Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

En enad forskarvärld har kommit fram till....

Det finns inget påstående, beslut eller åsikt som är alltför tveksam, outforskad eller absurd för att inte kunna åtföljas och förstärkas med påståendet: ”En enad forskarvärld anser” eller ”alla forskare är numera överens om”, eller det mildare ”forskningen har kommit fram till”. Detta irriterar mig, som ägnat stora delar av mitt liv åt forskning, mycket. Det uppenbara problemet med påståendet är att den dag som en enad forskarvärld är eniga om något så upphör sökandet efter kunskap och forskningen förlorar sitt berättigande. Då har sanningen överlämnats till media och politiker. Redan idag används dessa floskler av just media och politiker förutom givetvis av de aktivister och entusiaster som vill torgföra en viss syn på olika samhällsföreteelser. Nyfikenhet och ifrågasättande är själva grundprincipen för forskning. De enda samhällen där en enad forskarvärld har ett roll är Nordkorea och liknande platser.

Nu är inte problemet enbart att uttrycket ”en enad forskarvärld” i sig är en absurditet. Ett värre problem är att de som använder uttrycket inte nödvändigtvis ljuger, sett ur deras perspektiv. De som använder det mildare uttrycket ”forskarna anser” ljuger inte heller, utan har ofta fog för sitt påstående. Det är det som oroar mig.

Ett av problemen är att den forskning som publiceras och de kvalitetskriterier som används på forskning och forskare är problematiskt. För att göra karriär som forskare måste man publicera mycket. För att ett universitet skall bli högt rankat nationellt och internationellt skall det produceras en stor mängd artiklar. Det enda kriteriet är mängd - kvalitén anses garanteras av att man fått in sin artikel i vissa godkända vetenskapliga organ. En av mina kollegor i Hong Kong publicerade ett par hundra artiklar i vetenskapliga tidskrifter runt om i världen varje år – han var en hjälte. Problemet var att han publicerade i princip samma material i majoriteten av fallen – låt vara med små varianter i ingressen, lite språkliga omformuleringar av slutsatserna och något litet tillägg här och där av kosmetisk karaktär. 

En tysk kollega fann vid en internationell genomgång av artiklar vårt gemensamma ämne att mängden artiklar ökade enormt med regelbundna årsmellanrum, samtidigt som kvalitén sjönk på innehållet. Dessa ökningar av mängden lågkvalitetsartiklar sammanföll med de kvalitetsrankning som staten genomförde av brittiska universitet och som var avgörande för att de skulle få statligt stöd och forskningspengar under den kommande perioden. Man öste således ut enkla artiklar över den vetenskapliga världen för att höja sin rankning.

Ett annat problem är finansieringen av forskning. Vi kan se på Sverige som ett exempel. Som första problem har vi hur forskningen prioriteras. Denna prioritet har sin grund i politiska beslut. Det är till syvende och sist politiker, med ringa kunskap om forskning och en politisk agenda snarare än en omsorg om kunskapssökande, som beslutar vad som är angeläget att forska om. Visserligen tar de vägledning i omvärlden i form av intresseorganisationer, industri, fackföreningar och liknade, men prioriteringarna är politiska.

Ett annat problem är hur ansökningarna om forskningsmedel behandlas och godkänns. I några fall handläggs ansökningarna av personer som inte har någon som helst forskningskompetens. De har, grundat på LAS – lagen om anställningsskydd – blivit kvar från den tiden beviljningsorganisationen hade helt andra uppgifter, som inte krävde sådan kompetens. I andra fall beviljas pengar genom förhandling och omröstning mellan olika intressenter. I många fall blir besluten då offer för politiska- eller intressekonflikter. Om man skriver en ansökan riktad till ena partens problembeskrivning kan man vara övertyga om att man får den andra emot sig. I några fall tas beslut om att bevilja anslag av kollegor inom samma vetenskapsgren, kollegor som också sitter i beviljningsorganisationen. Man kan då se att proportionerligt stora anslag ges till den egna forskningen och konkurrenternas ansökningar anses mindre seriösa.

