Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
söndag 11 september 2016
Sverigeresan del III - Dalarna
För våra kulturintresserade vänner var det lätt att finna mål i Dalarna. Första anhalt var Sundborn och Carl Larssons hem. Det är verkligen en upplevelse och dessutom fick vi en verkligt god lunch som avslutades med jättestora hembakade gräddtårtor med färska bär. Jag åt tre bitar. Våra amerikanska vänner slogs av hur lik Carl Larssons stil var den senare amerikanske konstnären Norman Rockwells.
Med god planering hann vi också med att besöka Falu Koppargruva som jag aldrig hunnit med trots att jag varit i Falun i jobbet otaliga gånger. Vi tyckte alla att det var oerhört intressant. Jag visste inte att det förutom att vara Europas största koppargruva också var den största guldgruvan i Sverige och den näst största silvergruvan, bara överträffad av Sala. Efteråt sa min fru att hon varit skeptisk till besöket, men tyckte att det var en verklig upplevelse. Vi fick bland annat lära oss att gruvarbetarnas hårda och livsfarliga arbete kompenserades med en bra lön, frihet från krigstjänst och ett privilegium för deras änkor. De fick nämligen monopol på att starta ölstuga, vilket gjorde att det fanns 200 sådana etablissemang i Falun.
Vi bodde i det vackra Tällberg, men vårt hotell var väl ingen höjdare precis. Jag har redan utgjutit mitt missnöje på Booking.com så jag avstår från att avslöja namnet här. På kvällen åt vi på Greens hotell där man hade ett jättestort signerat porträtt av president Obama på väggen. Våra amerikanska vänner var rörda och spred det omedelbart till alla vänner i USA. Amerikaner är inte bortskämda med att få sådan uppskattning för sitt land numera så det betyder mycket för dom. Troligen hade Obama bott på Greens under Tällbergsveckan, som jag har för mig att han besökte.
Vi hade också en oerhörd tur för min fru råkade se på TV att man spelade Carmen på Dalhalla just den helg vi var där och vi fick biljetter. Att besöka Dalhalla borde var och en som har möjlighet göra. Det är en amfiteater i ett nedlagt kalkbrott. Akustik och miljö är oförglömlig och man hade verkligen utnyttjat platsen. Sångarna kom i roddbåt in på scenen i vissa skeden och Carmen dödas genom dränkning – originellt. Även jag som inte är operakännare insåg att sångarna var av mycket hög klass och symfoniettan som spelade var fenomenal. Med ett par filtar och rock klarade man kylan bra framåt kvällen och stolarna var bekväma. Skillnaden klimatmässigt mot fjolårets besök i Verona där vi såg Aida i den stora amfiteatern kan inte vara större. Där var det olidligt varmt och stolarna var osittbara – men trots det var det en upplevelse, fast Aida är lite över min horisont. Scenografin förstod jag emellertid att uppskatta.
Dagen efter besökte vi Mora och Zornmuseet. Zorn är ganska välkänd av amerikaner och speciellt i Boston där han vistades en del. Museet är fantastiskt och hans akvareller är bland det bästa man kan se. Där kunde man även se troligen världens första groupie (group selfie), som Zorn har tagit med självutlösare av sig själv tillsammans med modern och hustrun. Även hans för tiden mycket moderna hem är spännande, men vi föredrog nog Carl Larssons ljusa hem framför Zorns ganska tunga stil. Man kan få höra lustiga kommentarer när man deltar i visning i grupp. I den stora festsalen i Zorns hem fanns ett stort antal rökpipor, vilket föranledde en medelålders man att med viss upprördhet fråga: ”Fick man verkligen röka inomhus på den tiden?”.
I Mora var det vissa problem att ta sig fram på grund av cykelvasan och springvasan. Det verkar som om någon form av Vasalopp pågår hela året och det är Moraborna väl unt att tjäna lite pengar tycker jag. Min bror som har åkt cykelvasan berättar att det är halva distansen, men att man springer hela distansen på 94 km. Det måste var världens längsta lopp – dubbel maraton! Givetvis passade jag på att köpa knivblad från Morakniven som det heter nuförtiden - förr fanns Frost också. Vi köpte också med oss Fäbodknäcke som är farligt gott.
Något som slog mig som ser allt genom ett kameraobjektiv även när jag inte har kameran med mig var de fantastiska färgerna i den glesa raka tallskogen i Dalarna. Bruna, gröna, röda och gula nyanser inbäddade i skyar av vitmossa var verkligen vackert. Förgäves spanade vi efter älgar för våra vänners räkning, men det blev bara en ko med kalv på långt håll under hela resan – trist. De hade önskat sig en riktig hornprydd tjur givetvis.
