barn kunde inte ta det lika lättsinnigt och var därför vettskrända för följderna av alla syndfulla tankar och handlingar som vi gjorde oss skyldiga till.
Inte tror jag heller att barn blir lyckliga av att vuxna skuldbelägger deras eget valda beteende. Den lille grabben som gillar brandbilar behöver inte få veta att det är mer korrekt att leka med dockor, lika lite som flickan som gillar spårvagnar behöver höra ovationer från dom vuxna för detta intresse. Själv lekte jag ofta med min favoritdocka Lisa när jag var liten och inte var det någon som hade synpunkter på det inte, annat än att den med tiden blev ganska ohygienisk av allt pussande och handskande. Trots detta har jag blivit en typiskt manlig teknikfreak.
Bilden ovan är tagen i Järnboås kyrka och förställer smådjävlar som skyfflar in syndare i Genhenna. Det var dock inte där jag gick i söndagsskola.
onsdag 7 mars 2012
Kaxiga fransmän - hur blir dom sådana?
Jag ser inte så mycket på TV, men borde nog göra det för att träna franskan. Det är emellertid några program jag tycker är sevärda. Det ena är Master Chef där man tävlar i matlagning under de mest krävande former. Det andra är The Voice, som är ett högkvalitativt program av typ Idol.
Det som jag gillar med båda de här programmen är att jurymedlemmarna visserligen är stenhårda och mycket kunniga, men också väldigt uppmuntrande mot de tävlande. Ingen behöver känna sig misslyckad utan även dom som slås ut får väldigt fin feed-back från juryn, bemöts med stor respekt och uppmuntras att utveckla det som inte blev så bra just då. Det är så långt från den förnedrings-TV som jag blev så trött på i Sverige när vi bodde där. Undrar vad det beror på att det är så kul att se på människor som fäller förnedrande kommentarer om andra, som man gör i vissa underhållningsprogram i Sverige?
Det enda som kommer i närheten av förnedrings-TV i Frankrike är frågeprogrammet som har Victoria Silvstedt med som representerar en fånig, dum, sexbomb till svensk blondin som programledaren skall driva med och göra narr av på det grövsta. Våra vänner förstår inte att vi blir upprörda å Sveriges vägnar, men när vi frågar vad dom skulle tycka om att man i ett svenskt eller engelskt program, som maskot och spefågel, hade en kortväxt, uppblåst fransman med basker och mustasch som luktade vitlök och uppträdde som ett fån så förstår dom direkt vad vi menar.
Det kanske finns annan förnedrings-TV i Frankrike också, men den har jag i så fall missat. En annan sak som gör mig förbluffad är hur oerhört verserade, frimodiga och orädda de helt vanliga människor är som är med i programmen. Dom är inte rädda för att presentera sig och berätta vad dom är bra på, dom sjunger gärna en stump direkt in i kameran eller gör andra saker som jag aldrig skulle våga göra. För att inte tala om hur en del är klädda! Här verkar ingen bry sig om vad modervärlden bestämt är rätt just i år. Inte är allt vackert inte, men personligt är det.
En intressant tendens som som breder ut sig, till franska puritaners förskräckelse, är engelska ord med franskt uttal. I går hörde jag hur en flicka talade on "le ring" när hon visade sin förlovningsring. Programmen jag nämner ovan heter på franska Mastr Chäff och Dö Vöjse, men min favorit uttalsmässigt är ändå programmet Monej Dröp som är väldigt populärt här.
Det som jag gillar med båda de här programmen är att jurymedlemmarna visserligen är stenhårda och mycket kunniga, men också väldigt uppmuntrande mot de tävlande. Ingen behöver känna sig misslyckad utan även dom som slås ut får väldigt fin feed-back från juryn, bemöts med stor respekt och uppmuntras att utveckla det som inte blev så bra just då. Det är så långt från den förnedrings-TV som jag blev så trött på i Sverige när vi bodde där. Undrar vad det beror på att det är så kul att se på människor som fäller förnedrande kommentarer om andra, som man gör i vissa underhållningsprogram i Sverige?