Att de övergripande besluten om vilken forskning som skall finansieras är politisk, kan vid en ytlig betraktelse anses rimlig. Vi behöver inte framhäva så låga argument som att det var sådana mekanismer som gjorde att Sverige, för inte alltför länge sedan, var ledande inom den rasbiologiska forskningen. Det som oroar är att under de senare decennierna har politikerna också funnit att de måste styra forskningens resultat så att inga sanningar kommer i dagen som strider mot den världsbild de anser är den rätta. Man åstadkommer detta på två sätt. Dels skriver man detaljerade underlag för de förutsättningar som en forskningsansökan måste uppfylla för att få pengar, dels söker man stödja främst pålitliga forskare som man av erfarenhet vet kommer fram till rätt resultat. Konsten att skriva underlag som styr forskningen hämtar man från den teknik man använder när man ger direktiv för statliga utredningar. Skillnaden är att en statlig utredning är ämnad som ett stöd för den sittande regeringens politik och begränsar i sina direktiv utredaren att gå utanför vissa ramar. När man söker begränsa forskningen på samma sätt blir det en parodi på seriös forskning.

Jag blev med tiden ganska bra på att läsa dessa ”direktiv” och kunde skriva mina ansökningar så att de till synes följde direktiven. Detta resulterade också i att jag var framgångsrik i att skaffa forskningsmedel till mig själv och min forskargrupp. Det första man måste göra när man skriver en ansökan är att läsa direktiven noggrant och stryka för alla politiska värdeord. Dessa värdeord måste man nämligen placera ut så ofta som möjligt i sin ansökan för att visa att man delar de grundläggande värderingarna. Det finns också vissa aspekter som måste redogöras för i detalj i förhållande till den tänkta forskningen. Dessa varierar från tid till tid, men har varit ganska konstant de senaste två - tre decennierna. Man måste således beskriva vilken betydelse ens forskning kommer att ha på frågor som: Det multikulturella samhället, gender, hållbar miljö, utanförskap och kanske någon teknisk aspekt på modet som nanoteknologi. Eftersom min forskning ofta handlade om arbetsmiljöfrågor ur fysisk och organisatorisk synvinkel kunde jag, med lite kreativitet och sinne för det absurda, ofta få in det mesta, i åtminstone en bisats, till allas glädje.

Till vår egen glädje kunde vi, så snart vi fått pengar, oftast bedriva vår forskning efter eget huvud och lägga vikt vid det vi ansåg vetenskapligt intressant och till nytta för utvecklingen i samhället. Problemen uppstod emellertid när vi skulle skriva vår forskningsrapport. I ingress och sammanfattning bör man, i vaga ordalag, framhäva de politiskt betingade värdeorden samt de prioriterade aspekterna eftersom det var de enda delarna som lästes av journalister och beviljningsorgan. I resten av texten kunde man beskriva de viktiga resultaten för konsumtion av forskarkollegor och mer seriösa läsare. De, ur egen synvinkel, viktiga resultaten kunde man sedan publicera i vetenskapliga tidskrifter och på vetenskapliga konferenser.

Jag skrev i början att de som hänvisar till en ”enig forskning” i snart sagt alla sammanhang inte medvetet far med osanning. Skälet är att media har en osökt förmåga att sovra och vinkla forskningsresultat så att de passar in i den för tillfället accepterade sanningen. Om man således följer en fråga i rätt utvalda medier och dessutom lägger på ett eget valt filter på vad man läser så finner man bara forskning som överensstämmer med den uppfattning man bestämt sig för att ha.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har både forskat om och utformat ett ganska stort antal nya kontorsmiljöer för stora organisationer. Den kontroversiella frågan är alltid öppen kontorslösning kontra egna kontor. Min uppfattning är att både lösningarna har fördelar och nackdelar och sitt berättigande i rätt kombination och utförande avpassad till verksamheten och organisationen av arbetet. Om man däremot läser de artiklar där jag används som vetenskapligt alibi för en uppfattning journalisten har, är jag en av landets mest rabiata motståndare till öppna kontorslösningar. Då har jag ändå starkt framhållit att så inte är fallet och dessutom kontrolläst artikeln, men med undertexter och rubriker får journalisten ändå till det på något sätt.

