Sverigeresan del III - Dalarna

För våra kulturintresserade vänner var det lätt att finna mål i Dalarna. Första anhalt var Sundborn och Carl Larssons hem. Det är verkligen en upplevelse och dessutom fick vi en verkligt god lunch som avslutades med jättestora hembakade gräddtårtor med färska bär. Jag åt tre bitar. Våra amerikanska vänner slogs av hur lik Carl Larssons stil var den senare amerikanske konstnären Norman Rockwells.

Med god planering hann vi också med att besöka Falu Koppargruva som jag aldrig hunnit med trots att jag varit i Falun i jobbet otaliga gånger. Vi tyckte alla att det var oerhört intressant. Jag visste inte att det förutom att vara Europas största koppargruva också var den största guldgruvan i Sverige och den näst största silvergruvan, bara överträffad av Sala. Efteråt sa min fru att hon varit skeptisk till besöket, men tyckte att det var en verklig upplevelse. Vi fick bland annat lära oss att gruvarbetarnas hårda och livsfarliga arbete kompenserades med en bra lön, frihet från krigstjänst och ett privilegium för deras änkor. De fick nämligen monopol på att starta ölstuga, vilket gjorde att det fanns 200 sådana etablissemang i Falun.

Vi bodde i det vackra Tällberg, men vårt hotell var väl ingen höjdare precis. Jag har redan utgjutit mitt missnöje på Booking.com så jag avstår från att avslöja namnet här. På kvällen åt vi på Greens hotell där man hade ett jättestort signerat porträtt av president Obama på väggen. Våra amerikanska vänner var rörda och spred det omedelbart till alla vänner i USA. Amerikaner är inte bortskämda med att få sådan uppskattning för sitt land numera så det betyder mycket för dom. Troligen hade Obama bott på Greens under Tällbergsveckan, som jag har för mig att han besökte.

Vi hade också en oerhörd tur för min fru råkade se på TV att man spelade Carmen på Dalhalla just den helg vi var där och vi fick biljetter. Att besöka Dalhalla borde var och en som har möjlighet göra. Det är en amfiteater i ett nedlagt kalkbrott. Akustik och miljö är oförglömlig och man hade verkligen utnyttjat platsen. Sångarna kom i roddbåt in på scenen i vissa skeden och Carmen dödas genom dränkning – originellt. Även jag som inte är operakännare insåg att sångarna var av mycket hög klass och symfoniettan som spelade var fenomenal. Med ett par filtar och rock klarade man kylan bra framåt kvällen och stolarna var bekväma. Skillnaden klimatmässigt mot fjolårets besök i Verona där vi såg Aida i den stora amfiteatern kan inte vara större. Där var det olidligt varmt och stolarna var osittbara – men trots det var det en upplevelse, fast Aida är lite över min horisont. Scenografin förstod jag emellertid att uppskatta.

Dagen efter besökte vi Mora och Zornmuseet. Zorn är ganska välkänd av amerikaner och speciellt i Boston där han vistades en del. Museet är fantastiskt och hans akvareller är bland det bästa man kan se. Där kunde man även se troligen världens första groupie (group selfie), som Zorn har tagit med självutlösare av sig själv tillsammans med modern och hustrun. Även hans för tiden mycket moderna hem är spännande, men vi föredrog nog Carl Larssons ljusa hem framför Zorns ganska tunga stil. Man kan få höra lustiga kommentarer när man deltar i visning i grupp. I den stora festsalen i Zorns hem fanns ett stort antal rökpipor, vilket föranledde en medelålders man att med viss upprördhet fråga: ”Fick man verkligen röka inomhus på den tiden?”.

I Mora var det vissa problem att ta sig fram på grund av cykelvasan och springvasan. Det verkar som om någon form av Vasalopp pågår hela året och det är Moraborna väl unt att tjäna lite pengar tycker jag. Min bror som har åkt cykelvasan berättar att det är halva distansen, men att man springer hela distansen på 94 km. Det måste var världens längsta lopp – dubbel maraton! Givetvis passade jag på att köpa knivblad från Morakniven som det heter nuförtiden - förr fanns Frost också. Vi köpte också med oss Fäbodknäcke som är farligt gott.

Något som slog mig som ser allt genom ett kameraobjektiv även när jag inte har kameran med mig var de fantastiska färgerna i den glesa raka tallskogen i Dalarna. Bruna, gröna, röda och gula nyanser inbäddade i skyar av vitmossa var verkligen vackert. Förgäves spanade vi efter älgar för våra vänners räkning, men det blev bara en ko med kalv på långt håll under hela resan – trist. De hade önskat sig en riktig hornprydd tjur givetvis.


Nästa dag tog vi svängen genom Värmland med övernattning i Lidköping – vid Vänern - med sikte på Göteborg.