Vart är vi på väg?

Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.

Att skydda förövarna och misstänkliggöra offren

Jag arbetade i Hong Kong under några år i början av 2000-talet. Där finns det mängder av tiggare på gatorna. Många av dem är gravt handikappade. Hong Kongborna ser som en tradition att ge dem en slant – åtminstone varje söndag. Det anses öka möjligheten till den egna saligheten och/eller positiv reinkarnation beroende på religion.

Alla vet att dessa tiggare måste ha tillstånd av eller ägs av triaderna (maffian) för att verka och att de fraktas ut av dem varje dag för att tjäna pengar. Givetvis tar triaderna hand om pengarna, men i gengäld får dessa människor en skål ris om dagen och någonstans att sova – åtminstone så länge de är lönsamma.

Detta vet alla som bor i Hong Kong, men ändå ger man pengar till dem – varför? En delförklaring är givetvis den religiösa tron på att det är en bra investering inför nästa liv eller inför döden, man får dessutom ofta en välsignelse som tack, men det finns också en mer pragmatisk anledning. Det finns inga sociala skyddsnät i Hong Kong för dessa människor och om de kommer från en fattig familj är det en katastrof att få ett barn som inte kan försörja sig själv eller att bli handikappad i vuxen ålder. Att sälja eller överlämna barnet (eller sig själv) till triaderna är därför en lösning som gör att dessa människor åtminstone överlever och familjens börda lättar. Alternativet är i alla avseenden sämre.

Att ge en liten slant dövar ju också samvetet, speciellt som man ofta får en liten papperssticker att klistra på rockslaget som visar andra att man gjort sin mänskliga plikt.

Jag fick ofta frågan om hur vanligt tiggeri var i Sverige. Då – inte alltför länge sedan - existerade det i princip inte. Jag förklarade det med att samhället såg till att ingen behövde svälta eller leva i totalt armod i Sverige och därför fanns ingen grund för tiggeri. Jag berättade också att de handikappades (det hette så då) organisationer var negativa till individuell välgörenhet. De såg det som allmosor och en typ av förnedring och ansåg, med rätta, att det var ett kollektivt samhällsansvar att värna om allas värdiga liv. Även de som i något avseende var annorlunda än majoriteten.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet har jag alltid förhållit mig skeptisk till förnekelsen av existensen av organiserad människohandel och utnyttjande av tiggare från Östeuropa. Jag har frågat varför just tiggeri skulle vara undantaget från människohandel när sexhandel och tjuveri inte är det. Jag har frågat mig hur de haft råd att resa till Sverige och undrat över hur de kunnat ta sig till den avlägsna ICA-butiken ute på landet varje dag utan att ha en "beskyddare".

Jag har således varit en hjärtlös människa. En så hjärtlös person att jag inte förstått varför man måste betvivla de sällsynta ropen på hjälp från desperata offer eller modiga vittnesmål från de som arbetat på fältet. Personer som riskerat misshandel eller social utstötning för sina berättelser. Så hjärtlös att jag inte förstått nyttan av att skydda eventuella människohandlares existens framför offrens liv.

Det har ju inte saknats varningar. Redan för ett par år sedan skrev fältarbetare i Göteborg en rapport från intervjuer med tiggare och EU-immigranter, som utnyttjades av organiserade ligor. Det var ett rop på hjälp men det tystades ned.

”Verkligheten” börjar nu komma ifatt sig själv trots motstånd från vissa opinionsbildare och politiker.

Den här gången klarade vi oss ....

Vi hade planerat en fantastisk semester där vi skulle bila till Sverige för att kunna besöka alla vänner och släktingar i en ”grand tour”. Som extra glädjeämne skulle vi besöka en ungdomsvän till min fru som bor i nordvästra Frankrike. De har inte setts på 50 år. På väg dig skulle vi övernatta i Saint-Malo som var det första ställe vi besökte i Frankrike tillsammans för 25 år sedan. Vi kom inte längre än till trakterna av La Rochelle innan semestern var slut. Det var då som vår bil blev totalt ramponerad av två långtradare som inte hade tid att titta på vägen utan körde rakt in i den stillastående kö av bilar som vi själva stod i.