Det mest allvarliga är emellertid att det system vi idag har och de ambitioner politiker har gör att det är oerhört svårt att få finansiering för kunskapssökande som inte överensstämmer med de åsikter och uppfattningar som är förhärskande vid en viss tid. Det är bara forskare som har lyckan att syssla med, ur politisk och medialt fullständigt ointressanta ämnen, som kan ägna sig åt seriös forskning och få pengar till det. Om man ägnar sig åt några av de ämnen som befinner sig i den politiska och mediala hetluften gör man klokt att anpassa sin forskning och sina resultat om man vill försörja sin forskargrupp.

Nu skall vi vara ärliga och inte skylla allt på andra. En del forskare har en osökt förmåga att hoppa på precis rätt frågor vid varje tillfälle, vilket gör att pengarna strömmar in fortare än de hinner göra av med dom. Inte heller behöver dessa forskare bli ifrågasatta varken vetenskapligt eller av uppdragsgivarna eftersom dom ju arbetar med rätt frågor och kommer fram till rätt resultat. Ett bra exempel var 80-talets energiforskning som i en senare genomgång visade sig ha producerat mängder av uselt genomförd forskning till stora pengar.

Att det således förefaller som om ”en enad forskarvärld” står bakom en viss uppfattning beror det på att det är svårt att bedriva forskning som ifrågasätter de i förväg bestämda resultaten och om någon pensionerad forskare trots det skulle skrika ”Kejsaren är naken” så hörs det inte eftersom inga medier skulle publicera det.

Vinjettbilden är lånad från bloggen Tant Varning

Jag skriver väl hur jag vill!

Medan lärare på högskolor och universitet klagar på studenternas bristande svenskakunskaper läser jag i den utmärkta tidskriften Språktidningen att unga människor inte alls skriver sämre och framför allt är det en myt att särskrivningen breder ut sig i samhället. Ni vet när man skriver ”sjuk sköterska”, ”herr toalett” och ”röd spätta”. Det är professorn i svenska vid Örebro universitet Per Ledin som reder ut detta för oss.

Mot ”myten” att språkkunskaperna skulle vara dåliga anför han att det inte kan vara så eftersom elevernas tillgång till texter är större än någonsin och då måste de ju lära sig mer. Mer intressant är emellertid hans argument för att särskrivning inte är mer förekommande än tidigare – tvärtom faktiskt enligt honom. Jag kommer osökt att tänka på när jag vissa morgnar satt i bilen mellan hemmet i Björboholm och Chalmers och hörde hur man på Västnytt läste upp väderprognosen som berättade att det skulle regna just i denna stund. Samtidigt kunde man titta ut genom bilrutan och se en närmast klarblå himmel. Det är ju bara att läsa bloggar, tidningar eller sociala medier för att se att särskrivning är en mycket frekvent åkomma. Jag håller dock med honom om att det inte är uteslutande ungdomar som särskriver – även mogna män och kvinnor, som borde veta bättre ägnar sig frekvent åt detta i sina texter.

Han menar också att Carl Michael Bellman faktiskt särskrev i högre grad än man gör idag. Nu var ju Bellman poet och de måste få viss frihet. Dessutom skulle hans texter passa samman med musik och då kan särskrivning vara befogad – men även ljudmässig hopskrivning, som ”fjärilnvingad” eller haltande särsjungning och hopsjungning som i den kända religiösa strofen ”trygga rääkan ingen vara”.

Den släktforskare, som liksom jag, läst många gamla kyrkböcker och domböcker vet emellertid att de skrivkunniga klasserna förr stavade och skrev lite som de ville. Man skrev som man tyckte det lät helt enkelt. Eftersom majoriteten av vanligt folk inte kunde skriva eller läsa var det ett privilegium man hade som utbildad person. Att använda dessa texter som bevis är således tveksamt. Jag har märkt att det finns en stor grupp språkforskare idag som har samma postmoderna inställning till språket som de gamla prästerna. Några anser idag: ”varför kan inte jag skriva som jag vill”. Man skriver som man tycker och om tillräckligt många tycker lika blir det rätt, även om det strider mot allt som vår generation fick lära sig. Det gäller för övrigt inte bara språk i vår postmoderna kunskapsvärld.

