google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: arkitektur google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Visar inlägg med etikett arkitektur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arkitektur. Visa alla inlägg

onsdag 19 december 2018

Arkitektens dilemma och bristande självinsikt


Johan Hakelius skriver i Expressen den 15 december 2018 följande:

” Kort sagt, arkitekter – jo, jag generaliserar – tycker av princip inte om något som normala människor gärna vill bo i. De gillar istället det storskaligt, historielöst brutala.

Antagligen är det alldeles ärligt känt. Arkitekter har helt enkelt utbildat sig till en viss smak. Ungefär som folk som lärt sig att äta surströmming, trots att det förstås är mot allt förnuft.”
Efter fyrtio aktiva år i arkitektkulturen och därav trettio som utbildare av arkitekter kan jag inte annat än erkänna att han till viss del har rätt, men ändå förenklar problemet. Det finns många, mycket djupare, dimensioner i varför förhållandet mellan arkitekter och de som lever i deras miljöer har blivit så problematisk.

Jag känner igen mig från mitt första år på arkitektskolan när jag fick lära mig av med alla de estetiska värderingar jag skaffat mig under min uppväxt i en liten by i Bergslagen. Nu gällde stadens och modernismens formideal och logik. Den naturliga koppling mellan insida och utsida, mellan byggnad och sammanhang, samt det som skulle äga rum och rummets estetik, som jag såg som självklara, måste ifrågasättas för att skapa stor arkitektur.

Jag känner också igen mig i de äldre kollegor som anförtrodde mig att de gånger vanligt folk hade hyllat deras verk så kände de att de misslyckats och skapat något banalt.

Jag känner också igen den kände kollegan som på min sommarort i Frankrike uttryckte sin avsky för det hemska hotell han bodde på med familjen. Visserligen var läget superbt, utsikten grandios, rummen fina, servicen utmärkt och köket av yppersta klass, men ……fasaaderna!!!

Så visst ligger det något i att estetiken är inlärd, men å andra sidan så har exempelvis Chalmers arkitektursektion varit ledande i landet vad gäller utbildning i arkitekturhistoria sedan ”urminnes tider” och varit banerförare för bevarande och anpassning av den byggda miljön sedan tidigt 70-tal. Och inte hjälpte det så väldigt mycket.

En analogi


Eftersom jag numera bor i Frankrike så är det naturligt för mig att dra paralleller till ett annat yrke i skärningspunkten mellan det sinnliga och det pragmatiska – nämligen de som arbetar med mat och vin.

Inom dessa yrken talar man mycket om harmoni, ”marriage” och balans, samtidigt som man eftersträvar intensitet, koncentration, överraskning och kreativitet. En mycket svår uppgift som ges i kocktävlingar kallas ”revisité”, vilket innebär att man utgår från en klassisk maträtt och gör om denna med bevarande av de grundläggande ingredienserna och smakerna, men ger det en helt ny gestalt – ibland till och med gör en ”trompe l'œil”, dvs. får det att se ut som något annat. För att lyckas måste domarna emellertid omedelbart känna igen det man utgår från. Jag jämför detta med att skapa ett nytt byggnadsverk i en känd och etablerad miljö.

När man komponerar en måltid från den första lilla smakbiten, som skall aktivera smaklökarna och ögat, via förrätten, fiskrätten, kötträtten, osten och desserten så eftersträvas en balans mellan harmoni och överraskning. Mellan att smakerna skall giftas ihop, men ändå ha intensitet och vara omväxlande. För att inte övergången mellan fisk och kött skall upplevas alltför abrupt och utmanande för smaksinnena lägger man ofta in en övergång – en ”troe normande” eller ”pouce bouche” – som skall nollställa smaksinnena för att möta de nya upplevelserna. Att sedan välja viner till allt detta är grannlaga uppgift som kräver känsla. Det allt överskuggande för denna yrkeskår är emellertid att gästen skall njuta med alla sina sinnen. En måltid på en restaurang som förtjänat en eller flera stjärnor i Guide Michelin kan närmast upplevas som en konsert eller en teaterföreställning där många sinnen är med. Den kock som inte lyckas tillfredsställa kunden får avveckla sin verksamhet och får vara glad om han får anställning med att vända hamburgare i ett gatukök. Han får definitivt inte något erkännande och beundran av sina kollegor. Undantaget en viss skandinavisk restaurang där man kan få kunderna att betala för levande svartmyror på halmbädd.

