google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: juli 2014 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 28 juli 2014

2:a årliga ambulerande middagen i Boutenac


För andra året i följd gick den ambulerande middagen av stapeln, eller som amerikanarna säger Second Annual Progressive Dinner. Det var färre deltagare det här året, men kärnan var densamma – bara att vi alla hade färre besökande gäster hos oss i år. Det blev bara 14 personer sammanlagt – de fyra huvudfamiljerna, samt tre adjungerade franska damer och ett engelskt par från en annan by, som tidigare bott i Boutenac.

Som tidigare stod Irland för aperitif och småplock inledningsvis på deras stora uteplats. Vi fick också inspektera deras senaste byggeriarbete uppe på vinden. Därefter rörde vi oss några meter över muren till den amerikanska familjen där huvudrätt på kyckling inmundigades i deras trädgård. Efter noggrant ätande, pratande och drickande klättrade sällskapet under stånk och stön uppför den 100 meter långa stigningen till vårt hus där dom jagades uppför ytterligare 50 trappsteg till vår takterrass där ost och vin serverades, utsikt beundrades och osten och drycken konsumerades. Det började nu skymma så vi fick ta oss nedför backen igen för att besöka ett franskt par som bjöd på glass, fruktsallad, tårtor och bubbel.

Efter denna kväll var vi både trötta och mätta utan att någon behövde stå varken i grytor eller diskbalja mer än nödvändigt.

Kvällen efter besökte min fru tillsammans med vänner en konsert i Lagrasse nära oss. Det var en pianokonsert i det fria under taket på den gamla öppna marknadsplatsen i centrum av den medeltida byn. Huvudnumret var den unge göteborgske pianisten Henrik Kilhamn, som stod för ett mycket ambitiöst program där han spelade såväl Beethoven, som Stenhammar, Chopin, Ravel och Scriabin. Min fru sa att föreställningen var magisk.

Det är även en annan sak som är snarare surrealistisk när man besöker Lagrasse, en av de äldsta och vackraste orterna häromkring. Som alltid var publiken nästan hundraprocentigt engelsk, vilket för övrigt gäller innevånarna i hela Lagrasse och några andra historiska orter här nere. Min fru skulle beställa ett glas vin i pausen, men kunde inte få den engelska kvinnan i baren att förstå en så enkel beställning på franska. Damen svarade på en obegriplig lokal engelsk dialekt som hade föga likhet med Queen’s English, varför min fru påpekade för henne på engelska att hon i gengäld inte förstod vad hon sade.

Det är förunderligt hur vissa nationaliteter älskar att grotta ihop sig på samma ställe, bilda egna föreningar, bara tala sin hembygds dialekt och bara umgås med landsmän. Häromkring är det främst engelsmän och holländare som beter sig på det sättet. Själva skulle vi aldrig komma på tanken att umgås med människor bara för att de är svenskar eller skandinaver. Inte för att det saknas tillfällen och erbjudanden från allehanda skandinaviska sällskap här i Sydfrankrike, utan för att om vi började umgås bara med svenskar vore det ju att anta samma etnocentriska perspektiv som man lätt gör i sitt hemland. De svenska vänner vi har här nere träffar vi för att vi gillar dem och njuter av deras sällskap, på samma sätt som vi gör med våra engelska, irländska, amerikanska eller franska vänner och alla andra trevliga människor från olika länder man stöter på. Så lär man sig att se på världen lite mer nyanserat också, vilket kan var ganska smärtsamt ibland när man finner att ens ”svenska sanningar”, som man lärt sig under ett helt liv faktiskt kan ifrågasättas och även gör det av kloka och sansade människor från andra kulturer.

I detta perspektiv blir åtminstone jag ganska förfärad när jag tar del av den svenska nyhetsströmmen, vilket jag gör dagligen. Att säga att mycket som anses vara sanning och rätt i Sverige inte har riktigt den statusen om man tar del av internationell press och nyhetsbevakning i TV från andra länder är ingen överdrift.

