google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: september 2013 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

söndag 29 september 2013

Jag skriver väl hur jag vill!

Medan lärare på högskolor och universitet klagar på studenternas bristande svenskakunskaper läser jag i den utmärkta tidskriften Språktidningen att unga människor inte alls skriver sämre och framför allt är det en myt att särskrivningen breder ut sig i samhället. Ni vet när man skriver ”sjuk sköterska”, ”herr toalett” och ”röd spätta”. Det är professorn i svenska vid Örebro universitet Per Ledin som reder ut detta för oss.

Mot ”myten” att språkkunskaperna skulle vara dåliga anför han att det inte kan vara så eftersom elevernas tillgång till texter är större än någonsin och då måste de ju lära sig mer. Mer intressant är emellertid hans argument för att särskrivning inte är mer förekommande än tidigare – tvärtom faktiskt enligt honom. Jag kommer osökt att tänka på när jag vissa morgnar satt i bilen mellan hemmet i Björboholm och Chalmers och hörde hur man på Västnytt läste upp väderprognosen som berättade att det skulle regna just i denna stund. Samtidigt kunde man titta ut genom bilrutan och se en närmast klarblå himmel. Det är ju bara att läsa bloggar, tidningar eller sociala medier för att se att särskrivning är en mycket frekvent åkomma. Jag håller dock med honom om att det inte är uteslutande ungdomar som särskriver – även mogna män och kvinnor, som borde veta bättre ägnar sig frekvent åt detta i sina texter.

Han menar också att Carl Michael Bellman faktiskt särskrev i högre grad än man gör idag. Nu var ju Bellman poet och de måste få viss frihet. Dessutom skulle hans texter passa samman med musik och då kan särskrivning vara befogad – men även ljudmässig hopskrivning, som ”fjärilnvingad” eller haltande särsjungning och hopsjungning som i den kända religiösa strofen ”trygga rääkan ingen vara”.

Den släktforskare, som liksom jag, läst många gamla kyrkböcker och domböcker vet emellertid att de skrivkunniga klasserna förr stavade och skrev lite som de ville. Man skrev som man tyckte det lät helt enkelt. Eftersom majoriteten av vanligt folk inte kunde skriva eller läsa var det ett privilegium man hade som utbildad person. Att använda dessa texter som bevis är således tveksamt. Jag har märkt att det finns en stor grupp språkforskare idag som har samma postmoderna inställning till språket som de gamla prästerna. Några anser idag: ”varför kan inte jag skriva som jag vill”. Man skriver som man tycker och om tillräckligt många tycker lika blir det rätt, även om det strider mot allt som vår generation fick lära sig. Det gäller för övrigt inte bara språk i vår postmoderna kunskapsvärld.

En annan åkomma beskriver professor emerita Bodil Jönsson om. Hon introducerar begreppet ”prenässansen”, som betyder att vi har en tendens till att ta ut allt i förtid - att uppleva och avgöra framtiden redan nu innan den har hänt. Vår otålighet att vänta och se eller ännu värre, vår ovilja att låt tiden visa. För säkerhets skull bestämmer vi redan nu framtiden, vilket ofta innebär att vi rättar in oss efter och agerar som om det vi predestinerar faktiskt redan har hänt - men i framtiden förstås. Givetvis kan vi då inte acceptera forskning och uttalanden som inte överensstämmer med det som vi vet har hänt i framtiden och givetvis måste vi vidta åtgärder mot det som har hänt i framtiden så det inte händer.

När jag läste professor Ledins artikel väntade jag otåligt på att han skulle ta upp ett skäl till att folk särskriver som jag själv insett, men jag fick läsa förgäves. En av de absolut smartaste människor jag arbetat tillsammans med var språkpuritan och, då han själv var grav dyslektiker, förfasade han sig över studenternas bristande språkbehandling. Han hävdade att studenterna tryckte på OK på grammatik- och rättstavningsprogrammet tills inga rödmarkerade ord fanns längre och lät sig nöja med detta utan närmare kontroll av rimlighet.