Jag lyssnade till den dessertkock som fått till uppgift att utforma desserten till Nobelbanketten. Hans uppgift var att göra något eget som samtidigt harmonierade med det man serverat tidigare under middagen. Att både utgöra en minnesvärd avslutning, utgöra avrundning av måltiden och underordna sig helheten. Jag tänkte ironiskt att om han varit arkitekt så hade han troligen gjort något så uppseendeväckande så att alla närvarande glömt allt de ätit innan och bara skulle minnas just hans bidrag.

Min tolkning av problemet

Ett avgörande problem bland många arkitekter är deras definition av vem de ritar byggnaderna för – vem som är kund. Ett annat problem är branschens struktur och design/byggprocessen tidsflöde som gör att det inte förekommer någon omedelbar koppling mellan de som använder byggnaderna – konsumenterna - och de som ritar dem. Åtminstone inte i ett läge där det går att påverka det. Om detta har jag skrivit på annan plats och tänker inte ta upp tid med det här. Sammanfattningsvis är dock problemet följande:

- Den man ser som kund är inte den som måste nyttja byggnaden

- Den som man ser som kund har helt andra mål än den som nyttjar miljön.

- Man framställer sina verk i ett exemplar och kan således inte straffas på samma sätt som den som designar bilar, telefoner eller annat om det blir fel. Gör en produktdesigner något som inte gillas av konsumenten blir designern utan jobb och företaget lider ekonomisk skada.

- När konsumenten inser vartåt det barkar är det för sent att påverka

Bristande professionalitet

En profession definieras utifrån några kriterier:

- Professionen behärskar ett område som är alltför komplicerat för att gemene man skall kunna förstå det fullt ut. Den professionelle tolkar således kunskapen för allmänheten.

- Professionen skall därför alltid sätta intresset hos allmänheten före sina egna och professionens intressen.

- I de fall det uppstår en fortlöpande diskrepans avseende resultatets utfall mellan allmänheten och professionen så faller professionen i vanrykte.

Detta är orsaken till vad vi ser idag i de olika protester i samhället mot arkitekters verk. Professioner som själva söker åtgärda detta genom etiska regler är exempelvis läkare och jurister, men också mindre statustyngda yrkesgrupper. När arkitekter idag talar om professionell etik så rör det oftast relationen till kollegor och relationen till designobjektet. Det senare är ju ett estetiskt förhållningssätt snarare än etiskt.

Bristande civilkurage

Även om många arkitekter idag säkerligen ser att den kritik som framförs mot mycket av det som ritas är befogad så saknas ofta modet att gå emot kollegornas värderingar om vad som är god arkitektur. Grupptrycket är för starkt. Var och en som känner branschen vet vad som händer den arkitekt som i en befintlig miljö skulle föreslå en byggnad som underordnar sig det befintliga även om det skulle utgöra ett ödmjukt nyskapande i stil med vad kockar kallar ”revisité”. Troligen skulle kollegorna håna den arkitekten med alla till buds stående professionella invektiv. Om byggnaden dessutom blev prisat av vanligt folk skulle det vara den definitiva spiken i den arkitektens kista. Det kan väl tilläggas att det finns flera studier som visar att arkitekter främst ritar för sina kollegor.

Den grandiosa självbilden

Eftersom många arkitekter främst ser sig som stora konstnärer, snarare än den som utformar ett verk som människor skall leva med och i, så har man ofta anammat den grandiosa självbilden som en del fria konstnärer omfattar, snarare än den mer ödmjuka synen på sin profession som den som designar bruksföremål har. Min gamle lärare Elias Cornell lärde mig att arkitektur skiljer sig från fri skapande konst i så motto att människor tvingas ta verken i besittning under lång tid.

Resultatet av denna grandiosa självbild och längtan efter kollegornas beundran gör att alltför många arkitekter känner att de måste sträva efter att åstadkomma odödliga verk – eller åtminstone något som publiceras i deras facktidning - i varje situation. Att underordna sig situationen, helheten och användandet ses som en missad möjlighet, kanske ett nederlag och alltid ett bevis på konstnärlig oförmåga.