En annan åkomma beskriver professor emerita Bodil Jönsson om. Hon introducerar begreppet ”prenässansen”, som betyder att vi har en tendens till att ta ut allt i förtid - att uppleva och avgöra framtiden redan nu innan den har hänt. Vår otålighet att vänta och se eller ännu värre, vår ovilja att låt tiden visa. För säkerhets skull bestämmer vi redan nu framtiden, vilket ofta innebär att vi rättar in oss efter och agerar som om det vi predestinerar faktiskt redan har hänt - men i framtiden förstås. Givetvis kan vi då inte acceptera forskning och uttalanden som inte överensstämmer med det som vi vet har hänt i framtiden och givetvis måste vi vidta åtgärder mot det som har hänt i framtiden så det inte händer.

När jag läste professor Ledins artikel väntade jag otåligt på att han skulle ta upp ett skäl till att folk särskriver som jag själv insett, men jag fick läsa förgäves. En av de absolut smartaste människor jag arbetat tillsammans med var språkpuritan och, då han själv var grav dyslektiker, förfasade han sig över studenternas bristande språkbehandling. Han hävdade att studenterna tryckte på OK på grammatik- och rättstavningsprogrammet tills inga rödmarkerade ord fanns längre och lät sig nöja med detta utan närmare kontroll av rimlighet.

Alla som använt rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogram eller på sociala medier vet att de ofta inte klarar av att förstå ovanligare sammansatta ord som är mer än två stavelser. Skriver man således ett sådant ord så får man en markering att det är felstavat. Kontrollerar man får man förslaget att särskriva ordet. Skriver man ordet ”utanpåskrift” så får man förslaget ”utan påskrift”. 

Ordbehandlingsprogrammen har blivit mycket bättre på detta på senare år så jag fick testa med lite olika kombinationer för att mitt program skulle reagera som ovan, men många har äldre program och de som är inbyggda i Facebook, Blogger och andra funktioner på nätet är ofta mindre duktiga. Inte undra på att det särskrivs hejvilt, men detta förhållande har helt förbigåtts av svenskinstitutionen på högskolan i Örebro.

Nu skall jag vara rättvis och säga att professor Ledin faktiskt ändå rekommenderade att man inte särskriver. Skälet var att det upplevs som irriterande av läsaren och således kan vara till nackdel för en själv om man gör det i seriösa sammanhang. Att det däremot skulle vålla missförstånd menade han inte var så vanlig. Jag håller med om det senare, eftersom de alternativa tolkningarna ofta blir absurda. Däremot kan det vara orsak till munterhet när särskrivningarna relateras i andra hand. Något förvånande ansåg han att lärarkåren borde vara mer tolerant mot fenomenet särskrivning. Jag kan bara tolka det som att man skall ”höja” kvalitén genom att sänka kraven och det har vi väl nog av i den svenska skolan.

Artikeln kan läsas i Språktidningen, mars 2013, sid 14.

Vår politiskt tvivelaktiga flygel

Jag läste idag en intressant artikel i SvD med anledning av att operan Trubaduren sätts upp i Stockholm. Den handlar om hur höjden på tonen A i skalan förändrats under de senaste hundratal åren. När Guiseppe Verdi skrev operan Trubaduren skrevs den för en skala som var avsevärt lägre än den man använder idag, vilket ställer till stora problem för dagens sångare vars röster slits oerhört hårt. På Verdis tid låg troligen ett A på 424 hertz och sedan har den ständigt ökat för att man idag spelar Trubaduren med ett A på 441 hertz. För stycken komponerade några år tidigare som exempelvis verk av Bach torde skillnaden bli än större.

Vår gamla flygel som är byggd i Dresden i mitten av 1860-talet och är en av de första som byggdes av firman Römisch med den nya tekniken där instrumentets bärande ram var gjord av gjutjärn är således byggt för att stämmas med ett A på 424 hertz. Det förklarar varför varken våra svenska pianostämmare eller våra franska lyckats ”dra upp” pianot i 440 hertz som de anser vara rätt. Dom fruktar att det skulle skada instrumentet på grund av de enorma krafter det skulle belasta konstruktionen med. Ingen har tillräcklig kunskap om sitt yrkes historia för att inse att det inte är meningen.