Mellan den motorväg som kommer från västra Spanien, Portugal och Toulousetrakten och den motorväg som sträcker sig upp längst västkusten in i Belgien och Holland finns fortfarande en bit vanlig tvåfilig väg. Eftersom all tung trafik och annan också måste välja den vägen är den starkt trafikerad med rader av tunga lastbilar. Takten är inte hög, rondellerna många och köerna legio. Vi åker där i ca 70 km/timma och kön stannar lugnt och stilla och så gör vi. Vi står stilla och lyssnar till en talbok i sju sekunder innan något brakar in i vår bil bakifrån och sedan brakar det till igen och vi trycks framåt och trycks in i framförvarande bil. En portugisisk långtradare och en polsk långtradare har båda kört in i bilen bakom oss och därmed demolerat vår bil och två till. Man undrar lite vad de sysslade med när de av alla inte uppmärksammade att alla andra lugnt och stilla har stanna. En närstående i branschen berättar vad de troligen ägnade sig åt och det var inte att hålla ögonen på vägen och köra bil. Vi är emellertid i stort sett oskadda, vår bil är skrot och en av lastbilsförarna och mannen i bilen bakom fick föras till sjukhus i vagga.

Det tog inte lång tid innan fyra ambulanser och säkert 15 poliser från två stationer kryllade runt platsen. Det var en imponerande uppvisning av räddningsinsats och alla förhör och medicinska undersökningar gjordes på platsen. Jag kunde bistå polisen med en videoupptagning av hela förloppet från vår bil, vilket var till hjälp och visade att vi stod stilla när vi rammades.

Fem timmar efter olyckan satt vi i äntligen en hyrbil och kunde komma till ett hotell för att vila oss. Dagen efter hade vi 70 mil att köra hem. De närmaste dagarna fick vi ägna åt pappersexercis och att hitta en ny bil som vi gillar, vilket inte var så helt enkelt att klara inom de 15 dagar som vi får ha vår hyrbil. Vår gamla bil som var i toppskick och just blivit totalt genomgången förklarades som skrot och skulle kosta 150 000 att reparera. Att vi hade en cabriolet gjorde nog att vi ändå klarade oss ganska fint. De är ju mycket stabilare byggda i de lägre delarna än vanliga bilar. Visserligen fick vi rejäla problem med nacken i några dagar, men i vårt bagageutrymme krossades bara en flaska vin trots stora yttre skador på bilen.

En tur i oturen var att vi hade en videokamera i bilen som registrerade allt som händer. Med dess hjälp kunde polisen se att vi och resten av kön stod stilla när vi blev påkörda bakifrån. Det lär viss vara tillåtet även i Sverige idag att ha en sådan har jag förstått.

Det visade sig vara värre än vi trodde att skaffa ny bil. Givetvis ville vi ha en cabriolet igen, men det visade sig att nästan alla prismässigt överkomliga bilmärken slutat tillverka cabrioleter. Vi ville då gärna ha en Peugeot igen eftersom vi har bra erfarenhet av märket, men den enda bilar vi gillade var deras SUVar. Vi tittade också på en jättesnygg Toyota C-HR som var en helt annan typ av bil - ett litet högteknologiskt underverk som dessutom var snygg - så det var inte lätt att välja. Efter mycket funderande och provkörning blev det Peugeoten. Det må förlåtas mig att jag efter en sådan olycka kände mig avsevärt säkrare i den ombonade och kraftfulla SUVen än i den lilla sportiga Toyotan. Det visade sig dessutom att de teknologiska säkerhetssystemen var helt likvärdiga i de två, men ingen av dem räknar med att man skall bli påkörd bakifrån stillastående. Ett automatiserat värmesökande raketgevär för att eliminera bakifrånkommande fientliga fordon vore en fin grej tycker jag.

Det vore ju inte likt mig om jag inte drog några slutsatser av upplevelsen. De första fick jag genom samtal med polisen på platsen. Dels kan man konstatera att det finns resurser hos den franska polisen, dels att de är noggranna. Min fru som körde måste uppge sina föräldrars namn och sin mors flicknamn till utredaren, vilket är lite svårt att inse relevansen av. Vi var också lite förvånade när vi fick frågan om vi hade säkerhetsbälte på. Polisen sa att det var vanligt att fransmän inte använder bälte utan kopplar bort larmet för att slippa. Vår nya bil har automatbroms, som tekniskt sett skulle göra det omöjligt att ligga några få meter bakom framförvarande bil på motorväg som alla fransmän regelmässigt gör, men det löser man genom att koppla bort automatbromsen. Man kommer troligen också att koppla bort funktionen som styr tillbaka till rätt väghalva om man råkar korsa mittlinjen. Hur skall en fransman kunna ta innerkurva genomgående med en sådan funktion inkopplad.