Visst är det förekomsten av denna grandiosa självbild i kombination med stor skicklighet som hos några få gjort att vi fått många av historiens stora och odödliga byggnadsverk, så det skall man inte förringa, men när jag ser hur tidigare elever med ganska begränsad talang skräpar ned fina befintliga miljöer med dessa försök till mästerverk blir jag beklämd. Att det sedan samtidigt väcker ilska hos medborgarna och blir belönat av kollegorna gör mig inte gladare.

Att det är svårt att ändra på detta beror delvis på att professorer till arkitektskolorna ofta rekryteras bland praktiker, utan akademisk och pedagogisk meritering, som gjort sig kända för att rita spektakulära verk i kårens estetiska anda och begränsar sina råd till det de själva gillar och behärskar. Samtidigt skall sägas att det finns exempel på praktiker som haft sådan distans till sitt eget skapande att de varit mycket inspirerande lärare för en yngre generation.

Om jag skall återvända till analogin med mat så måste inte alla se sig som Michelinkockar. Det krävs oftast bara god, vällagad och näringsriktig mat till bra pris i en trevlig miljö och ett gott bemötande på kvarterskrogen för att man skall bidra till andra människors livskvalitet.

Bristande förmåga

De flesta yrken – konstnärliga eller ej – bygger på en lång historia av ackumulerad kunskap. De riktigt skickliga kan utnyttja gamla tekniker, metoder och stilar för att utifrån detta skapa nytolkningar, för att dramatiskt avvika eller anpassa sina verk till det som passar i situationen. I det avseendet får arkitektutbildningen ta på sig ett ansvar. Jag påstår att ytterst få arkitekter idag skulle kunna återskapa historiska exempel och vet tillräckligt mycket om vare sig tekniker eller formspråk för att ta med detta i sin repertoar när man ritar något nytt i befintlig miljö. Den dystra sanningen är att man ritar det man kan rita och om man gör något som ingen annan gjort eller kan föreställa sig så finns det heller inget att jämföra med eller möjlighet att kritisera det man gjort.

Lekmännens okunskap

Jag fick lära mig mycket tidigt i utbildningen att arkitektens unika förmåga är att

”Förstå kunden behov och önskningar bättre än kunden själv”.

Det tog några år innan jag insåg hur oerhört förmätet och arrogant detta är, men jag tror att de flesta arkitekter fortfarande omfattar denna uppfattning. Att vanligt folk är okunniga om arkitektur och till och med har dålig smak är en ganska vanlig uppfattning bland många inom yrket och skälet till att man inte behöver bry sig om de protester som folk har mot det man producerar.

Ett annat – närmast ett axiom – bland arkitekter är ”att man har helhetssyn på de problem man tar sig an”. Jag har ju haft förmånen att arbeta tillsammans med många yrkesgrupper från tekniker till beteendevetare och samhällsvetare och just denna självuppfattning hos arkitekter är den som väcker mest löje.

Jag ansåg mig behöva ägna detta en analys i min doktorsavhandling och insåg att det just är den bristande helhetsuppfattningen som gör att man har denna självbild. Om man verkligen hade en vidare syn på verkligheten så skulle man kunna passa in sitt eget begränsade, men förvissa betydelsefulla och ibland kompletterande, perspektiv i det större perspektivet. Nu tror man att det egna perspektivet är helheten.

Man kan bara fundera över vilket annat yrke som kan hålla sig med en sådan inställning till sin egen insats och till konsumenterna av sina tjänster. Visst – fria konstnärer kan göra det om de uppnått sådan skicklighet och berömmelse att de kan leva på stipendier, konstnärslön och liknande eller skapar verk som åtminstone några konsumenten betalar bra för.

Återigen – byggnader är inte en sådan produkt eftersom det tillhör människans basala behov och dessutom inte kan undvikas av någon att konsumera om man inte lever eremitliv vid sidan av civilisationen.

Kan man mötas?

En kraftfull nutida protest mot dagens arkitektur har inriktat sig mycket mot enskilda arkitekter och deras verk, mot modernismens arkitektur och förespråkat att man skall återgå till mer klassicistisk arkitektur. Jag förstår arkitekter som slår bakut och slutar lyssna till detta ganska begränsade och ytliga synsätt.