Alla som använt rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogram eller på sociala medier vet att de ofta inte klarar av att förstå ovanligare sammansatta ord som är mer än två stavelser. Skriver man således ett sådant ord så får man en markering att det är felstavat. Kontrollerar man får man förslaget att särskriva ordet. Skriver man ordet ”utanpåskrift” så får man förslaget ”utan påskrift”. 

Ordbehandlingsprogrammen har blivit mycket bättre på detta på senare år så jag fick testa med lite olika kombinationer för att mitt program skulle reagera som ovan, men många har äldre program och de som är inbyggda i Facebook, Blogger och andra funktioner på nätet är ofta mindre duktiga. Inte undra på att det särskrivs hejvilt, men detta förhållande har helt förbigåtts av svenskinstitutionen på högskolan i Örebro.

Nu skall jag vara rättvis och säga att professor Ledin faktiskt ändå rekommenderade att man inte särskriver. Skälet var att det upplevs som irriterande av läsaren och således kan vara till nackdel för en själv om man gör det i seriösa sammanhang. Att det däremot skulle vålla missförstånd menade han inte var så vanlig. Jag håller med om det senare, eftersom de alternativa tolkningarna ofta blir absurda. Däremot kan det vara orsak till munterhet när särskrivningarna relateras i andra hand. Något förvånande ansåg han att lärarkåren borde vara mer tolerant mot fenomenet särskrivning. Jag kan bara tolka det som att man skall ”höja” kvalitén genom att sänka kraven och det har vi väl nog av i den svenska skolan.

Artikeln kan läsas i Språktidningen, mars 2013, sid 14.

måndag 23 september 2013

Högsommar i september

Nu har det varit högsommarväder i flera dagar. Stränderna var fulla hela helgen och även idag måndag hade många haft tillfälle att vara lediga. Vi besökte den anakronistiska stranden La Franqui, som ligger nära Leucate. Den har varit en naturlig hamn sedan romartiden och är idag populär bland konnässörer, som älskar det som man kallar non-nonsens. Stranden är inte så väl känd för de flesta, men trots det kryllade det av badande njutande och seglande människor. Platsen ser närmast ut som en mindre badort från 60-talet – mycket intimt och småskaligt och har en vacker board-walk där man kan strosa omkring, sitta och beundra havet eller ta sig ett glas.

Vi var främst där för att njuta av den vackra promenaden som ligger högt över havsytan och plagen. Den sträcker sig kilometervis längst bergsryggen och utsikten är något extra. Det kräver emellertid sin man och kvinna att ta sig från stranden upp till stigen. Det är en klättring i dåliga trappor som går från havsytan upp till stigen som ligger 75 meter högre upp.

Vi passerade en gammal fortifikation från 1700-talet, en militär radarstation och några andra gamla militära ruiner innan vi såg fyren som ligger 3,5 km från starten av vår vandring. Vi siktade något som såg ut som en matservering och genast kände vi hur törstiga och hungriga vi var. Vår besvikelse blev stor när vi insåg att restaurangen som låg där ute i ödemarken var en svindyr gourmetrestaurang av den sort som man inte frekventerar dyngsvett iklädd fritidskläder. Vandringen tillbaka blev plötsligt tung och hungern tärde på oss. En timma och 30 minuter från starten kunde vi äntligen stapla oss ned till stranden. Vi hade då gått 7 km och var både hungriga, törstiga och svettiga. Maten på restaurang Le Bleu var emellertid god.

Idag har vi tagit det lugnare och träffade min gamla skolkamrat Eva och hennes man Sven i Balaruc les Bains på restaurant Saint Clair. Miljön är trevlig och det är alltid lika roligt att träffa vänner och prata. Det blir lite minnen från skoltiden i Nora naturligtvis, men det får väl våra respektive stå ut med. Vi var väl inte helt nöjda med maten den här gången – det har varit bättre förr på den här restaurangen. En fin promenad utefter Etang  de Thau blev det dessutom, som vi njöt av.


onsdag 18 september 2013

Allt skall vi dela med oss av

Sedan vi kom tillbaka från Sverige har vi kommit igång riktigt bra med vår motion. Jag försöker få tillbaka den kondition och muskulatur jag hade innan jag blev sjuk och min fru måste också röra sig mycket för sin hälsas skull. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men vi har gått snabbt i 25 kilometer den senaste veckan. Tar man emellertid med i beräkningen att alla våra slingor har minst 100 meters höjdskillnad så blir det ganska bra motion.