Nästa dag tog vi svängen genom Värmland med övernattning i Lidköping – vid Vänern - med sikte på Göteborg.
tisdag 6 september 2016
Sverigeresan II - Nora
Man undrar lite som utlandsboende hur mediebevakningen av Sverige egentligen är. I de delar av Stockholm där vi vistades – Söder, Djurgården, Centrum och Skeppsholmen såg vi inte en enda tiggare och mycket få så kallade nytillkomna förutom alla trevliga svamp- och grönsaksförsäljare på Hötorget. Då skall man veta att just i dessa trakter bor Sveriges mest invandrar- och tiggarpositiva människor. Vad dom nu grundar sin uppfattning på kan man undra. Man börjar ifrågasätta om inte talet om hur invandrare börjar dominerar landet är överdrivet. Man behöver emellertid inte komma långt utanför tullarna och ut i den svenska ”provinsen” förrän inslaget av människor från andra länder blir påtagligt och tiggarna sitter utanför snart sagt varje butik.
En annan jämförande reflektion man har efter ett par hundra mil på mellansvenska vägar är hur disciplinerat majoriteten av bilisterna kör i Sverige. Visst finns det de som kör för fort, men sällan i farter som är trafikfarliga - bara olagliga. De allra flesta håller hastighetsbegränsningarna och dessutom håller man avstånd, trängs inte, skadar inte andra parkerade bilar och håller sig på rätt sida även i kurvor. Det känns tryggt och avslappnat och är så olikt det vi är vana vid från Sydfrankrike som har fem gånger högre dödstal i trafiken än Sverige har. Vadan denna klagan från polis och allmänhet över den anarkistiska svenska trafikkulturen?
Första anhalten i provinsen är Nora
Norabesöket inleddes stilenligt med kaffe och småkakor hos min 93-åriga mor. Den som inte bjudits på kaffe hos henne har inte varit på kafferep. Hon ursäktade sig att hon inte hade, som sig bör, sju sorters kakor, bara fem. För våra amerikanska vänner var det en oerhörd upplevelse att få smaka dessa hembakade konstverk, som få idag behärskar konsten att göra. Det är min mors stora hobby att baka - bland alla andra aktiviteter hon ägnar sig åt. Till förra Julen bakade hon 400 lussekatter och delade ut kors och tvärs bland vänner och bekanta. Jag kan berätta att det blev taberas på kakfatet trots att det fanns gott om kakor.
Nora är inte bara en välbevarad idyll som fått ett otal internationella utmärkelser för sitt bevarandearbete, det var också den närmaste ”metropolen” under min uppväxt. Där bor fortfarande min mor och bror samt många gamla skolkamrater. Nora Bergslag var en gång ett betydande industricentrum för järnhantering i Europa, men nu lever man främst på naturen, den vackra stadsbilden, samt stadens kändis Maria Lang, vars berömdhet, bland oss äldre, exploateras på ett intensivt men smakfullt sätt. I det sammanhanget heter Nora emellertid Skoga och får i den skepnaden ibland även tjäna förebild för orten med samma namn i Grönköpings Veckoblad. Då placerad någonstans i västra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Förklaringen till detta är att min gamle rektor Grundmagister Ludvigo Hagwaldo (alias Yngve Jansson) under många år som skribent i Grönköpings Veckoblad verkade vid Noras samrealskola.
Pershyttans gruvby, Siggebohyttans bergsmansgård och Grythyttan med såväl gammal bebyggelse från drottning Kristinas tid, som Sevillapaviljongen där restaurang- och hotellhögskolan är inrymd är fina ställen att visa våra vänner. Lunch på värdshuset är prisvärt och trevligt för både oss och våra gäster. Kul för mig att besöka som varit på högskolan regelbundet under några år och föreläst och avnjutit föreläsarmiddag på värdshuset. Annars är det trevligt att bara köra försiktigt med bil kring Norasjön, Fåsjön och Usken - den så kallade Tre Sjöars väg eller köra över skogen från Stadra över Timmansberg till Göranstorp. Givetvis måste man också vandra runt på Noras kullerstensgator och se in i de dekorativa fönstren i ögonhöjd där det prunkar av pelargonier och annat. En annan sevärdhet är museijärnvägen där man sommartid kan åka ånglok. Sveriges första normalspåriga järnväg utgick från Nora 1856 och bangård, stationshus och lokstallar är bevarade. Vid Norasjöns strand kan man bo i gamla sovvagnar i STF:s regi.
Höjdpunkten i Nora var givetvis att träffa förutom min mor, min bror samt hans son William.