Det enda som kommer i närheten av förnedrings-TV i Frankrike är frågeprogrammet som har Victoria Silvstedt med som representerar en fånig, dum, sexbomb till svensk blondin som programledaren skall driva med och göra narr av på det grövsta. Våra vänner förstår inte att vi blir upprörda å Sveriges vägnar, men när vi frågar vad dom skulle tycka om att man i ett svenskt eller engelskt program, som maskot och spefågel, hade en kortväxt, uppblåst fransman med basker och mustasch som luktade vitlök och uppträdde som ett fån så förstår dom direkt vad vi menar.
Det kanske finns annan förnedrings-TV i Frankrike också, men den har jag i så fall missat. En annan sak som gör mig förbluffad är hur oerhört verserade, frimodiga och orädda de helt vanliga människor är som är med i programmen. Dom är inte rädda för att presentera sig och berätta vad dom är bra på, dom sjunger gärna en stump direkt in i kameran eller gör andra saker som jag aldrig skulle våga göra. För att inte tala om hur en del är klädda! Här verkar ingen bry sig om vad modervärlden bestämt är rätt just i år. Inte är allt vackert inte, men personligt är det.
En intressant tendens som som breder ut sig, till franska puritaners förskräckelse, är engelska ord med franskt uttal. I går hörde jag hur en flicka talade on "le ring" när hon visade sin förlovningsring. Programmen jag nämner ovan heter på franska Mastr Chäff och Dö Vöjse, men min favorit uttalsmässigt är ändå programmet Monej Dröp som är väldigt populärt här.
tisdag 6 mars 2012
I dag har jag fått skämmas ...
Min uppfostran säger mig att jag nog borde skämmas lite idag. Samtidigt hänger man ju med och jag har förstått att det är modernt att vara lyckad nuförtiden, nästa lite skumt att inte vara lyckad. Fransmännen vänder, med sin katolska kultur, lite på det där och anser att man har skyldighet att göra det så bra man kan för sig själv och ta vara på livets glädjeämnen, men inte att man varken måste vara ständigt lyckad och definitivt inte, som jag fick lära mig i barndomen, att det är ett adelsmärke att inte få ut något alls av livet, men ändå vara nöjd. Det är därför jag känner mig tvingad att, trots flera år i den här katolska kulturen, ursäkta mig lite.
Jag talar om min födelsedag idag. Min fru grattade mig på sängen med ett glas champagne och snittar med äggröra och störrom. När jag duschat stod frukosten uppdukad på nedre botten med mer champagne, snittar med hummerstjärt och ytterligare en med äggröra och störrom.
Vid lunchtid bar det av till en närbelägen restaurang i det gamla klostret Abbaye de Fontfroide som har serverat mat till vägfarande, troligen mest pilgrimer förr, sedan år 1098. Som vanligt var maten och servicen fantastisk och sällskapet kunde inte vara bättre. Det var som vanligt våra tre grannar som hade förärat mig med tre flaskor Gevrey-Chambertin, som jag skall glömma några år i vinkällaren.
Min fru hade varit och köpt vackra blommor och när hon sade att dom skulle vara till en man höjde expediten förvånat på ögonbrynen, för det hade han inte upplevt ofta. I Frankrike ger man inte blommor till män sa han och han var väldigt förtjust över att komponera en bukett för en man. Min fru frågade om han aldrig fick blommor av sin fru. Han berättade då att han levde med en man, men inte ens i deras förhållande ansågs det vara korrekt. Han hade skämts så, när hans mor hade förärat honom en stor bukett blommor när han tog sin fleuristexamen. Han försökte gömma blommorna för kamraterna. Nog finns det många tokiga tabun i olika kulturer?
