Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
onsdag 25 maj 2016
Att möta andra kulturer är ifrågasättande
Det är svårt att se på sig själv och de värderingar man har. Det är svårt att se de små förändringarna man genomgår och det är svårt att alltid förstå varför man utvecklar sina tankemönster i vissa riktningar. Med nödvändighet blir det subjektivt och kanske vinklat utifrån egna upplevelser. Att leva i en ny kultur och samtidigt ha möjlighet att följa utvecklingen i det samhälle, som sedan barnsben inpräntat i oss vad som är rätt och fel – vad som är rimligt och orimligt – ger en unik möjlighet till reflektion. Detta är en situation som fler och fler i världen ställs inför i dessa tider av folkomflyttning.
Som svensk har det alltid ingått i min självbild att jag levt i de bästa av samhällen. Jag har alltid med stolthet för utlänningar, som klagar över ditt och datt, beskrivit hur vi gör i Sverige. Min tilltro till den goda svenska staten har varit orubblig och i de fall det har skorrat lite har vi ju uppfunnit alla dessa ombudsmän som ser till att tjänstemän, som i tillfälliga svackor, förivrar sig rättar in sig i leden och får be den enskilda lilla människan om ursäkt. Samtidigt har jag ju känt till hur fusket bland politiker och befattningshavare har brett ut sig i andra länder. Mutor korruption och svågerpolitik har varit det gängse sättet att klara sig i alla andra samhällen än det svenska.
Jag är en nyhetsnarkoman och upprörs ofta över det jag läser i den svenska pressen. Jag har därför tyckt mig märka att den bild jag alltid haft av Sverige och den goda staten inte i alla hänseenden stämmer. Kanske media överdriver eller rent av ljuger, kanske något har ändrat sig eller kanske det alltid har varit så att mitt synfält har färgats av folkhemmets rosa glasögon. Kanske har vi i Sverige ända sedan Gustav Vasa fick dalkarlarna att inse att det var för landets bästa som han konfiskerade deras kyrkklockor och smälte ned dem till kanoner trott på att vad staten än gör är det det rätta. Kanske Olof Palme slutligen fick oss att inse att den starka staten är den bästa garanten för alla människors lycka och rättvisa behandling.
Jag kan inte rå för att jag från min utländska utsiktspunkt uppfattar det så att svenska myndigheter är oerhört potenta och målinriktade när det gäller att beivra små överträdelser av i grunden hederliga medborgare, medan de står fullständigt handfallna gentemot den organiserade brottsligheten, om den nu finns på samhällets skuggsida eller i bankernas och försäkringsbolagens styrelserum.
När jag sedan läser i medierna och på sociala medier finner jag att förfärande många i det svenska samhället inte delar min upprördhet. Framför allt förvånas jag av att så många tycker att det faktiskt är helt i sin ordning när otidsenliga regelverk och övertolkning av praxis drabbar vanliga medborgare på grund av någon teknikalitet. ”Regler är till för att följas” hörs allt oftare från oförvitliga och respekterade personer och jag inser, med viss förfäran, att jag inte invändningsfritt håller med om detta. Tyckte jag likadant för 15 år sedan eller har jag förändrat min syn på relationen mellan medborgarna och dess institutioner?
Svaret på detta är – JA. Redan mina första kontakter med det franska samhället kullkastade flera av de självklara värderingar som jag var lärd att omfatta som svensk. Det är framför allt skillnaden i maktbalansen mellan de enskilda medborgarna och samhällets myndigheter och institutioner – mellan det lokala och det centrala som förvånar en svensk i Frankrike.
Har då inte Frankrike några regler som måste följas. Jo – Frankrike har troligen många fler och mer detaljerade regler än man har i Sverige, men de tillämpas på ett pragmatiskt sätt. En regel vinner bara respekt och praktisk giltighet i den mån dess tillämpning, i det enskilda fallet, upplevs som rimlig och rättvis av medborgarna. Om så inte är fallet ignoreras regeln eller om den ändå tillämpas tar fransmännen ut sina traktorer och blockerar motorvägarna eller ser till att flygplatserna stängs för trafik. Ingen finner sig, svär och knyter näven i byxfickan. Detta insåg det franska samhällets myndigheter och institutioner tydligt 1789 – en insikt som är en stolthet och en närmast helig princip i Frankrike. Just nu håller hela den franska infrastrukturen på att sluta fungera för att den socialistiska regeringen genomfört försämringar i arbetslivets trygghetslagar utan att förankra det i parlamentets majoritet.