Efter två dagar i Nora kör vi norrut mot Dalarna. På vägen dit stannar vi till i Nya Kopparberg och tittar på den vackra kyrkan samt letar rätt på tomten där Laxbro gård, som vi besökte på Skansen, ursprungligen byggdes. Dalarna är givetvis värt en egen text och den kommer inom kort.
Ett tillägg i efterhand som jag fann på nätet och vill dela med er. Det är den gamla konstgången vid Pershyttans gryvby som man visar i funktion för en grupp. Konstgången eller stånggången, som det även heter, är den konstruktion som överför den roterande kraften från ett vattenhjul eller vandring över långa avstånd och som driver mekaniska funktioner i gruvan, samt pumpverk för att hålla gruvan fri från vatten. Ni kan se det i funktion här:
https://youtu.be/sPFoSkeRGNs
Etiketter:
Bergslagen,
Grythyttan,
NBJ,
Nora
söndag 4 september 2016
Sverigeresan del I - Huvudkommunen
Vi har nästan alltid tur med vädret när vi är i Sverige och det hade vi nu också. Tillsammans med våra goda vänner och grannar här i Frankrike har vi rest i Sverige under två veckor. Våra vänner är kosmopolitiska amerikaner, men har aldrig varit i Sverige. Resan startade och slutade i Nyköping (Skavsta) och vi hann besöka Stockholm, Nora, Dalarna, Lidköping, Göteborg, Jönköping och Gränna. Det tänker jag berätta om i några bloggtexter under de närmaste dagarna.
Stockholm
Som utlandsboende känner man sig aldrig så alienerad som man gör när man kommer till Stockholm. Det är där man märker hur annorlunda Sverige blivit sedan man bodde i landet och hur annorlunda Sverige är i jämförelse med vår nya hemtrakt i södra Frankrike. Jag finner inget annat ord att beskriva stämningen än ”märkvärdig”. Då menar jag det i den dialektala betydelsen som vi använder i Bergslagen. Där betyder det närmast tillgjord, krystad och inte så lite överlägsen. Man känner sig ofta som en tönt i olika offentliga sammanhang.
Nu är det inte det enda och dominerande intrycket av Stockholm man får. Staden är oerhört vacker när vädret tillåter det och Gamla sta´n har verkligen uppgraderats från kramsställe till att innehålla mängder av butiker med högklassiga varor. Vasamuseet var ett måste eftersom Tom (en av vännerna) hade väntat på att få komma dit sedan han för decennier sedan läste en artikel i National Geographic. Det är ett imponerande museum.
Jag hade Skansen på min lista eftersom jag ville besöka Bergsmansgården eller Laxbrogården som den egentligen hette när den stod i Nya Kopparberg. Den var en av de första byggnader Hazelius skaffade till Skansen fick vi veta. Den byggdes av min farmors mf fm mf morfar bergsmannen Michel Hindersson på 1600-talet. Nationalmuseum och Moderna museet fick också besök av oss. Återigen måste jag konstatera att tiden gör gott i att sovra bland den moderna konsten så det bara blir bättre och bättre ju äldre samlingarna är och allt trams från nutiden sorterats bort.
Mat är gott och svensk husmanskost är bland det bättre man kan få när den är vällagad. Bättre än på Operans bakficka blir det inte – det skulle vara hos Leif Mannerström på Kometen i Göteborg då. Det är en njutning att botanisera i de nyskapande varianterna av traditionella rätter som isterband, strömming, köttbullar med gräddsås och lax med dillstuvad potatis. Annars var maten ofta just ”märkvärdig” så till den grad att man inte kunde lista ut vad man skulle få på tallriken. Oftast var det emellertid mycket gott och man behöver inte sakna det franska köket i Sverige idag. Den svenska restaurangmaten är utmärkt spännande och vällagad. Man kan emellertid konstatera att om man bodde i Sverige så skulle man inte få prova det särskilt ofta för priserna är verkligen inte något för pensionärer. Att betala samma pris för en varmrätt som man får en hel fyrarätters meny på en bättre restaurang i våra hemtrakter är svårsmält. Dessutom har jag inte druckit ett enda glas vin på restaurang under resan. Jag vägrar att betala lika mycket för en flaska hyfsat vin som jag kan köpa en låda utmärkt vin för hemma. Lyckligtvis har svenska restauranger ett fantastiskt utbud av spännande ölsorter som man bara kan drömma om att finna i Frankrike. Jag kan acceptera att maten är dyr eftersom det ligger ett seriöst arbete bakom, men att öppna en flaska vin borde inte vara värt ett påslag på 400 kronor ens om det är kork på flaskan.