Att vi kan veta detta beror på att min bror tipsade mig om en App som heter Runtastic som ger all möjlig statistik för varje runda man tar. Det är ganska trevligt att veta hur långt man går, hur länge man går och vilken hastighet man håller och hur stora stigningar det är. Man kan också följa sin rutt med hjälp av GPS och se på en karta precis hur man gått. Lite töntigt kanske ni tycker, men det är ingenting mot vad som man kan göra om man är en riktig motionsnörd.

Om man vill kan man köpa och koppla till pulsmätare och blodtrycksmätare så man exakt vet när slaganfallet skall komma om man tar i för mycket. Givetvis måste man också ha speciella motionstrikåer, som säkert kostar tusentals kronor samt skor som kostar som en måltid på bättre restaurang.

Det som emellertid chockade mig lite var när jag tryckte på funktionen ”People around you” och fann att jag kunde följa två kvinnor i grannbyn som var ute och gick i skogen. Om jag vore tjuv eller våldtäktsman skulle en sådan service vara oumbärlig eftersom jag kan lägga mig i bakhåll på exakt rätt ställe för damerna i fråga. Nu kollade jag inte men eftersom deras alias fanns angivna antar jag att jag kan gå in på deras profil och i sann Facebookanda se hur gammal personen är och om hon är snygg eller inte. Den första kategorin kriminella föredrar troligen äldre damer, medan den senare vill ha lite färskare exemplar. Hur i herrans namn kan man erbjuda en sådan tjänst och varför stänger inte folk av det när dom motionerar. Som extra tjänst kan man också heja på varandra över nätet. ”Kämpa på nu”, ”Bra spurtat” eller bara vanliga glada tillrop. Detta förutsatt att man har hörsnäckan instoppad i örat och sladden inte trasslat in sig i sladden till pulsmätaren och den för blodtrycket. Lyckligtvis kan man ta bilder under tiden man motionerar som sedan kopplas till exakta platsen där man tog bilden. Det blir oumbärligt för polisen om man har sinnesnärvaro nog att fota boven som överfaller en.

Kanske det här ändå blir som med alla de som inreder kök för fantasisummor, köper kaffebryggare för tiotusentals kronor och japanska köksknivar som kostar en mindre förmögenhet och bara använder allt detta för att skära upp hämtpizzan.

 

tisdag 17 september 2013

Funderingar över nyhetsflödet

En stor nyhet är att de nordiska ländernas befolkning är lyckligast i världen. Det är verkligen goda nyheter, eller hur? Som pensionerad forskare har jag svårt att förhålla mig till medias rapportering av en undersökning om jag inte dels kan ta del av vad resultatet faktiskt säger, dels får reda på vilka parametrar man mäter i undersökningen. Vi har ju alla i färskt minne medias vantolkning av Världsbankens hypotetiska resonemang om temperaturökningar, som media trodde var en prognos.

Nyheten om hur lyckliga vi svenskar är presenterades i radion med påståendet att nu behövde man inte längta till Frankrike längre för dom var minsann inte särskilt nöjda med livet. Det första misstaget men gör är att blanda ihop att vara nöjd med sakernas tillstånd med att sakernas tillstånd är alltigenom bra. Att fransmän är genuint ifrågasättande och kritiska är välkänt, liksom att de inte har särskilt stor tilltro till att överheten arbetar för vårt bästa. Svenskar å andra sidan har en mycket större tilltro till att våra myndigheter och samhället alltid gör sitt bästa – det även när det synes vara det motsatta. Detta är ett arv från Per Albins folkhem, som sedan utvecklades av Tage Erlander och Olof Palme. Man kan således tolka in att lyckan har ett starkt inslag av förnöjsamhet och tilltro till överheten i de nordiska länderna, vilket inte finns hos exempelvis fransmän. Ett näraliggande exempel är den franska sjukvården, som enligt internationella bedömningar är bäst i världen, men enligt gemene man i Frankrike, och president Holland, är riktigt usel. Man undrar också varför detta lyckliga Svenska folk – och norska för den delen - som bor i ett land som hela världen beundrar för deras sätt att sköta statsfinanserna genom den ekonomiska krisen, troligen i nästa val, kommer att kasta ut – och har gjort - den regering som orkestrerat detta.