Jag tjatar återigen om matkonstens begrepp ”revisité”. Under senare år har jag oftare och oftare sett exempel på komplettering med nya byggnader i gamla miljöer som inte kan beskrivas som annat än malplacerade och provokativa på ett ganska otrevligt och oskickligt sätt. Om man betraktar en sådan befintlig gata – eller stadsmiljö - så finner man ofta ett antal byggnader tillkomna under lång tid. De står där sida vid sida, olika i sina stilar, material och uttryck – ibland till och med i skala - men ändå upplevs de som en harmonisk helhet. Mitt i detta har en nutida arkitekt ritat en byggnad som aldrig kommer att upplevas som en del av helheten, som inte tar upp något av ”smaken, råvarorna och helheten” hos det som redan finns där. Som bara skriker ut sin egen självtillräcklighet.

Nu behöver man inte bara luta sig mot tradition och befintlig kunskap utan kan bejaka nya tekniker och material om man behärskar hur de skall användas för att skapa något som tillför helheten och kan förstås och uppskattas. En parallell till detta är den tidigare högst ansedda restaurangen El Bulli i Girona, Spanien där man med nya tekniker trollade fram fantastiska smakupplevelser ur enkla råvaror. Detta förhållningssätt sträcker sig emellertid långt utöver majoriteten av arkitekters förmåga.

Jag tycker nog att det är en oerhörd svaghet om dagens arkitekter inte har tillräcklig kunskap och förmåga att göra det som generationer av arkitekter och byggmästare förmått göra – skapa en helhet i mångfald.

fredag 17 februari 2017

Arkitektupproret - man vill göra det man kan


Eftersom jag har varit del av arkitektgemenskapen i 50 år innan jag pensionerade mig är det väldigt tillfredsställande att se att det numera finns en diskussion om arkitektur som inte bara är inomprofessionell. Jag har med intresse och visst nöje följt debatten som orsakats av Arkitektupproret och olika debattörers åsikter om hur man får utforma byggnader. Upprördheten har på en del håll varit stor över en byggnad i Växjö som man säger är en pastisch och sådant bör inte arkitekter ägna sig åt tycker många inom yrket.

I sakfrågan så är jag lite konfunderad, men inte förvånad. Det finns flera aspekter som drar upp den gränslinje som markerar skillnaden i inställning till att utforma byggnader utifrån gamla estetiska förebilder. En av dessa aspekter är huruvida man ser en byggnad som arkitektens eller samhällets. Utifrån mina år som praktiker, forskare och lärare i ämnet så påstår jag att den vanligaste åsikten bland arkitekter är att det är ”deras byggnad” – inte beställarens eller brukarens. En något unik åsikt utanför de fria konsternas sfär. I sådana fall är det inte förvånade att man så ofta som möjligt vill utforma något som blir en signatur för en själv och att utforma en byggnad som knappast märks att den är ny i en gammal miljö är ju mindre intressant även om detta skulle vara det bästa för helheten just i den situationen.

Nu kan jag sympatisera med de som är kritiska till återanvändning av gamla formspråk eftersom det ju inte för byggnadskonsten framåt. Varje tid bör ju sätta sin prägel på stadsbilden, men även detta bör göras med omdöme och skicklighet och med hänsyn till den ovanstående aspekten kan omdömet ibland svikta av egoistiska skäl. Jag kommer osökt att tänka på en parallell inom scenkonsten där det verkar vara mode att varje regissör, som sätter upp klassiska verk, känner sig tvingad att ge den en nutida inramning för att inte skämma ut sig bland kollegorna. Jag anser nog att om man sätter upp Romeo och Julia i Verona i samband med ett jubileum så är det nog inte så välfunnet att göra dem till drogmissbrukande hiphoppare på rymmen från sina föräldrar och samhället utan hålla sig till originalets tidsanda – även om det inte ger samma rubriker i kulturpressen.