För att återgå till ”märkvärdigheten” så blir det en så stor kontrast till vad vi är vana av från våra hemtrakter. I Sydfrankrike står Michelinrestaurangerna som spön i backen och vår närmaste har tre stjärnor och har rankats som den nionde bästa restaurangen i världen i en stor metastudie. Här gäller verkligen ”no-nonsens-principen”. Alla råvaror är lokala, beskrivningen av rätterna är förståeliga och serveringspersonalen är avslappnade och skojiga. Man klär sig som man vill och är i den ålder man är och allt känns avslappnat. I Stockholm begriper man inte vad man beställer ibland och råvarorna skall komma från Hotaheiti om de skall vara bra. Dessutom får man en lång föreläsning som man knappt begriper om vad man äter. Ovanpå detta måste alla rätter relateras till för dagen rådande tabun om rättvisemärkning, miljöbelastning och politisk gångbarhet. Vart tog ”fånga dagen” och ”mindfulness” vägen när det inte räcker med att det är gott utan man måste ha samvetskval, alternativt känna sig helgonlik, beroende på vad man beställer. Man tappar aptiten av all präktighet.
Ja visst är jag lite ”daterad” och hänger inte riktigt med, men glädjande nog är jag inte ensam om att skoja med huvudkommunens ängsliga och oreflekterade jagande efter att ”vara rätt” i alla sammanhang. Årets sista avsnittet av Utkantssverige säger det bättre än jag någonsin kan göra själv. Man redovisar den nya WC-fria trenden som breder ut sig i innersta'n, men som inte nått ut till provinsen ännu - http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_dramaserier/2016/09/p1_dramaserier_20160904_1000_34fa805.mp3
Vi bodde emellertid på ett spännande hotell under jorden. Hotell With Urban Deli har alla rum i källarplanet och klimatet fixas med modern teknik. Jag tyckte det var ganska OK, men min fru saknade fönster. Bra gjort tekniskt tycker jag och frukosten var fantastiskt. Dessutom ett fantastiskt läge. På kvällstid vidtar emellertid en av Stockholms mest ”atrsy fartsty” etablissemang där personer över fyrtio inte gör sig besvär om man inte är någon erkänd kändis. Svindyrt och ”märkvärdigt” är det också i restaurangen.
Nästa bloggpost kommer att handla om när vi lämnar Stockholm och förflyttar oss till det riktiga Sverige, som alla politiska partier med Miljöpartiet i spetsen försöker att radera ut – för miljöns skull. Där träffade vi riktiga människor som var vad dom är och inte byter stil och personlighet efter senaste trenden och försöker vara så märkvärdiga som möjligt.
Förutom allt vackert och intressant vi sett i Stockholm så hann vi också lämna tillbaka våra barnbarn till dotterns Sara och Gustavo, samt träffa sonen David och hans Jessica samt bror/svåger Jan och det var väldigt trevligt.
Nästa bloggpost kommer att handla om när vi lämnar Stockholm och förflyttar oss till det riktiga Sverige, som alla politiska partier med Miljöpartiet i spetsen försöker att radera ut – för miljöns skull. Där träffade vi riktiga människor som var vad dom är och inte byter stil och personlighet efter senaste trenden och försöker vara så märkvärdiga som möjligt.
Förutom allt vackert och intressant vi sett i Stockholm så hann vi också lämna tillbaka våra barnbarn till dotterns Sara och Gustavo, samt träffa sonen David och hans Jessica samt bror/svåger Jan och det var väldigt trevligt.
Etiketter:
huvudkommunen,
mat och dryck,
märkvärdigheter,
Skansen,
Stockholm,
Sverige,
Sveriges Radio,
Vasamuseet
lördag 3 september 2016
Ibland förstår man inte att man inte förstår
Lördagens Konflikt i P1 handlade om syriska barns situation i Sverige, Turkiet, Syrien och i läger i grannländerna. Fokus låg mycket på möjlighet till skolgång. Man fick det att låta som om det enbart var en organisations- och resursfråga,, vilket fick mig att fundera över mina egna erfarenheter av att undervisa personer från andra kulturer, med andra värderingar och som lärt sig att andra saker är självklara.
Den dominerande uppfattningen bland kulturrelativister idag är att det knappast finns några kulturella skillnader utan alla innerst inne har samma värderingar som vi har i Sverige, alternativt – om man kan konstatera skillnader så finns skäl för dessa, vilket vi måste acceptera och bejaka. Min erfarenhet är en annan.
De exempel jag kommer att beskriva kan inte generaliseras, men åtminstone jag kan se att de utgör typiska inslag i den kultur de uppstått i – allt enligt min personliga erfarenhet och föreställning om detta. En annan speciell förutsättning i alla exempel är att samtliga de elever jag beskriver är över medelmåttan begåvade och ambitiösa. De är alla på nivån universitet eller doktorandnivå. En annan gemensam sak är att jag i samtliga fall initialt ställts inför situationer där jag gjort bort mig, alternativt inte riktigt förstått hur det förhåller sig. En sista gemensam nämnare är att kulturskillnaderna inte på något sätt var spektakulära, men ändå helt avgörande för den pedagogiska situationen.
