Vietnam - lite kuriosa till en början

Vi har varit två veckor i Vietnam och eftersom mina texter från ett annat kommunistland med enorma klasskillnader – Kuba – har blivit både flitigt lästa och uppskattade tänkte jag skriva några texter även om Vietnam. Jag skall börja i den roliga änden och skriva lite om sådant som förvånade och som åtminstone inte vi förväntade oss eller kunde läsa oss till i olika turistguider.

Vi startade i Ho Chi Minh City eller Saigon, som vi som var med vid tiden minns det. Sedan flög vi till Hanoi och gjorde en utflykt med övernattning till Ha Long Bay. Sista dagarna återvände vi till Saigon och en dag gjorde vi en utflykt till Mekongdeltat. Mer om allt detta senare.

Klimat

Första dagarna i Saigon var betungande, främst beroende på klimatet och trafiken. Det är den torra årstiden nu vilket innebär temperaturer över 30 grader och en oerhört hög luftfuktighet. Kombinerat med en fullständigt galen trafik så innebär det smog som gör att man harklar sig och spottar som en storrökare varje morgon i duschen. Standardutrustning för de flesta Saigonbor är munskydd mot detta.

Som kontrast till detta är klimatet i Hanoi nu under högsäsong mycket behagligt och mer likt en svensk sommardag och luften upplevs åtminstone som renare. I Hanoi har man till skillnad från Saigon fyra årstider.

Trafik

Trafiken främst i Saigon var obeskrivlig. Givetvis mycket bilar, men framför allt tusentals tvåhjulingar med motor, vilket väl var den främsta orsaken till den dåliga luften. Om det stod en polis i en korsning stannade trafiken vid rött ljus och då såg det ut som starten i Vasaloppet när ljuset slog om. Som överallt i världen fanns inte tillstymmelse till hänsyn eller trafikvett hos tvåhjulingarna. Tänk er en svensk 35-årig storstadscyklist med motor och hög på Rohypnol så förstår ni hur farlig man levde som fotgängare. Tvåhjulingarna stannade nämligen inte vid rött ljus och övergångsställen ignorerades totalt. Man bara ökade farten och tutade på oss när vi gick på grön gubbe. Några gånger såg vi hur skotrar tvingades stanna för att inte köra över en gående och då blev de lätt påkörda bakifrån av andra bilar eller tvåhjulingar. Till Hanois fördel skall nämnas att där stannade åtminstone bilisterna vid rött ljus för oss gående.

Shopping

I Saigon fanns en stor marknad, men där fann man mest kinesiskt skräp som finns överallt i världen. Vi saknade lokalt hantverk, vilket vi fann rikligt av på marknaden i Hanoi. Däremot fanns det flera varuhus som får NK att framstå som en billighetsbasar. Där fanns bara alla de mest exklusiva europeiska, amerikanska och japanska märkena i mode, juveler, klockor, skönhetsprodukter och annat av livets nödtorft i ett kommunistiskt land med en medellön på 2000 kronor per månad. På night-market i Hanoi gjorde min fru ett fynd. Hon hittade en stor vacker skogsgrön sjal av hög kvalité från Acne Studios i Stockholm i sin originalförpackning för 50 kronor. Försäljaren hade aldrig hört talas om märket Acne och skälet till att det hamnat på en marknad i Hanoi var troligen att det var ett feltryck i adressen på bipacksedeln. Med de produktionskostnader man har i Asien är det billigare att kassera och byta ut än korrigera när man får reklamationer. Det är av det skälet som man ibland kan ha turen att få originalprodukter av kända märken för en spottstyver. Att veta när det är så och när det är billiga kopior kräver dock kunskap.

Man tar betalkort – även ofta Amex - nästan överallt och det finns gott om bankomater och växlingskontor. Många på gatan vill ha dollar, varför det kan vara praktiskt att ha en bunt endollarsedlar som också passar bra för att ge som dricks för småtjänster på hotell.

WiFi

WiFi var gratis på alla hotell vi bodde på och av god kvalité. Oftast fanns gratis WiFi på restauranger, kaféer, varuhus och även utomhus på offentliga platser, samt på utflyktsbussar. På de hotell vi bodde var utbudet av västerländska TV-kanaler och filmkanaler rikligt.

Valuta

Valutan är knepig och har många nollor, vilket gör att man lätt villar bort sig. 1 miljon Dong motsvarar ungefär 500 kronor, men man skriver i allmänhet ut bara tusentalen – de tre nollorna får man tänka sig. Vårt trick var att dela tusentalet med två och fick då ungefär priset i kronor. Man får se upp lite. På gatan får man ofta priset i dollar och om man ber om att få betala i Dong så blir kursen riktigt dålig ibland, men det reder ut sig om man protesterar.

Säkerhet och skojare
En taxichaufför lade snabbt till en nolla på taxametern när vi skulle betala och så riktigt hotfull ut när vi vägrade att betala tio gånger normaltaxa. När även vi skärpte rösten så backade han emellertid snabbt. Hade det varit vår första taxiresa hade vi säkert betalat eftersom hans begärda pris var ungefär som i Sverige. I övrigt så var allt tal, från andra turister och vietnameser vi känner, om att man skulle vara observant på ficktjuvar och skojare väldigt överdrivet. Vi såg inget av det. Nästan alla var väldigt trevliga och hjälpsamma utan krav på ersättning. Det enda irritationsmomentet är de som låtsas ge en smakprov eller sätter på en en hatt för fotografering och sedan kräver betalning. Det är emellertid mycket mindre vanligt än exempelvis i Nordafrika och vanligare i Saigon än i Hanoi enligt vår upplevelse. Man såg mycket få tiggare på gatorna, men några mycket utsatta personer som bad om en slant förekom. Vi köpte dessutom den dyraste och ganska fula pennan av två unga flickor som delfinansierade sina universitetsstudier genom att sälja prylar på gatan på kvällarna. Eftersom de inte var ensamma om detta och sortimentet var likartat så kan det ha varit organiserat av skolan eller någon organisation.

Var kommer ni ifrån?