Nu undrar ni säkert varför jag skriver om det här och framför allt vad det har med politik att göra. Frågan är fullt berättigad och ges en förklaring av visst intresse i SvDs artikel. Man påpekar att ett stort antal av världen sopraner och tenorer har skrivit under ett upprop – däribland Birgit Nilsson – och kräver att skalorna bör sänkas för att inte sångarna skall slitas ut. Så långt allt väl om inte förändringarna av skalorna hade haft politiska dimensioner. Tydligen hänger eskaleringen av skalan samman med nazisternas önskan att den klassiska musiken skulle få större klarhet samt en tonhöjdstandard som emanerade ur skillnaden mellan tyska och italienska fötters storlek.

För att komplicera frågan ytterligare förespråkas en återgång till de ursprungliga tonhöjderna av Schillerinstitutet – en organisation under samma paraply som Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som var mycket aktiva på 70-talet och grundades av den tvivelaktige amerikanske politikern Lyndon La Rouche. Det finns glidningar i artikeln där man är kritisk till att världens mest framstående solister skrivit under ett upprop från en ökänd odemokratisk organisation. Att anta att det finns några andra bevekelsegrunder än omsorgen om sitt yrke och hälsa eller att solisterna skulle ha något som helst gemensamt med EAP är naturligtvis absurt.

En liknande logisk och ohistorisk kullerbytta görs i samma tidning av litteraturvetaren Carina Burman, som anmäler filmen ”Mördaren ljuger inte ensam”, grundad på en bok från 1949 av Maria Lang. Burman är gammal beundrare av Maria Lang sedan ungdomen, men kan ändå inte avhålla sig från en politiskt korrekt brasklapp där hon pekar på att Maria Langs första bok innehåller såväl sexistiska som exotiserande omdömen om sydlänningar. Som bevis på sexism citeras polisen Christer Wijk som har fått yttra ”Svara inte ständigt med en motfråga. Det här är ingen diskussionsklubb för damer”. Snacka om tidigt ”gubbslem”. Personligen tycker jag det är tveksamt om filmen skulle få visas med sådana fruktansvärda övertramp. Burman varnar också lyckligtvis läsare och biobesökare för dessa företeelser.

Medan dessa livsavgörande frågor behandlas av en av Sveriges största morgontidningar får vi ta del av lite nyheter om Sverige på fransk TV. Det har nämligen visat sig att Astra-Zeneca tillsamman med andra internationella läkemedelsjättar använder den redan svårt drabbade befolkningen i Bhopal som försökskaniner för läkemedel som ännu inte utprovats, under förespegling att de får gratis hjälp för sina vanliga krämpor. För att friskriva sig från ansvar får ”försökskaninerna” skriva under ett medgivande på engelska – ett språk som ingen av dessa fattiga människor behärskar. Troligen är väl indier billigare än råttor och så slipper man ju kritik från djurrättsaktivister, vilket känns väldigt fint tycker jag.

Min undran är vad det kommer sig att det ibland inte finns någon ände på hur man kan politisera trivialiteter och vrida till och förfäras över nulliteter, samtidigt som vissa företeelser verka fullständigt passera utan att man höjer ett enda ögonbryn. 

Smutsiga sjukhus kan orsakas av hög kompetens inom fel område?

Jag läser idag i DN att patienterna på Sveriges sjukhus är djupt missnöjda med renheten på avdelningarna. Det är främst de stora universitetssjukhusen som är snuskiga. Jag kan bara inte låta bli att kommentera detta eftersom jag under de sista tio åren i mitt yrkesliv ägnade mig bland annat åt att försöka få vården att inse att städning har en annan betydelse på ett sjukhus än det har på ett kontor eller vilken annan arbetsplats som helst.

