Medan lärare på högskolor och universitet klagar på
studenternas bristande svenskakunskaper läser jag i den utmärkta tidskriften Språktidningen att unga människor inte alls
skriver sämre och framför allt är det en myt att särskrivningen breder ut sig i
samhället. Ni vet när man skriver ”sjuk sköterska”, ”herr toalett” och ”röd
spätta”. Det är professorn i svenska vid Örebro universitet Per Ledin som reder ut detta för oss.
Mot ”myten” att språkkunskaperna skulle vara dåliga anför
han att det inte kan vara så eftersom elevernas tillgång till texter är större
än någonsin och då måste de ju lära sig mer. Mer intressant är emellertid hans
argument för att särskrivning inte är mer förekommande än tidigare – tvärtom faktiskt
enligt honom. Jag kommer osökt att tänka på när jag vissa morgnar satt i bilen
mellan hemmet i Björboholm och Chalmers och hörde hur man på Västnytt läste upp
väderprognosen som berättade att det skulle regna just i denna stund. Samtidigt
kunde man titta ut genom bilrutan och se en närmast klarblå himmel. Det är ju
bara att läsa bloggar, tidningar eller sociala medier för att se att
särskrivning är en mycket frekvent åkomma. Jag håller dock med honom om att det
inte är uteslutande ungdomar som särskriver – även mogna män och kvinnor, som
borde veta bättre ägnar sig frekvent åt detta i sina texter.
Han menar också att Carl Michael Bellman faktiskt särskrev i
högre grad än man gör idag. Nu var ju Bellman poet och de måste få viss frihet.
Dessutom skulle hans texter passa samman med musik och då kan särskrivning vara
befogad – men även ljudmässig hopskrivning, som ”fjärilnvingad” eller haltande särsjungning och hopsjungning som i den kända religiösa strofen ”trygga rääkan ingen vara”.
Den släktforskare, som liksom jag, läst många gamla
kyrkböcker och domböcker vet emellertid att de skrivkunniga klasserna förr
stavade och skrev lite som de ville. Man skrev som man tyckte det lät helt
enkelt. Eftersom majoriteten av vanligt folk inte kunde skriva eller läsa var
det ett privilegium man hade som utbildad person. Att använda dessa texter som
bevis är således tveksamt. Jag har märkt att det finns en stor grupp
språkforskare idag som har samma postmoderna inställning till språket som de
gamla prästerna. Några anser idag: ”varför kan inte jag skriva som jag vill”.
Man skriver som man tycker och om tillräckligt många tycker lika blir det rätt,
även om det strider mot allt som vår generation fick lära sig. Det gäller för
övrigt inte bara språk i vår postmoderna kunskapsvärld.
En annan åkomma beskriver professor emerita Bodil Jönsson
om. Hon introducerar begreppet ”prenässansen”,
som betyder att vi har en tendens till att ta ut allt i förtid - att uppleva
och avgöra framtiden redan nu innan den har hänt. Vår otålighet att vänta och
se eller ännu värre, vår ovilja att låt tiden visa. För säkerhets skull
bestämmer vi redan nu framtiden, vilket ofta innebär att vi rättar in oss efter
och agerar som om det vi predestinerar faktiskt redan har hänt - men i
framtiden förstås. Givetvis kan vi då inte acceptera forskning och uttalanden
som inte överensstämmer med det som vi vet har hänt i framtiden och givetvis måste
vi vidta åtgärder mot det som har hänt i framtiden så det inte händer.
När jag läste professor Ledins artikel väntade jag otåligt
på att han skulle ta upp ett skäl till att folk särskriver som jag själv
insett, men jag fick läsa förgäves. En av de absolut smartaste människor jag
arbetat tillsammans med var språkpuritan och, då han själv var grav
dyslektiker, förfasade han sig över studenternas bristande språkbehandling. Han
hävdade att studenterna tryckte på OK på grammatik- och rättstavningsprogrammet
tills inga rödmarkerade ord fanns längre och lät sig nöja med detta utan
närmare kontroll av rimlighet.
Alla som använt rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogram eller på sociala medier vet att de ofta inte klarar av att förstå ovanligare sammansatta ord som är mer än två stavelser. Skriver man således ett sådant ord så får man en markering att det är felstavat. Kontrollerar man får man förslaget att särskriva ordet. Skriver man ordet ”utanpåskrift” så får man förslaget ”utan påskrift”.
Alla som använt rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogram eller på sociala medier vet att de ofta inte klarar av att förstå ovanligare sammansatta ord som är mer än två stavelser. Skriver man således ett sådant ord så får man en markering att det är felstavat. Kontrollerar man får man förslaget att särskriva ordet. Skriver man ordet ”utanpåskrift” så får man förslaget ”utan påskrift”.
Ordbehandlingsprogrammen har
blivit mycket bättre på detta på senare år så jag fick testa med lite olika
kombinationer för att mitt program skulle reagera som ovan, men många har äldre
program och de som är inbyggda i Facebook, Blogger och andra funktioner på
nätet är ofta mindre duktiga. Inte undra på att det särskrivs hejvilt, men detta
förhållande har helt förbigåtts av svenskinstitutionen på högskolan i Örebro.
Nu skall jag vara rättvis och säga att professor Ledin
faktiskt ändå rekommenderade att man inte särskriver. Skälet var att det
upplevs som irriterande av läsaren och således kan vara till nackdel för en
själv om man gör det i seriösa sammanhang. Att det däremot skulle vålla missförstånd
menade han inte var så vanlig. Jag håller med om det senare, eftersom de
alternativa tolkningarna ofta blir absurda. Däremot kan det vara orsak till
munterhet när särskrivningarna relateras i andra hand. Något förvånande ansåg
han att lärarkåren borde vara mer tolerant mot fenomenet särskrivning. Jag kan
bara tolka det som att man skall ”höja” kvalitén genom att sänka kraven och det
har vi väl nog av i den svenska skolan.
Artikeln kan läsas i Språktidningen, mars 2013, sid 14.