Det första fallet är från sent 80-tal när jag undervisade på den prestigefyllda arkitektskolan vid University of Michigan, där för övrigt Raoul Wallenberg tog sin arkitektexamen. Jag införde något så oamerikansk som grupparbete, vilket åtminstone i arkitektutbildningen var helt okänt vid den tiden. En grupp presterade mycket bra och förde sitt projekt framåt bättre än de andra. Jag blev därför förvånad när de kom till mig och klagade på att de inte kunde arbeta i grupp, vilket var tvärtemot min erfarenhet av gruppen där diskussionerna var intensiva och arbetet gjorde stora framsteg: ”Vi bara diskuterar hela tiden och ingen vill bestämma hur vi skall göra”, sa de till mig. Jag berättade konfunderad för en god vän som var professor i arbetssociologi vid samma universitet och han skrattade åt mig och förklarade: ”I USA”, sa han, ”tar vi idealet för grupparbete från sportens, eller militärens värld. Där följer man den ledare som utsetts eller utkristalliserats och all diskussion anses vara dålig ’team spirit’. Ni i Skandinavien ser ju diskussionen som en väg till lösning, vilket är svårt för dina elever att begripa.”
Det andra exemplet jag erinrar mig är från min undervisning i Hong Kong, men också från mina diskussioner med en kinesisk doktorand på Chalmers. Jag har alltid använt mig av metaforer, motsägelser och ironiska liknelser i mina föreläsningar, liksom jag vid personliga samtal med doktorander ofta provat olika hypotetiska resonemang för att vidga begreppen. Det var med förskräckelse jag insåg att mina kinesiska elever tog allt jag sade för sanningar och redovisade det sedan. Ironi, humor, metaforer och hypotetiska resonemang förstod man inte över huvud taget. Allt jag sade var fakta som måste läras in. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att ändra min stil helt i dessa sammanhang. Jag erinrade mig då ett gammalt skämt jag läste, som lyder: ”Man inser inte vad man åstadkommit förrän man försöker få det ogjort”.
Jag minns som kontrast en populär föreläsning som jag hade för anställda inom städbranschen i Sverige. Jag kallade den för ”10 sätt att motverka medverkan på arbetsplatsen”, där jag beskrev vanliga sätt som chefer och fackliga ledare använde sig av för att i förment omsorg om personalen motverka alla former av medinflytande. Jag bävar för vad en sådan föreläsning skulle kunna åstadkomma i ett kinesiskt företag.
Att humor och ironi är ett farligt redskap vet vi alla som finns på Facebook. En svensk komiker – minns inte vem – hade rest i Japan och insåg hur annorlunda humorn är där. Mina Hong Kongelever skrattade en enda gång på mina lektioner. Det var när jag satte mig på katederhörnet, katedern vippade och jag dråsade i golvet. Tårtkastarhumor är oerhört populärt i Kina så eleverna kiknade av skratt. I sådana lägen är det viktigt i den kulturen att skratta lika hejdlöst själv annars förlorar man ansiktet.
En tysk mastersstudent jag hade glädjen att handleda lärde mig ytterligare något om hur personer från olika kulturer kan uppfatta pedagogik och lärande. På denna nivå anser jag att ett ganska stort mått av eget kunskapssökande är viktigt, varför jag inte gav min elev några svar om hur hon skulle definiera och angripa sitt forskningsproblem, utan ställde istället frågor till henne som hon förväntades söka svar på själv. Frågor som ”vad har du kommit fram till själv i frågan”, eller ”varför inte undersöka det och redovisa för mig vad du kommit fram till, så kan vi diskutera det sedan”. Detta gjorde henne oerhört frustrerad. Hon hade förväntat sig att jag skulle ge henne en checklista som hon kunde följa på väg till en färdig masteruppsats. Hon hade även förväntat sig att jag skulle lära henne alla fakta som krävdes för uppsatsen och dessutom att kunskapen var entydig – vilket den för övrigt inte är. Hon var rädd för att hennes arbete inte skulle godkännas på hennes hemuniversitet. Till slut uppmanade jag henne att fråga sin professor i Tyskland om råd eftersom han skickat henne till mig för handledning. Hon gjorde detta och fick svar att hon borde lita till min undervisningsmetod, som vi skämtsam likande vid att lära sig simma genom att bli kastad i vattnet. Hon skrev en brilliant uppsats, med inte oansenlig verkshöjd och egna intressanta observationer. Vid hennes examen kom fadern – en diplomingenjör - till Sverige. Han berättade att hans dotter ringde honom och varit förtvivlad för att jag inte instruerade henne i detalj hur hon skulle göra. Han tackade mig för det.