Så kommer jag då till min medfödda tabu, nämligen att jag skäms för att kosta på mig. Champagnen var köpt på nyårsrean och kostade lite mer än en kvarting Absolut. Störrommen var introduktionspris i vår matvaruaffär och burken bestod nästan bara av en botten och ett lock, men innehöll ändå fyra teskedar rom till ett pris motsvarande en lyxpizza, men gott var det. Idén att lägga störrommen på äggröra fick min fru i går kväll när hon såg på det fina programmet Master Chef på TV. Hummern var faktiskt frusen och inte så dyr den heller - liten var den också. Sådärja! - nu känns det bättre när jag ursäktat min lyxiga födelsedag lite.
Däremot skäms jag inte ett dugg över hur glad jag är över alla hyllningar jag fått på telefon, Skype, Facebook, StayFriends, mail och via kort och brev. Tack alla - det betyder mycket för mig !!!
Medan jag skriver lyssnar jag med ett halv öra på nyheterna och det är ett himla liv - ursäkta - i Frankrike för den franska regeringen vill förbjuda hallal- och kosherslakt. Ännu ett tabu som människor skapat åt sig för att göra livet besvärligt för sig själv och andra.
Jag talar om min födelsedag idag. Min fru grattade mig på sängen med ett glas champagne och snittar med äggröra och störrom. När jag duschat stod frukosten uppdukad på nedre botten med mer champagne, snittar med hummerstjärt och ytterligare en med äggröra och störrom.
Vid lunchtid bar det av till en närbelägen restaurang i det gamla klostret Abbaye de Fontfroide som har serverat mat till vägfarande, troligen mest pilgrimer förr, sedan år 1098. Som vanligt var maten och servicen fantastisk och sällskapet kunde inte vara bättre. Det var som vanligt våra tre grannar som hade förärat mig med tre flaskor Gevrey-Chambertin, som jag skall glömma några år i vinkällaren.
Min fru hade varit och köpt vackra blommor och när hon sade att dom skulle vara till en man höjde expediten förvånat på ögonbrynen, för det hade han inte upplevt ofta. I Frankrike ger man inte blommor till män sa han och han var väldigt förtjust över att komponera en bukett för en man. Min fru frågade om han aldrig fick blommor av sin fru. Han berättade då att han levde med en man, men inte ens i deras förhållande ansågs det vara korrekt. Han hade skämts så, när hans mor hade förärat honom en stor bukett blommor när han tog sin fleuristexamen. Han försökte gömma blommorna för kamraterna. Nog finns det många tokiga tabun i olika kulturer?
Så kommer jag då till min medfödda tabu, nämligen att jag skäms för att kosta på mig. Champagnen var köpt på nyårsrean och kostade lite mer än en kvarting Absolut. Störrommen var introduktionspris i vår matvaruaffär och burken bestod nästan bara av en botten och ett lock, men innehöll ändå fyra teskedar rom till ett pris motsvarande en lyxpizza, men gott var det. Idén att lägga störrommen på äggröra fick min fru i går kväll när hon såg på det fina programmet Master Chef på TV. Hummern var faktiskt frusen och inte så dyr den heller - liten var den också. Sådärja! - nu känns det bättre när jag ursäktat min lyxiga födelsedag lite.
Däremot skäms jag inte ett dugg över hur glad jag är över alla hyllningar jag fått på telefon, Skype, Facebook, StayFriends, mail och via kort och brev. Tack alla - det betyder mycket för mig !!!
Medan jag skriver lyssnar jag med ett halv öra på nyheterna och det är ett himla liv - ursäkta - i Frankrike för den franska regeringen vill förbjuda hallal- och kosherslakt. Ännu ett tabu som människor skapat åt sig för att göra livet besvärligt för sig själv och andra.
Etiketter:
Frankrike,
födelsedag,
kultur,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär
måndag 5 mars 2012
Vårens första proteinbomb
I går - söndag - har vi intagit den traditionsenliga proteinbomben som hör våren till här nere. Vi har varit vid Port Leucate och ätit skaldjur - företrädesvis råa och levande. I Port Leucate finns en kanal där alla ostronodlarna har sina små restauranger av mycket enkelt slag. Där serveras deras egna produkter under väldigt opretensiösa former och allt är oerhört färskt. I år hade man emellertid utökat sortimentet med färska räkor och krabba också och det är ju trevligt för då kan man låta svenska vänner uppleva miljön fast dom nästan aldrig äter ostron.