Redan tidigt i vår relation med de franska myndigheterna förvånades vi över hur flexibla man var. På grund av problem med postgång och andra orsaker betalade vi in våra lokala skatter ganska mycket för sent några gånger. Detta resulterade någon gång i ett hövligt brev med en påminnelse, men aldrig några sanktioner från Skattemyndighetens sida. Våra amerikanska vänner hade samma erfarenhet. Vi fick också snart lära oss att det lokala alltid har bestämmanderätt över det centrala i frågor som rör den enskilde medborgaren. Borgmästaren och hans folkvalda råd kan ignorera centrala synpunkter och regler i exempelvis byggnadsärenden om han anser att det drabbar den enskilde orimligt eller om orättvisa uppstår mellan olika individer (Dessutom kostar det inget att få byggnadslov). Borgmästaren berättade att de centrala myndigheterna skulle vara tvungna att dra honom inför domstol om de vore missnöjda med en dispens han gett i ett enskilt ärende och de förlorar alltid om de försöker. Vidare utdöms inte avgifter och böter bara för att myndigheten har formell rätt att göra det eller som inkomstförstärkning till det allmänna. Skälighet verkar vara rättesnöret och motiven och ändamålet måste vara tydliga för att accepteras. En annan fransk underlighet är att rättvisa skipas genom att det en får göra får alla göra. En fransman blir inte gladare för att grannen fråntas en rättighet, bara om han själv får samma rättighet, vilket är svårt för mig som svensk att förstå.
En egenhet som ibland irriterar mig som svensk är att man ser mellan fingrarna med uppenbara regelbrott som ”alla” känner till. Ett exempel är att många familjer deklarerar hustrun som ensamstående mor trots att paret levt tillsamman i åratal och har barn tillsammans. Detta är nämligen skattemässigt och ekonomiskt mycket fördelaktigt i Frankrike. Först när yngsta barnet fyller 18 gifter man sig med pompa och ståt och med borgmästaren som vigselförrättare. Skälet till att detta är möjligt är att överdriven kontroll från myndigheternas sida av den enskilde anses vara en allvarlig intervention i den enskildes privatliv. Den enskildes rätt till privatliv värdesätts högt även om vissa fuskare klarar sig undan.
Organisationen av vissa samhällsfunktioner är också mycket pragmatisk. Samverkan mellan privata och offentliga initiativ inom exempelvis sjukvård är inte en ideologisk fråga utan en praktisk där olika krafter bidrar med det de är bäst på. Detta resulterar i att Frankrike enligt WHO, år efter år, har världens bästa och mest effektiva sjukvård. I vårt fall har vi personliga specialister för alla de åkommor som drabbat oss med stigande ålder och det är en blandning av privata och offentliga aktörer och de är alla tillgängliga med kort varsel och för personliga samtal både öga mot öga och till och med ibland per telefon. I speciella fall kommer de hem.
Givetvis får denna ”slappa” inställning från myndigheternas sida vissa negativa praktiska konsekvenser, men de värderingar som ligger till grund har å andra sidan många positiva följder i det civila livet. På negativa sidan är att det är oerhört svårt att genomföra förändringar i Frankrike eftersom fransmannen är konservativ oavsett var på vänster-högerskalan de befinner sig. Försök att övertyga en fransman om att en uråldrig vana bör brytas är något många politiker stupat på. En annan stor nackdel är att de protester som starka medborgargrupper tar till mot vad man upplever som orättfärdigt ibland tar sig uttryck i ren huliganism. En ytterligare svårighet är möjligheten att försämra för någon medborgar- eller yrkesgrupp även om det är uppenbart att de har oskäliga förmåner.
På den positiva sidan får man ett öppet samhälle där människor upplever sig rättvist behandlade och om de inte blir det så kan de säga ifrån och får oftast sin vilja igenom. Självkänslan och upplevelsen av att ha inflytande är stor hos de enskilda medborgarna. Detta upplever jag ger en relation i det dagliga livet där man inte passar på varandra och mäter mina förmåner och tillgångar mot andras och inte bevakar varandra. Man är inte rädd att ge andra erkännanden och att glädjas åt varandras framgångar. Livskvalitet upplevs inte som ett nollsummespel. Identitetspolitiken ser man inte mycket av i det dagliga livet – respekten för och nyfikenheten på det annorlunda är tydlig och framför allt respekten för de äldre är fantastiskt för en svensk att uppleva och umgänget mellan generationerna är otvunget. Likaså är den artighet och känslan att bli sedd i alla möten människor emellan glädjande (med undantag för i trafiken). Acceptansen för det annorlunda är lite av en paradox eftersom väldigt många ute på den franska landsbygden aldrig har vistats utanför sitt närområde och de flesta som bott där i generationer har någon släktrelation med varandra, vilket vi nytillkomna ju inte har.