Nu är diskussionen som jag upplever den lite ologiskt. Man kritiserar ett verk som gjorts i klassicistisk anda, medan det mesta som utformas idag görs i en annan historisk anda – den modernistiska. Om vi ser till historien så finns det många exempel på hur historiska såväl former som tekniker används och ibland utvecklas. Färdigställande av Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på hur Gaudis formspråk tolkas utifrån modern kunskap och teknik till något som både smälter in i helheten och utvecklar. Bofills postmoderna pastischer och blandning av gamla formkomponenter hyllades och kopierades av all världens arkitekter för bara en kort tid sedan och hela gamla Warszawa har byggt upp som en närmast exakt kopia av det som fanns där innan WW2. Många av våra stilsäkra svenska arkitekter, som exempelvis Jan Gezelius, har förhållit sig mycket ödmjukt och ibland närmast kopierat äldre formspråk och proportioner i sina verk.

I detta sammanhang tror jag det är en komponent man missar – kompetensen. Jag hade turen att gå de två första åren av min utbildning med gedigen undervisning i såväl byggnadsteknik som arkitekturhistoria och formlära och de två sista åren i den problemorienterade projektundervisningen. De första åren gav oss en solid teknisk och historiskt estetisk grund att stå på och de två sista åren en vid förståelse av hur arkitekturen samspelade med samhälle och individer. Efter tidigt sjuttiotal så har det skett en kontinuerlig nedmontering av teknikkunskaperna i arkitektutbildningen. Däremot har sociala och samhälleliga frågor fått större utrymme. Estetiken har samtidigt gjorts till en privat fråga där många skickliga lärare strävat efter att ge eleverna sina egna formideal och ibland göra dem till närmast kloner av sig själva. En bred och generell kunskap i designteori och arkitekturförståelse har i stort saknats annat än för särskilt intresserade och engagerade individer.

Samtidigt har de praktiserande arkitekternas ”hängslen och livrem” mer och mer försvunnit från kontoren. Jag talar om de skickliga byggnadsingenjörerna, utan vilkas kunskap arkitekterna står sig slätt alldenstund denna kunskap saknas i utbildningen.

Med detta i åtanke vore det en katastrof för arkitektbranschen om samhället och medborgarna skulle börja efterfråga en annan typ av arkitektur som bättre anpassar sig till situationen och verksamheten och som kräver kunskaper som dagens arkitekter i gemen saknar. Man hänvisas därför i mycket till den kompetens, den teknik och de önskemål som byggbranschen kan och vill tillhandahålla vad gäller material och tekniker. En numera bortgången kär vän och kollega berättade att han på sextiotalet under brinnande miljonprogram, som helt nyutexaminerad arkitekt och som första uppdrag fick ansvar för att rita ett bostadsområde på flera hundra lägenheter. Det gick utmärkt – allt fanns redan i ritningslådan. Det var bara att kopiera och mångfaldiga tidigare projekt med lite anpassning av storlek och lägen. Alla vi som varit i några av dessa områden vet vilka formideal som lämpade sig för denna produktion. Vad jag menar är att det inte är särskilt svårt eller tidskrävande att rita något nymodernistiskt som endera totalt avviker från resten av stadsbilden, eller är i sig självt totalt anonymt, men att åstadkomma ett tillägg till miljön som både utvecklar arkitekturen och respekterar det befintliga är något som kräver både historiska, estetiska och tekniska kunskaper som få arkitekter, byggnadstekniker och hantverkare har i Sverige idag.

Jag kan förstå att det upprör - inte bara av estetiska skäl - när den "moderna" arkitekturen ifrågasätts just när ett nytt "miljonprogram" är i vardande och det för en gångs skull finns lite pengar att tjäna i arkitektbranschen.

Vinjettbilden på gamla staden i Warszawa är från DESTINAVO

söndag 12 februari 2017

Arkitekturupproret - en tillbakablickande fundering



Jag följer inte med i den svenska arkitekturdebatten idag från min plats i Frankrike och inte heller är jag medveten om hur den svenska arkitekturproduktionen ser ut idag annars än det jag råkar stöta på vid besök i Sverige. Jag blev därför intresserad och road när jag stötte på rörelsen Arkitekturupproret och framför allt deras utmärkelse Kasper Kalkonpriset, som delas ut samtidigt som det traditionella arkitekturpriset Kasper Sahlinpriset. Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över exempel på både de som nominerats till Kalkonpriset, som av de som vunnit det prestigefyllda Kasper Sahlinpriset. Skillnaden var hårfin och det fick tankarna att gå till det formspråk som var så vanligt under miljonprogrammet på 60-talet – något som jag aldrig trodde jag skulle behöva återuppleva. Det fick mig att minnas och tänka tillbaka på min egen relation till arkitekturen och arkitekter och jämföra detta med den kritik som Arkitektupproret artikulerar.