Dessutom berättade polisen att man i åratal försökt övertyga politikerna om att man måste bygga ut den korta sträckan där olyckan skedde till motorvägsstandard eftersom så många dog här. Detta var inte möjligt eftersom miljövännerna motsatte sig det med motiveringen att det inte var bra för miljön. Det känns bra att veta att man bidragit till att rädda vår jord trots allt tycker jag och att det inte krävde några dödsoffer – den här gången. På lång sikt kanske man kan, genom olyckor, decimera de som väljer att köra bil så mycket att man kan rädda jorden.

En annan fundering är den ryggmärgsreflektion som de flesta svenskar har om lastbilschaufförernas skuld i det hela. Man hänvisar gärna till stressen, pressade tider och åkarnas utnyttjande av chaufförerna. Det är helt analogt till reaktionerna på lagbrotten på Trafikverket. Det är outsourcingens fel. Jag tror bara det är svenskar som menar att lastbilschaufförer är ursäktade när de surfar på nätet efter mer eller mindre skumma videofilmer medan de kör bara för att de har stressade scheman, eller när statliga tjänstemän bryter mot grundläggande lagar bara för att man gjort en olämplig upphandling. Det finns faktiskt något som heter personligt ansvar oavsett vad systemet, samhället eller arbetsgivaren hittar på anser jag.

En förhärdad tvivlare

När man blir pensionär får man lite tid till annat är sin karriär och de dagliga plikterna. Bland annat får man tid att reflektera - om man är lagd åt det hållet. Det låter fint att reflektera, men jag har reflekterat över mig själv och insett att det också kan vara ett socialt handikapp, men som så många sådana – handikapp alltså - så finns det både goda och dåliga sidor av det också.

Att reflektera alltför mycket skapar ofta problem i umgänget och samhällslivet. En av mina mest smärtsamma minnen i den vägen är när jag på tidigt sjuttiotal talade med min far om det förtryck som palestinierna utsattes för i staten Israel. Fram till den tiden hade hela västvärlden levt med den kollektiva skuld som de fruktansvärda grymheterna under Hitlertyskland utsatt judarna för och som omöjliggjorde all kritik mot staten Israel. Min far blev oerhört upprörd och uttryckte sin bestörtning över att jag blivit nazist. Att just han som alltid uppmuntrat mig till självständigt tänkande, att se olika sidor av saker och att ta reda på hur det förhåller sig blev så upprörd och så fördömande smärtade mig mycket. Det låg tydligen alltför nära hans generations trauma för att han skulle klara av andra tankefigurer än de invanda. Till hans heder och min glädje bad han mig om förlåtelse för sitt utfall senare, men det tog honom tjugo år att säga detta till mig och att inse att min kritik hade fog för sig och att man inte behöver vara antisemit för att kritisera delar av den politik som Israel som stat för. Tydligen hade händelsen satt spår även i hans minne.

Idag har jag problem med det mantra som alla upprepar och måste erkänna sig till, nämligen ”alla människors lika värde”. Jag har inget emot själva principen, men kan inte ärligt säga att jag anser att alla människor har lika värde på individnivå och med senaste tidens händelser och framväxten av Daesh så har jag svårt att ansluta mig till det generellt på gruppnivå också, utan stora förbehåll. Hur jag än försöker så kan jag inte påstå att en förövare av sexbrott mot minderåriga har samma värde som offret. Jag tror inte jag är ensam om det. Nu är det nog inte det som menas när man säger det heller, men det är ju ändå det man säger och personer har faktiskt blivit uteslutna ur sammanslutningar och blivit socialt straffade för att de vill problematisera detta mantra.

Jag har gått till källan, dvs. FNs deklaration om mänskliga rättigheter och funnit att det svenska mantrat är en dålig översättning. I artikel 1 står det: “All human beings are born free and equal in dignity and rights. /…/, samt i artikel 2: /…/ Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. /…/
Originaldeklarationen är något helt annat än det man skall bekänna sig till i Sverige och originalet är mästerligt formulerat, vilket gör att jag till fullo stödjer dess värderingar. Det handlar således om att alla människor skall ha samma förutsättningar oberoende av egenskaper som de inte kan påverka eller åsikter de har. Däremot står inget om att de skall värderas lika som alla andra oavsett vilka handlingar de utför i olika skeden i livet. Däremot att konsekvenserna av sådana handlingar skall vara lika oavsett det ovan nämnda. Eller kort sagt: Likhet inför lagen skall gälla. För att vara än mer explicit så skall således en sexförbrytare straffas enligt samma skala som alla andra sexförbrytare även om han råkar var en fattig person tillhörande en minoritetsgrupp i landet. Jag har förstått att Sverige är ensamma om att ha denna bristfälliga översättning/tolkning av de mänskliga rättigheterna.