Åter till frågan om jag som person har förändrats av mitt möte med det franska samhället. Den mest radikala förändringen är att jag insett att ett samhälle, med för och nackdelar, kan bygga på att samhällets institutioner och dess regler är till för medborgarna och för att skapa ett bra liv i vardagen. Regler är således inte ”till för att följas” eller ge samhällets institutioner laglig rätt att styra och straffa medborgarna, utan måste relateras till hur rimlig en tillämpning av en regel är i det enskilda fallet. Denna åsikt hade jag haft mycket svårt att acceptera innan jag mötte den franska kulturen. Vad jag inte insåg tidigare var att den byråkrati, som i sitt ursprung tjänar till att behandla alla lika inför lagen, vid en viss punkt riskerar att börja leva sitt eget liv och blir en maktapparat som ofta drabbar de minsta i samhället - de som inte har resurser och kontakter eller inte är utrustade med bristande samhällelig moral, som gör att de är oberörbara. Det ”vanliga medborgarna” blir ofta de enda som ”det starka samhällets” myndigheter och institutioner rår på – de andra går fria.
Det franska samhällets relation mellan det centrala och lokala är närmast omvänd mot det svenska. Visst – den centrala makten försöker ibland och speciellt den nuvarande regeringen har försökt att införa regler och lagar mot medborgarnas vilja, men det har i varje fall resulterat i kaos, kravaller och drastiskt minskade opinionssiffror för regeringspartiet och presidenten. Vi är som sagt mitt inne i en sådan kris just nu.
Som Vinjettbild valde jag ett några år gammalt exempel på resolut myndighetsutövning. Ni kan fylla på själva med mer aktuella exempel.
Etiketter:
byråkrati,
Frankrike,
kultur,
livskvalitet,
närdemokrati,
politik,
Sverige,
värderngar
måndag 9 maj 2016
Kultur och invandring i Frankrike
Det är en flera hundra år gammal tradition att engelsmän söker sig till södra Frankrike när de blir pensionärer eller när de vill ha en tillflykt undan det engelska klimatet. Man kanske kan kalla dom klimatflyktingar. Denna tradition är i högsta grad levande och många små och medelstora byar i Sydfrankrike domineras idag av denna våg av invandrare. Vi undviker i möjligaste mån kollektivt umgänge med andra invandrare, eftersom vi föredrar att välja våra vänner utifrån ömsesidig sympati, inte genom medlemskap i en förening, men vi ser med förskräckelse vad som händer på många platser.
På några ställen har engelska invandrare tagit över de lokala sociala föreningarna och gjort dem till sina egna, de har fått franska restaurangerna att övergå till engelsk mat för att överleva och de förvanskar såväl språk som kultur i de byar där de bor. Engelska blir huvudspråk i de föreningar som hade för avsikt att förena olika kulturer och ge invandrare en ingång till det franska samhället, vilket gör att fransmännen flyr och de med andra nationaliteter än brittisk känner sig och blir utträngda. Engelskt uttal av franska, svenska eller tyska ortsnamn och företeelser blir det korrekta och de som uttalar något på originalspråket blir rättade. Man får ibland till och med lära sig att det är engelskan som är grunden för det franska språket historisk, inte tvärtom, som alla bildade människor från andra länder känner till att det är.
Mycket av detta kommer troligen att förändras om UK lämnar EU. Då jämställs engelsmännen med amerikaner och andra medborgare som inte omfattas av den fria rörligheten inom Europa. Våra amerikanska vänner har äntligen efter flera år av kämpande äntligen fått ett 10-årigt uppehållstillstånd i Frankrike. Det föregicks av mycket arbete, vilket innefattade språktester och andra bevis på att de var värdiga att få stanna i landet, bland annat ett rekommendationsbrev från en fransk medborgare om att de var väl etablerade och hade förståelse och kännedom om den franska kulturen. Mannen fick även intyga att han inte kom från ett land där polygami är tillåten. Till saken hör att de bott stora delar av året i Frankrike under 10 år och köpt och renoverat tre hus i byn. Vi är mycket glada för deras skull och för vår egen också eftersom de är högt värderade vänner.