Att det är just engelsmän och holländare som har en förkärlek för att separera sig från infödingarna har jag funderat över om det kan vara en omedveten kulturell kvarleva från förfädernas koloniala historia, men förkastar det genast eftersom svenskar i Spanien tydligen beter sig på samma sätt har jag förstått. Jag kan emellertid inte låta bli att föreställa mig vad som skulle hända om en grupp invandrare köpte upp alla kulturfastigheter i Visby eller på Marstrand och startade en egen subkultur där. Men - å andra sidan tycker nog många urinnevånare att det är just det som sker när göteborgare och 08:or tar över deras stad.

tisdag 22 juli 2014

Legenden Dr. John live

I helgen har vi haft en musikupplevelse av absolut världsklass. I vår gamla sommarstad Sète spelade den levande legenden från New Orleans Dr. John and the Nite Trippers. Vi är få förunnade att få höra honom i en en och en halv timma lång livekonsert tillsamman med hans fantastiska musiker. Festivalen Jazz a Sète är en av många musikfestivaler i vår närhet som alltid attraherar världsstjärnor på sommaren. Konserterna hålls på Theatre de la Mère som är ett gammal fort där man sitter under bar himmel och scenens fond är bara Medelhavet. Den här kvällen var vädret speciellt lämpat för just Dr. John’s musik med rötter i jazz, rock, blue grass, blues och gammal mysticism med woodoo-inslag. Dimman rullade in i vågor över scenen från havet och den kvinnliga trombonisten kunde framkalla toner som fick en att inbilla sig att man såg smådjävlar och andar komma flygande i röken.

Musiken är absolut någonting utöver det vanliga och musikerna i The Nite Trippers är solister av världsklass. Sättningen är Dr. John själv på piano och keybord och gitarr, en trombonist, en gitarrist, en basist, en trummis och en fantastisk musiker som hanterade ”the big tree” som Dr. John kallade det – dvs. Hammondorgeln.

Musikerna i The Nite Tripper var befriande i avsaknad av maner och konstlade utklädningar. Man skulle inte bli förvånad om man mötte någon av dem som försäljare i bilhallen eller på skattemyndigheten. Det blir väl ofta så när konstnärsskapet i sig räcker för självkänslan. Dr. John själv spelade emellertid rollen som den mystiske individ som vuxit upp bland andedyrkande och mystiska människor i the Bayou runt New Orleans. Det var således Dr. John vi lyssnade till inte den begåvade musikerna Malcolm John Rebennack Jr., som han lär heta i verkliga livet.

Förbandet gick verkligen inte av för hackor heller. Det var Jonny Lang – en formidabel gitarrist från USA som trots sin ungdom turnerat i tjugo år och spelat med allehanda världsstjärnor. Langs musik är blus-rock av i den stil som troligen bara en äldre publik uppskattar idag, dvs. riktig rock, spelad på riktigt av riktiga musiker på riktiga instrument som gör att lokalen kokar. Medelåldern bland publiken var också närmare 60 än 50 år och man märkte att alla njöt. Lang är en virtuos gitarrist, men har också en otrolig sångröst, där han kan variera från en ljus pojkröst till att bli riktigt groovie. Hans framträdande växlade mellan lyriska inslag och riktig ”vrålrock”. Min fru var så upplivad av kvällens upplevelse att hon inte kunde somna förrän efter flera timmar.

tisdag 15 juli 2014

Nationaldag - vapenparad eller fredlig samvaro?



Jag kan inte rå för det, men jag blir alltid illa berörd av nationalism och förhärligande av det egna landets storhet och förträfflighet. Det har samma effekt på mig som –ISM:er har och som jag skrev om tidigare. Vissa nationalistiska yttringar där man bara vill visa musklerna är ofta ett embryo till nationell hybris och i sin yttersta konsekvens - krig.