Vi åt sjöborrar, musslor, ostron och räkor i massor. Det underliga är att man står sig till nästa dag på en sådan lunch. Det tar tid för magen att smälta så mycket protein i den formen så man är mätt länge.
Det var verkligen knôkfullt där nere idag och undra på det när solen steker och det är över 20 grader. Det underliga var att nästan alla gästerna var 55+, men försökte så gott det gick att se ungdomliga och välansade ut. Många åkte motorcykel eller veteranbil, stora monsterjeepar eller andra häftiga fordon. Majoriteten var fransmän. Man undrar ju lite om unga människor inte gillar den här typen av mat.
Efteråt blev det en lång promenad på stranden för att få ned maten och givetvis fick taket vara öppet på bilen både på nedvägen och hemvägen. Det är en liten utflykt på 40 minuter från där vi bor.
Att jag undrar om råa skaldjur är typisk pensionärmsmat beror på att vi var på en restaurang i lördags som var den totala motsatsen mot ostronställena. Det var en restaurang med trendig inredning, som hade utsökt "ungdomsmat". Fulltständigt enormiösa sallader som dignade av dyrbara ingredienser, enorma pastarätter, crostini och efterrätter som jag blev mätt bara jag tittade på, men gott var det även om det nästan inte syntes när jag hade ätit vad jag behövde av min sallad. Stället heter Côté Pub och ligger nära Canal de la Robine i Narbonne. Dom serverar mat non-stop och det är inte sä vanligt i Frankrike.
Etiketter:
Frankrike,
klimat,
kultur,
Languedoc-Roussillon,
Leucate,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär,
resor,
restauranger
lördag 3 mars 2012
Tänk om man varit en/ett hen ändå!
Jag är helt för ett könsneutralt språk. Tänk vad enkelt det skulle vara om man slapp att gissa om det skall heta la bouteille eller le bouteille. Här i Frankrike begriper, speciellt dom yngre, inte ett smack om man använder fel kön på något ord. Några regler för hur det skall vara finns det inte heller. I Sverige skulle säkert de flesta invandrare välkomna om dom slapp hålla reda på om det skall vara "den" eller "det" - "spelar roll", som ungdomarna säger.
Jag har däremot för det mesta väldigt små problem med att hålla reda på om det är en kvinna eller en man som jag talar med, så pronomenet "hen" förstår jag inte nyttan av. Dessutom har vi ju redan det könsneutrala "man" i svenskan, eller "en annan" som det hette i Stockholm förr i tiden. Nu inser jag att jag är dåligt informerad i de senaste vetenskapliga landvinningarna, som fastslår att jag kanske inte alls är en han utan en hon eller för säkerhets skull ett hen. Heter det en eller ett hen förresten? Allt beror på vad mina föräldrar, skolan och samhället indoktrinerade mig att tro när jag var liten.
Jag försöker verkligen tänka tillbaka på min barndom för att förstå vid vilket stadium dom fick mig att tro att jag var en pojke. Min far var hade visserligen ett manligt kroppsarbete, men var också väldigt intellektuell och avskydde att basta, jaga, spela fotboll, meka med bilar och allt vad kamraternas fäder gjorde. Min mor förvärvsarbetade tidigt och målade, tapetserade, grävde i trädgården och bar sig åt till grannfruarnas förskräckelse. Ändå blev det så fel - eller blev det det?
Det där med jämställdhet är svårt. Jag undrar ibland om det finns ens ett dussin intelligenta människor som inte anser att man skall ha lika lön för samma insats och lika möjligheter i livet oavsett kön. Det är väl grundbulten i det feministiska budskapet om jag förstått det rätt - lite urvattnat om ni frågar mig. Det är lite som påståendet att det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Vem protesterar mot det? Ändå drar sig nog många från att kalla sig feminister av rädsla för att och buntas ihop med vissa fundamentalistiska grupper som finns idag.