En annan nyhet är att svenskarna är den mest skuldsatta befolkningen i Europa. Där har Sverige ett par saker som är unika. Det ena är amorteringsfria lån på 50 år. Det andra är bostadsrätter. I Frankrike kan man inte få lån på längre tid än 15 år till sin bostad och amortering är obligatorisk. Bostadsrätter är en unik svensk företeelse som en gång i tiden skulle göra det möjligt för ordningsamma, men ej så kapitalstarka vanliga människor att skaffa sig en bostad. Vi vet hur det är idag. Problemet med detta är att bostadsrätten inte representerar något reellt värde, eller snarare det reella värdet är oerhört mycket lägre än belåningen. Dessutom äger man inte ens denna lilla andel, bara rätten att nyttja den så länge föreningen vill. En bostadsrätt kan jämföras med ett medlemskap och andel i en golfklubb där priserna stiger så länge som fler vill bli medlemmar än det finns platser. Det reella värdet är emellertid inte större än marken och de byggnader som uppförts. Kort sagt – det finns inget för banken att driva in om man skulle tvingas till det. Jag har själv varit med om det. På sjuttiotalet ägde jag en insatslägenhet i Riksbyggen, med ett marknadsvärde på 45 000 kronor. De dåvarande regeringen tyckte att våra värden steg otillbörligt och införde en hembudsplikt, dvs. bostadsrättsföreningen hade förtur att köpa vid försäljning och det till det nominella värdet som var 5 000 kronor för min andel i föreningen. Jag ”förlorade” således 40 000 över en natt.

En annan nyhet är att man skall höja alkoholskatten, vilket skall främja nykterheten i landet, men samtidigt tillföra 7 miljoner till statskassan. Jag är nog lite enfaldig, men jag har aldrig förstått dessa resonemang. Man påstår sig använda avgifter och skatter för att få oss att ändra på dåliga beteenden. Det kan vara att åka bil i innerstaden, dricka alkohol etc. Samtidigt räknar man med ökade inkomster till staten. Var det inte meningen att folk skulle dricka mindre och köra bil mindre? I så fall blir det väl inga inkomster utan i bästa fall +- 0?

lördag 14 september 2013

Att lära sig att släktforska – en trevlig höstsysselsättning

Hösten bryter snart ut även om det fortfarande är sommarvärme. Den andra skörden av fikon är precis mogna så det är bara att gå ut i naturen och hitta de som andra inte hittat. De blå är godast, men de gula är också väldigt fina om de bara är riktigt mogna, Fikon skall vara mycket mjuka och börja spricka lite i skalet – då är dom som bäst. För att hitta sådana måste man nästan ta dem från trädet. Dom är väldigt goda att äta till ost, men man kan grilla dom till ankbröst också, vilket är en njutning. Jag har också plockat blommande vild fänkål och kryddat snaps med. Det blir bra till jul. Någon vidare björnbärsskörd blir det dock inte, eftersom sommaren varit väl torr.

Sedan vi kommit tillbaka från Sverige har vi tagit upp vandrandet. Jag väljer ordet vandring eftersom promenad låter väl enkelt när höjdskillnaderna börjar bli mellan 100 och 200 meter på en 6-kilometers sträcka. Jag har skaffat en gratis App, som är kul att använda. Den heter Runtastic och är riktigt rolig.

Idag tog hösten en halt – det var 27 grader och vindstilla och stranden full av folk och varmt i vattnet. Det blev en promenad i vattenbrynet på så där 6 kilometer och därefter lunch.
Annars har vi haft glädjen att återuppta umgänget med alla vänner efter sommaren. Under sommaren blir det inte mycket man ser av varandra eftersom alla har fullt hus med gäster, som vill uppleva sommaren vid Medelhavet. Nu tar vi igen det och går ut och äter tillsammans på trevliga restauranger eller träffas hemma hos varandra.