Taxichaufförer ville ofta veta var vi kom ifrån. När vi berättade att vi var svenskar och bodde i Frankrike såg alla ut som frågetecken. Varken Sverige eller Frankrike var bekanta för de flesta. Vi insåg emellertid att unga manliga vietnameser är absolut fotbollstokiga trots att sporten är mycket liten i landet. När vi berättade att vi flugit från Barcelona gick det upp ett ljus för alla och Paris SG var välkänt. Zlatan Ibrahimović var idol för många och att vi kom från hans hemland uppgraderade oss avsevärt. En chaufför var emellertid stor beundrare av Henrik Larsson och någon gillade Fredrik Ljungberg mest, men det var tydligen främst för att han var lika snygg och välklädd som Beckham förstod vi.

Göteborg och Stockholm
Vi insåg snart att rivaliteten mellan Hanoi och Saigon var värre än den mellan Stockholm och Göteborg. Man försökte på båda sidor tala negativt om den andra. När vi exempelvis i Saigon sa att vi ätit gott i Hanoi fick vi veta att det smakade så bra för att maten innehöll glutamat. Faktanörd som jag är sökte jag naturligtvis artiklar om detta och fann många ”alternativa” texter som utpekade glutamat som oerhört farligt – nästan i klass med chemtrails. När man däremot sökte sig till vetenskapliga artiklar från officiella källor, som Livsmedelsverket och olika svenska och internationella livsmedelsforskare fick man en annan bild. Jag fick lära mig följande. Glutamat är en smakförstärkande aminosyra som delvis produceras av den egna kroppen och nödvändig för kroppen. Den förknippas med det man idag kallar ”den femte smaken” – umami. Den förekommer rikligt i de flesta grönsaker, men främst de med mycket protein som soja och olika sädesslag. Som tillskott används det främst i kryddor och i olika extrakt, typ buljong. Det är en av de under längst tid och mest ingående utforskade tillsatserna i mat och man har inte funnit några risker med dessa tillsatser varken för vuxna eller för barn. En del rädsla kan, menar man, härröras från en sammanblandning av onormal överproduktion av ämnet i den egna kroppen, som kan innebära hälsoproblem och extern tillförsel genom kosten. Något som inte kan likställas enligt den vetenskapliga forskningen.

Mat och dryck

Jag återkommer till den fantastiska maten. Dryck är mer komplicerat. Vin kostar nästan lika mycket på restaurang som i Sverige och ölet är inte någon höjdare, men drickbart – Hanoi, 333 och det japanska Sapporo var relativt bra till maten. Däremot har man massor av lokala spännande drycker med ingredienser som man inte kan föreställa sig i västvärlden – ofta blandningar av the och juicer på frukt eller grönsaker med olika kryddningar. Värt att prova! Det vietnamesiska kaffet är utsökt gott och starkt. Passar verkligen den svenska smaken. Det produceras i bergstrakterna och finns i många olika kvalitéer. Traditionellt serveras det med kondenserad mjölk, men jag föredrar det svart och min fru med vanlig mjölk.

Kultur

Om man jämför med Kuba så är skillnaden enorm inom vissa områden. På den stora bokmarknaden i Havanna fanns bara böcker av Che och Castro, några drinkböcker, samt några biografier om Hemingway, men det fanns desto fler av dessa. På bokgatan i centrala Saigon fanns översättningar av mängder av västerländska bestsellers av senaste datum. Annan kultur vi mötte återkommer vi till.

Sverigeresan del I - Huvudkommunen

Vi har nästan alltid tur med vädret när vi är i Sverige och det hade vi nu också. Tillsammans med våra goda vänner och grannar här i Frankrike har vi rest i Sverige under två veckor. Våra vänner är kosmopolitiska amerikaner, men har aldrig varit i Sverige. Resan startade och slutade i Nyköping (Skavsta) och vi hann besöka Stockholm, Nora, Dalarna, Lidköping, Göteborg, Jönköping och Gränna. Det tänker jag berätta om i några bloggtexter under de närmaste dagarna.

Stockholm

Som utlandsboende känner man sig aldrig så alienerad som man gör när man kommer till Stockholm. Det är där man märker hur annorlunda Sverige blivit sedan man bodde i landet och hur annorlunda Sverige är i jämförelse med vår nya hemtrakt i södra Frankrike. Jag finner inget annat ord att beskriva stämningen än ”märkvärdig”. Då menar jag det i den dialektala betydelsen som vi använder i Bergslagen. Där betyder det närmast tillgjord, krystad och inte så lite överlägsen. Man känner sig ofta som en tönt i olika offentliga sammanhang.

Nu är det inte det enda och dominerande intrycket av Stockholm man får. Staden är oerhört vacker när vädret tillåter det och Gamla sta´n har verkligen uppgraderats från kramsställe till att innehålla mängder av butiker med högklassiga varor. Vasamuseet var ett måste eftersom Tom (en av vännerna) hade väntat på att få komma dit sedan han för decennier sedan läste en artikel i National Geographic. Det är ett imponerande museum.

Jag hade Skansen på min lista eftersom jag ville besöka Bergsmansgården eller Laxbrogården som den egentligen hette när den stod i Nya Kopparberg. Den var en av de första byggnader Hazelius skaffade till Skansen fick vi veta. Den byggdes av min farmors mf fm mf morfar bergsmannen Michel Hindersson på 1600-talet. Nationalmuseum och Moderna museet fick också besök av oss. Återigen måste jag konstatera att tiden gör gott i att sovra bland den moderna konsten så det bara blir bättre och bättre ju äldre samlingarna är och allt trams från nutiden sorterats bort.