I Sverige har vi kommit oerhört långt. Där får man inte ha tjejtaxi eller olika priser för män och kvinnor hos frisören, men när vi får vår inbetalning till livförsäkringen en gång per kvartal så få jag betala 300 kronor mer än min fru. Vi är lika gamla och saknar sjukdomshistoria, däremot röker hon, vilket inte jag gör. Ändå måste jag betala mer för samma tjänst enbart för att mina föräldrar och andra fick mig att tro att jag var pojke när jag var liten.
Jag har däremot för det mesta väldigt små problem med att hålla reda på om det är en kvinna eller en man som jag talar med, så pronomenet "hen" förstår jag inte nyttan av. Dessutom har vi ju redan det könsneutrala "man" i svenskan, eller "en annan" som det hette i Stockholm förr i tiden. Nu inser jag att jag är dåligt informerad i de senaste vetenskapliga landvinningarna, som fastslår att jag kanske inte alls är en han utan en hon eller för säkerhets skull ett hen. Heter det en eller ett hen förresten? Allt beror på vad mina föräldrar, skolan och samhället indoktrinerade mig att tro när jag var liten.
Jag försöker verkligen tänka tillbaka på min barndom för att förstå vid vilket stadium dom fick mig att tro att jag var en pojke. Min far var hade visserligen ett manligt kroppsarbete, men var också väldigt intellektuell och avskydde att basta, jaga, spela fotboll, meka med bilar och allt vad kamraternas fäder gjorde. Min mor förvärvsarbetade tidigt och målade, tapetserade, grävde i trädgården och bar sig åt till grannfruarnas förskräckelse. Ändå blev det så fel - eller blev det det?
Det där med jämställdhet är svårt. Jag undrar ibland om det finns ens ett dussin intelligenta människor som inte anser att man skall ha lika lön för samma insats och lika möjligheter i livet oavsett kön. Det är väl grundbulten i det feministiska budskapet om jag förstått det rätt - lite urvattnat om ni frågar mig. Det är lite som påståendet att det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Vem protesterar mot det? Ändå drar sig nog många från att kalla sig feminister av rädsla för att och buntas ihop med vissa fundamentalistiska grupper som finns idag.
I Sverige har vi kommit oerhört långt. Där får man inte ha tjejtaxi eller olika priser för män och kvinnor hos frisören, men när vi får vår inbetalning till livförsäkringen en gång per kvartal så få jag betala 300 kronor mer än min fru. Vi är lika gamla och saknar sjukdomshistoria, däremot röker hon, vilket inte jag gör. Ändå måste jag betala mer för samma tjänst enbart för att mina föräldrar och andra fick mig att tro att jag var pojke när jag var liten.
Etiketter:
Frankrike,
jämställdhet,
klimat,
kultur,
Languedoc-Roussillon,
Leucate,
livförsäkring,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär,
restauranger,
Sverige,
tokigheter
fredag 2 mars 2012
Katten på råttan, råttan på repet ....
Man skäms ibland över sina pensionärskollegor när dom i olika debattprogram och fora uttrycker att skälet till att dom har det svårt idag och servicen är dålig är invandringen till Sverige från andra länder. Detta säger pensionärerna samtidigt som deras vårdare på serviceboendet, de personer som städar, handlar och sköter dom i hemmet och många av dom som tar hand om dom när de är sjuka är just dessa parasiterande invandrare.
Vill man föra tanken lite längre kan man undra varför vi beundrar de svenskar som skapade sig ett nytt liv i USA vid slutet av 1800-talet så oerhört. De liksom våra invandrare idag flydde från fattigdom och ibland religiös förföljelse i Sverige. Är inte dagens invandrares initiativ lika beundransvärd som den framåtanda som våra förfäder visade? Eller - tror vi att alla svenskar som flyttade till USA var dygdemönster som alla blev miljonärer och skötte sig exemplariskt, medan vår tids invandrare bara kommer hit för att profitera?