En doktorand, god vän och kollega från Nordafrika lärde mig mycket om andra sätt att se på saker. Oftast var det mycket lärorikt för mig, men ibland kunde jag återgälda genom att få honom att inse att hans tankebanor kanske inte passade in i Sverige alltid. En lustig sak var att vi kunde komma överens om att han skulle utföra en viss uppgift, eller ta fram några data. När jag efter en tid frågade hur det gick kunde jag få svaret: ”Nej det har inte blivit färdigt”. Jag påpekade då lite surt att han menade att ”han inte gjort det färdigt” och undrade om han påbörjat det, vilket han inte hade gjort. När jag frågade varför – om han glömt vad vi kom överens om – svarade han att han inte trodde det var så viktigt eftersom jag inte hade stött på honom upprepade gånger om det. Vi hade en intressant diskussion där han kunde resonera om de kulturella skillnaderna mellan hans sätt att se på det lite vaga sätt vi i Sverige överenskommer om saker och hur man gör i hans kultur. I Sverige är man mycket rädd för att ge order, vilket upplevs som att det inte är så noga av personer från en del andra kulturer. Han lärde mig också att min irritation över franska hantverkare -som jag delgett honom - faktisk hade mer med mina förväntningar att göra än med Frankrike, där man inte förväntar sig att en hantverkare kommer som överenskommet och därför inte blir besvikna.
Det sista exemplet handlar en brasiliansk professor i arkitektur som jag handledde till doktorsexamen. Hennes modersmål är givetvis portugisiska och hennes författarstil portugisisk, men avhandlingen skrevs på engelska. Hennes forskning tar sin utgångspunkt både i Brasilien och i Sverige. Det var dessutom en outforskad vetenskapsmetod som kallas ”konstnärligt utvecklingsarbete”.
Om den svenska vetenskapliga redovisningsstilen är till sitt ideal mycket logiskt uppbyggd och mycket resultatinriktad samt ganska minimalistisk, så är den brasilianska jag mött den motsatta. Att det inte bara var en personlig stil har jag insett när jag lyssnat till spanska och portugisisktalande kollegors föreläsningar. Ofta upplever jag att de har svårt att komma till sak och när de gör det så upprepar de samma sak på olika sätt och i olika ”tonarter” gång efter gång. Som svensk skulle man vilja veta de logiska stegen fram till resultatet, samt konsekvenserna av resultatet – gärna i en exakt prosa utan utvikningar. Detta upplevde jag också var min doktorands problem, vilket skulle komma att rendera en skarp kritik vid disputationen om det fullföljdes. Det var för mycket onödigt kringsnack och upprepningar helt enkelt ansåg jag. Jag liknade sättet att skriva vid en dansare som inom en begränsad cirkel på golvet dansade solodans till musik utan att någonsin upprepa exakt samma steg, men ändå dansa exakt samma dans.
Eftersom hon är en mycket kompetent person som vet vad hon gör blev hon mycket upprörd över min kritik och påpekade att om hon skrev på svenskt vis skulle hon skämma ut sig inför sina brasilianska kollegor. Man måste brodera och ge en avhandling en viss litterär och estetisk stil för att vinna respekt i hemlandet menade hon. Vi kom överens om att eftersom det var en svensk doktorsexamen, som skulle godkännas i Sverige måste hon modifiera sin stil något. Senare kunde hon skriva enskilda artiklar i hemlandet, med avhandlingen som grund i den stil hon ansåg relevant där.
Det är en sak att man kan råka ut för sådana här för pedagogiken knepiga situationer när man möter analytiska och välutbildade vuxna som elever. Då kan man lära sig något. En helt annan sak måste det vara om man skall undervisa barn från andra kulturer eller knappt läskunniga vuxna. Man undrar lite vilka resurser och vilken utbildning svenska lärare ute i kommunerna har för att möta detta. Man undra vidare hur många missförstånd och motsättningar olika kulturskillnader kan ge orsak till i förlängningen utan att de inblandade ens observerat att det föreligger ett problem.
Den dominerande uppfattningen bland kulturrelativister idag är att det knappast finns några kulturella skillnader utan alla innerst inne har samma värderingar som vi har i Sverige, alternativt – om man kan konstatera skillnader så finns skäl för dessa, vilket vi måste acceptera och bejaka. Min erfarenhet är en annan.