Mat är gott och svensk husmanskost är bland det bättre man kan få när den är vällagad. Bättre än på Operans bakficka blir det inte – det skulle vara hos Leif Mannerström på Kometen i Göteborg då. Det är en njutning att botanisera i de nyskapande varianterna av traditionella rätter som isterband, strömming, köttbullar med gräddsås och lax med dillstuvad potatis. Annars var maten ofta just ”märkvärdig” så till den grad att man inte kunde lista ut vad man skulle få på tallriken. Oftast var det emellertid mycket gott och man behöver inte sakna det franska köket i Sverige idag. Den svenska restaurangmaten är utmärkt spännande och vällagad. Man kan emellertid konstatera att om man bodde i Sverige så skulle man inte få prova det särskilt ofta för priserna är verkligen inte något för pensionärer. Att betala samma pris för en varmrätt som man får en hel fyrarätters meny på en bättre restaurang i våra hemtrakter är svårsmält. Dessutom har jag inte druckit ett enda glas vin på restaurang under resan. Jag vägrar att betala lika mycket för en flaska hyfsat vin som jag kan köpa en låda utmärkt vin för hemma. Lyckligtvis har svenska restauranger ett fantastiskt utbud av spännande ölsorter som man bara kan drömma om att finna i Frankrike. Jag kan acceptera att maten är dyr eftersom det ligger ett seriöst arbete bakom, men att öppna en flaska vin borde inte vara värt ett påslag på 400 kronor ens om det är kork på flaskan.

För att återgå till ”märkvärdigheten” så blir det en så stor kontrast till vad vi är vana av från våra hemtrakter. I Sydfrankrike står Michelinrestaurangerna som spön i backen och vår närmaste har tre stjärnor och har rankats som den nionde bästa restaurangen i världen i en stor metastudie. Här gäller verkligen ”no-nonsens-principen”. Alla råvaror är lokala, beskrivningen av rätterna är förståeliga och serveringspersonalen är avslappnade och skojiga. Man klär sig som man vill och är i den ålder man är och allt känns avslappnat. I Stockholm begriper man inte vad man beställer ibland och råvarorna skall komma från Hotaheiti om de skall vara bra. Dessutom får man en lång föreläsning som man knappt begriper om vad man äter. Ovanpå detta måste alla rätter relateras till för dagen rådande tabun om rättvisemärkning, miljöbelastning och politisk gångbarhet. Vart tog ”fånga dagen” och ”mindfulness” vägen när det inte räcker med att det är gott utan man måste ha samvetskval, alternativt känna sig helgonlik, beroende på vad man beställer. Man tappar aptiten av all präktighet.

Ja visst är jag lite ”daterad” och hänger inte riktigt med, men glädjande nog är jag inte ensam om att skoja med huvudkommunens ängsliga och oreflekterade jagande efter att ”vara rätt” i alla sammanhang. Årets sista avsnittet av Utkantssverige säger det bättre än jag någonsin kan göra själv. Man redovisar den nya WC-fria trenden som breder ut sig i innersta'n, men som inte nått ut till provinsen ännu - http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_dramaserier/2016/09/p1_dramaserier_20160904_1000_34fa805.mp3

Vi bodde emellertid på ett spännande hotell under jorden. Hotell With Urban Deli har alla rum i källarplanet och klimatet fixas med modern teknik. Jag tyckte det var ganska OK, men min fru saknade fönster. Bra gjort tekniskt tycker jag och frukosten var fantastiskt. Dessutom ett fantastiskt läge. På kvällstid vidtar emellertid en av Stockholms mest ”atrsy fartsty” etablissemang där personer över fyrtio inte gör sig besvär om man inte är någon erkänd kändis. Svindyrt och ”märkvärdigt” är det också i restaurangen.

Nästa bloggpost kommer att handla om när vi lämnar Stockholm och förflyttar oss till det riktiga Sverige, som alla politiska partier med Miljöpartiet i spetsen försöker att radera ut – för miljöns skull. Där träffade vi riktiga människor som var vad dom är och inte byter stil och personlighet efter senaste trenden och försöker vara så märkvärdiga som möjligt.

Förutom allt vackert och intressant vi sett i Stockholm så hann vi också lämna tillbaka våra barnbarn till dotterns Sara och Gustavo, samt träffa sonen David och hans Jessica samt bror/svåger Jan och det var väldigt trevligt.

San Remo - en kortsemester

Precis innanför gränsen i Italien ligger San Remo. Ni vet staden med ”den glade bagaren” i Evert Taubes visa och de som skänker blommor till Nobelfesten varje år. Vi åkte över dit på några dagar i slutet av september. Vi hade nog tänkt att åka åt andra hållet till Baskien, men vädret var bättre österut. Det är en vacker stad, som sjunkit på charterturisternas popularitetslista som väl är. Speciellt gamla staden är väldigt spännande att vandra i. Så har man ju det vackra huset där Alfred Nobel bodde sina sista år och det är värt ett besök. En annan sevärdhet som man bör besöka är den vackra ortodoxa ryska kyrkan. Den låg precis bredvid vårt hotell.

Ryska ortodoxa kyrkan

Alfed Nobels villa

På hotellet verkade man tro att vi kom dit för kasinots skull, vilket tydligen många gör. Fast det inte intresserar oss det minsta att spela ville vi ändå gå in i den pampiga palatslika byggnaden för att insupa den exklusiva atmosfären. Hej vad vi bedrog oss. Efter att ha äntrat den pampiga trappan på den röda mattan kom vi in i en gigantisk maskinhall som var en större variant av spelhallen på Liseberg eller Skojarbacken på Nora marknad. Inga livréklädda vaktmästare eller eleganta croupierer här inte. Publiken påminde mest om de ensamma själarna som hela dagarna satt och drog i pokermaskinerna på Q8-macken i Björsared utanför Göteborg. Bylsiga blanka träningskläder var tydligen standard-outfit. Det såg ganska tragiskt ut och vi blev riktig besvikna. Jag kan inte undgå att undra varför så många städer i världen anser det vara OK att profitera på spelmissbruket hos människor som kanske borde lägga sina slantar på något som gynnade individerna och deras familjer bättre.

Nu verkar det som om spelare bara räknar sina vinster för på gatan utanför radade exklusiva uraffärer, modeaffärer och juvelerare upp sig. Undrar lite vilken Rolex som passar bäst till Adidasoveraller? Det får väl vara något sportigt vattentätt i stål, men risken är väl att valet snarare blir guld med smaragder och rubiner om ”vinsten” är stor nog.