Dom yngre medborgarna hänvisar ofta till den propp av äldre som hindrar dom att få riktiga arbeten och politikerna tycker att människor skall fortsätta arbeta till 75 år ålder för att pensionärer är för dyra för samhället. De yngre kan jag sympatisera med när dom känner sig icke behövda, samtidigt som många äldre på grund av fysisk eller psykisk ohälsa eller andra orsaker gärna vill dra sig tillbaka från aktivt arbete. Jag kan också förstå att man vill ge möjlighet att arbeta längre än de numera stipulerade 67 år. I många länder, exempelvis USA, är det olagligt och betraktas som åldersdiskriminering att säga upp någon från en anställning på grund av ålder. I anställningsintervjuer i USA är det några frågor som enligt lagen inte får beröras - det är bl.a. ålder, kön, etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Vi har under de senaste dagarna fått höra om 96-åriga Eva som flyttat till sin son och sonhustru i Thailand för att få en fin livskvalitet på ålderns höst. Hon är sk. fattigpensionär med garantipension. I ett brev från Försäkringskassan har man meddelat att hennes lilla allmosa nu skall dras in eftersom hon haft fräckheten att flytta utanför EU/EES området. Att den lösning som hon själv och hennes son tagit initiativ till är en ren vinstaffär för svenska staten har ingen betydelse.
Man tror ju att alla tänkande människor tycker att denna regel är absurd, men så är inte fallet. En inringare i Ring P1 i morse menade att inga personer som flyttar utomlands skulle få behålla några pensioner alls från Sverige. Han menade att det var på grund av denna flykt av pensionspengar till andra länder som vi inte har råd med välfärden i Sverige längre. Helt plötsligt har vi pensionärer blivit oerhört lönsamma, så lönsamma att vi - trots vårt högre vård- och servicebehov på ålderns höst - bär upp det svenska välfärdssamhället. Återigen kanske man kan tillägga! Inte ens svenska pensionärer kan väl mena att det uteblivna jobbskatteavdraget har en så stor betydelse som "inkomstförstärkning" för staten, som Gunnar Sträng fördrog att kalla skatter.
Vill man föra tanken lite längre kan man undra varför vi beundrar de svenskar som skapade sig ett nytt liv i USA vid slutet av 1800-talet så oerhört. De liksom våra invandrare idag flydde från fattigdom och ibland religiös förföljelse i Sverige. Är inte dagens invandrares initiativ lika beundransvärd som den framåtanda som våra förfäder visade? Eller - tror vi att alla svenskar som flyttade till USA var dygdemönster som alla blev miljonärer och skötte sig exemplariskt, medan vår tids invandrare bara kommer hit för att profitera?
Dom yngre medborgarna hänvisar ofta till den propp av äldre som hindrar dom att få riktiga arbeten och politikerna tycker att människor skall fortsätta arbeta till 75 år ålder för att pensionärer är för dyra för samhället. De yngre kan jag sympatisera med när dom känner sig icke behövda, samtidigt som många äldre på grund av fysisk eller psykisk ohälsa eller andra orsaker gärna vill dra sig tillbaka från aktivt arbete. Jag kan också förstå att man vill ge möjlighet att arbeta längre än de numera stipulerade 67 år. I många länder, exempelvis USA, är det olagligt och betraktas som åldersdiskriminering att säga upp någon från en anställning på grund av ålder. I anställningsintervjuer i USA är det några frågor som enligt lagen inte får beröras - det är bl.a. ålder, kön, etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Vi har under de senaste dagarna fått höra om 96-åriga Eva som flyttat till sin son och sonhustru i Thailand för att få en fin livskvalitet på ålderns höst. Hon är sk. fattigpensionär med garantipension. I ett brev från Försäkringskassan har man meddelat att hennes lilla allmosa nu skall dras in eftersom hon haft fräckheten att flytta utanför EU/EES området. Att den lösning som hon själv och hennes son tagit initiativ till är en ren vinstaffär för svenska staten har ingen betydelse.