En ytterligare reflektion som jag tvingas göra är hur så kallad ”positiv diskriminering” och ”identitetspolitik” där man bedömer människor positivt och negativt och delar upp i onda och goda utifrån kön, hudfärg och sexuell läggning, rimmar med originaltexten i FN-deklarationen. Som ni hör ställer mitt huvud till det för mig i livet i relation till vad ”alla” svenskar anses tycka idag.

Ju mer jag funderar över detta ju mer inser jag att detta ”handikapp” har följt mig hela livet och dessutom format mitt yrkesval. Jag blev forskare och fullständig faktanörd, som alltid söker efter ”det andra” och ofta finner jag svaret i både ”det ena” och ”det andra” - inte mitt emellan som många påstår.

Mina första reflektioner, som inte var så uppskattade, var i söndagsskolan där jag gick i nio år. Ett mantra som alltid upprepades där var ”och så blev skriften fullbordad”, eller ”och så skedde enligt skriften”. Att något annat skulle ske hade varit en katastrof som inte ens kunde tänkas. Tanken var väl att Gud vet allt och Gud styr allt och människans öde ligger i Hans händer. Det är för övrigt samma grundsyn som vi så ofta ifrågasätter hos Islam, där man anser att allt är förutbestämt av Allah.

Trots att jag som 7-åring trodde stenhårt på Gud och att han såg allt och att man bara kom till himlen om man förtjänade det så skar det sig lite mellan de värderingar jag fått från min far och det jag lärde mig i söndagsskolan. Min far hävdade att vi alla har ansvar för vad vi gör och att vi har en fri vilja att välja inom vissa begränsningar. Vid vuxen ålder har jag funnit att Immanuel Kant säger samma sak då han menar: ”Att handla av tvång inte är att handla moraliskt”. Det krävs således en möjlighet att välja fel för att man skall få tillgodoräkna sig den moraliska dygden av att välja rätt.

Problemet uppstod för mig när vi kom till Jesu lidande och död på korset och förspelet till det. Fast jag hört historien många gånger satt jag varje gång och hoppades på att han skulle klara sig – Jesus alltså. Att Judas skulle komma på bättre tankar och inte ta de ”trettio silverpenningarna”, att Pontius Pilatus skulle följa sitt samvete och inte falla till föga för den ”demokratiska” pöbeln som skrek ”korsfäst” och jag föraktade djupt alla som stod där och skrek efter blod. Många gånger under berättelsens gång såg det ut att gå vägen. Judas tvekade och Pontius Pilatus försökte lirka med pöbeln, men till slut ”gick skriften i uppfyllelse” och jag inbillade mig hur mina lärare drog en suck av lättnad. Det kunde ju ha gått på tok och bibeln hade då haft fel och hur skulle det ha sett ut?

Jag tyckte emellertid att det var djupt orättvist! Varför föraktade alla Judas så intensivt? Han gjorde ju bara vad Gud hade bestämt och det som stod i skriften. Att han blev utvald att vara det nödvändiga svarta fåret var ju inte hans fel tyckte jag. Eftersom jag var en mycket skötsam, vattenkammad och inte så lite lillgammal och framför allt vetgirig liten pojke så frågade jag. Från mitt hem hade jag fått lära mig att man måste fråga om man tycker något är svårt att förstå. Det skulle jag inte ha gjort. Så här i efterhand så inser jag att söndagsskollärarna knappast hade den intellektuella rörligheten och förmågan att handskas med en sådan fråga. Man ”drog det kort” som jag fick presenterat för mig många gånger, nämligen vikten av ”barnatro”, som den viktigaste egenskapen för en kristen människa, som skulle ha den ringaste möjlighet att komma till himlen. Berättelsen om den besvärlige och föraktade Tomas Tvivlaren följde omedelbart på mina frågor. För er som inte är så bevandrade i ”biblisk historia” som det hette så var Tomas den av lärjungarna som ville diskutera och förstå det Jesus gjorde och påstod. Han var en besvärlig typ som inte nöjde sig med att tro, utan ville förstå – han saknade den eftersträvansvärda barnatron, liksom jag antogs göra.