Gamla staden

Vi passade på att njuta av det fina sommarvädret och titta på de som solade sig och badade på stranden. Långa promenader efter den fina strandpromenaden blev det också så fötterna blev ganska möra så småningom. Vi hann naturligtvis med att äta traditionell italiensk mat också, vilket är trevligt om man inte försöker klara både 1:a och 2:a rätt plus huvudrätt och dessert där en rätt ofta är mer än nog för oss. Glädjande nog har man börjat servera riktigt bra karaffviner på restaurangerna också, vilket inte var så för några år sedan. Eller – kanske det är närheten till Frankrike som gör det.

Även om det inte är top-seedat på turistlistan så mötte vi ganska många stora grupper av turister som med ledning av en guide rörde sig i staden. Flera av grupperna var svenska faktiskt – troligen bussresor – så nog finns det sätt att ta sig dit med mindre besvär. Det är faktiskt värt ett besök utanför högsäsongen.

L’Ete des Corbières

När evenemangen startar vet man att sommaren är här på allvar. Det stora evenemanget hos oss nu kommer i slutet av juni när hundratals människor samlas för Camin de Boutenac. Det är en vandring mellan vingårdar med mat och vin på speciella gårdar och som avslutning en hejdundrande fest på slottet i Boutanac där den lokale trestjärninge kocken Gilles Goujon i samarbete med några unga kockar arrangerar supén utomhus med bara Boutanacviner. Några hundra personer deltar och i år har antalet vingårdar som får producera Boutenacviner ökat till ett trettiotal.

Nu kan man givetvis inte vänta så länge. I går kväll bjöds på mat och vin på 12 olika vingårdar i Corbières under titeln L’Ete des Corbières. Mat av gourmetklass och fri vinprovning samt musik bjöds det på. På vissa platser hade flera gårdar slagit sig ihop på andra var gården ensam arrangör. Vi besökte Domaine la Bouysse i grannbyn där det förutom vinprovning bjöds på mängder av smårätter, fina ostar och desserter – allt till bakgrund av en mycket bra jazzgrupp, som spelade ute på gården medan vi åt. Allt var nästan gratis – vi fick betala 2 euro för ett avsmakningsglas så vi slapp dricka ur plastmuggar. Vi valde den här vingården mest för musikens skull för varje vingård hade olika musik som pop/rock, R&B, world musik, swing, visor eller blues. På de flesta ställen var allt gratis, men på några gårdar kostade det någon hundralapp per person på ett ställe hela 300 kronor. Man får vänja sig vid evenemang av den här sorten nu. Det är ofta i vinets tecken, men kan även vara tryffel, frukter, ost, oliver, blommor, konst eller någon annan produkt som en viss by är känd för.

Mattjat - igen

Det diskuteras mycket just nu att svenska konsumenter bör köpa svensk mat för att gynna bönderna. Vissa handlare har lagt på en krona på mjölken som skall gå till bönderna, men grisbönderna funderar på att gör det sämre för grisarna eftersom folk har börjat föredra svensk fläsk och det måste man tydligen ändra på.

Med detta i tankarna går jag till mina franska butiker och studerar utbudet. På vinområdet är det helt entydigt. På de två stor kedjorna Carrefour och InterMarche som vi besöker finns inte en enda utländsk vinflaska – inte ens från grannländerna Spanien och Italien. Skälet är att franska kunder inte anser de vinerna vara drickbara och dessutom vet man ju hur dom fuskar i andra länder. På mejeriområdet är det nästan likadant. Olika mjölkprodukter är endast från Frankrike, men det är noga med vilken region de kommer från. När det gäller ost är man lite mer liberal, speciellt när det gäller specialostar. Då kan man hitta både Italiens, Spansk, Holländsk och Schweizisk om inte motsvarigheten finns i Frankrike. Även här är regionen oerhört viktig. Kött är nästan uteslutande franskt i affärerna, men på restauranger kan man få annat, exempelvis utmärkt Angus från Skottland, men då redovisas det noggrant på stora skyltar eller på menyn. Samma sak är det med fisk där man noga talar om från vilken fiskezon den kommer.

Säkert finns det inslag av protektionism i detta, men framför allt beror det på att fransmän inte vill ha mat från andra länder eftersom ju alla fransmän vet att den maten har mycket sämre kvalitet. Jag har berättat förut att det är oerhört noga att rätt vara kommer från rätt region i Frankrike, men om det inte rör sig om sådana specialvaror så är närhet till odlaren det viktigaste för den franske konsumenten. Tråkigt nog finns en motsatt trend bland yngre fransmän som anammat den amerikanska matkulturen med mängder av halvfabrikat, mycket socker och andra snabba kolhydrater, lightprodukter och annat skräp. Därför har andelen mycket feta ökat kraftigt även bland fransmännen under det senaste decenniet.

En annan trend som är kraftig här är BIO, eller vad vi kallar ekologiskt. Undantaget är emellertid närodlat för de bönderna odlar som de alltid gjort och bryr sig inte om att skaffa BIO-stämplar på sin mat. Alla vet ju hur de arbetar ändå. De stora internationella matdrakarna är emellertid noga med att sätta BIO-lappar på allt de producerar oavsett vad det är i det. Min fru var på apoteket idag för att hitta kosmetiska produkter som hon inte fick allergiska besvär av. Allt skulle säljas med argumentet att det var rena naturprodukter och BIO. Min fru försökte förklara att det inte var någon garanti mot allergi att det var är BIO eller kom från naturen. De allra flest saker man är allergisk mot kommer just direkt från naturen, som pollen, skaldjur, kvalster och annat naturligt.

Nu läser jag i dagens tidningar att jordbruksverket i Sverige ifrågasätter det goda med närproducerad mat ur miljösynpunkt. Detta illustrerar väl skillnaden mellan den svenska och den franska inställningen. I den svenska debatten är det allt överskuggande argumentet ”miljön”. I media och ofta i politiken är detta portalparameterns framför allt. Det är sekundärt om tvätt- och diskmaskiner rengör dåligt, dammsugare inte suger rent eller mat smakar sämre, bara det är bra för miljön. Inget fel i att det är bra för miljön, om det stämmer, men det finns andra parametrar som måste vägas in när man tar politiska beslut – och egna som konsument för den delen. När det gäller alla produkter kan det inte var oväsentligt att de gör jobbet, som de är avsedda för.