Bildext: Men - vem vill ha engelsmän i Europa?
Etiketter:
invandrare,
kultur
lördag 7 maj 2016
Alla kulturyttringar bör inte respekteras
Jag minns min reaktion när jag första gången läste en kulturrelativistisk artikel i svensk press – det måste ha varit så där tio år sedan. Jag trodde det var ett kåseri och sa till min fru: ”Så kan väl ingen tänka nu för tiden?” Så fel jag hade!
Jag hade under min yrkeskarriär intresserat mig för etiska tankemönster och olika moraliska förhållningssätt och även fått beskriven den udda åsikten att alla kulturyttringar var värda att respekteras och accepteras eftersom ingen annan än de som finns i den aktuella kontexten kan förstå dess värde och relevans - den så kallade kulturrelativismen. Nu är invändningarna mot detta ganska enkla att finna eftersom den inte tar hänsyn till en grundläggande indelning när det gäller etik. Enkelt uttryckt kan man skilja på sådant som är rent privat och bara berör en själv, sådant som mest är konventioner och överenskomna umgängesformer och sådana moraliska regelverk som skadar andra människor. Gränsdragningarna är ibland svåra, men grundläggande är att det privata är privat och bör bara angå den egna individen så länge den inte tar sig uttryck som skadar andra. Den andra kategorin kan diskuteras och den förändras med tiden och kontexten, medan den sista kategorin aldrig kan accepteras eftersom det tillhör grundläggande frågor om mänskliga rättigheter och respekt för människor och i vissa fall även äventyrar våra livsbetingelser. En komplikation är också att företeelser i de två första kategorierna kan vara symboler för eller utvecklas till den tredje kategorin om förutsättningarna är de rätta – eller snarare de felaktiga. Det stora misstaget som dagens kulturrelativister gör är att de inte gör skillnad på dessa tre kategorier av moraliska och kulturella tankemönster. Man menar att alla tre typerna av moraliska och kulturella ställningstaganden måste respekteras och accepteras.
Utöver att detta ställningstagande är okunnigt så har det också en inbyggd motsägelse eftersom det inte tar hänsyn till att om en kulturyttring som ”importeras” till en annan kontext, dvs till en kultur med andra värderingar, då visar bristande respekt för det nya landets kulturella värderingar i de fall då den får följder som inte är accepterade i den nya kontexten.
Frågor om tro och politiska åsikter eller individuella särtecken hör givetvis till den privata sfären och bör respekteras så länge de inte tar sig uttryck som påverkar andra människor. I andra ändan av spektrumet finns de kulturyttringar som alltid bör motarbetas. Ofta finns en grund i de flesta religioner och i vanligt sunt förnuft, som behandlar dessa mellanmänskliga spörsmål, men det räcker inte i alla situationer utan måste utökas. Sådana tydliga tabun är vissa kulturers syn på och behandling av kvinnor och personer med olika sexuell läggning. Tillämpning av mord, stöld och dödsstraff både privat och institutionaliserat hör dit. Frågor om utnyttjande av barn, incest, pedofili och så kallade hedersmord, som faktiskt accepteras i vissa kulturer och religioner måste alltid motarbetas. Hit hör också alla former av fundamentalistiska tolkningar av den individuella tron eller politiska ideologin, som med regler eller våld vill tvinga alla andra att tycka som man själv gör.
Nu hävdar ofta kulturrelativisterna åsikten att detta speglar västerländska normer och att man skall ha en ”normkritisk inställning”. I deras praktik innebär detta att kritik mot just västerlandets normer är bra, men kritik mot andra normer är felaktig. Det kan därför vara intressant att vända på frågan och även nämna några kulturyttringar i väst som inte bör accepteras av någon, eftersom de drabbar andra människor eller kan utgöra fara i framtiden. Det svenska föraktet för äldre människor är exempelvis unikt i världen och vårt förhållande till alkohol är heller inget som bör accepteras av andra. Många länder i väst som Norge och vissa forna öststater lider av en skadlig nationalism som man bör vara observant på även om det framförs historiska förklaringar till företeelsen. Den amerikanska vurmen för våld som lösning på problem och deras vapenromantik är heller inget att respektera.