En kul grej inför hösten och vintern är att jag blivit tillfrågad om att bidra som släktforskningsbloggare på seniorsajten Mitt Nu. Jag kommer att erbjuda en nybörjarkurs i släktforskning som vem som helst kan följa, endera genom Mitt Nu eller direkt från min blogg Släktforskning för noviser. Vill man träffa andra släktforskare kan man bli medlem i den trevliga Facebookgruppen Släktforskning för noviser där man får hjälp med allehanda forskningsproblem.

Bilden ovan visar ett handmålat släktträd från Genea Murgia

lördag 7 september 2013

Ett fantastiskt byggnadsverk

Höjdpunkten på hemresan var besöket på Palais Idéal du Facteur Cheval i Hautrives i Rhônedalen. Brevbäraren Ferdinand Cheval vandrade med sin postväska i mitten av 1800-talet. Han studerade naturen, speciellt underligt formade stenar, han tjuvläste de tidskrifter och tidningar som han skulle dela ut och framför allt filosoferade han över livets mening, viljan och människans förmåga.

En dag, 1879 vid 43 års ålder, blev han särskilt inspirerad av naturens under och beslutade sig för att bygga ett palats som skulle spegla naturen och människans förmåga att göra det omöjliga. 33 år senare hade han, med egna händer, byggt varje sten på ett av de mest fantasieggande byggnadsverk man kan skåda och som senare inspirerade många kända konstnärer och arkitekter, som Picasso, Dali, Max Ernst, tulltjänstemannen Rousseau samt Gaudi. Man påpekar att man inte kan inordna honom i någon känd konstgenre, men hur skulle man kunna det. Han var helt självlärd. Allt kom från honom själv och de konstnärliga riktningar som, genom hans inspiration, kom att representeras av Gaudi, Dali och Picasso tillerkändes dem och han, som var ursprunget, glömdes bort.

Om ni tvivlar på detta är det bara att studera  bilderna av Chevals skapelse ovan och bilder från Gaudis Parc Guell eller Dalis fantasielefanter som är placerade i Gala Dalis trädgård i Pubol. Chevals skapelser är långt tidigare och hade studerats ingående av hans mer berömda efterföljare.

Ferdinand arbetade således i 33 år mellan 1879 och 1912 med sitt slott. Det är 10 000 dagars arbete. Det skall tilläggas att han hade familj och bodde precis bredvid sin byggplats. Han dog 1924, 88 år gammal och hade då träffat många av de som skulle bli det nya seklets stora konstnärer, vilka besökt hans byggplats. 1969 utnämndes hans skapelse till arkitektoniskt monument och ett enastående exempel på naiv arkitektur. Det ägs idag av staden Hautrives.

fredag 6 september 2013

En trevlig hemresa

Nu är vi hemma i Boutenac igen - katten Hjalmar är lycklig och viker inte en meter från vår sida.

Hemresan startade med Stena Line till Kiel, vilket var angenämt. Det enda problemet är att maten på båten är hiskeligt dyr, åtminstone i jämförelse med vad vi är vana vid, men den var god om än väl riklig för vår smak. Ett glas vin för 130 kronor tycker jag är i överkant även om det är 18,5 cl. Jag skulle föredra hälften så man kunde orka med två glas av olika sort till maten.

Som så ofta regnade det i Tyskland, men vi skulle bara åka till fruns kusin i Wolfenbüttel så det gick bra. Väl där blev vi furstligt mottagna med god mat och trevligt sällskap. Vinrankan vi gav henne ett halvt decennium sedan täcker nu halva huset.

Nästa dag hade vi bestämt att åka till Trier i södra Tyskland. Trier ligger i nedre delen av Moseldalen på gränsen till Luxemburg. Det är en historiskt sett intressant ort eftersom den var den norra utposten för Romarriket och gränsstad till frankernas rike (Tyskland). Vi bodde på  det gamla hotellet Roemischer Kaiser, som ligger vid Porta Nigra, ett lämning sedan romartiden. Hotellet var riktigt bra och middagen var, på tyskt manér, riklig.