När det gäller mat så måste man väga in smak och kvalitet, möjlighet till yrkesstolthet hos producenten, arbetstillfällen och försörjningsgrad för landet, liksom sociokulturella förhållanden där de produceras samt miljöbelastning ur olika hänseenden. En inte oväsentlig sak är också att man köper de produkter som produceras i ens egen miljö så att möjligheter till god livskvalitet uppstår i närsamhället. Om man ensidigt fokuserar på, vilken som helst av dessa parametrar kan det få absurda konsekvenser och det tycker jag nog det ensidiga fokuserandet på vad man tror är bra för miljön ofta får. Likande ensidiga absurda prioriteringar finner man inom svensk vapenindustri där sysselsättning i Sverige och egenproduktionen går före allt annat. Den subventionerade maten i Norge som gjorde att bönderna inte hade råd att dricka sin egen mjölk eftersom den kostade mindre på Rema1000 än de fick betalt från mejeriet är ett annat exempel, eller de ekonomiska suboptimeringar som gör att man skickar färsk fisk från Skandinavien för att rensas i Kina och sedan fraktas tillbaka till hemlandet för konsumtion. Eller varför inte miljöargumenten mot brytning av sällsynta jordartsmetaller i Sverige, samtidigt som dessa är de kanske viktigaste råvarorna för all alternativ miljöteknik. Tur att mongoler och andra avlägsna folkslag är beredda att offra livet och sin miljö så vi i Sverige kan leva ett fint och ekologiskt liv fulla med elbilar och vindkraftverk, som behöver tusentals ton av dessa metaller för att fungera. Att vi sedan kan skicka skrotet till småbyar i Indien där barn, som troligen aldrig når vuxen ålder på grund av förgiftning, återvinner resterna är bara grädde på moset för oss i västvärlden.

Jag upplever att man i Frankrike har lite andra prioriteringar när det gäller mat. Först kommer kvalitet på maten, sedan kommer chauvinism med värnande om det lokala, regionala och franska i den ordningen. Pris spelar givetvis in, men samspelar ofta positivt med det lokala eftersom man eliminerar mellanhänder. Att det lokala nästan alltid samspelar med kvalitet och smak beror inte främst på hur det produceras utan på att sådant som växer får mogna där det växer och att alla varor helt enkelt är färskare och inte behöver en massa kemikalier för att klara transporter och inte heller behöver hålla sig i långa tider. I sådana fall föredrar jag alltid sparris odlad nära mig av en bonde jag känner framför en peruansk knippa, som kanske är mer ekologiskt certifierad.

Så börjas det igen ...

Nu kommer våren snart även om det blåser snålt just nu och är under 10 grader ute. Vi börjar redan kika i vägkanterna efter de första blommande mandelträden. Om det bara slutar blåsa från norr så händer det nog.

Annars är det en kämpig tid framöver. Jag tänker osökt på ”att säsongen börjar” som det brukar stå i gamla överklassromaner. Det finns faktiskt vissa likheter mellan pensionärstillvaron i främmande land – utom statusen – och den gamla överklassens tillvaro. Man arbetar inte för sitt uppehälle. Pengarna kommer regelbundet om än i olika mängd för oss liksom för den gamla aristokratin, som resultat av tidigare generationers – i vissa fall egna – strävanden. Man sysselsätter sig med socialt nätverkande och allehanda för mänskligheten och samhället mindre betydelsefulla saker, men man är ständigt upptagen upp över öronen.

Alla vänner häromkring har ägnat helgerna åt familjen på besök eller besökt densamma. Nu är det dags att träffas igen vänner emellan – så har vi ju alla dessa födelsedagar. Det är ju ingen tvekan om att våren varje år inverkar på nativiteten och nedkomsten under de första tre månaderna av året. Riktigt till oss verkar vi och våra föräldrar ha varit runt midsommar för födelsedagarna i mars är många.

Det kunde inte ha börjat mer intensivt än med min frus födelsedag på den lilla restaurangen Au Lavoir i Colombiers, Herault. Som vanligt firade vi födelsedag med våra äldsta vänner i Frankrike – tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Vi var alla överens om att det var det mest perfekta vi ätit på år och dag och det säger inte lite i våra trakter. Jag bara måste berätta:

Det inleddes med en varm förrätt med pilgrimsmusslor på en bädd av risotto, sedan serverades en halv hummer med en citronsmakande smörsås, därefter var det absolut möraste lammrack vi någonsin ätit. Ostvagn blev det därefter och slutligen en Grand Marniesufflé som var något alldeles extra. Ja så ett fat med små sötsaker till kaffet förstås. Vi brukar faktiskt kunna hitta något litet att anmärka på, dock inte till personalen om det inte är allvarligt, men den här gången gick vi alla bet. Dyrt blev det inte heller om man tänker på att det var födelsedag – under 300 euro för fem personer med två flaskor vin.

Inte blir det lättare i framtiden heller. Födelsedagar kommer ju när dom kommer och dessemellan känner vi mängder av trevliga människor som vi ömsesidigt försummat under helgerna. Finns det något bättre sätt än att träffas för lunch eller middag om det nu är hemma hos varandra eller ute på någon trevlig restaurang.

Eftersom jag väl får vara farbror Blå så kommer vi idag att överlämna favoritpresenter från Sverige till ”våra tanter”. Det är ett paket Finncrisp, en omgång Svenska Nubbar och en burk löjrom. God smak har dom också.