Jag hade en annan liten reflektion också som kunde ha ställt till det. De stora hjältarna på den tiden var missionärerna och varje år kom ”vår” missionär på besök till söndagsskolan och ibland hade hon med sig en riktig före detta "hedning" från Afrika som nu hade ”överlämnat sitt hjärta till Jesus”, så vi skulle kunna se till vad vår kollekt gick och det våra böner åstadkom. Att de hedningar som, trots att de träffat en missionär och fått höra om Jesus, inte lät sig döpas skulle brinna i den eviga elden kunde jag acceptera, men hur var det med de som inte ännu träffat på en missionär och fått chansen? Där var beskeden glasklara – de som var hedningar kom inte till himlen. Bara ”Guds barn” fick den förmånen. Det var ju därför det behövdes missionärer som kunde rädda dessa stackars människor. Jag tyckte det var väldigt orättvist, men det höll jag för mig själv. Kanske ni känner igen retoriken från dagens islamistiska propaganda – även om man måste erkänna att missionärernas metoder att uppnå målen var oerhört mycket mer sympatiska. Jag gick i söndagsskolan mellan 1949 och 1958.

Mina minnen så här i efterhand är att jag upplevde att både bibeln och mina lärare var orättvisa och ologiska. Samtidigt så var jag övertygad om att jag missat något eftersom det bara var jag som tyckte så. Jag skulle nog ha svårt att komma till himlen och alternativet var ju väl beskrivet för oss så det var en hel del ångest förknippad med detta. Jag ville ju så gärna vara rätt. Inte hjälpte det att uppföra sig väl heller för Gud såg ju allt och visste hur jag tänkte så där hade man inte mycken hjälp att hämta. ”Ögontjänare” var en annan klubba som kunde användas. Det där med att Jesus förlåter allt trodde jag inte mycket på eftersom den praktik av intolerans och fördömande som församlingens ledande medlemmar visade mot alla som föll ur ramen det allra minsta berättade en annan historia.

På den vägen är det, som man säger i Göteborg. Jag blev forskare på kuppen och har fortsatt hela livet att ifrågasätta det andra anser vara enkelt och det alla är överens om ända tills jag tycker att jag funnit något som tillfredsställer mina behov av mening och logik. Om jag har lärt mig något av livet och historien så är det att när ”alla” tycker lika och är överens om vad som är ”sanning” – då skall man akta sig för då kan det gå riktigt illa.

Nya luriga affärsmetoder

Jag gillar tekniska prylar och det har Internets alla grenar insett. Jag får därför information om allt nytt och häftigt som utvecklas. Det kommer i flödet på Facebook, i marginalen på min Facebookgrupp, som reklam på alla bloggar jag besöker, insprängt mellan artiklar i dagstidningar jag läser osv. Ofta läser jag och ofta blir jag intresserad och någon gång faller jag till föga och köper något. Numera alltmer sällan dock.

Genom några exempel vill jag dela med mig av mina erfarenheter så att ni är försiktiga. Märk att de produkter jag skriver om i allmänhet inte är dåliga, ibland till och med potentiellt geniala, men det finns oftast en hake.

LIMA
Om man är trött på att Google, Apple och Microsoft tar hand om alla ens filer, inklusive alla bilder och förfogar över dom som om du inte längre äger dom så blir man ganska glad när man hittar en ny innovation som gör att man kan sätta upp ett eget MOLN hemma där allt sparas och är tillgängligt var man än befinner sig och på vilket plattform man än har så länge man har Internet. LIMA är en sådan pryl. Jag köper den och dessutom en stor hårddisk som rymmer massor. Den behövde jag ändå, men hade tänkt vänta lite med.

I reklamen lovade man att jag skulle kunna koppla upp ett antal befintliga hårddiskar till min LIMA, men det visade sig när jag började installera att LIMA inte accepterade någon av mina befintliga diskar. Därför blev jag tvingad köpa en ny. Hur funkade det då? Jo ganska hyfsat, men LÅNGSAMT.

Ett par månader senare lanseras LIMA ULTRA som är 16 gånger snabbare än den jag köpt och den kostar lika mycket till som min långsamma gör. Visserligen får jag som gammal kund ett specialpris som jag inte har råd med just nu och som bara räcker någon vecka – allt för att stressa mig att slå till. Jag känner mig lite blåst, främst på grund av att man sålt en ofärdig produkt till mig och att mina förmåner som gammal kund är så begränsad att jag inte hinner tänka efter.