Jag blev antagen till Chalmers Arkitekturskola 1969, som en av de relativt få personer som kom från en landsbygdsmiljö där få byggnader var högre än två våningar och mestadels uppförda i trä. Det som jag omedelbart insåg var att den syn på byggnaders och dess utformnings självklara relation till det vardagliga livet och användandet, som man hade in min uppväxtmiljö var ganska ointressant i det yrke jag hade valt att utbilda mig till. Arkitektur var något i sig själv som inte icke-arkitekter kunde förstå till fullo och inte borde ha åsikter om. Eftersom många av mina kurskamrater hade föräldrar eller nära anhöriga inom yrket eller åtminstone växt upp i en miljö där Arkitektur (OBS - med stor bokstav) kunde förstås hade jag en del att ta igen. Det ämne i utbildningen som jag emellertid kunde relatera min egen erfarenhet till var det som förmedlades av professorn i arkitekturhistoria Elias Cornell och hans livfulla föreläsningar om allt från samlarfolkens till nutidens människors byggande. Jag kunde i hans undervisning få stöd för min egen uppfattning om vad syftet med mitt kommande yrke skulle kunna vara.

Ett främlingskap, hos en del kollegor gränsande till förakt, gentemot icke arkitektskolade människors värderingar om den byggda miljön var således ett tidigt intryckt jag fick. Detta var hos en del så implicit att de inte själva var medvetna om det utan att man troligen måste komma ”utifrån” för att observera det, men hos andra en väl artikulerad hållning man var stolt över. En paradox i detta var att en rörelse att involvera brukarna i designprocessen började under den här tiden inom både forskning och undervisning på våra arkitektskolor och även bland en del praktiker, men trots detta låg en underton av professionell egennytta under även dessa positiva strävanden, vilket jag och mina doktorander försökt beskriva i en artikel i den tyska tidskriften Logistik & Arbeit [1].

Det andra förhållandet jag kände mig främmande för, men inte då kunde artikulera ens för mig själv, var den närmast religiösa uppfattningen bland arkitekter att det fanns en motsättning mellan ”form och funktion”. Underligt nog förefaller denna föreställning tjäna som vägledning även i den kritik som idag framförs av Arkitektupproret om än inverterad. Med vardagligt språk kanske man kan säga att vi talar om en förment motsättning mellan skönhet och användbarhet. Numera, i Arkitektupproret,  kritiseras arkitekterna för att bara tänka på användbarhet och strunta i skönheten. Det har inte alltid varit så i modern tid.

Under hela min utbildning och nästan hela mitt yrkesverksamma liv har det motsatta varit fallet. Själv har jag ägnat min yrkesgärning åt forskning kring och utformning av byggnader för allehanda mänskliga verksamheter, bostäder dock nästan helt undantaget. Kritiken mot arkitekter har under decennier varit att många av de stora arkitektoniska mästerverken och många mer alldagliga verk som uppskattats av professionen har fungerat dåligt för sina verksamheter och i vissa fall till och med varit till skada för verksamheten och orsakat skada, hälsoproblem och andra olägenheter för de som använder och vistas i byggnaden.

Svaret från kollegor på denna kritik har alltid varit att man inte bara kan tänka på funktionen utan att det ju måste vara vackert också. Man hävdade att användbarheten hos ett byggnadsverk skulle stå i motsats till skönheten. Att det samtidigt funnits en kritik som inriktat sig mot att, trots den förmenta fokuseringen på estetik, mycket som byggts framstått som oskönt i den arkitektmässigt otränades öga är motsägelsefullt. Det väckte visst uppseende när kollegan professor Boris Schönbeck och jag delvis seriöst och delvis som provokation, förespråkade att Prins Charles av England skulle utses till hedersdoktor i arkitektur på Chalmers för sin välkända arkitekturkritik.