Amalfikusten - en trevlig resa

Italienarna är bäst på pizza! Jag är ingen älskare av pizza normalt men den pizza vi fick under vår resa från Neapel söderut till Positano och Amalfikusten var något alldeles extra. Pizzor man får i Sverige och Frankrike är helt enkelt inte lika goda anser jag. Kan det bero på att många pizzabagare utanför Italien kommer från Grekland, Turkiet eller Iran och därför har en annan pizzakultur? De amerikanska missfostren med ”extra everything” skall vi bara inte tala om – än mindre äta. En annan glädjande sak var att ”neapolitana” i Neapel inte betyder massor av ansjovis eller andra besläktade vidrigheter. Vi fick nästan aldrig dessa hemska små fiskar i maten någonstans på vår resa. Skönt för jag blir sjuk redan av lukten. Om detta sociala handikapp har jag berättat öppenhjärtigt tidigare.

Annars är jag ingen enorm beundrare av italiensk mat, men en del pastarätter är riktigt delikata och om man undviker det sönderstekta(kokta) köttet som ingår i många traditionella rätter så kan man få riktigt gott kött också. Enkel oxfilé eller lammkotletter fick vi som var perfekt stekta och underbart möra och fina – dom hade till och med stekyta. Det lönar sig att spara lite på värmeenergin när man lagar maten. På vinfronten blev jag positivt överraskad. I Syditalien kan man tydligen med tillförsikt beställa enkla lokala viner eller till och med husets vin och få riktigt bra kvalitet. Inte var de så hemskt dyra heller. Min erfarenhet från Norditalien är att men helst skall beställa dyra flaskor om det skall vara drickbart. Nog om mat och dryck.

Min fru som aldrig varit i Neapel var rättmätigt upprörd över hur nedgången staden var i vissa delar. Det var länge sedan Neapel var dit man skall åka innan man dör. Numera pågår emellertid massor av byggnadsarbeten överallt. Man undrar lite var pengarna kommer från och i vems fickor de hamnar. 

På vägen söderut var det självklart att besöka Pompeji, som hade blivit oerhört mycket större sedan jag var där för 40 år sedan. Vi hann bara skumma på ytan och lyckades inte hitta de mest intressanta platserna trots timmar av irrande i värmen. Rådet är att man måste läsa på ordentligt innan man besöker stället annars blir det bara ett vandrande bland stenhögar utan att man begriper något.

Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.

Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,

Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.

Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.

Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.

Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.

2:a årliga ambulerande middagen i Boutenac

För andra året i följd gick den ambulerande middagen av stapeln, eller som amerikanarna säger Second Annual Progressive Dinner. Det var färre deltagare det här året, men kärnan var densamma – bara att vi alla hade färre besökande gäster hos oss i år. Det blev bara 14 personer sammanlagt – de fyra huvudfamiljerna, samt tre adjungerade franska damer och ett engelskt par från en annan by, som tidigare bott i Boutenac.

Som tidigare stod Irland för aperitif och småplock inledningsvis på deras stora uteplats. Vi fick också inspektera deras senaste byggeriarbete uppe på vinden. Därefter rörde vi oss några meter över muren till den amerikanska familjen där huvudrätt på kyckling inmundigades i deras trädgård. Efter noggrant ätande, pratande och drickande klättrade sällskapet under stånk och stön uppför den 100 meter långa stigningen till vårt hus där dom jagades uppför ytterligare 50 trappsteg till vår takterrass där ost och vin serverades, utsikt beundrades och osten och drycken konsumerades. Det började nu skymma så vi fick ta oss nedför backen igen för att besöka ett franskt par som bjöd på glass, fruktsallad, tårtor och bubbel.

Efter denna kväll var vi både trötta och mätta utan att någon behövde stå varken i grytor eller diskbalja mer än nödvändigt.

Kvällen efter besökte min fru tillsammans med vänner en konsert i Lagrasse nära oss. Det var en pianokonsert i det fria under taket på den gamla öppna marknadsplatsen i centrum av den medeltida byn. Huvudnumret var den unge göteborgske pianisten Henrik Kilhamn, som stod för ett mycket ambitiöst program där han spelade såväl Beethoven, som Stenhammar, Chopin, Ravel och Scriabin. Min fru sa att föreställningen var magisk.

Det är även en annan sak som är snarare surrealistisk när man besöker Lagrasse, en av de äldsta och vackraste orterna häromkring. Som alltid var publiken nästan hundraprocentigt engelsk, vilket för övrigt gäller innevånarna i hela Lagrasse och några andra historiska orter här nere. Min fru skulle beställa ett glas vin i pausen, men kunde inte få den engelska kvinnan i baren att förstå en så enkel beställning på franska. Damen svarade på en obegriplig lokal engelsk dialekt som hade föga likhet med Queen’s English, varför min fru påpekade för henne på engelska att hon i gengäld inte förstod vad hon sade.

Det är förunderligt hur vissa nationaliteter älskar att grotta ihop sig på samma ställe, bilda egna föreningar, bara tala sin hembygds dialekt och bara umgås med landsmän. Häromkring är det främst engelsmän och holländare som beter sig på det sättet. Själva skulle vi aldrig komma på tanken att umgås med människor bara för att de är svenskar eller skandinaver. Inte för att det saknas tillfällen och erbjudanden från allehanda skandinaviska sällskap här i Sydfrankrike, utan för att om vi började umgås bara med svenskar vore det ju att anta samma etnocentriska perspektiv som man lätt gör i sitt hemland. De svenska vänner vi har här nere träffar vi för att vi gillar dem och njuter av deras sällskap, på samma sätt som vi gör med våra engelska, irländska, amerikanska eller franska vänner och alla andra trevliga människor från olika länder man stöter på. Så lär man sig att se på världen lite mer nyanserat också, vilket kan var ganska smärtsamt ibland när man finner att ens ”svenska sanningar”, som man lärt sig under ett helt liv faktiskt kan ifrågasättas och även gör det av kloka och sansade människor från andra kulturer.

I detta perspektiv blir åtminstone jag ganska förfärad när jag tar del av den svenska nyhetsströmmen, vilket jag gör dagligen. Att säga att mycket som anses vara sanning och rätt i Sverige inte har riktigt den statusen om man tar del av internationell press och nyhetsbevakning i TV från andra länder är ingen överdrift.