Trots det kommer vi att fira nationaldagen här i byn tillsamman med resten av innevånarna. Här firar man nämligen på ett sympatiskt sätt med tävling i petanque hela förmiddagen och sedan bjuds alla innevånare på gratis lunch i det fria av kommunen. Samvaro, mat, dryck och vänskaplig tävling i en av de gamla nationalsporterna tycker jag är ett värdigt firande. Vi invandrare får också vara med och såväl tävla, som äta och dricka.

Att däremot se på firandet från Paris får min mage att göra uppror. Mina magnerver känns som fiolsträngar av obehag. Det är som att se firande från Röda Torget på sovjettiden eller från Peking. Militärer, vapen, stridsvagnar, uniformer, dragna sablar, stridsmundering i oändliga processioner. Givetvis åker president Francois Hollande i öppet militärfordon flankerad av en ordensbehängd general. Han kunde väl ha tagit med någon av sina damer istället och åkt civilt. Nu säger vän av ordning att det också är ”firande” av 1:a världskriget – lustigt nog inte fredsdagen utan när det började. 76 stater lär delta med militärer i firandet. Nu råkar det vara lika krigiskt varje nationaldag i Paris, men normalt sett är det inte 75 andra stater med. Vore det inte trevligt att visa vad man åstadkommit i fredens och det civila samhällslivets tecken sedan denna fruktansvärda händelse istället för att ge sig hän åt sin militära makt. Dessutom varar processionen i tre timmar där vapen och snart sagt vartenda regemente passerar med automatkarbiner, dragna sablar och bajonett på. Dom kunde åtminstone lämnat vapnen hemma eller avstått från att ha dom i färdigläge. Nu är tydligen Frankrike idag den starkaste militära nationen i Europa, men nog har man väl visat sig på styva linan på något annat område de senaste 100 åren. Kritikerna i media menar att Hollande mycket medvetet spelar på Frankrikes ”ärorika historia” i allt han företar sig numera för att öka sin popularitet, som är totalt i botten. Att det ofta är ett framgångsrecept med krig och elände vet vi ju från Maggi T som räddade sig genom kriget om Falklandsöarna och G W Bush som räddades av barndomskompisen Bin Ladin när hans disciplar flög in i tvillingtornen.

Kan någon tänka sig militärparader uppför Kungsgatan i Stockholm på svenska nationaldagen? Det är troligen svårt att förstå för en svensk hur man firar nationens storhet i Frankrike.

För att inte helt fördjupa mig i elände kan jag emellertid rapportera en del väldigt trevliga saker också. Från och med idag måste alla restauranger i Frankrike deklarera om den mat man serverar är tillverkad från färska råvaror på restaurangen eller från halvfabrikat. Håll utkik efter den vidstående symbolen när ni går ut och äter.

Dessutom är det glädjande att vårt vildvin är absolut invaderat av bin, vilket är underligt eftersom de förra året var utrotade för evärdeliga tider på grund av gifter och den globala uppvärmningen. Nu låter det som en liten motor som går på tomgång från vår vägg. Dessutom kan de svenska havsforskarna meddela att torsken, som var utfiskad förra året har kommit tillbaka till svenska vatten. Fritidsfiskarna får stora fångster av även stor torsk både till havs och landnära. Det måste vara den mest snabbväxande torsk man skådat i mannaminne med tanke att den var rödlistad och närmast utrotad för ett par år sedan och den fisk man fick upp var småfisk.

torsdag 10 juli 2014

Trafik i EU, Sverige och Frankrike


De som följt min blogg under en tid vet att jag på nästan alla områden, som är viktiga anser att det Franska samhället, miljön, kulturen och vädret är fantastiskt. Att flytta hit var ett av de bästa beslut vi tagit. På ett område har jag emellertid stora problem med Frankrike. Det är de franska bilförarna och deras totala avsaknad av ansvar och fantasi. Det gör mig också väldigt beklämd att se alla de blombuketter som är uppsatta efter vägarna runt där vi bor. De blir bara fler och fler och dyker upp på ställen där det är väldigt svårt att förstå hur man kan köra ihjäl sig. Att även personer runt omkring oss drabbats gör inte saken lättare att stå ut med.