Just i påståendet att användbarheten skulle bli lidande eftersom det var arkitektens skyldighet att prioritera skönheten bygger på grundläggande missuppfattning bland arkitekter, som faktiskt jag har funnit, är unikt bland de yrken som designar bruksföremål. Definitionen av funktion inom designteorin är ”en egenskap som ges objektet och som syftar till en förväntad effekt”. En av många, men en mycket kraftfull, effekter som en byggnads utformning ger upphov till är givetvis hur den uppfattas visuellt – hur den passar in och vilken upplevelse den ger i den byggda helheten. Att särskilja denna funktion från mer praktiska egenskaper som kan mätas i meter, kronor och decibel är inget mindre än okunnigt om designteorins grunder och som sagt – unikt bland de yrken som utformar bruksföremål. Nu kan man ju lite ironiskt säga att just avsaknaden av estetisk omsorg är ett medvetet försök att tilldela en byggnad en kraftfull funktion med effekten att irritera människor och få dem att uppleva olust i den byggda miljön. Att det samtidigt skiljer den ”kunnige” betraktaren från lekmannen får väl ses som en bonus. Det är ju den generella betydelsen av estetik som skiljer en byggnad från en mobiltelefon. Få blir upprörda om grannen köpt en, som man tycker, smaklös telefon, men många drabbas av olust om en byggnad utformas på ett sätt som upplevs som ett övergrepp på ens livsmiljö eller på det historiska arvet. Eller som jag lärde mig av Elias Cornell – en byggnad kan man inte undvika att bruka, inte lägga åt sidan, inte bortse ifrån eller glömma bort. Den finns där mitt ibland oss under lång tid oavsett vad vi gör. Det är ett stort ansvar att axla för dess upphovsman.

Hur kan det då bli på detta sätt och varför röner inte andra yrken som utformar bruksföremål denna kritik. Svaret är mångfasetterat och för att börja med de som utformar andra bruksföremål, som telefoner, bilar och andra tekniska artefakter som vi delvis använder för att uttrycka vår personlighet och njuta av tillvaron. Svaret är att den utformning som inte tillfredsställer användarnas behov och gillande blir kvar på hyllan och designern i fråga får ägna sig åt ett annat yrke - deras produkter säljer inte och ingen producent anlitar dem efter ett sådant misslyckande.

Jag resonerade just kring detta avseende arkitekter i en text för några decennier sedan [2]. Min förklaring var att arkitekter mycket sällan återvänder till sina verk för att ta reda på hur de som använder det upplever dess användbarhet. Skälen är olika, men ointresse för frågan kombinerad med att beställaren inte betalar för det spelar in – det ingår inte i uppdraget att ha kvalitetsuppföljning.

En annan aspekt som skiljer arkitektens arbete från andra designyrken är att beställaren nästan aldrig är den som brukar byggnaden utan är ett företag som värdesätter helt andra egenskaper än de som är viktiga för de som dagligen brukar byggnaden eller de medborgare som dagligen vistas och använder den byggda miljön. Man kan således tillfredsställa sina direkta beställare – dock inte de verkliga - även att man utformar något som en majoritet av medborgarna känner stor motvilja mot. Följaktligen blir det heller inga negativa följder av att man utformar verk som många ogillar, till skillnad mot det omedelbara ”straff” man skulle få om man utformade exempelvis mobiltelefoner eller bilar.

En annan aspekt som inte manar till aktsamhet är att man som arkitekt får betalt ”in blanco” kan man säga. Man utformar ett verk som kan se bra ut som idé, men dess verkliga egenskaper blir inte uppenbara förrän de är byggda och tagits i bruk och då är det ju för sent att göra något åt det. Det tillverkas också i ett exemplar och misstag kan därför inte enkelt rättas till på samma sätt som vad gäller andra bruksföremål. När dessutom ingen ansvarig är intresserad av utvärdering eller korrigering så går det lätt illa. Det här leder in på ett förhållande som är speciellt och problematiskt för arkitekturproduktion. Pedagogen, filosofen och pragmatikern John Dewey (1859-1952) pekar på att en handling inte till fullo kan utvärderas annat än utifrån den effekt det ger upphov till. Således inte utifrån hur god idén är eller utifrån en representation av idén i form av en ritning eller modell, utan bara utifrån den effekt det färdiga resultatet orsakar i det dagliga livet på kort och lång sikt. Det finns en vitt spridd uppfattning inom arkitektyrket att det verkliga resultatet är intentionen - ritningen och dess tillhörande illustrationer.