Att det är just engelsmän och holländare som har en förkärlek för att separera sig från infödingarna har jag funderat över om det kan vara en omedveten kulturell kvarleva från förfädernas koloniala historia, men förkastar det genast eftersom svenskar i Spanien tydligen beter sig på samma sätt har jag förstått. Jag kan emellertid inte låta bli att föreställa mig vad som skulle hända om en grupp invandrare köpte upp alla kulturfastigheter i Visby eller på Marstrand och startade en egen subkultur där. Men - å andra sidan tycker nog många urinnevånare att det är just det som sker när göteborgare och 08:or tar över deras stad.

En väldigt speciell fest

I går deltog vi något verkligt exceptionellt. Slottet i Boutenac ägs av AOC Corbières och de hade tillsammans med de kommuner som omfattar Terroir Boutenac anordnat en vinpromenad med efterföljande ”Cocktail dinetoire gastronomique” som det kallas. Skälet till detta är vår egen superappelation Cru Boutenac som man ville fira att den haft stora framgångar.

När vi kom till slottet hade 240 personer mött upp, alla iklädda halmhattar och T-shirts för herrarna och linnen för damerna som var en gåva från organisationen och en försäkran om att vi inte skulle dö av värmeslag på grund av fel klädsel. Det var nämligen 32 grader i skuggan och promenaden är 6 km lång. Vi delades upp i tre grupper och bussades ut till två olika startpunkter där det bjöds på vatten och rosévin för att svalka oss.

På vår promenad hade vi fyra stopp där vi fick tanka upp med vätska av olika sort. Första stoppet efter startvingården, på vår tur blev det gamla kapellet St Martin de Gasparet där vinodlaren Mr Fabre berättade om Corbières historia och vad som är så speciellt med den jordmån som är förutsättningen för Cru Boutenac. Vi fick lära oss att vinodlingen introducerades av romarna ungefär år 100 före Kristus just här, vilket var det första i Frankrike. Narbonne, som var den första romerska kolonin utanför Italien, erövrades emellertid på 500-talet av Visigoterna. Olyckligtvis kom de till Narbonne precis vid skörden, vilken båda parter ansåg vara viktigare än krig, så man kom överens om att uppskjuta kriget tills skörden var omhändertagen. Nu blev det inte så farligt med Visigoterna eftersom man snart kom väl överens med befolkningen och gifte sig med varandra och regerade i fred och välstånd. Då blev det värre när Saracenerna dök upp på 700-talet och sporrade av den nye store profeten hade man lite till övers för de otrogna. Ett blodigt mördande startade från båda sidor som varade i hundratals år.

Vandringen genom de vackra och frodiga vinodlingarna var verkligen en skönhetsupplevelse och vi passerade den gamla romerska bosättningen Villemajou (Villa Major) för att göra stopp för vin, vatten och lokalt producerad ost i Gasparet. Här var det första tillfället där man tog fram de dyra röda dropparna med etiketten Corbières Boutenac, men även ”vanliga” Corbières serverades som vitt och rosé.

Det var anmärkningsvärt vilken blandad skara som deltog. Det var män och kvinnor i alla åldra allt från den vandringsvana äldre damen som var utrustad, med såväl skyddsmuddar på skorna som visselpipa och reflexväst och med första hjälpen i ryggsäcken, till den unga gravida kvinnan, som vandrade i vanliga skor och klänning. Samtliga borgmästare från de inblandade kommunerna deltog i vandringen och ”vår” borgmästare hade visserligen vandringsstav, men gick i flip-flop, vilket måste ha varit plågsamt i den steniga och tidvis risiga marken.

Jordmånen för Cru Boutenac

Marken är nämligen mycket stenig där man odlar Cru Boutenac. Att det över huvud taget går att plantera en stickling i marken är ett underverk. Det enda ställe man har samma jordmån lär vara Châteauneuf du Pape. Man säger att vinet blir bättre ju mer druvorna får lida och det verkar stämma. Nu gör det inte så mycket att de lider eftersom man bara tar ut ca 35 Hl vin per Ha mark för Cru Boutenac. Att det är exceptionellt mycket lägre än vad som är möjligt illustreras av att man under den tid då man levererade tankbåtsvis med vin från området till bl. a. Sverige tog ut 120 Hl/Ha, men då blev det skräp också. Några av gårdarna har fortfarande kvar 100-åriga carignanstockar från den tiden, men nu ger de det ädlaste och mest koncentrerade av Cru Boutenac.

En liten bit från slutmålet vid slottet stod glassproducenten Pole Sud och serverade en speciell Boutenacglass som man komponerat dagen till ära. Den hade bara lokalt producerade ingredienser smaksatta med sådant man kan plocka vilt ute på Garriguen. Den var baserad på färskmjölk från en lokal bonde och smaksatt med bittermandel, honung, timjan och vild fänkål, samt lite citronskal. Hoppas dom tar upp den i sitt sortiment för den var verkligen god.

Vi hann precis hem för en dusch innan kvällens begivenhet skulle starta. Vi var verkligen helt slut. Visserligen går vi 6 km flera gånger i veckan, men att göra det under mer än tre timmar var verkligen jobbigt. Det kan låta konstigt, men min osteopat har förklarat för mig varför min rygg tar så mycket stryk när jag under ett par timmar ”står och hänger” i och utanför affärer när min fru letar efter skor eller kläder. Det är nämligen mer arbetsamt än en snabb promenad och sliter mer på kroppen. Nog om det.

Måltid efter evenemang av den här sorten brukar följa ett visst mönster. Kycklingbitar, sardiner och korvar grillade över ett ituskuret oljefat täckt av sträckmetall, inmundigat på papptallrikar, visserligen nedsköljt med bra vin ur riktiga glas, men ändå. Här var det andra bullar minsann. Man hade anlitat den mycket duktige kocken Lionel Giraud, som har en stjärna i Guide Michelin, för att ordna maten. Direkt vi kommer in på slottsbacken möts vi av en hord av hans unga servitörer som bjuder oss på små mästerverk av alla de slag som de bär omkring till oss. Vi kan vidare skölja ned dessa godsaker med vin från 25 odlare som producerar Cru Boutenac. Där finns både rosé och vitt från deras produktion, men endast Cru Boutenac är tillåtet när det gäller rödviner. Vi talar här om viner som kostar från drygt hundralappen till mycket mer per flaska på vingården.