Mittengruppen av moraliska och kulturella normer är svårast eftersom de kan diskuteras och bör så göras. Man kan exempelvis inte helt avfärda vissa kulturers skeptiska inställning till demokrati i den form den praktiseras idag. Åtminstone inte som den allenarådande snabba lösningen i länder där utbildningsnivån är låg och fattigdomen och analfabetism är utbredd. Inte heller yttrandefrihetens alla uttryck går helt fria från saklig kritik och denna kritik bör behandlas seriöst. Dessa frågor är stora och allvarliga, men ofta rör det sig om till synes mer banala saker som närmast hör hemma hos Magdalena Ribbing, som exempelvis i det aktuella fallet om hur man hälsar på varandra. I sådana fall måste man undersöka vad som ligger bakom en handling. Inte ens ett hakkors är stötande i sig och inte i Kina där det bara symboliserar solen och är ett vanligt ornament i konsthantverk, men om det bärs som symbol för att man hyser värderingar som inte skall vara acceptabla i någon kultur så är det en annan sak. Samma sak gäller alla andra symboler eller symboliska handlingar vi använder och utövar. Man måste förstå huruvida de symboliserar något utöver sig själva. Den mening utövaren har tilldelat handlingen eller symbolen är avgörande för hur handlingen skall uppfattas. Jag tycker man missar detta i strävan att göra allt till en fråga om tycke och smak och som skall anses vara den enskildes ensak eller trevliga uttryck för en annan kultur.
I det åsiktspaket av postmodernt snitt, som är så utbrett i medierna och som är än allvarligare på våra högre lärosäten idag, där kulturrelativism och ensidig normkritik är två viktiga beståndsdelar ingår också en ytterligare knepig beståndsdel, som är ganska motsägelsefull. Det är en förenklad indelning – ofta grundad på yttre schablonmässiga egenskaper - av mänskligheten i överordnade och underordnade. Enligt denna uppfattning har de underordnade alltid tolkningsföreträde gentemot de överordnade. De som är överordnade utövar ständigt förtryck av de underordnade, men det motsatta kan inte förekomma i några sammanhang ens på individnivå. Inte heller kan två underordnade grupper eller individer definitionsmässigt uppträda förtyckande eller kränkande mot varandra. I fall där sådant ändå förefaller förekomma är det endera berättigat, i grunden ett resultat av förtyck från de överordnade, eller i värsta fall förnekas dess existens totalt. Exempel på det senare är förnekandet av hedersvåld och tvångsgifte i svenska förorter, som om dess existens erkändes skulle kullkasta teorins grunder.
Samtidigt som det är definitionsmässigt omöjligt för en överordnad individ eller grupp att vara förfördelad så står det underordnade grupper fritt att tolka och definiera vilka handlingar som helst som kränkande eller förtyckande. Huruvida handlingar eller uttalanden haft något som helst syfte i den riktningen är inte av intresse. Det kan således inträffa att en företeelse i en överordnad kultur som aldrig har haft några onda avsikter definieras som kränkande av någon underordnad grupp och blir på så sätt en illvillig och diskriminerande handling eller uttalande.
För att avslutningsvis bli mer jordnära så skall jag ta ett trivialt exempel på mellanmänskligt beteende som visar att handlingar har olika nivåer av betydelse. I Frankrike praktiserar jag det franska sättet att hälsa med två, eller tre, kindpussar gentemot vänner. På besök i Sverige gör jag emellertid inte det utan använder den vanliga lite halvbortvända enkelsidiga kramen som numera är gängse. Att hälsa på franska skulle många svenskar anse vara lite ”märkvärdigt” och var tecken på att jag ville visa mig lite förmer, eller lite exotisk, på något sätt. Under min barndom gällde handskakning om man inte tillhörde ”finare familjer”, som redan då gjorde sig ”märkvärdiga” genom att kramas åtföljda av inte alltid ärligt menade men ofta översvallande komplimanger. Detta illustrerar att olika sätt att bete sig i alldagliga situationer givetvis är tycke och smak och kontextbundet, men i ”fel” kontext kan det bli bärare av något annat som är avsiktligt eller inte är det.
Etiketter:
etik,
kultur,
kulturrelativism,
moral,
normkritik,
postmodernism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)