Alla dessa aspekter av arkitektyrket har således till del sina yttre och organisatoriska förklaringar och kan till delar skyllas på beställarnas värderingar och önskningar, men delvis återfaller en sådan ursäkt på arkitektprofessionen själv eftersom en definition av en profession är att den skall ge råd till sin kund utifrån bästa professionella kunskap – inte bara göra beställaren glad även i de fall när denne efterfrågar kvaliteter som uppenbarligen strider mot god professionell praxis.

Här kommer emellertid ett annan väl dokumenterat förhållande in. Sociologen och professorn vid University of Princeton’s arkitektskola – Robert Gutman - har i en stor intervjuundersökning funnit, att åtminstone nordamerikanska arkitekter, främst utformar sina byggnader med strävan att tillfredsställa sina kollegor och få beröm och utmärkelser från dessa. I linje med detta har den tysk-amerikanske arkitekturprofessorn, vid University of Cincinnati – Wolfgang Preiser - resonerat. Han är den som har utvecklat tekniker för utvärdering av byggnader i bruk (Post Occupancy Evaluation). När han för ett par decennier sedan skrev en rapport där han utvärderat några av de mest berömda nordamerikanska arkitekturverken och skrev en debattartikel under namnet ”Foam Follows Function” kunde han inte få den publicerad i någon amerikansk arkitekturtidskrift. Han vände sig då till mig som då kunde placera ett antal av hans artiklar i The International Journal of Corporate Real Estate, som jag då var medlem i redaktionskommittén för.

Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att göra en utvikning till ett helt annat område som numera ligger mig varmt om hjärtat – att ta del av verken av matlagningens skickligaste konstnärer. De få gånger jag över huvud taget har råd att gå på de finaste restaurangerna i Sverige och Skandinavien kan jag inte låta bli att jämföra med de matkonstnärer vars verk jag utan problem - varken ekonomiska eller logistiska - kan njuta av i Sydfrankrike. Jag har sett några exempel på prisad arkitektur i Sverige som inte utmanar genom sitt bristande engagemang utan snarare genom sin provokation och sin framhävande av sig själv utan hänsyn till varken tradition eller sammanhang. På samma sätt har jag tagit del av några firade skandinaviska matkonstnärer som sätter en ära i att använda råvaror och smakkombinationer, som för många upplevs som både onödiga och motbjudande. Detta samtidigt som man genom att bli prisade av sina gelikar får den osäkre att betala förmögenheter för att få äran att smaka och den som vågar ta avstånd eller tycka det är mindre smakligt att klassas som osofistikerad och okunnig.

I mina nuvarande hemtrakter i södra Frankrike och norra Spanien finns flera av de 10 bästa restaurangerna i världen idag. Det som utmärker de flesta är hög teknisk kunnighet, enkelhet i råvaruval, förädling av lokala råvaror och en kreativ utveckling av den lokala traditionen vad gäller såväl mat som dryck. Jag avslutar återigen med en lärdom och språklig konstruktion från Elias Cornell: ”Man skall inte märkvärdiggöra saker” – ett visdomsord som i sin tankefigur travesterar en av H C Andersens mest berömda och här relevanta sagor.

1) Granath, J. Å., Lindahl, G. Rehal. S. 1996. From Empowerment to Enablement - An evolution of new dimensions in participatory design. Logistik & Arbeit.

2) Granath, J. Å. 2001. Architecture - Participation of users in design activities. In Waldemar Karwowski, International Encyclopedia of Ergonomics and Human Factors, volume 3. Taylor & Francis, 2001.

3) Gutman, R. 1988. Architectural Practice: A Critical View. Princeton, N J: Princeton Architectural Press.

Vinjettbilden lånad från Arkitekturupproret – presentation av verk av det vinnande arkitektkontoret av utmärkelsen Kasper Kalkonpriset.