Tack vare vår fantastiska GPS i vår Peugeot kunde vi undvika alla stockningar i Tyskland. Däremot kunde vi inte undvika de galna bilisterna. Ett engelskt forskarteam har undersökt vilka bilister som kör fortast och mest vårdslöst. Inte särskilt förvånande är det Audi- och BMW-förare. När man betänker att BMW i vissa kretsar kallas för kokainkälke eftersom narkotikalangare fördrar märket, verkar det som om BMW har ett imageproblem. Trist också för all trevliga förare av nämnda märken.

Min fru som hatar generaliseringar, till skillnad från mig som anser att det är ironins och humorns grundval, observerade att alla galningar som passerade oss i över 190 kilometer per timma körde svarta bilar, Audi eller BMW. Två av de hundratal som blåste om var vita. Endast ett fåtal var av avvikande märke och då stora Mercedes, Opel eller Volkswagen.

Man kommer osökt att tänka på de gamla sagorna med den onde, hänsynslöse och grymme svarte riddaren och den gode, rättskaffens vite riddaren. Nog är det underligt att människor med vissa böjelser väljer vissa bilar i vissa utföranden.

Från Trier åkte vi via Luxemburg mot Macon, som var vårt dagsmål. Staden Luxemburg var större än vi trodde och fullt av bankbyggnader. Det lär finnas en vacker gammal stadskärna, men den fann vi inte.

Väl tillbaka i Frankrike åkte vi igenom Toul och Verdun, platser där några av första världskrigets grymmaste slag tog plats. Landskapet är spektakulärt, med oändliga åkrar. Man kan inte låta bli att fundera över hur många människoben man hittar när man plöjer och dikar sina åkrar. 10 000-tal soldater dog, trampades med och kördes ned i gyttjan av stridsfordon och kanoner här under ett av de värsta slag som historien har skådat.

Nu skimrar majsfälten, de gulbruna solrosfälten, de halmgula just slagna vetefälten till synes oändliga. De är milslånga och går över kullar, ned i dalar och sträcker sig till horisonten. Det är som ett oändligt böljande hav i olika färger. Helt plötslig ändrar sig landskapet!! De oändliga fälten blir svarta så långt ögat kan nå, kilometer efter kilometer, inte ett levande spår ända till horisonten. Fälten är täckta av solpaneler, vilket ger ett landskap som efter ett atomanfall eller på månens baksida. Jag har varit ganska positiv till solpaneler, men det här gör mig skräckslagen. Värre miljöförstöring har jag aldrig sett. Är det så här framtiden skall bli? Solpaneler, 200 meter höga vindsnurror i hundratal, hektarvis av energiskog och säd som vi bara skall bränna till bilbränsle. Vad skall människor äta och vad får man betala för mat när det blir mer lönsamt för bönderna med alternativ energiproduktion. Jag börjar förstå att de flesta miljöpartister bor i storstäderna för de om älskar en orörd landsbygd där man producerar mat lär inte gilla det här.

Macon var en trevlig stad och centralort i Beaujolais. Vi bodde på ett charmigt mycket gammalt Best Westernhotell vid stranden av Saone. Man serverade där två frukostvarianter, en express, som var typiskt fransk och en större med varm mat. Den senare kostade dubbelt så mycket som den första - en jättebra idé.På kvällen åt vi på en utsökt restaurang - Pierre. Tråkigt nog kom det in fyra amerikanska par i de lilla restaurangen och de förde ett sådant oväsen att de övriga gästerna måste flyttas till ett inre rum. Det var till synes helt vanliga medelålders amerikaner, snyggt klädda och säkert välutbildade, men de hade ingen som helst hyfs utan tog över restaurangen fullständigt. Kvinnorna kunde inte tala utan att skrika i falsett och gapflabbade hela tiden som man i Sverige hör bara på sämre ölstugor där missbrukare vistas. Ingen kunde vistas i samma rum. Trots det verkade dom inte observera att alla andra gäster evakuerades. Vi har varit med om samma sak på en liten intim Sechuanrestaurang i Hong Kong. Den gången sa jag ifrån, vilket de tyckte var höjden av ohövlighet och bevis på hur urbota dumma européer är.

Nästa dag besökte vi Palais Idéal du Facteur Cheval i Hautrives, som inspirerat Dali, Picasso, Gaudi med flera till deras unika stilar. Det berättar jag om inom kort.