DESIGNRR
”Storebror” har insett att jag söker ett program som gör att jag kan trycka en bok från texter i en blogg. Jag matas därför dagligen med reklam om det kommande revolutionerande designerprogrammet DESIGNRR. Jag läser allt jag kan hitta om det i litteraturen och som är ambivalent. Det hade ju inte lanserats och det lovar skumt mycket till ett skumt lågt pris. Det får ligga till sig till det finns i verkligheten.

Några månader senare har det mognat i mina tankar och programmet finns. Det erbjuds en ”livstidslicens” för lite över 200 kronor och det framtida priset kommer att bli flera gånger högre. Jag köper eftersom jag bara kan bli blåst på 200 kronor – och det tycker jag nog att jag blev, men det blev ju en bloggtext. Till en början trodde jag det var en riktig SCAM, eftersom jag inte fick något när betalningen väl mottagits. Det enda jag fick var ett erbjudande om att uppgradera till DESIGNRR PRO för ytterligare en tusenlapp. Ingen information om hur jag skulle få det jag trodde jag betalat för. Efter att jag skickat ett mail till supporten kom det efter någon vecka inloggningsuppgifter till tjänsten och jag kunde börja använda den – trodde jag.

Jag har arbetat i 30 år av och till med ordbehandling Desk Top Publishing och olika layoutprogram, men det här var svårförståeligt och hade ett rörigt interfejs, som inte på något sätt påminner om något jag sett förr. Nåväl, man får väl lära sig tänkte jag och tänkte testa med att omvandla min släktforskningskurs på min blogg till ett tryckalster. Som sig bör angav jag bloggadressen, men si det gick inte. Varje bloggpost skulle importeras var för sig angav man. OK – opraktiskt och helt olikt alla konkurrenter, men då får jag väl göra det. Snart insåg jag att den livtidsversion jag köpt bara kan importera TRE bloggposter. Visserligen kan jag göra hur många trycksaker jag vill så länge de bara innehåller TRE poster. Visserligen skulle jag kunna producera en bunt bokfiler i PDF-format och sedan köpa en licens från exempelvis Adobe som gör att jag kan slå samman dessa filer till en hel bok, men det var inte vad jag köpte. Jag känner mig blåst!

TRACKR
Har ni tappat era nycklar, är ni rädda att få bilen stulen eller mobiltelefonen, vill ni veta var er äkta hälft befinner sig när han/hon jobbar över, eller har ni funderat på var katten håller hus när han är borta hela natten? TRACKR har lösningen och inte är dessa små eleganta brickor särskilt dyra heller. Det bygger på en teknik som man kallar Crowd GPS och GPS vet vi ju vad det är och vi förstår ungefär hur det funkar. Man behöver bara gömma eller hänga en av dessa små prylar på det man vill hålla koll på – supercoolt skulle ungdomar säga. Jag var nära att beställa ett set, men vis av skadan läste jag noga igenom den tekniska beskrivningen.

Nyckerordet är CROWS GPS – inte vanlig GPS således. Det var inte så lätt att genomskåda, men i efterhand insåg jag varför man alltid påpekade att man fick veta ”var den förlorade prylen setts senast”, således inte ”positionen där den befinner sig just nu”. Det funkar så att den lilla prylen i sig själv sänder ut signaler med en räckvidd på ett par hundra meter, som kan tas emot av den som har en TRACKR-app installerad på sin telefon eller platta. Appen meddelar då var din förlorade pryl senast upphöll sig och sänder detta vidare till din app och till din dator. Således utan andra användare av TRACKR i närheten så vet ingen var din förlorade pryl finns. Om din bil försvunnit till en liten by i gamla Östeuropa lär det inte vara så tätt med TRACKR-användare som kan meddela dig var bilen finns. Inte heller lär det ge något resultat om den står i ett garage med tjocka väggar i ett industriområde. Jag inser också att i vår lilla by på sydfranska landsbygden lär TRACKR inte vara så COOL, eftersom folk har andra intressen än att skaffa sig häftiga prylar till sin mobiltelefon. Jag köper nog en om jag någon gång flyttar till Kalifornien eller kanske Stockholm. Slapp att bli blåst!!!

Vad jag reagerar på är naturligtvis de halvsanningar som reklamen innehåller, dels att man utsätter kunden för en stressituation, som gör att man inte läser igenom all information, som ligger djupt nedbäddad i reklambudskapet, tillräckligt bra.