När vi skulle hyra bil för en tid sedan frågade vi ingående om självrisker vid skada, vilket uthyraren fann något underligt så vi kände att vi måste förklara. När vi hänvisade till det sätt medtrafikanterna (eller snarare mottrafikanter) uppförde sig blev han irriterad och snäste att ”det dör väl folk i trafiken i Sverige också?”

Vi har numera skaffat oss en s.k. svart låda – dvs. en liten videokamera som sitter i framrutan och registrerar allt som händer på vägen så man åtminstone skall ha bevis på att den som kört på en kört på fel sida eller kört i fel varv i en rondell, vilket faktiskt händer.

Häromdagen tänkte jag emellertid gå lite längre och ta reda på hur dödstalet i trafiken faktiskt ser ut i olika länder. Jag fann då ett pressmeddelande från 19 mars 2013 utfärdat av Europeiska kommissionen om Trafiksäkerhet i EU. Där kunde jag läsa om olycksstatistik i alla EU-länder.

Inte förvånande var de före detta öststaterna de som hade flest döda per miljon innevånare, men där Grekland tränger sig in i topplistan. I topp ligger Litauen med 100 döda/miljon innevånare med Polen på andra plats med 93 och Grekland på tredje plats med 92 döda. I Sverige dödas 31 personer i trafiken och i Frankrike 56. Lägst dödstal har United Kingdom med 28 döda. Jag måste tillstå att min intuitiva uppfattning var att skillnaden mellan Frankrike och Sverige skulle vara större.

Jag gick därför till en fransk sida för att kontrollera statistiken departement för departement. Vår skadereglerare hade nämligen sagt att vårt departement Aude var riktigt skadedrabbat. Det visade sig att den låga landsstatistiken mycket hade att göra med Parisområdet där dödstalen hade närmast svenska nivåer. Högst hade departementet Tarn et Garonne som ligger i trakten av Toulouse där det dör 209 personer i trafiken per miljon innevånare. Det visade sig också att siffror runt 100 som värstingarna i EU har är vanliga i de flesta franska departement. Vårt eget Aude har exempelvis 165 döda per miljon innevånare. Det är mer än 5 gånger så många som i Sverige.

Man måste emellertid nämna att dödssiffrorna ständigt har minskat i alla änder, även i Frankrike. I Frankrike var den som högst i början av 70-talet för att sedan stadigt minska. Intressant är att införande av fasta automatiska fartkameror 1983 inte hade någon märkbar effekt. Det kan ju bero att de är placerade där de ger bäst fångst inte där det är farligast. Fransmän kör nämligen mer ovarsamt ju mindre och uslare vägarna är och det är naturligtvis där de dör också. Där ger ju inte trafikkamerorna så stor fångst som precis efter begränsningsskyltar vid stadsinfarter och andra lönsamma fångstställen. De franska motorvägarna där tillåten fart är 130 km/tim är närmast idylliska ur trafiksynpunkt jämfört med andra länder jag kört i, medan man bör tänka sig för innan man ger sig ut på en mindre väg, speciellt precis för lunch.

En anomali jag lade märke till var att dödstalet för Frankrike, som är det enda jag detaljstuderat, blir högre om man tar snittet av alla departementssiffror än det som rapporterats till EU. Man kan kanske anta att de inhemska siffrorna för Frankrike är mer korrekta än de som tagits fram för externt EU-bruk. Om samma sak gäller för Sverige vet jag inte.

söndag 6 juli 2014

En väldigt speciell fest


I går deltog vi något verkligt exceptionellt. Slottet i Boutenac ägs av AOC Corbières och de hade tillsammans med de kommuner som omfattar Terroir Boutenac anordnat en vinpromenad med efterföljande ”Cocktail dinetoire gastronomique” som det kallas. Skälet till detta är vår egen superappelation Cru Boutenac som man ville fira att den haft stora framgångar.

