En trevlig hemresa

Nu är vi hemma i Boutenac igen - katten Hjalmar är lycklig och viker inte en meter från vår sida.

Hemresan startade med Stena Line till Kiel, vilket var angenämt. Det enda problemet är att maten på båten är hiskeligt dyr, åtminstone i jämförelse med vad vi är vana vid, men den var god om än väl riklig för vår smak. Ett glas vin för 130 kronor tycker jag är i överkant även om det är 18,5 cl. Jag skulle föredra hälften så man kunde orka med två glas av olika sort till maten.

Som så ofta regnade det i Tyskland, men vi skulle bara åka till fruns kusin i Wolfenbüttel så det gick bra. Väl där blev vi furstligt mottagna med god mat och trevligt sällskap. Vinrankan vi gav henne ett halvt decennium sedan täcker nu halva huset.

Nästa dag hade vi bestämt att åka till Trier i södra Tyskland. Trier ligger i nedre delen av Moseldalen på gränsen till Luxemburg. Det är en historiskt sett intressant ort eftersom den var den norra utposten för Romarriket och gränsstad till frankernas rike (Tyskland). Vi bodde på  det gamla hotellet Roemischer Kaiser, som ligger vid Porta Nigra, ett lämning sedan romartiden. Hotellet var riktigt bra och middagen var, på tyskt manér, riklig.

Tack vare vår fantastiska GPS i vår Peugeot kunde vi undvika alla stockningar i Tyskland. Däremot kunde vi inte undvika de galna bilisterna. Ett engelskt forskarteam har undersökt vilka bilister som kör fortast och mest vårdslöst. Inte särskilt förvånande är det Audi- och BMW-förare. När man betänker att BMW i vissa kretsar kallas för kokainkälke eftersom narkotikalangare fördrar märket, verkar det som om BMW har ett imageproblem. Trist också för all trevliga förare av nämnda märken.

Min fru som hatar generaliseringar, till skillnad från mig som anser att det är ironins och humorns grundval, observerade att alla galningar som passerade oss i över 190 kilometer per timma körde svarta bilar, Audi eller BMW. Två av de hundratal som blåste om var vita. Endast ett fåtal var av avvikande märke och då stora Mercedes, Opel eller Volkswagen.

Man kommer osökt att tänka på de gamla sagorna med den onde, hänsynslöse och grymme svarte riddaren och den gode, rättskaffens vite riddaren. Nog är det underligt att människor med vissa böjelser väljer vissa bilar i vissa utföranden.

Från Trier åkte vi via Luxemburg mot Macon, som var vårt dagsmål. Staden Luxemburg var större än vi trodde och fullt av bankbyggnader. Det lär finnas en vacker gammal stadskärna, men den fann vi inte.

Väl tillbaka i Frankrike åkte vi igenom Toul och Verdun, platser där några av första världskrigets grymmaste slag tog plats. Landskapet är spektakulärt, med oändliga åkrar. Man kan inte låta bli att fundera över hur många människoben man hittar när man plöjer och dikar sina åkrar. 10 000-tal soldater dog, trampades med och kördes ned i gyttjan av stridsfordon och kanoner här under ett av de värsta slag som historien har skådat.

Nu skimrar majsfälten, de gulbruna solrosfälten, de halmgula just slagna vetefälten till synes oändliga. De är milslånga och går över kullar, ned i dalar och sträcker sig till horisonten. Det är som ett oändligt böljande hav i olika färger. Helt plötslig ändrar sig landskapet!! De oändliga fälten blir svarta så långt ögat kan nå, kilometer efter kilometer, inte ett levande spår ända till horisonten. Fälten är täckta av solpaneler, vilket ger ett landskap som efter ett atomanfall eller på månens baksida. Jag har varit ganska positiv till solpaneler, men det här gör mig skräckslagen. Värre miljöförstöring har jag aldrig sett. Är det så här framtiden skall bli? Solpaneler, 200 meter höga vindsnurror i hundratal, hektarvis av energiskog och säd som vi bara skall bränna till bilbränsle. Vad skall människor äta och vad får man betala för mat när det blir mer lönsamt för bönderna med alternativ energiproduktion. Jag börjar förstå att de flesta miljöpartister bor i storstäderna för de om älskar en orörd landsbygd där man producerar mat lär inte gilla det här.

Macon var en trevlig stad och centralort i Beaujolais. Vi bodde på ett charmigt mycket gammalt Best Westernhotell vid stranden av Saone. Man serverade där två frukostvarianter, en express, som var typiskt fransk och en större med varm mat. Den senare kostade dubbelt så mycket som den första - en jättebra idé.På kvällen åt vi på en utsökt restaurang - Pierre. Tråkigt nog kom det in fyra amerikanska par i de lilla restaurangen och de förde ett sådant oväsen att de övriga gästerna måste flyttas till ett inre rum. Det var till synes helt vanliga medelålders amerikaner, snyggt klädda och säkert välutbildade, men de hade ingen som helst hyfs utan tog över restaurangen fullständigt. Kvinnorna kunde inte tala utan att skrika i falsett och gapflabbade hela tiden som man i Sverige hör bara på sämre ölstugor där missbrukare vistas. Ingen kunde vistas i samma rum. Trots det verkade dom inte observera att alla andra gäster evakuerades. Vi har varit med om samma sak på en liten intim Sechuanrestaurang i Hong Kong. Den gången sa jag ifrån, vilket de tyckte var höjden av ohövlighet och bevis på hur urbota dumma européer är.

Nästa dag besökte vi Palais Idéal du Facteur Cheval i Hautrives, som inspirerat Dali, Picasso, Gaudi med flera till deras unika stilar. Det berättar jag om inom kort.