Man talar om stödverksamheter och kärnverksamheter. Svårigheten för de flesta organisationer är att inse vad som är dess kärnverksamhet. Alltför många inbillar sig numera att det är att tjäna pengar. Inom den offentliga vården tjänar man ju inga pengar så därför tolkar man det som att det gäller att spara pengar. På rak arm kan jag inte komma på en enda hederlig verksamhet vars kärnverksamhet är att tjäna/spara pengar. För vården inser var och en att kärnverksamheten måste uttryckas i termer av vård, omsorg och att höja befolkningens allmänna hälsotillstånd.

När man definierat sin kärnverksamhet måste man analysera vilka stödverksamheter som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och vilka som är av mer kosmetisk karaktär. Det är här städningen kommer in. I de flesta verksamheter tillhör städning de kosmetiska stödverksamheterna, som visserligen orsakar otrivsel och olägenheter om den inte fungerar, men mer än så är det inte. Problemet är att de som utbildas på att utforma avtal om service använder sig av kunskap från andra verksamheter. Man placerar in städning i prioritet på samma sätt för ett sjukhus som för ett kontor. Således kan man spara stora pengar på städning eftersom det faktiskt är en mycket stor utgiftspost och inte särskilt viktig.

Nu är inte städning en verksamhet som alla andra på ett sjukhus. På ett sjukhus är städning en verksamhet som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och följden av brister kan bli förödande för människors hälsa.  Ingen skulle komma på iden att slarva med renheten i ett laboratorium för elektronikframställning, men på ett sjukhus med dess infektionskänsliga patienter tvekar man inte att upphandla städtjänster på ett slentrianmässigt sätt. En huvudregel när man organiserar verksamheter som är viktiga för kärnverksamheten, som i det här fallet städning, är att man ogärna lämnar det till en utomstående leverantör utan behåller den inom den egna organisationen så att man har kontroll över kvalitet och resultat.

Man undrar lite över att just de stora sjukhusen har den smutsigaste miljön. En förklaring som ligger nära till hands, ur min erfarenhet, är att det är just där de mest kompetenta personerna på upphandling av tjänster finns. Eftersom kompetens i dessa sammanhang alltför ofta är synonymt med att spara pengar snarare än att stödja kärnverksamheten på bästa sätt så blir det på de stora sjukhusen som de bästa spararna finns. Samma syndrom finns för övrigt inom skolan.

Redan på 80-talet belönades chefer för kommunernas fastighetsavdelningar för att man tjänade så mycket pengar åt kommunerna. Det gjorde man genom att ta ut så orimligt höga hyror av de egna verksamheterna att det inte blev pengar över till kärnverksamheterna. På skolans område hade man således inte råd med undervisningsmaterial, samtidigt som fastighetsdirektörerna fick beröm för att deras verksamhet gick med oerhörda vinster. Vad jag förstår från nyhetsflödet så fortgår även dessa avarter i svenska kommuner.

Ett intressant forskningsresultat från England visar att städning utan stress på sjukhus resulterar i snabbare tillfrisknande för patienterna. Underligt - ja - men så här hänger det ihop. Vårdpersonalen är oftast så stressad att dom inte har tid att sätta sig ned och tala med patienterna, vilket är negativt och orsakar oro och längre vårdtider. De icke stressade städarna kan emellertid ta sig några minuter med patienterna, vilket ger mycket positiva effekter för tillfrisknandet. Om man skall tala i ekonomiska termer så sparar detta stora pengar för vården eftersom varje dag man kan förkorta tiden på sjukhus innebär oerhört stora kostnadsminskningar. Men - nog vore det bättre att vårdpersonalen fick de minuterna per patient och lät städarna ägna sig åt att göra ett bra jobb inom sitt område.

Nedan finner ni några länkar som behandlar samma problematik:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-femte-patient-klagar-pa-snusket 

http://france-midi.blogspot.fr/2012/04/en-sann-saga-om-utforsaljning-och.html

http://france-midi.blogspot.fr/2010/05/fransk-dokumentar-om-svininfluensan.html

http://france-midi.blogspot.fr/2010/04/den-dyra-stordriften-inom-offentlig.html

http://www.design4change.com/LinkedDocuments/Fastighetsnytt-6-2004.pdf

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv

Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall. 

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt. 

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"