När vi kom till slottet hade 240 personer mött upp, alla iklädda halmhattar och T-shirts för herrarna och linnen för damerna som var en gåva från organisationen och en försäkran om att vi inte skulle dö av värmeslag på grund av fel klädsel. Det var nämligen 32 grader i skuggan och promenaden är 6 km lång. Vi delades upp i tre grupper och bussades ut till två olika startpunkter där det bjöds på vatten och rosévin för att svalka oss.

På vår promenad hade vi fyra stopp där vi fick tanka upp med vätska av olika sort. Första stoppet efter startvingården, på vår tur blev det gamla kapellet St Martin de Gasparet där vinodlaren Mr Fabre berättade om Corbières historia och vad som är så speciellt med den jordmån som är förutsättningen för Cru Boutenac. Vi fick lära oss att vinodlingen introducerades av romarna ungefär år 100 före Kristus just här, vilket var det första i Frankrike. Narbonne, som var den första romerska kolonin utanför Italien, erövrades emellertid på 500-talet av Visigoterna. Olyckligtvis kom de till Narbonne precis vid skörden, vilken båda parter ansåg vara viktigare än krig, så man kom överens om att uppskjuta kriget tills skörden var omhändertagen. Nu blev det inte så farligt med Visigoterna eftersom man snart kom väl överens med befolkningen och gifte sig med varandra och regerade i fred och välstånd. Då blev det värre när Saracenerna dök upp på 700-talet och sporrade av den nye store profeten hade man lite till övers för de otrogna. Ett blodigt mördande startade från båda sidor som varade i hundratals år.

Vandringen genom de vackra och frodiga vinodlingarna var verkligen en skönhetsupplevelse och vi passerade den gamla romerska bosättningen Villemajou (Villa Major) för att göra stopp för vin, vatten och lokalt producerad ost i Gasparet. Här var det första tillfället där man tog fram de dyra röda dropparna med etiketten Corbières Boutenac, men även ”vanliga” Corbières serverades som vitt och rosé.

Det var anmärkningsvärt vilken blandad skara som deltog. Det var män och kvinnor i alla åldra allt från den vandringsvana äldre damen som var utrustad, med såväl skyddsmuddar på skorna som visselpipa och reflexväst och med första hjälpen i ryggsäcken, till den unga gravida kvinnan, som vandrade i vanliga skor och klänning. Samtliga borgmästare från de inblandade kommunerna deltog i vandringen och ”vår” borgmästare hade visserligen vandringsstav, men gick i flip-flop, vilket måste ha varit plågsamt i den steniga och tidvis risiga marken.

Jordmånen för Cru Boutenac
Marken är nämligen mycket stenig där man odlar Cru Boutenac. Att det över huvud taget går att plantera en stickling i marken är ett underverk. Det enda ställe man har samma jordmån lär vara Châteauneuf du Pape. Man säger att vinet blir bättre ju mer druvorna får lida och det verkar stämma. Nu gör det inte så mycket att de lider eftersom man bara tar ut ca 35 Hl vin per Ha mark för Cru Boutenac. Att det är exceptionellt mycket lägre än vad som är möjligt illustreras av att man under den tid då man levererade tankbåtsvis med vin från området till bl. a. Sverige tog ut 120 Hl/Ha, men då blev det skräp också. Några av gårdarna har fortfarande kvar 100-åriga carignanstockar från den tiden, men nu ger de det ädlaste och mest koncentrerade av Cru Boutenac.

