Samhällets olönsamma individer

Jag har fått frågor från vänner varför jag inte bloggat så mycket på senare tid. Svaret är att jag inte varit på humör eftersom mina ögon krånglat och det gör att jag både blir oinspirerad och trött när jag använder datorn.

Ett stort intresse när man blir äldre är ju hälsan. Nu gäller inte det för mig, men ändå vill jag säga några ord om det eftersom det påverkat mina aktiviteter.  Som kanske någon minns så fick jag fantastiskt snabb och kunnig hjälp för mina ögon när jag äntligen fick tummen ur och sökte för det. Det visade sig ju att en propp i ögats näthinna hade smugit sig på mig och gjort att jag såg dåligt. Givetvis borde jag ha åkt till läkaren omedelbart. Nu blev det så att fastän man satte in alla tänkbara behandlingar på stört hade det nog gått lite för lång tid för att det skulle gå att fixa till så att mina problem med synen försvinner. Det jobbiga är att min hjärna inte kan koppla isär mitt friska öga från det skraltiga, vilket gör att jag ser bättre när jag håller för det sämre. Man kanske skulle bli pirat?

Nu efter två behandlingar med cortisonimplantat och tre med Lucentif så finns bara lite städning med laser kvar att göra. Så väldigt mycket bättre har det inte blivit, men den goda nyheten är att det inte kommer att bli sämre och det funkar ganska hyfsat ändå. En stor fördel är att jag inte gärna kör bil när det är mörkt och det får ju sina följder när vi skall åka hem från fester. Diskussionen om vems tur det är att köra kommer i ett annat läge om man säger så.

Det egentliga skälet för att skriva den här texten, förutom att ursäkta mig för att jag varit lat i skrivandet, är emellertid ett annat. Vi får varje månad avräkning från den franska försäkringskassan, samt från vårt försäkringsbolag över hur mycket dom har kostat på oss i olika behandlingar. Senaste avräkningen från försäkringskassan fick mig att studsa till. Det visar sig att varje behandling för mitt öga, bara i ersättning för medicin till apoteket, kostar 10 000 kronor per behandling. Till det kommer ersättning till läkaren som gör ingreppet.

Samtidigt läser jag i svenska tidningar att flera landsting nekar att kosta på dyr cancermedicin till äldre patienter eftersom dom inte längre är produktiva och till tillräcklig nytta för samhället. Jag kan förstå att många blir förvånade och förbittrade över detta. Denna förbittring verbaliseras av Ulf Nilsson i Expressen. Förbittrad är även jag, men inte förvånad. Genom mitt arbete har jag alltid varit medveten om att man räknar in återbetalning och samhällsnytta i kalkylen när det gäller alla typer av miljö- och vårdsatsningar som vänder sig till icke produktiva grupper, som exempelvis äldre. Det är ju ingen hemlighet eller avancerad kalkyl att inse att det är en ren förlust ur strikt samhällsekonomiskt hänseende att hålla människor vid liv så snart första pensionsutbetalningen skall göras. Det är inte nog med att de intjänade pengarna kan användas bättre, dom gamla och sjuka kostar ju dessutom en hisklig massa ju längre dom lever. Man skulle till och med kunna säga att det vore direkt tjänstefel att inte räkna på detta sätt. Anledningen till att det ändå blir så hårresande fel och oetiskt är när man inte tar med människovärde och alla människors unika värde och bidrag till samhället över en livstid i kalkylen på inkomstsidan. 

Jag kan bara konstatera att det är skönt att bo i ett land där man kostas på även efter 65 års ålder.

Vår politiskt tvivelaktiga flygel

Jag läste idag en intressant artikel i SvD med anledning av att operan Trubaduren sätts upp i Stockholm. Den handlar om hur höjden på tonen A i skalan förändrats under de senaste hundratal åren. När Guiseppe Verdi skrev operan Trubaduren skrevs den för en skala som var avsevärt lägre än den man använder idag, vilket ställer till stora problem för dagens sångare vars röster slits oerhört hårt. På Verdis tid låg troligen ett A på 424 hertz och sedan har den ständigt ökat för att man idag spelar Trubaduren med ett A på 441 hertz. För stycken komponerade några år tidigare som exempelvis verk av Bach torde skillnaden bli än större.

