Jag skriver väl hur jag vill!

Medan lärare på högskolor och universitet klagar på studenternas bristande svenskakunskaper läser jag i den utmärkta tidskriften Språktidningen att unga människor inte alls skriver sämre och framför allt är det en myt att särskrivningen breder ut sig i samhället. Ni vet när man skriver ”sjuk sköterska”, ”herr toalett” och ”röd spätta”. Det är professorn i svenska vid Örebro universitet Per Ledin som reder ut detta för oss.

Mot ”myten” att språkkunskaperna skulle vara dåliga anför han att det inte kan vara så eftersom elevernas tillgång till texter är större än någonsin och då måste de ju lära sig mer. Mer intressant är emellertid hans argument för att särskrivning inte är mer förekommande än tidigare – tvärtom faktiskt enligt honom. Jag kommer osökt att tänka på när jag vissa morgnar satt i bilen mellan hemmet i Björboholm och Chalmers och hörde hur man på Västnytt läste upp väderprognosen som berättade att det skulle regna just i denna stund. Samtidigt kunde man titta ut genom bilrutan och se en närmast klarblå himmel. Det är ju bara att läsa bloggar, tidningar eller sociala medier för att se att särskrivning är en mycket frekvent åkomma. Jag håller dock med honom om att det inte är uteslutande ungdomar som särskriver – även mogna män och kvinnor, som borde veta bättre ägnar sig frekvent åt detta i sina texter.

Han menar också att Carl Michael Bellman faktiskt särskrev i högre grad än man gör idag. Nu var ju Bellman poet och de måste få viss frihet. Dessutom skulle hans texter passa samman med musik och då kan särskrivning vara befogad – men även ljudmässig hopskrivning, som ”fjärilnvingad” eller haltande särsjungning och hopsjungning som i den kända religiösa strofen ”trygga rääkan ingen vara”.

Den släktforskare, som liksom jag, läst många gamla kyrkböcker och domböcker vet emellertid att de skrivkunniga klasserna förr stavade och skrev lite som de ville. Man skrev som man tyckte det lät helt enkelt. Eftersom majoriteten av vanligt folk inte kunde skriva eller läsa var det ett privilegium man hade som utbildad person. Att använda dessa texter som bevis är således tveksamt. Jag har märkt att det finns en stor grupp språkforskare idag som har samma postmoderna inställning till språket som de gamla prästerna. Några anser idag: ”varför kan inte jag skriva som jag vill”. Man skriver som man tycker och om tillräckligt många tycker lika blir det rätt, även om det strider mot allt som vår generation fick lära sig. Det gäller för övrigt inte bara språk i vår postmoderna kunskapsvärld.

En annan åkomma beskriver professor emerita Bodil Jönsson om. Hon introducerar begreppet ”prenässansen”, som betyder att vi har en tendens till att ta ut allt i förtid - att uppleva och avgöra framtiden redan nu innan den har hänt. Vår otålighet att vänta och se eller ännu värre, vår ovilja att låt tiden visa. För säkerhets skull bestämmer vi redan nu framtiden, vilket ofta innebär att vi rättar in oss efter och agerar som om det vi predestinerar faktiskt redan har hänt - men i framtiden förstås. Givetvis kan vi då inte acceptera forskning och uttalanden som inte överensstämmer med det som vi vet har hänt i framtiden och givetvis måste vi vidta åtgärder mot det som har hänt i framtiden så det inte händer.

När jag läste professor Ledins artikel väntade jag otåligt på att han skulle ta upp ett skäl till att folk särskriver som jag själv insett, men jag fick läsa förgäves. En av de absolut smartaste människor jag arbetat tillsammans med var språkpuritan och, då han själv var grav dyslektiker, förfasade han sig över studenternas bristande språkbehandling. Han hävdade att studenterna tryckte på OK på grammatik- och rättstavningsprogrammet tills inga rödmarkerade ord fanns längre och lät sig nöja med detta utan närmare kontroll av rimlighet.

Alla som använt rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogram eller på sociala medier vet att de ofta inte klarar av att förstå ovanligare sammansatta ord som är mer än två stavelser. Skriver man således ett sådant ord så får man en markering att det är felstavat. Kontrollerar man får man förslaget att särskriva ordet. Skriver man ordet ”utanpåskrift” så får man förslaget ”utan påskrift”. 

Ordbehandlingsprogrammen har blivit mycket bättre på detta på senare år så jag fick testa med lite olika kombinationer för att mitt program skulle reagera som ovan, men många har äldre program och de som är inbyggda i Facebook, Blogger och andra funktioner på nätet är ofta mindre duktiga. Inte undra på att det särskrivs hejvilt, men detta förhållande har helt förbigåtts av svenskinstitutionen på högskolan i Örebro.

Nu skall jag vara rättvis och säga att professor Ledin faktiskt ändå rekommenderade att man inte särskriver. Skälet var att det upplevs som irriterande av läsaren och således kan vara till nackdel för en själv om man gör det i seriösa sammanhang. Att det däremot skulle vålla missförstånd menade han inte var så vanlig. Jag håller med om det senare, eftersom de alternativa tolkningarna ofta blir absurda. Däremot kan det vara orsak till munterhet när särskrivningarna relateras i andra hand. Något förvånande ansåg han att lärarkåren borde vara mer tolerant mot fenomenet särskrivning. Jag kan bara tolka det som att man skall ”höja” kvalitén genom att sänka kraven och det har vi väl nog av i den svenska skolan.

Artikeln kan läsas i Språktidningen, mars 2013, sid 14.