Efter detta överflöd av utsökta små ”hors d’oeuvres” som man kan prova medan man hälsar på vänner och har allmänt trevligt vidtar små varmrätter av Guide Michelinklass. Där finns enkla små rätter som musslor, men också rosastekt tonfisk på spett, små dorade (fisk), färsk stekt anklever, kuber av långpreparerat fläsk, oxkött och lite annat som jag glömt. Desserterna gick inte heller av för hackor och var ganska många och bars ut i strid ström. Till detta kunde man vid varje bord om fyra fritt välja en flaska av det vin som man blivit mest förtjust i under inledningsprovandet. Under hela kvällen spelade en skicklig kvartett jazziga latinorytmer.

Vi hade varit lite tveksamma om vi skulle orka med denna begivenhet efter som vi kvällen före hade firat 4 juli tillsamman med våra amerikanska vänner och ett fyrtiotal personer av 12 nationaliteter som dom bjudit in. Jag kan bara konstatera att även där var maten väldigt god men annorlunda än den vi fick på slottet. Tom och Janis hade tydligen lagat och preparerat för festen i en vecka och det märktes. Även här fick vi många goda drycker som gästerna tagit med sig. Eftersom det kräver väldigt mycket kreativitet för att hitta ett dåligt vin i vårt område så kan man med tillförsikt smaka på allt som bjuds.

I kväll har vi bjudit in våra grannar på middag och då tänkte jag ta fram ett par flaskor Cru Boutenac, som blivit bortglömda i ett hörn av källaren. Det blir gratinerade ostron, grillad ”filet de canard” med färska grillade fikon, ost, samt en marängtårta med grädde och hallon. På begäran måste jag alltid göra en Irish Coffe åt en av vännerna som avslutning.

Det är mycket att stå i som pensionär och värre blir det. Kommunen skickade ut ett meddelande häromdagen att det kommer ungdomar tillsammans med en promenadorkester en dag i nästa vecka och samlar frivilliga bidrag till en kommunfest som arrangeras mellan 22-26 juli med allehanda muntrationer och ätande.

Närodlat på balkongen på Södermalm

Det som är trevligt i Frankrike när det gäller matlagning är att det finns en levande landsbygd som producerar mat till alla människor, som inte har fördelen att bo där man kan producera mat. Det gör att problemet med tillgång till närproducerad mat är närmast obefintlig och inte begränsad till storleken på balkongen till våningen i innerstaden.

Förutom att man på de flesta ställen i landet har tillgång till lokalproducerad mat på de veckoliga marknaderna så kan man både köpa direkt hos producenten och i speciella affärer som specialiserar sig på att tillhandahålla varor från producenterna runtomkring. Vi har fått en ny sådan butik bara 10 minuter från där vi bor. Där säljer man, förutom givetvis lokalt vin, även mejeriprodukter, frukt- och grön, kött samt diverse marmelader, konserver och charkuterier – allt från bönderna i området.

En favoriträtt som vänner från Sverige alltid vill ha när de kommer på besök är anka i alla dess former. Vi har hittills köpt ankbröst som här heter magret de canard. På en av de närliggande restaurangerna En Catimini fick vi emellertid något som heter filet de canard, som för vårt öga såg ut att vara en vanlig magret de canard, men var oerhört mycket mörare och saftigare. Vi fick då lära oss att magret är bröstet på de ankor som föds upp för att ge den berömda anklevern - foie gras, medan filet de canard är bröstet på en anka som föds upp enkom för sitt kött. Magret är således en biprodukt i ankleverproduktionen kan man säga, medan filet är en primärprodukt. När man köper dessa verkar de väldigt tunna och man undrar om ett bröst verkligen skall räcka till två personer, men när de hamnar på grillen eller i stekpannan sväller de upp till minst dubbla tjockleken och blir fantastisk saftiga och fina – förutsatt att man inte steker sönder dom.

Just ett sådant ankbröst från en bonde i grannbyn hamnade på vår grill idag tillsammans med en gratin på squash och soltorkade tomater och eftersom det just nu är fikontider så hade jag plockat stora fina färska fikon ute i naturen, som jag grillade till köttet. Det finns inte så mycket mer att önska förutom ett gott närproducerat rödvin och kanske några bitar ost från en lokal gård, samt till dessert jordgubbar och melon från grannbyn. Så det kan bli när man låter människor på landet försörja sig på det de sedan generationer har lärt sig och är bra på. Då sliper man köpa sparris från Chile som vi fick göra när vi senast var i Sverige trots att det var högsäsong för sparris i det betydligt mer närliggande Spanien, som dessutom ligger inom EU. För att inte tala om alla äpplen från Sydafrika som bjuds ut medan svenska trädgårdar är täckta av rutten fallfrukt.

Man kanske skulle skänka detta en liten tanke när man diskuterar det avskydda jordbruksstödet som förutom till de engelska och svenska kungahusen till stor del går till franska bönder. Det är inte bara meningslös tobaksproduktion i norra delen av landet och överproduktion av dåliga viner som inte säljer sig själva som får stöd. Det är också ett stöd till en levande landsbygd med närproducerad mat så fransmännen slipper att köpa sin frukt och sina grönsaker från Sydamerika och Sydafrika. Inte heller behöver dom odla sin mat på väggarna i Paris trots att dom är 60 miljoner på ungefär samma yta som Sveriges 9 miljoner innevånare. Vi i Sverige däremot drömmer om att klara vår livsmedelsförsörjning genom att odla på storstadsbalkongen, på tak och på väggar i framtiden. Men så har ju inte fransmännen fattat det där med miljötänk heller. Dom har inte fattat att 90 % av planeten måste avfolkas för att rädda dess fortlevnad till kommande generationer. En liten undring jag inte har fått något svar på är emellertid var man skall få tag på all ekologisk naturgödsel till alla ”hängande trädgårdar” och hur det kommer att dofta kring våra innerstadsgator i framtiden.