Man tror ju att alla tänkande människor tycker att denna regel är absurd, men så är inte fallet. En inringare i Ring P1 i morse menade att inga personer som flyttar utomlands skulle få behålla några pensioner alls från Sverige. Han menade att det var på grund av denna flykt av pensionspengar till andra länder som vi inte har råd med välfärden i Sverige längre. Helt plötsligt har vi pensionärer blivit oerhört lönsamma, så lönsamma att vi - trots vårt högre vård- och servicebehov på ålderns höst - bär upp det svenska välfärdssamhället. Återigen kanske man kan tillägga! Inte ens svenska pensionärer kan väl mena att det uteblivna jobbskatteavdraget har en så stor betydelse som "inkomstförstärkning" för staten, som Gunnar Sträng fördrog att kalla skatter.
Etiketter:
livskvalitet,
moral,
pensionär,
politik,
skatter,
Sverige,
tokigheter
torsdag 1 mars 2012
Sommarvärme i februari
För två veckor sedan var det så kallt att kanalerna i Narbonne frös och nu är det rena sommarvärmen. Igår hade vi 23 grader på eftermiddagen och helt vindstilla. Så ofta vi kan åker vi ut i naturen, främst till havet. Tillsammans med två vänner åkte vi genom UNESCO's världsarv Bage och fortsatte söderut genom våtlandet mot Peyriac-de-Mer. Eftersom jag har en bra och detaljerad karta med GPS i min iPad skulle jag givetvis prova en ny väg som inte fanns med i bilnavigatorn. Milt uttryckt kan man väl säga att den inte var lämpad för en lågtgående glidarbil - vi höll på att bli kvar därute i vildmarken.
Så småningom kom vi emellertid fram till mer farbar väg och kunde parkera och ta en promenad runt den lilla Étang du Doul där en rejäl koloni av flamingos hade bosatt sig. Vi hade sådan tur att dom lyfte och tog en tur runt étangen så vi fick några vackra bilder. Kanske dom hade blivit skrämda av den stora familj med barn som hade dukat upp sin lunch i gröngräset med utsikt över vattnet.
Själva hade vi bespetsat oss på lunch på kasinot i Port La Nouvelle, men där var det fullbokat så vi fick besöka en av de mindre restaurangerna efter strandpromenaden. Maten var utsökt även där så det var ingen större förlust. Vi njöt där vi satt i solskenet och efteråt blev det ännu en lång promenad på den enorma sandstranden där man kan gå i princip hur långt som helst. Det var ganska mycket folk ute i det vackra vädret.
På stranden börjar man förbereda sig för badsäsongen. de enorma mängderna av träd och annat som drivit iland under vinterns stormar har rensats bort och stranden har städats. man använder lite samma teknik som när man förbereder en skidpist när man luckrar upp och slätar till stranden inför sommarens solbadare.
Jag kan aldrig upphöra att förundras över platserna här nere vid vår kust. Dom är helt bevarade sedan de byggdes på sextiotalet, låga hotell, små restauranger och endera villor eller låga lägenhetshus efter hela strandpromenaden. Inte ett spår finns av den enorma exploatering som man ser på andra delar av Medelhavskusten. Det är som att komma tillbaka till medelhavsturismens barndom. De här platserna är kanske inte så lämpade för "jetsetare" och tonåringar, men för familjer med barn upp till 12 år och pensionärer är det drömmen.
Just Port La Nouvelle är lite speciellt. Platsen domineras av den stora cementindustrin samt en betydande hamn för fiske och olja. De stora bulk-, container- och andra båtar glider majestätiskt förbi i kanalen när man sitter och äter. Annars är industridelen väl avskiljd från semesterbebyggelsen och man har ingen känsla av att det är något annat än en fritidsort när man befinner sig på stranden eller efter promenaden.
Etiketter:
Frankrike,
Languedoc-Roussillon,
livskvalitet,
mat och dryck,
pensionär,
resor,
restauranger,
väder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)