Vår gamla flygel som är byggd i Dresden i mitten av 1860-talet och är en av de första som byggdes av firman Römisch med den nya tekniken där instrumentets bärande ram var gjord av gjutjärn är således byggt för att stämmas med ett A på 424 hertz. Det förklarar varför varken våra svenska pianostämmare eller våra franska lyckats ”dra upp” pianot i 440 hertz som de anser vara rätt. Dom fruktar att det skulle skada instrumentet på grund av de enorma krafter det skulle belasta konstruktionen med. Ingen har tillräcklig kunskap om sitt yrkes historia för att inse att det inte är meningen.

Nu undrar ni säkert varför jag skriver om det här och framför allt vad det har med politik att göra. Frågan är fullt berättigad och ges en förklaring av visst intresse i SvDs artikel. Man påpekar att ett stort antal av världen sopraner och tenorer har skrivit under ett upprop – däribland Birgit Nilsson – och kräver att skalorna bör sänkas för att inte sångarna skall slitas ut. Så långt allt väl om inte förändringarna av skalorna hade haft politiska dimensioner. Tydligen hänger eskaleringen av skalan samman med nazisternas önskan att den klassiska musiken skulle få större klarhet samt en tonhöjdstandard som emanerade ur skillnaden mellan tyska och italienska fötters storlek.

För att komplicera frågan ytterligare förespråkas en återgång till de ursprungliga tonhöjderna av Schillerinstitutet – en organisation under samma paraply som Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som var mycket aktiva på 70-talet och grundades av den tvivelaktige amerikanske politikern Lyndon La Rouche. Det finns glidningar i artikeln där man är kritisk till att världens mest framstående solister skrivit under ett upprop från en ökänd odemokratisk organisation. Att anta att det finns några andra bevekelsegrunder än omsorgen om sitt yrke och hälsa eller att solisterna skulle ha något som helst gemensamt med EAP är naturligtvis absurt.

En liknande logisk och ohistorisk kullerbytta görs i samma tidning av litteraturvetaren Carina Burman, som anmäler filmen ”Mördaren ljuger inte ensam”, grundad på en bok från 1949 av Maria Lang. Burman är gammal beundrare av Maria Lang sedan ungdomen, men kan ändå inte avhålla sig från en politiskt korrekt brasklapp där hon pekar på att Maria Langs första bok innehåller såväl sexistiska som exotiserande omdömen om sydlänningar. Som bevis på sexism citeras polisen Christer Wijk som har fått yttra ”Svara inte ständigt med en motfråga. Det här är ingen diskussionsklubb för damer”. Snacka om tidigt ”gubbslem”. Personligen tycker jag det är tveksamt om filmen skulle få visas med sådana fruktansvärda övertramp. Burman varnar också lyckligtvis läsare och biobesökare för dessa företeelser.

Medan dessa livsavgörande frågor behandlas av en av Sveriges största morgontidningar får vi ta del av lite nyheter om Sverige på fransk TV. Det har nämligen visat sig att Astra-Zeneca tillsamman med andra internationella läkemedelsjättar använder den redan svårt drabbade befolkningen i Bhopal som försökskaniner för läkemedel som ännu inte utprovats, under förespegling att de får gratis hjälp för sina vanliga krämpor. För att friskriva sig från ansvar får ”försökskaninerna” skriva under ett medgivande på engelska – ett språk som ingen av dessa fattiga människor behärskar. Troligen är väl indier billigare än råttor och så slipper man ju kritik från djurrättsaktivister, vilket känns väldigt fint tycker jag.

Min undran är vad det kommer sig att det ibland inte finns någon ände på hur man kan politisera trivialiteter och vrida till och förfäras över nulliteter, samtidigt som vissa företeelser verka fullständigt passera utan att man höjer ett enda ögonbryn.