En liten bit från slutmålet vid slottet stod glassproducenten Pole Sud och serverade en speciell Boutenacglass som man komponerat dagen till ära. Den hade bara lokalt producerade ingredienser smaksatta med sådant man kan plocka vilt ute på Garriguen. Den var baserad på färskmjölk från en lokal bonde och smaksatt med bittermandel, honung, timjan och vild fänkål, samt lite citronskal. Hoppas dom tar upp den i sitt sortiment för den var verkligen god.

Vi hann precis hem för en dusch innan kvällens begivenhet skulle starta. Vi var verkligen helt slut. Visserligen går vi 6 km flera gånger i veckan, men att göra det under mer än tre timmar var verkligen jobbigt. Det kan låta konstigt, men min osteopat har förklarat för mig varför min rygg tar så mycket stryk när jag under ett par timmar ”står och hänger” i och utanför affärer när min fru letar efter skor eller kläder. Det är nämligen mer arbetsamt än en snabb promenad och sliter mer på kroppen. Nog om det.

Måltid efter evenemang av den här sorten brukar följa ett visst mönster. Kycklingbitar, sardiner och korvar grillade över ett ituskuret oljefat täckt av sträckmetall, inmundigat på papptallrikar, visserligen nedsköljt med bra vin ur riktiga glas, men ändå. Här var det andra bullar minsann. Man hade anlitat den mycket duktige kocken Lionel Giraud, som har en stjärna i Guide Michelin, för att ordna maten. Direkt vi kommer in på slottsbacken möts vi av en hord av hans unga servitörer som bjuder oss på små mästerverk av alla de slag som de bär omkring till oss. Vi kan vidare skölja ned dessa godsaker med vin från 25 odlare som producerar Cru Boutenac. Där finns både rosé och vitt från deras produktion, men endast Cru Boutenac är tillåtet när det gäller rödviner. Vi talar här om viner som kostar från drygt hundralappen till mycket mer per flaska på vingården.

Efter detta överflöd av utsökta små ”hors d’oeuvres” som man kan prova medan man hälsar på vänner och har allmänt trevligt vidtar små varmrätter av Guide Michelinklass. Där finns enkla små rätter som musslor, men också rosastekt tonfisk på spett, små dorade (fisk), färsk stekt anklever, kuber av långpreparerat fläsk, oxkött och lite annat som jag glömt. Desserterna gick inte heller av för hackor och var ganska många och bars ut i strid ström. Till detta kunde man vid varje bord om fyra fritt välja en flaska av det vin som man blivit mest förtjust i under inledningsprovandet. Under hela kvällen spelade en skicklig kvartett jazziga latinorytmer.

Vi hade varit lite tveksamma om vi skulle orka med denna begivenhet efter som vi kvällen före hade firat 4 juli tillsamman med våra amerikanska vänner och ett fyrtiotal personer av 12 nationaliteter som dom bjudit in. Jag kan bara konstatera att även där var maten väldigt god men annorlunda än den vi fick på slottet. Tom och Janis hade tydligen lagat och preparerat för festen i en vecka och det märktes. Även här fick vi många goda drycker som gästerna tagit med sig. Eftersom det kräver väldigt mycket kreativitet för att hitta ett dåligt vin i vårt område så kan man med tillförsikt smaka på allt som bjuds.

I kväll har vi bjudit in våra grannar på middag och då tänkte jag ta fram ett par flaskor Cru Boutenac, som blivit bortglömda i ett hörn av källaren. Det blir gratinerade ostron, grillad ”filet de canard” med färska grillade fikon, ost, samt en marängtårta med grädde och hallon. På begäran måste jag alltid göra en Irish Coffe åt en av vännerna som avslutning.

Det är mycket att stå i som pensionär och värre blir det. Kommunen skickade ut ett meddelande häromdagen att det kommer ungdomar tillsammans med en promenadorkester en dag i nästa vecka och samlar frivilliga bidrag till en kommunfest som arrangeras mellan 22-26 juli med allehanda muntrationer och ätande.