De exempel jag kommer att beskriva kan inte generaliseras, men åtminstone jag kan se att de utgör typiska inslag i den kultur de uppstått i – allt enligt min personliga erfarenhet och föreställning om detta. En annan speciell förutsättning i alla exempel är att samtliga de elever jag beskriver är över medelmåttan begåvade och ambitiösa. De är alla på nivån universitet eller doktorandnivå. En annan gemensam sak är att jag i samtliga fall initialt ställts inför situationer där jag gjort bort mig, alternativt inte riktigt förstått hur det förhåller sig. En sista gemensam nämnare är att kulturskillnaderna inte på något sätt var spektakulära, men ändå helt avgörande för den pedagogiska situationen.
Det första fallet är från sent 80-tal när jag undervisade på den prestigefyllda arkitektskolan vid University of Michigan, där för övrigt Raoul Wallenberg tog sin arkitektexamen. Jag införde något så oamerikansk som grupparbete, vilket åtminstone i arkitektutbildningen var helt okänt vid den tiden. En grupp presterade mycket bra och förde sitt projekt framåt bättre än de andra. Jag blev därför förvånad när de kom till mig och klagade på att de inte kunde arbeta i grupp, vilket var tvärtemot min erfarenhet av gruppen där diskussionerna var intensiva och arbetet gjorde stora framsteg: ”Vi bara diskuterar hela tiden och ingen vill bestämma hur vi skall göra”, sa de till mig. Jag berättade konfunderad för en god vän som var professor i arbetssociologi vid samma universitet och han skrattade åt mig och förklarade: ”I USA”, sa han, ”tar vi idealet för grupparbete från sportens, eller militärens värld. Där följer man den ledare som utsetts eller utkristalliserats och all diskussion anses vara dålig ’team spirit’. Ni i Skandinavien ser ju diskussionen som en väg till lösning, vilket är svårt för dina elever att begripa.”
Det andra exemplet jag erinrar mig är från min undervisning i Hong Kong, men också från mina diskussioner med en kinesisk doktorand på Chalmers. Jag har alltid använt mig av metaforer, motsägelser och ironiska liknelser i mina föreläsningar, liksom jag vid personliga samtal med doktorander ofta provat olika hypotetiska resonemang för att vidga begreppen. Det var med förskräckelse jag insåg att mina kinesiska elever tog allt jag sade för sanningar och redovisade det sedan. Ironi, humor, metaforer och hypotetiska resonemang förstod man inte över huvud taget. Allt jag sade var fakta som måste läras in. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att ändra min stil helt i dessa sammanhang. Jag erinrade mig då ett gammalt skämt jag läste, som lyder: ”Man inser inte vad man åstadkommit förrän man försöker få det ogjort”.
Jag minns som kontrast en populär föreläsning som jag hade för anställda inom städbranschen i Sverige. Jag kallade den för ”10 sätt att motverka medverkan på arbetsplatsen”, där jag beskrev vanliga sätt som chefer och fackliga ledare använde sig av för att i förment omsorg om personalen motverka alla former av medinflytande. Jag bävar för vad en sådan föreläsning skulle kunna åstadkomma i ett kinesiskt företag.
Att humor och ironi är ett farligt redskap vet vi alla som finns på Facebook. En svensk komiker – minns inte vem – hade rest i Japan och insåg hur annorlunda humorn är där. Mina Hong Kongelever skrattade en enda gång på mina lektioner. Det var när jag satte mig på katederhörnet, katedern vippade och jag dråsade i golvet. Tårtkastarhumor är oerhört populärt i Kina så eleverna kiknade av skratt. I sådana lägen är det viktigt i den kulturen att skratta lika hejdlöst själv annars förlorar man ansiktet.
En tysk mastersstudent jag hade glädjen att handleda lärde mig ytterligare något om hur personer från olika kulturer kan uppfatta pedagogik och lärande. På denna nivå anser jag att ett ganska stort mått av eget kunskapssökande är viktigt, varför jag inte gav min elev några svar om hur hon skulle definiera och angripa sitt forskningsproblem, utan ställde istället frågor till henne som hon förväntades söka svar på själv. Frågor som ”vad har du kommit fram till själv i frågan”, eller ”varför inte undersöka det och redovisa för mig vad du kommit fram till, så kan vi diskutera det sedan”. Detta gjorde henne oerhört frustrerad. Hon hade förväntat sig att jag skulle ge henne en checklista som hon kunde följa på väg till en färdig masteruppsats. Hon hade även förväntat sig att jag skulle lära henne alla fakta som krävdes för uppsatsen och dessutom att kunskapen var entydig – vilket den för övrigt inte är. Hon var rädd för att hennes arbete inte skulle godkännas på hennes hemuniversitet. Till slut uppmanade jag henne att fråga sin professor i Tyskland om råd eftersom han skickat henne till mig för handledning. Hon gjorde detta och fick svar att hon borde lita till min undervisningsmetod, som vi skämtsam likande vid att lära sig simma genom att bli kastad i vattnet. Hon skrev en brilliant uppsats, med inte oansenlig verkshöjd och egna intressanta observationer. Vid hennes examen kom fadern – en diplomingenjör - till Sverige. Han berättade att hans dotter ringde honom och varit förtvivlad för att jag inte instruerade henne i detalj hur hon skulle göra. Han tackade mig för det.
En doktorand, god vän och kollega från Nordafrika lärde mig mycket om andra sätt att se på saker. Oftast var det mycket lärorikt för mig, men ibland kunde jag återgälda genom att få honom att inse att hans tankebanor kanske inte passade in i Sverige alltid. En lustig sak var att vi kunde komma överens om att han skulle utföra en viss uppgift, eller ta fram några data. När jag efter en tid frågade hur det gick kunde jag få svaret: ”Nej det har inte blivit färdigt”. Jag påpekade då lite surt att han menade att ”han inte gjort det färdigt” och undrade om han påbörjat det, vilket han inte hade gjort. När jag frågade varför – om han glömt vad vi kom överens om – svarade han att han inte trodde det var så viktigt eftersom jag inte hade stött på honom upprepade gånger om det. Vi hade en intressant diskussion där han kunde resonera om de kulturella skillnaderna mellan hans sätt att se på det lite vaga sätt vi i Sverige överenskommer om saker och hur man gör i hans kultur. I Sverige är man mycket rädd för att ge order, vilket upplevs som att det inte är så noga av personer från en del andra kulturer. Han lärde mig också att min irritation över franska hantverkare -som jag delgett honom - faktisk hade mer med mina förväntningar att göra än med Frankrike, där man inte förväntar sig att en hantverkare kommer som överenskommet och därför inte blir besvikna.
Det sista exemplet handlar en brasiliansk professor i arkitektur som jag handledde till doktorsexamen. Hennes modersmål är givetvis portugisiska och hennes författarstil portugisisk, men avhandlingen skrevs på engelska. Hennes forskning tar sin utgångspunkt både i Brasilien och i Sverige. Det var dessutom en outforskad vetenskapsmetod som kallas ”konstnärligt utvecklingsarbete”.
Om den svenska vetenskapliga redovisningsstilen är till sitt ideal mycket logiskt uppbyggd och mycket resultatinriktad samt ganska minimalistisk, så är den brasilianska jag mött den motsatta. Att det inte bara var en personlig stil har jag insett när jag lyssnat till spanska och portugisisktalande kollegors föreläsningar. Ofta upplever jag att de har svårt att komma till sak och när de gör det så upprepar de samma sak på olika sätt och i olika ”tonarter” gång efter gång. Som svensk skulle man vilja veta de logiska stegen fram till resultatet, samt konsekvenserna av resultatet – gärna i en exakt prosa utan utvikningar. Detta upplevde jag också var min doktorands problem, vilket skulle komma att rendera en skarp kritik vid disputationen om det fullföljdes. Det var för mycket onödigt kringsnack och upprepningar helt enkelt ansåg jag. Jag liknade sättet att skriva vid en dansare som inom en begränsad cirkel på golvet dansade solodans till musik utan att någonsin upprepa exakt samma steg, men ändå dansa exakt samma dans.
Eftersom hon är en mycket kompetent person som vet vad hon gör blev hon mycket upprörd över min kritik och påpekade att om hon skrev på svenskt vis skulle hon skämma ut sig inför sina brasilianska kollegor. Man måste brodera och ge en avhandling en viss litterär och estetisk stil för att vinna respekt i hemlandet menade hon. Vi kom överens om att eftersom det var en svensk doktorsexamen, som skulle godkännas i Sverige måste hon modifiera sin stil något. Senare kunde hon skriva enskilda artiklar i hemlandet, med avhandlingen som grund i den stil hon ansåg relevant där.
Det är en sak att man kan råka ut för sådana här för pedagogiken knepiga situationer när man möter analytiska och välutbildade vuxna som elever. Då kan man lära sig något. En helt annan sak måste det vara om man skall undervisa barn från andra kulturer eller knappt läskunniga vuxna. Man undrar lite vilka resurser och vilken utbildning svenska lärare ute i kommunerna har för att möta detta. Man undra vidare hur många missförstånd och motsättningar olika kulturskillnader kan ge orsak till i förlängningen utan att de inblandade ens observerat att det föreligger ett problem.
Etiketter:
kultur,
kulturrelativism,
kulturskillnader,
pedagogik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)